Expertis och experter spelar roll i olika politiska system, bland annat genom utredningar. I de nordiska länderna har statliga utredningar spelat särskilt stor roll och har setts, säger statsvetarna Johan Christensen och and Cathrine Holst i en artikel från 2017, som en del av ”the consensual Nordic model of government (Heclo 1974; Arter 2008; Campbell and Pedersen 2014).”
De menar att dessa utredningar typiskt har studerats på ett av två sätt. För det första, ur ett korporatistiskt perspektiv där utredningarna är en del av att integrera olika samhälleliga intressen i policyprocessen (deras exempel är P.M. Christensen et al 2010). För det andra, ur ett statscentrerat perspektiv som betonar statens ledande roll (Meijer 1969; Lindvall och Rothstein 2006). Under 2000-talet har man studerat utredningarnas minskade intresserepresentation som en del av korporatismens kris, och politiseringen av utredningarna. En faktor som fått mindre uppmärksamhet, säger Christensen och Holst, är _kunskapens_ roll i utredningarna. Det finns mycket forskning om kunskapsproduktion och forskningens roll I politiken i Europa idag, och Christensen och Holst argumenterar övertygande om behovet av att ta in detta perspektiv också i studierna av statliga utredningar:
“The expanding role of expert bodies such as courts, agencies and central banks (Vibert 2007; Olsen 2010), the rise of powerful global professions (Slaughter 2004; Fourcade 2006), calls for evidence-based policy-making (Nutley et al. 2000; Cairney 2016), and the increasing need to back up political proposals with references to research (Weingart 1999; Boswell 2008; Fischer 2009) can all be seen as expressions of this trend. We suspect that the growing reliance on academic knowledge also has affected the Nordic commission systems. Some recent analyses show that academics make up a substantial proportion of commission members both in Denmark and in Norway (Christensen et al. 2009; Tellmann 2016), and another study argues that there has been a shift from tripartite to expert commissions in Denmark (Campbell and Pedersen 2014). Yet, these studies have not theorized or systematically analyzed the changing role of academic knowledge within advisory commissions over time. Nor have they addressed the normative implications of these changes: Have academics crowded out legitimate political interests from the policy-making process, or should we rather welcome the ‘scientization’ (Habermas 1963/1971) of advisory commissions as an expression of a new and promising way of doing research-based policy-making?” (s. 821)De studerar NOU:er (Norges offentlige utredninger), den norska motsvarigheten till Sveriges välkända SOU:er, från 1967 till 2013, närmare bestämt de NOU:er som handlar om ekonomisk politik.
Campbell och Pedersen (2014) använder begreppet ”knowledge regimes” för att beskriva att olika politiska system har olika metoder för att koppla ihop forskning och poliitik: i USA kommer ”kunskapen” i ekonomisk politik-fältet från en mängd privata institutioner, medan kontinentaleuropeiska kunskapsregimer förlitar sig mer på offentliga och semioffentliga forskningsorganisationer och stående råd (som Det Ökonomiske Råd i Danmark). I de nordiska länderna tar man kunskaperna från lite olika håll men historiskt sett har offentliga utredningar varit centrala (här refereras bl.a. Olof Peterssons kapitel i Oxford Handbook of Swedish Politics).
