Det fanns (finns?) en tradition att Nobelpristagaren i nationalekonomi publicerar sin Nobelföreläsning i tidskriften Journal of Political Economy. I detta blogginlägg kollar jag på två av föreläsningarna som hållits av ekonomer som associeras med 1970- och 80-talets makroekonomiska revolution mot Keynesianismen: Milton Friedman (1912-2006), pristagare 1976, och Edward C. Prescott (1940-2002), pristagare 2005.
Mitt intresse här är doktrinhistoriskt -- det ekonomiska tänkandets utveckling -- och roligt nog så är båda föreläsningarna i sig rätt doktrinhistoriska, alltså att de två ekonomerna historiserar sig själva och deras prestationer under de föregående decennierna, som lett till att de till slut fått Nobelpriset. Friedmans föreläsning från 1976 börjar med kontroversen kring det då ganska nyskapade (1968) Nobelpriset i nationalekonomi, och ifall man verkligen kan se nationalekonomi "and its fellow social sciences" som vetenskapsgrenar jämförbara med kemi, fysik och medicin. Är inte samhällsvetenskaperna mer som filosofi? Friedman avfärdar den tankegången, inte med motiveringen att samhällsvetenskapen skapar rättfram och säker kunskap, utan för att inte heller naturvetenskaperna gör det. (s. 451-452) I både naturvetenskap och samhällsvetenskap, menar Friedman, arbetar vi med hypoteser, hypoteser som vi testar och förkastar, och genom att förkasta hypoteser som vi trott på, tar vi steg framåt i vår kunskap. [1]
Friedman pekar för en utförligare diskussion om det vetenskapsteoretiska problemet till sin klassiska artikel från 1953, "The Methodology of Positive Economics", men säger att föreläsningen här ska han istället ägna åt ett exempel på denna utveckling, nämligen " a particular economic issue that has been a major concern of the economics profession throughout the postwar period, namely, the relation between inflation and unemployment." (s. 453) Detta är en politiskt kontroversiell fråga, säger han, men den drastiska förändring som har skett i hur nationalekonomer tänker i frågan, har drivits inte av politik utan av forskning.
Han menar att ekonomernas tänkande om relationen mellan infaltion och arbetslöshet gått igenom två faser sedan 1945 och nu går in i en tredje fas. Den första fasen präglades av AW Phillips (1958) så kallade Phillipskurva, idén att arbetslösheten och ökningen i reallönerna (och i förlängningen inflationen) är stabilt negativt korrelerade med varann. Denna idé illustreras i Figur 1, och Friedman menar att korrelationen snabbt blev tolkad som en kausal relation och därmed en förutsägbar trade-off för politiker: man kunde välja mer arbetslöshet eller mer inflation och mindre arbetslöshet. Friedman menar att en rad empiriska studier av Phillipskurvan på 1960-talet talade emot att den var så stabil som Phillips hävdat, och Friedman (1966, 1968) kritiserade den också på teoretiska grunder. Sysselsättningen berodde på reallönen, inte nominallönen, och prisförändringarna skulle in i beräkningen. Att en acceleration i inflationen minskar arbetslösheten menar Friedman beror på den oförväntade inflationens effekter, som är helt olik än en stabil och förväntad inflations. (s. 455-6)
Utifrån dessa resonemang utvecklade ES Phelps (1967, 1970) och Friedman (1968) i slutet av 1960-talet en annan teori (Friedman kallar den "hypotes") om relationen mellan inflation och arbetslöshet, som bygger just på skillnaden mellan oväntade och väntade effekter. Denna modell syns i Diagram 2 ovan. Företagaren kan tolka en oväntad prisökning som något fördelaktigt, som stigande priser på just det han producerar. Då kan han öka produktionen -- och vara villig att höja penninglönerna -- för att sälja mer till de nya, höga priserna. Och samtidigt:
"To workers, the situation is different: what matters to them is the purchasing power of wages not over the particular good they produce but over all goods in general. Both they and their employers are likely to adjust more slowly their perception of prices in general because it is more costly to acquire information about that than their perception of the price of the particular good they produce. As a result, a rise in nominal wages may be perceived by workers as a rise in real wages and hence call forth an increased supply at the same time that it is perceived by employers as a fall in real wages and hence calls forth an increased offer of jobs. Expressed in terms of the average of perceived future prices, real wages are lower; in terms of the perceived future average price, realEfter ett tag kommer det gå upp för både arbetsgivaren och arbetstagaren att prisökningen var allmän och alltså inte fördelaktig för just dem, och då kommer sysselsättningen att falla tillbaka igen. I modellen finns det, säger Friedman, en "natural rate of unemployment" som är den nivån på arbetslösheten som är förenlig med de reala krafterna och korrekta förväntningar. (Begreppet introducerade han som en parallell till Knut Wickeslls begrepp om den "naturliga räntenivån", säger Friedman.) Den naturliga arbetslösheten har "clearly" stigit i USA, säger Friedman, av två huvudsakliga skäl. Ett, arbetskraften består i allt högre grad av kvinnor, tonåringar och deltidsarbetare, och alla dessa har stor arbetsrörlighet jämfört med manliga arbetare, vilket gör att de också oftare är arbetslösa. Två, mer generöst stöd till de arbetslösa försvagar incitamenten att genast skaffa ett jobb när man förlorat sitt näregående, och ökar samtidigt incitamenten att alls ingå i arbetskraften (söka ett jobb), vilket också det ökar den uppmätta arbetslösheten. (s. 458) Här gör Friedman också ett lite roligt politiskt argument: att det inte är så, som många tror, att låg arbetslöshet per se betyder låg grad av slöseri i ekonomin. Istället, säger han, kan låg uppmätt arbetslöshet vara belägg för en tvångsekonomi " that is using its resources inefficiently and is inducing workers to sacrifice leisure for goods that they value less highly than the leisure under the mistaken belief that their real wages will be higher than they prove to be. " (s. 459) [2] Modell två, den förväntningsanpassade Phillipskurvan, eller Phillipskurvan med NAIRU, har blivit inflytelserik, säger Friedman och han pekar också på de utvecklingar som gjorts under rubriken "rational expectations" av bl.a. Muth (1961), Robert Lucas och Thomas Sargent.
wages are higher. " (s. 456)
Inte desto mindre så var perspektivet på inflation-arbetslöshet-trade-offen på väg in i en tredje fas 1976, säger Friedman. Det ser idag, säger han, ut som att korrelationen mellan inflation och arbetslöshet är positiv. Här citerar han Storbritanniens Labour-premiärminister James Callaghan, i dennes tal till partikonferensen 1976:
"We used to think that you could just spend your way out of a recession and increase employment by cutting taxes and boosting Government spending. I tell you, in all candour, that that option no longer exists, and that insofar as it ever did exist, it only worked by injecting bigger does of inflation into the economy followed by higher levels of unemployment as the next step. That is the history of the past 20 years." (s. 460)Här anför Friedman också en hel del statistik om inflation och arbetslöshet i sju länder sedan 1961. På 1970-talet, säger han med hänvisning till diagrammen 3 och 4, är korrelationen faktiskt positiv. Omsvängningen skedde redan före oljekrisen 1973 (s. 463), och Friedman menar att en uppdaterad natural-rate hypothesis kan förklara utvecklingen. Det handlar, säger han, om att förväntningarna uppdateras och till slut stannar på hög inflation. Då är den naturliga arbetslösheten inte längre negativt korrelerad med inflationen så som vi i en Phillips-värld skulle förvänta oss. Forskning om Latinamerika (Harberger 1967, Sjaastad 1974) visar just detta. Liksom det efter 1945 tog lång tid för inflationsförväntningarna att sjunka, kan det göra det samma idag: "That adjustment is still far
from complete (Klein 1975).", och säger Friedman, vi vet inte riktigt vad "a complete adjustment" kommer bestå av. (s. 465)
Den höga inflationen idag, säger Friedman, beror på politik; inte på politikers avsikter, utan på oavsedda effekter av politiken för full sysselsättning och av välfärdspolitiken som ökat statens utgifter. (s. 466) Det negativa med den höga inflationen är att den leder till en massa indexeringar av priser och löner som är ineffektiva, och delvis sätter prismekanismens signaler, som Hayek (1945) lade så stor vikt vid, ur spel. Om det går riktigt långt, inflationen övergår i hyperinflation, så uppstår stor politisk instabilitet, som i en rad länder i Europa efter WW1, eller Argentina och Chile nyligen, menar Friedman. (s. 468)
Slutsatsdelen i Friedmans Nobelföreläsning börjar: "One consequence of the Keynesian revolution of the 1930s was the acceptance of a rigid absolute wage level, and a nearly rigid absolute price level, as a starting point for analyzing short-term economic change." (s. 468) Han placerar alltså tydligt själv in sitt projekt i en kontext av keynesianismen, och att argumentera emot denna. I keynesianismen, menar Friedman, blandade man ihop vad som var absoluta priser och vad som var relativa priser, och började också missförstå relationen mellan arbetslöshet och löner som en mellan arbetslöshet och nominella löner snarare än arbetslöshet och reallöner.
"The hypothesis that there is a stable relation between the level of unemployment and the rate of inflation was adopted by the economics profession with alacrity. It filled a gap in Keynes's theoretical structure. It seemed to be the "one equation" that Keynes himself had said "we are . . . short" (1936, p. 276). In addition, it seemed to provide a reliable tool for economic policy, enabling the economist to inform the policymaker about the alternatives available to him." (s. 469)Men idag, fyrtio år senare, säger Friedman, har vi testat Keynes hypotes och sett att den inte stämmer. Nationalekonomin har genom detta tagit ett steg framåt. Genom att ta in betydelsen av förväntningar och överraskningar har modellerna börjat passa data igen. (s. 470) Och Friedman avslutar sin föreläsning med en appell för öppen och logisk diskussion, i vilken han citerar en deputerad i den franska nationalförsamlingen år 1790, Pierre S. du Pont.
Också Edward C. Prescotts Nobelföreläsning, nästan fyrtio år senare, började doktrinhistoriskt, med att tala om makroekonomins utveckling:
"What I am going to describe for you is a revolution in macroeconomics, a transformation in methodology that has reshaped how we conduct our science. Prior to the transformation, macroeconomics was largely separate from the rest of economics. Indeed, some considered the study of macroeconomics fundamentally different and thought there was no hope of integrating macroeconomics with the rest of economics, that is, with neoclassical economics." (s. 203)Och likt Friedman jämförde han nationalekonomin med naturvetenskaperna: "Macroeconomics has progressed beyond the stage of searching for a theory to the stage of deriving the implications of theory. In this way, macroeconomics has become like the natural sciences." (s. 204) Nationalekonomin skiljer sig däremot från naturvetenskap, säger Prescott, eftersom makroekonomin handlar om människor som fattar beslut utifrån vad de tror kommer att hända -- och vad som kommer att hända beror bland annat på besluten som de fattar. Den makroekonomiska teorin och dess begrepp om jämvikt måste alltså vara dynamisk, säger Presccott och "this dynamism is at the core of modern macroeconomics." (s. 204)
Prescott är tydligt stolt över den konjunktyrcykelmodell som han och Finn Kydland, hans medförfattare och med-Nobelpristagare, utvecklade på 1970- och 80-talen, och menar att metoden nu visat sig vara användbar för en rad olika frågor, bortom konjunkturcyklerna specifikt. Prescott har själv använt metoden, säger han till att besvara frågor om börsens fundamentala värde, varför mängden arbetade timmar sjunkit med 1/3 i Västeuropa men inte i Nordamerika sedan 1970-talet, varför Japan upplevde ett "förlorat decennium" av tillväxt efter 1992, och så vidare. Den modell som han utvecklade på 1990-talet utifrån konjunkturcykelmodellen är:
"the real business cycle model economy, which is the single-sector growth model in which people decide how much of their income to consume and save and how much of their time endowment to allocate to the market. Motivated by Ragnar Frisch’s (1970) Nobel address, I call this model the neoclassical growth model because it incorporates the willingness of people to substitute as well as their ability to substitute." (s. 205)Hans tillbakablick på hur han och Kydland skapade sin nya modell går tillbaka till 1970-talet. Då talade makroekonomer om en policy-effekt som vad som skulle hända "given the current situation". Robert Lucas visade 1976 att detta inte var något bra sätt att tänka på i en dynamisk ekonomisk teori, eftersom förväntningar (t ex på en reform) kommer påverka effekterna av interventionen/reformen. Efter den nyklassiska revolutionen, som Prescott lite vagt refererar till som "the transformation", så fokuserar policy-utvärderande makroekonomer istället på en policy-regel, inte en enskild intervention. I det gamla tänkandet började man med en ekvation som:
x_t+1 = f (x_t, u_t, e_t).
där x är ekonomins skick, policyvariabeln är u, och e är stokastiska chocker. I en andra uppsättning ekvationer definierade man värdet på variablerna utifårn nationalräkenskaperna. I en kanonisk system-of-equations-makromodell arbetade man med en konsumtionsfunktion, en investeringsfunktion, en money demand-funktion och en Phillipskurva. Det var i denna tradition som Prescott arbetade inom som ung ekonom. Han och Robert Lucas försökte t ex ta fram en bättre investeringsfunktion i sin gemensamma artikel "Investment under uncertainty" (1971). Men Lucas kom i sin artikel som publicerades 1976, och som Prescott läste i utkast 1973, fram till att det inte var rimligt på ett teoretiskt plan att modellens olika delar var okänsliga för policy, för u. "His insight made it clear that there was no hope for the neoclassical synthesis, that is, the development of neoclassical underpinnings of the system-of-equations macro models." (s. 206) Istället började de arbeta med "recursive competitive equilibrium theory" i början av 1970-talet, och "Representing equilibrium as a set of stochastic processes with stationary transition probabilities was crucial to the revolution in macroeconomics." (s. 207)
Prescott gör också denna mycket fascinerande överblick över den äldre typen av modeller och deras naturvetenskapliga ursprung:
"Before the transformation, optimal policy selection was a matter of solving what the physical scientists called a control problem. This is not surprising, given that the system-of-equations approach was borrowed from the physical sciences." (s. 207)Prescott och Kydlands makromodell bygger däremot på den mycket humanvetenskapliga -- och Keyneska! -- insikten att folks tankar och förväntningar i sig påverkar samhälleliga utfall, på ett dynamiskt sätt. Kydland och Prescotts policy-slutsats av detta var att policy borde vara regelbaserad och därmed förutsägbar. Till exempel, säger han, bidrog spridningen av deras analys till att självständiga centralbanker blev mer populära bland politiker. (s. 209)
Från denna mer allmänna och policyorienterade diskussion går Prescott in på en mer detaljerad diskussion om Prescott och Kydlands konjunkturcykelmodell. Här kommer han också in på hur han och Bob Hodrick (1980) tog fram sitt mycket inflytelserika Hodrick-Prescott-filter för att separera trend och fluktuationer från varann i till exempel makroekonomiska tidsserier. [3] 1970-talets unga ekonomer som Fischer (1977) och Taylor (1980) sökte efter förklaringar till varför Lucas nominella chocker har reala effektere, de sökte efter vad Frisch kallade en "propagation mechanism". I ett leta efter reala chocker gick de tillbaka till äldre ekonomer som Wicksell (1907) och Pigou (1927), förbi keynesianernas modeller. I Kydland och Prescotts (1978) "Time to Build"-artikel, var spridningsmekanismen just "time to build".
