Ekonomisk-politisk expertis i Tyskland och USA efter finanskrisen

Under och just efter den globala finanskrisen 2008 verkade det som att keynesianismen, på 1980-talet dödförklarad efter stagflationen och utmaningen från en rad teoretiska skolor som nyklassikerna och monetaristerna, ännu en gång var tillbaka i politikens finrum I USA så uttalade det prestigefyllda rådgivande organet Council of Economic Advisors för en kraftfull stimulanspolitik. Men, konstaterar statsvetarna Michael Flickenschild och Alexandre Afonso i en artikel från 2019: den tyska motsvarigheten, Sachverständigenrat zur Begutachtung der gesamtwirtschaftlichen Entwicklung, som jag översätter som Ekonomiska expertrådet, var mycket mer försiktiga gentemot den här keynesianska vågen. Varför var reaktionerna så olika i USA och i Tyskland?

Flickenschild och Alonso menar att det har med det nationalekonomiska fältet att göra. I Tyskland så (a) blev nationalekonomerna aldrig helt konverterade till keynesianismen till att börja med, och (b) så är nationalekonomerna mera lösligt organiserade än sina kollegor i USA, och därmed också mindre benägna till konsensus. Det finns förstås många studier om varför den ekonomiska politiken blir vad den blir. Peter Halls studie av den ekonomiska politikens utveckling i Storbritannien och Frankrike är central:

Hall’s (1993) pathbreaking analysis of economic policymaking in Britain was extremely influential in popularising the idea of policy paradigms as ‘frameworks of ideas and standards that specify not only the goals of policy and the kind of instruments that can be used to attain them, but also the very nature of the problems they are meant to be addressing’. The basic assumption of this approach was that economic policymaking could not be derived exclusively from actors’ interests or institutions, especially in times of uncertainty such as large economic crises, but had to rely on ‘cognitive maps’ of the world which could provide insights into the causes of economic problems and how to solve them. In Hall’s perspective, the trigger of ideational change was the appearance of ‘anomalies’ in the paradigm, or the appearance of facts that could not be explained within the existing paradigm. Change was mostly driven by exogenous factors and characterised by long phases of stability alternating with brief periods of radical change. Hall’s original approach provided little focus on actors as agents of change and assumed that, in line with Kuhn’s study of science, change happened through revolutions.
Moreover, it did not consider that actors may not completely adhere to it (Carstensen 2011). Blyth (2002) adopts a fairly similar approach to Hall with regard to punctuated equilibrium but puts greater emphasis on agency and the battle of ideas in times of crises (for a synthesis, see Blyth [2013])." (s. 1295)

Utifrån Halls perspektiv kan vi ta det som överraskande att finanskrisen 2008 inte lett till en ekonomisk-politisk omvälvning; Schmidt och Thatcher (2014) ger sig på att förklara de liberala idéernas fortsatta styrka.

"They highlight the plasticity of (liberal) ideas which makes them more adaptable to changes in the environment, the difficulty of actually assessing their effectiveness because they are essentially rhetorical, the ‘common sense’ nature of some of these ideas (e.g., that one should not spend more than one earns), the interests of powerful actors in maintaining certain dominant ideas, and the nature of institutions in hindering or favouring certain economic policy ideas." (s. 1295-6)

En relaterad litteratur fokuserar på experterna själva; Haas (1992) var mycket inflytelserik med sin studie av "epistemic communities". Haas såg konsensus som det normala bland professionella/experter medan nyare forskning på fältet ser också på dissensus och debatt på det ekonomiska fältet (Campbell och Pedersen 2014). Farrell och Quiggin (2016) menar att "expert communities" som utmärks av konsensus får mer inflytande på policymakers medan mer oeniga e.c. får mindre inflytande, eftersom politiker kan handplocka experter som redan stödjer deras agenda. Ban (2016) och Helgadottir (2016) använder formell nätverksanalys för att visa hur sociala kontakter kan utgöra kanaler för idéers inflytande.

Under krisen var CEA i USA en aktiv röst för en ekonomisk stimulanspolitik, och var i detta också en del av en bredare trend: årsmötet för American Economic Association 2009 visade hur ekonomerna kollektivt återupptäckt stimulanspolitiken (i vilket fall enligt en rapport i New York Times). I Tyskland var Sachverständigenrat mycket mer skeptiska: de framförde snarare en analys att det var ett statligt misslyckande i USA som ledde till krisen och att bara en kortvarig stimulanspolitik skulle tillåtas, för att sedan följas av en ekonomisk sparpolitik, skuldbromsar och hårdare regler. (s. 1301-2) Prominenta tyska ekonomer som Hans-Wener Sinn från WIFO-institutet i München gick i polemik med ECB:s aktivistiska svar på krisen, och Axel Weber, tidigare medlem av SVR och chef för Bundesbank, sade upp sig från ECB i protest mot politiken. Från det kortvariga stödet för stimulanspolitik i början av krisen var det tillbaka till det normala för SVR och deras rapport för 2014-15 hette "Mer tilltro till marknadsprocesser". I rapporten kritiserade rådet ECB:s interventioner i att köpa statsobligationer, försvarade de tyska budgetöverskotten, kritiserade förslagen om att införa en minimiön, och ifrågasatte ifall ojämlikheten verkligen hade ökat. SVR-medlemmen Peter Bofinger förklarade i en artikel i The Economist att det var hopplöst att vara keynesian i Rådet, att han alltid blev nedröstad 4-1, och att ‘I’m the last Keynesian – and I feel like the last Mohican’ (s. 1302).

Det är intressant, säger Flickenschild och Afonso, att SVR och CEA tar så olika policypositioner, trots att ekonomer i allmänhet i de båda länderna i surveys uttrycker ganska liknande åsikter t ex om stimulanspolitik (se Figur 1 i artikeln). Ändå är SVR ett självstyrande expertorgan som själva väljer sin ordförande, inte ett politiskt styrt organ. Kan skillnaderna i policyposition då reflektera snarare skillnader i hur nationalekonomins nätverk är uppbyggda i de två länderna? De gör en nätverksanalys som bygger på (a) samförfattande och (b) vilka universitet som folk jobbar på. Figur 2 ovan visar det tyska nätverket; i jämförelse är nätverket i USA tätare vilket, menar Flickenschild och Afonso, kan innebära att idéer sprider sig snabbare där än bland tyska ekonomer och att omvändning till ett nytt konsensus kan gå snabbare där. (s. 1307)

För framtida forskning rekommenderar de att man ska titta på nationalekonomiska experters nätverk, inte bara till varandra, utan också till politiker och andra "stakeholders". De menar också att mer jämförande forskning mellan länder är av värde.

 

 

Referens
Michael Flickenschild och Alexandre Afonso (2019) "Networks of economic policy expertise in Germany and the United States in the wake of the Great Recession" (läs här), Journal of European Public Policy, 26:9, 1292-1311