Den stora forskningen om den akademiska kunskapens roll i politiken verkar, som jag förstår det, ha lite olika normativa perspektiv; Christensen och Holst citerar forskare som talar om en ”democratization of expertise” men också andra forskare (Frank Vibert, 2007) som talar om ”‘the rise of the unelected’: the expanding role of courts, agencies, central banks, and other expert bodies inhabited by academics with substantive discretionary powers” (cit. s. 823).* En annan aspekt av akademikers -- särskilt nationalekonomers -- makt är att det blivit vanligare (?) att bli ministrar eller "top civil servants". Är summan av kardemumman en "expertocracy" (Habermas 1996), eller "epistocracy of the educated" (Estlnd 2008)?** Christensen och Holst verkar ha ett mer optimistiskt perspektiv på akademikers roll i politiken, i alla fall i offentliga utredningar:
"Located at the intersection of science and politics, commissions serve as mechanisms for incorporating academic insights into the formulation of policy. Commissions collect and analyze facts about societal problems and utilize knowledge to address these problems. Academics are key participants in this work, bringing special theoretical knowledge and state-of-the-art research to the table. This particular expertise of academics gives them authority in defining policy problems and solutions, and discussions within commissions are guided by arguments based on research and evidence rather than on political ideology or interests." (s. 823)
Tidigare studier av danska utredningar har visat att akademikers andel av utredningarna ökat kraftigt sedan 1980 (Christensen et al 2009) och en annan studie visar att den danska ekonomisk-politiska "kunskapsregimen" sett ett skifte från tripartism till expertutredningar sedan 80-talet (Campbell och Pedersen 2014). Också för Norge har det påvisats att akademiker tagit mer plats inom utredningarna (Tellmann 2016).
Christensen och Holsts empiriska studie handlar om 80 offentliga utredningar i Norge, med totalt sett 779 deltagare/medlemmar, 311 utredningssekreterare och 3936 citeringar i utredningarna till forskning. Citeringarna studerar de som ett mått på i vilken grad utredningarnas argument baseras på akademisk kunskap, och vad för slags akademisk kunskap det handlar om. (s. 825) Figur 1, som jag klistrat in ovan, visar hur stora andelar av utredningsdeltagarna som kommer från olika delar av samhället -- byråkrater, statistiker, akademiker, partsorganisationers företrädare. Före 1980 var mindre än 10 procent av utredarna universitetsanställda, och efter 2000 var det mer än 25 procent. Motsvarande så minskade byråkraternas andel från ungefär hälften före 1990 till mindre än 30 procent efter 2000. (s. 825) Det fanns minst en akademiker i i princip alla utredningar efter 2000. Också Statistisk Sentralbyrå representeras ymnigt i nutiden medan politiker bara deltagit i en ekonomisk-politisk utredning efter millennieskiftet. (s. 826) Nutidens utredningar citerar också mer frekvent: från ungefär 15 citeringar per 100 sidor på 1970-80-talen till nästan 60 citeringar per 100 sidor sedan 2000. (s. 827) Citeringar till akademisk forskning, framför allt i internationella tidskrifter, förekommer sedan 2000 20 gånger per 100 sidor.
I sina slutsatser diskuterar Chrisensen och Holst sina resultat utifrån olika demokratiteoretiska perspektiv. "Aggregativa democrats", som fokuserar på hur demokratin aggregerar många olika människors preferenser, kan vara kritiska mot skevheten i hur välrepresenterade akademiker är; för "elitdemokrater" är akademikernas ökade deltagande inget problem, utan kanske bara gör lagstiftningsprocessen bättre; och för deliberativa demokrater kan akademikernas deltagande också vara positiv, i den mån de tar in relevant kunskap och höjer debatten. (s. 830)
Referens
Johan Christensen och and Cathrine Holst (2017) “Advisory commissions, academic expertise and democratic legitimacy: the case of Norway”, Science and Public Policy 44(6), 2017, 821–833
Fotnot
* På s. 824 gör C och H denna motsättning mera tydlig. Där tar de upp Streeck (2014), Urbinati (2014) och Habermas (2015) som forskare som talar om "facade democracy", "post-democracy" osv medan Pincione och Teson (2006), Capland (2007) och Brennan (2016) är forskare som är mer optimistiska om att akademiker bidrar med nödvändig kunskap.
** Christensen och Holst menar att ett sådant expertstyre empiriskt är förknippat med, men analytiskt distinkt från, den vanliga termen "teknokrati", som de menar är "centered on strong bureaucracy and executive dominance (‘a rule of bureaucrats’), corporatist elite bargaining, and/or government by ‘business people’" (s. 823).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar