Nya nationalekonomiska perspektiv på strukturomvandling

Nyligen har den klassiska frågan om strukturomvandlingen, ekonomiers långsiktiga förskjutningar i vad för sektorer som står för sysselsättningen och produktionen, väckt stort intresse bland nationalekonomer. Här på bloggen har jag skrivit till exempel om Alvarez-Cuadrado och Poschke (2011), Foster och Rosenzweig (2022) och Boppart, Kiernan, Krusell och Malmberg (2023, WP). Ekonomerna Douglas Gollin (då Oxford, nu Tufts) och Joseph P. Kaboski (Notre Dame) publicerade förra året en översikt över denna litteratur i en utvecklingsekonomisk tidskrift.

I fokus för deras översikt står alltså utvecklingsekonomi, och de ramar in det ökade intresset för strukturomvandling där på ett mycket intressant sätt. På 2000-talet med kausalitetsrevolutionen blev utvecklingsekonomer allt mer vända mot randomized controlled trials (RCTs) och andra experimenteller och kvasi-experimentella metoder, men frågor har ställts gentemot denna litteratur om hur generaliserbara resultaten egentligen är. Gollin och Kaboski tar ett enkelt exempel: ett experiment där fattiga bönder uppmuntras odla avokados kanske visar väldigt positiva resultat för dessa bönder, men om alla bönder i hela landet skulle börja odla avokado skulle marknaden kollapsa. Nyare studier har börjat disktuera sådana spillover-effekter och allmänna jämviktsaspekter av interventionsstudier, och ifrågasatt "scaling up"-möjligheterna av mikrostudierna. [1] Gentemot den stora mikrolitteraturen kallas den nya strömmen inom utvecklingsekonomin "macro development", "even though it largely avoids traditional macro topics (e.g. stabilization) and the related tools of fiscal and monetary policy." (s. 340) I denna litteratur står strukturomvandlingen i centrum för analysen av ekonomisk utveckling. Samtidigt så modellerar man och tar hänsyn till hushålls heterogenitet på ett sätt som är influerat av mikro-litteraturen; de två strömningarna står alltså i dialog (jfr Buera, Kaboski och Townsend i Journal of Economic Literature 2023). Den special issue av Oxford Development Studies som Gollin och Kaboski introducerar, är också ett led i denna dialog; de introducerar sex studier av olika aspekter av strukturomvandling.

Begreppet strukturomvandling är i centrum, så det är viktigt att ge en definition av detta. Så här introducerar Gollin och Kaboski diskussionen om vad det egentligen betyder:

"The central observation is that low-income economies are not simply smaller versions of richer economies. These economies look different in many ways. This reflects the fact that structural transformation is central to the processes of growth and development. But what exactly does structural change consist of? Some dimensions are obvious. In most poor countries, large fractions of the population live in rural areas and work in agriculture. Over the course of economic growth, most countries experience large movements of people out of rural areas, with corresponding changes in the composition of economic activity. But sectoral change is not the only dimension of transformation. Other structural changes include movements of people across space (migration and urbanization); changes in firm size and type (e.g. from artisanal self-employment to large firms with complex
management structures); changes in the locus of activity from home to market (and from market to home); changes in the legal structures of production (from informal to formal); and shifts in a range of other dimensions of economic activity (Kuznets, 1973). Transformations also extend beyond the narrowly defined economy: political and social institutions also undergo important changes. By placing these transformations centrally in the understanding of growth, the new literature reflects the understanding – long appreciated within development studies – that ‘economic development’ is not equivalent to growth in per capita income." (s. 340)

Det är alltså ett mångfasetterat fenomen där de drar in inte bara rent ekonomiska aspekter -- hur stora företagen är, jordbrukets roll, marknadens betydelse kontra hushållet som organiserande princip -- utan också politiska och sociala institutioner. Det säger sig självt att det blir extremt komplext att försöka modellera allt detta på en gång, och Gollin och Kaboski konstaterar också att litteraturen hittills mest fokuserat på "economic issues".

Hur central är industrialiseringen i debatten? För Kuznets (1966, 1971, 1973) och andra tidiga analytiker (Chenery, Rostow, Reynolds) var industrialisering nästan synonymt med strukturomvandling: det handlade om att flytta arbetskraft från jordbruk till industri, och det var så ett land blev rikt. Jämförande statistik idag -- Gollin och Kaboski hänvisar till Herrendorf et al (2014) -- visar också att länder med större andel jordbruk är fattigare, och de med större andel industri är rikare. Däremot har det ganska nyligen utvecklats en komplicering av denna modell, där tjänstesektorsdominerade ekonomier fortsätter växa (Herrendorf et al 2022, NBER), och att tjänstesektorn kan driva tillväxten också i utvecklingsekonomier (Fan et al 2023, Econometrica).

I en annan inflytelserik tanketradition från 1900-talets mitt, den kring Solowmodellen för ekonomisk tillväxt (Solow 1957), spelar industrialisering mycket mindre roll. I Solowmodellen finns det bara en sektor i ekonomin, så sektorsförskjutningar kan per konstruktion inte spela någon roll; hos Solow kommer tillväxten istället från en av två faktorer, antingen förbättring av totalfaktorproduktiviteten (TFP), alltså effektiviteten i användning av kapital, arbete och land, eller genom kapitalackumulation. De tidiga Solowstudierna visade att TFP-tillväxten historiskt sett var den avgörande faktorn, medan studier från 1990-talet av Mankiw et al (1992) och Young (1995) istället pekade på kapitalackumulationen. Den TFP-orienterade teorin innebar policyimplikationen att ett land som vill bli rikt bör fokusera på innovationer, teknologi och utbildning, snarare än att stimulera sparande och investeringar per se. Detta teoretiserades också inom endogen tilväxt-litteraturen på 1990-talet. [2]

Man körde dock fast med ensektor-modellen och började istället bygga på en tradition som fokuserar just på skillnaden mellan olika sektorerna i ekonomin, en tradition som går tillbaka till Lewis (1954), Uzawa (1961, 1963) och Inada (1963). Som Lewis såg det var överflyttningen av arbetskraft från en lågproduktiv sektor -- jordbruket -- till en högproduktiv sektor en kärna i den ekonomiska tillväxtprocessen. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet presenterades en mängd modeller över ekonomier med flera sektorer: Echeverria (1997), Gollin et al (2002), Kongsamut et al (2001) med flera. Man generaliserade också insikten om överflyttningseffekterna mellan jordbruk och tillverkningsindustri till att modellera överflyttningseffekter också mellan mindre och större arbetsplatser, mellan hushåll och företag, och så vidare. "To a large degree, this realization has been the basis for the new macro development literature." (s. 343)

Efter en diskussion om tillgängligheten på data -- nationalräkenskaper, men också mycket mer detaljerade mikrodata (s. 343-345) -- så går de vidare till att diskutera sju inriktningar i den nya makro-utvecklingslitteraturen. De sju är: (1) företag och finansiella friktioner, (2) arbetsmarknadsfriktioner, (3) hemproduktion och könsarbetsfördelning, (4) förändringar i ekonomins sektorssammansättning, (5) skillnader i produktivitet mellan olika sektorer, (6) spatiala friktioner, och (7) politisk ekonomi. 

Vad gäller företagen så visade Guner et al (2008, R of Econ Dynamics), Restuccia och Rogerson (2008, R of Econ Dynamics) och Hsieh och Klenow (2009, QJE) att det i utvecklingsländer ofta är så att mycket av produktionen sker i företag och på bondgårdar som är relativt lågproduktiva. Dessa studier letade efter förklaringar till sådan felallokering bland annat i policies. Nyare studier letar efter förklaringar också i begränsande infrastruktur (Fried och Lagakos 2023), eller svagt utvecklade jordmarknader (Adamopoulos och Restuccia 2020; Chen, Restuccia och Santaeulalia-Llopis 2022). Punkt två liknar den första på så sätt att det handlar om huruvida produktionsfaktorerna rör sig till den mest produktiva sektorn eller de mest produktiva företagen inom sektorn. Gollin och Kaboski börjar med några grundfakta:

"Many more workers in poor countries are self-employed or work in informal jobs (Bick et al., 2022; Poschke, 2019). Job turnover appears to be very high, with many workers moving frequently from job to job, gaining relatively low returns from experience and low rates of transition to good jobs – possibly indicative of frictions that make it difficult for firms and workers to anticipate the quality of a particular match (Donovan et al., 2023). Unemployment as such is not widespread, partly because of the lack of well-defined programs of state benefits for those out of work (see Feng et al., 2018), but at least some fraction of the low-quality work observed in the data may reflect the difficulty of transition out of low-quality matches." (s. 347)

Makroutvecklingslitteraturen har på sistone fokuserat inte minst på två aspekter av arbetskraftens rörlighet i fattiga ekonomer. Den ena är relationen mellan produktion i hemmet och på marknaden, den andra relationen mellan formell och informell sektor. Dessa distinktioner har historiskt sett spelat stor roll i utvecklingsekonomins teori, men är i praktiken svåra att uprätthålla. Ulyssea (2018, 2020) visar för Brasilien att många av företagen i den formella sektorn i praktiken har en stor mängd anställda på informella sätt.

Makroforskningen om rika länder har diskuterat hemproduktionen utförligt (Benhabib et al 1991; Greenwood et al 2005; Aguiar och Hurst 2007; Ramey och Francis 2009) men makroutvecklingslitteraturen har mer sporadiskt tagit upp detta ämne, med start med Parente, Rogerson och Wright (2000, JPE), Gollin, Parente och Rogerson (2004, R of Econ Dynamics), och Ngai och Pissarides (2008, R of Econ Dynamics). Den nyare litteraturen här fokuserar på genusdimensionen och hushållsproduktionen tillsammans, eftersom kvinnors arbete traditionellt varit mer viktat åt hushållsproduktion än vad mäns varit. "Changing labour market opportunities for women bring changes in the demand for goods and services that substitute for women’s home work, driving changes in the structure of the market economy. This is the mechanism underlying Ngai and Petrongolo (2017) or Buera et al. (2019). This ties structural change closely to a range of other economic outcomes that are clearly conditioned by gender, for example, fertility choices, investments in children, and household structures." (s. 348) De senaste åren har en rad studier ägnats åt genusaspekter på makroutvecklingen: Chiplunkar och Goldberg (2021, NBER WP); Cuberes och Teignier (2016, J of Human Capital), Rendall (2018, R of Econ Dynamics). Relaterad är litteraturen om hur folk -- både män och kvinnor -- fördelar sitt arbete mellan hushåll och marknad beroende på inkomstnivå och andra faktorer: Bridgman, Duernecker och Herrendorf (2018, J of Dev Econ), Bick et al (2022, J of Monetary Econ), Olivetti (2013, NBER). Gollin och Kaboski menar att en dialog mellan makroutvecklingsekonomin, mikro-dito och den Becker-influerade household economics som forskar om de rika länderna, öppnar upp för en rad nya forskningsfrågor: "The literature can begin to tackle questions of both policy relevance and academic importance: How will the changing roles of women alter the structure of the market economy and the shape of the service sector? How much of the growth that we observe in the data for high-income countries consists of the movement of home work into the market? Correspondingly, do measures of growth in the market economy overstate welfare gains, and by how much?" (s. 1349)

Det fjärde temat som de pekar på är klassiskt: förändringar i ekonomins sektorssammansättning. De menar att det inte riktigt är så enkelt som att alla länder som vill bli rika måste gå från jordbruk till industri till tjänster: oljeproducerande länder har blivit rika utan industrialisering, och latinamerikanska länder har genomgått strukturomvandling utan att bli rika. [3] En rad länder har också på sistone genomgått en utveckling från jordbruksekonomi till tjänsteekonomi utan att passera genom industrisamhället: en del afrikanska länder, Indien, Pakistan, och kanske också Australien och Nya Zeeland. Tidigare, säger Gollin och Kaboski, var litteraturen om sektorsförskjutningar övertygad om att alla länder borde syfta till att industrialisera sig, men nu är man mer agnostiska i den frågan, och mer inriktade på att bara förklara sektorsskiften, utan det normativa. En mekanism som ofta anförs är icke-homothetiska konsumtionsmönster, alltså att vad folk efterfrågar skiftar med inkomstens utveckling, t ex att andelen av hushållens budgetar som går till mat minskar när samhället blir rikare. Omvänt så kan det vara så att efterfrågan på tjänster ökar när ett land blir rikt. "This framework
suggests a potential role in the poorest countries for improvements in agricultural productivity to
be important drivers of aggregate growth, as in Gollin et al. (2002), Bustos et al. (2016), or Asher
et al. (2022), among others." (s. 350) En alternativ mekanism är att olika sektorer har olika produktivitetstillväxt, som i Ngai och Pissarides (2007) som på ett sätt modellerar "Baumols sjuka", att allt mer resurser kommer behövas i den sektor där arbetsproduktiviteten inte växer lika mycket som i de andra sektorerna. Detta så länge som sektorernas output är komplement: om sektorernas output är substitut så kommer arbetskraften överföras till den mer effektiva sektorn. Buera och Kaboski (2009) har hävdat att ingen av de två teorierna kan förklara strukturomvandlingen rakt av utan att modellen också behöver faktorer som hushållsproduktion, faktormarknadernas funktionssätt, och arbetskraftens utbildning. En annan utveckling av diskussionen (Matsuyama 2009) fokuserar på en öppen ekonomi och visar att i en öppen ekonomi, olikt i Ngai och Pissarides (2007), kan det mycket väl vara så att den sektor som har snabbare produktivitetstillväxt attraherar arbetskraften, även om output är substitut.

Vad gäller skillnaden i produktivitet mellan sektorer har Caselli (2005, Handbook of Econ Growth) och Restuccia et al (2008, J of Monetary Econ) argumenterat att en stor skillnad mellan ett rikt land och ett fattigt land är att i det fattiga landet så arbetar en stor del av arbetskraften i ett lågproduktivt jordbruk. Gollin, Lagakos och Waugh (2014, QJE) kartlägger sådana sektorsskillnad i produktivitet i större detalj. En rad studier har svarat att det inte räcker att flytta över arbetskraft från jordbruket för att öka produktiviteten, utan att den uppmätta produktivitetsskillnaden i själva verket beror på sortering av mindre produktiva arbetare till den sektorn (Young 2013, QJE). 

"If this is the explanation for gaps, then moving workers from agriculture to non-agriculture would have no compositional effect on aggregate output. (Indeed, it might reduce output, if workers were initially sorted in an efficient manner). To measure the importance of sorting and selection on sectoral productivity gaps, several authors (Alvarez, 2020; Hamory et al., 2020; Herrendorf & Schoellman, 2018) have used longitudinal observations of the wages (or earnings) of individuals who have switched sectors of employment. These studies from Brazil, Kenya, Indonesia, and the United States have generally found that switchers experience much smaller increases in wages than would be predicted from the agricultural productivity gaps calculated for those countries. A plausible inference is that selection effects are important. Somewhat contrary to that view, however, Lagakos et al. (2020) and Lagakos (2020) argue that there is in turn selection operating on those who switch sectors. If ‘switchers’ are systematically those with the lowest costs of switching, then the observed returns to switching may not be representative of the true sectoral productivity differences." (s. 351-352)

Här möter makroutvecklingslitteraturen också en mer mikro-inriktad litteratur om arbetarna och hur de migrerar mellan urbana och rurala sektorer. I linje med detta har makroforskarna också börjat utforska hur folks rörlighet mellan sektorer och platser begränsas: 

"Bryan et al. (2014) found that information frictions appeared to be preventing people from engaging in seasonal migration from rural areas to urban areas in Bangladesh, in spite of high returns; Akram et al. (2017) argue that this migration can also generate spillover effects in source villages, and Lagakos et al. (2023) calculate economy-wide welfare gains. Other literature points to frictions in rural–urban migration flows and to aggregate impacts of these frictions, e.g. Bryan and Morten (2019) and Baseler (2023). Improvements in infrastructure can reduce the magnitude of spatial frictions, with corresponding beneficial impacts, as shown by Asher and Novosad (2020) in the context of rural roads in India and by Brooks and Donovan (2020) in the context of rural footbridges in Nicaragua." (s. 352-353)

I linje med detta har Dave Donaldson publicerat en rad artiklar om hur infrastrukturinvesteringar och policies kan öka rörligheten inom länderna.

Det sista temat som de tar upp är politisk ekonomi. I den tidigare makrolitteraturen där industrin stod i centrum handlade mycket av det politisk-ekonomiska perspektivet om hur man kunde få till en industripolitik som byggde upp en inhemsk industriell bas. (s. 354) Frågan om industrins roll i den ekonomiska utvecklingen står fortfarande centralt, säger Gollin och Kaboski och pekar på Dani Rodriks (2013, QJE; 2016, J of Econ Growth) argument att industrin visserligen inte är nödvändig för att skapa välstånd men att den på ett unikt sätt skapar många hyfsat välbetalda jobb för lågutbildade arbetare, och därmed är unikt effektiv i att bekämpa fattigdomen. (Se också Hausmann, Hwang och Rodrik 2007, J of Econ Growth.) Så här redovisar Gollin och Kaboskis vad man kan kalla argumentet emot, som inte erkänner någon särskild roll för industrin i utvecklingen:

"The recent experiences of high-growth countries with relatively low levels of manufacturing, such as India, seem to offer a counterexample to a manufacturing-centred view of development (see, for example, Bosworth & Collins, 2008, JEP; Bosworth et al., 2007, NBER WP; Fan et al., 2023). Not all growth appears to be linked to industrialization, and not all manufacturing leads to growth. Fan et al. (2023) argue that consumer services have been the key driver of growth in the Indian case. In a series of papers based on careful analysis of micro data from manufacturing and service firms in East Africa, Diao et al (2018, 2020, 2021) have called into question any easy equivalence between ‘manufacturing firms’, ‘firms displaying productivity growth’, and ‘firms driving employment expansion’. One reading of this work (made clearest in Diao et al., 2021) is that within Ethiopia and Tanzania, the firms displaying the highest productivity growth are large and capital-intensive. These firms do not in fact greatly expand employment, although they do generate output growth. Instead, in these two countries, the expansion of the non-agricultural workforce seems to have consisted primarily of workers moving into small and unproductive manufacturing and service firms, both formal and informal. These firms show little potential for growth: they are typically small and relatively unproductive." (s. 354)

Om vi accepterar att det inte är industrin i sig som driver den ekonomiska utvecklingen, så blir också industripolitiken mindre dominant som relevant ekonomisk politik.

I slutsatserna säger Gollin och Kaboski att: "This is an exciting moment for the structural transformation literature." (s. 355) Och det verkar det onekligen vara!

referens
Douglas Gollin och Joseph P. Kaboski (2023) "New views of structural transformation: insights from recent literature", Oxford Development Studies.

fotnoter
[1] De refererar t ex LF Bergquist, Faber, B., Fally, T., Hoelzlein, M., Miguel, E., & Rodríguez-Clare, A. (2022). "Scaling agricultural policy interventions", NBER Working Paper 30704; E Breza och C Kinnan (2021) "Measuring the equilibrium impacts of credit: Evidence from the Indian microfinance crisis", The Quarterly Journal of Economics; M Burke, LF Bergquist och E Miguel (2019) "Sell low and buy high: Arbitrage and local price effects in Kenyan markets", The Quarterly Journal of Economics; och D Egger, J Haushofer, E Miguel, P Niehaus, och M Walker (2022) "General equilibrium effects of cash transfers: Experimental evidence from Kenya", Econometrica.

[2] De refererar att det också fanns en parallell litteratur på 1990-talet som såg på steget från stagnation till tillväxt på ett mer dikotomt sätt: Lucas (2000), Hansen och Prescott (2002). Här såg man på hur världen gick från att vara malthusiansk till att vara Solowsk, och Galor och Weil (2000) teoretiserade den demografiska övergången som en del av denna process.

[3] Längre fram i artikeln skriver de så här om denna fråga: "Early academic work on growth identified a pattern of sectoral change that was seen as essentially linear, in which growth brings a transition from agriculture to manufacturing, followed by a further transition from manufacturing to services (e.g. Chenery, 1960; Kuznets, 1966, 1973; Rostow, 1960). Beyond the academic community, however, this linear characterization has frequently been seen not simply as a descriptive pattern, but as having a causal element. That view has persisted strongly in the policy community. The idea that manufacturing is a source of growth is deeply embedded in the collective psyche of the policy community – not just in developing countries, but also in the post-industrial countries of the global North. While the transition from agriculture to manufacturing is seen as having a positive causal relationship with economic growth, the subsequent transition from manufacturing to services is, somewhat puzzlingly, seen as having a negative causal relationship with growth. In short, the policy literature has frequently attached a normative element to the size of the manufacturing sector." (s. 353-354)