Från detta övergår han till en diskussion av Kydland och Prescotts makro-modell. Utifrån Solow-Swan-modellen börjar de med:
c_t + x_t = y_t = F_t (k_t, h_t)
där c är konsumtion, x är investeringar, y är output, k är kapitalinsatsen och h är arbetsinsatsen. En enhet kapital ger en enhet kapitalinsats och kapitalet förslits geometriskt. Kydland-Prescott introducerar ett representativt hushåll som maximerar ett förväntat värde av konsumtion och ledighet. Från modellen går de vidare till att anpassa nationalräkenskaperna för att passa modellen, tvärtom till den tidigare metoden att bygga makroteorin för att passa nationalräkenskaperna. (s. 216) I steget därefter begränsar de däremot modellen, "to be consistent with the growth facts". Detta är en mycket fascinerande och mycket nationalekonomisk utsaga och som bygger på en serie ytterst stylized facts:
"The growth facts are that consumption and investment shares of output are roughly constant, as are labor and capital cost shares. All the variables and the real wage grow over time except for labor supply and the return on capital, which are roughly constant. This leads to a Cobb-Douglas production function. These facts also imply the constancy of the capital-output ratio and of the rental price of capital.
Two key growth facts are that the real wage and consumption grow at the same secular rate as real output per capita, whereas labor supply displays no secular trend." (s. 216-217)
Utifrån detta sätter de nyttofunktionen med u (c, 1-h), där nyttan u alltså är beroende av konsumtionen c och fritiden 1-h. Denna beräknas också med parametern σ som de sätter till 1. När σ är = 1 så är nyttofunktionen log c + g (1-h). g betecknar alltså hur en person värderar fritid, och Prescott menar att denna parameter varierar över tid. Det fjärde steget i modellbygget är en Markov-chockprocess som kan orsaka mismatch mellan arbetsutbud och -efterfrågan. Det femte steget är en "linjär-kvadratisk approximering", det sjätte är att "compute the recursive competitive equilibrium stochastic process", och i steg 7 simulerar de hela modell-ekonomin. I steg 8 jämför de modellens utfall med faktiska utfall i den faktiska ekonomin, för att bedöma hur bra modellen fungerar och vilka slutsatser man kan dra. Här tittar de inte minst på standardavvikelsen i output, konjunkturcykeln. Steg 9 är det sista och där jämförs makromodellen med hushålls beteende på mikronivån.
Från denna förklaring av modellbygget går Prescott över till att förklara hur han och Kydland använde modellen i sin forskning på 1980-talet. I sin "Time to build"-artikel 1982 argumenterar de att " if the willingness of people to intertemporally substitute leisure is one or greater and TFP shocks are highly
persistent and of the right magnitude, then business cycles are what the neoclassical growth model predicts." (s. 219) I en artikel 1986 hävdar Prescott liknande att "productivity shocks are the major contributor to fluctuations in the period 1954–81 in the United States." (s. 219) Givet hur komplext det är att mäta produktivitet, och att den variabeln är extremt endogen till kapacitetsutnyttjande etc, så förstår jag inte riktigt hur man kan dra substantiella slutsatser om detta, men det gör Prescott i vilket fall.
referenser
Milton Friedman (1977) "Nobel Lecture: Inflation and Unemployment", Journal of Political Economy 85 (3).
Edward C. Prescott (2006) "Nobel Lecture: The Transformation of Macroeconomic Policy and Research", Journal of Political Economy 114 (2).
fotnoter
[1]Han anför som exempel en middag i Cambridge med genetikern och matematiske statistikern R.A. Fisher som höll med Friedman om att politik och personliga preferenser spelar roll också för slutsatserna man drar i en naturvetenskap som genetiken. (s. 453)
[2]Det är nog talande för Friedmans modell att han talar om arbetslöhet som "leisure". (s. 459)
[3] Här säger Prescott också att: "One set of key business cycle facts is that two-thirds of business cycle fluctuations are accounted for by variations in the labor input, one-third by variations in total factor productivity, and virtually zero by variations in the capital service input." (s. 211) En andra stylized fact är att konsumtionen rör sig procykliskt. En tredje är att investeringarna, i procent, varierar 10 gånger så mycket som konsumtionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar