Thomas Angeletti, sociolog vid universitetet i Paris, börjar en ny artikel med att konstatera att ekonomiskt prognosmakeri sedan den ekonomiska krisen 2008 blivit erkänt som en politisk aktivitet. Han lyfter fram det politiska i verksamheten på detta sätt: "it is quite clear that the forecasting issue is not really about accuracy (Beckert, 2016; Fligstein et al., 2017). These models present different handles on how to influence the economy, simulate public policy and define how the state could steer the economy in a desirable way." (s. 636) Hans artikel handlar om ett exempel på ett politiskt viktigt prognosverktyg, nämligen den franska makroekonomiska modellen FIFI som utvecklades av det franska Finansdepartementet på 1970-talet.
Angeletti har gjort arkivforskning i Finansdepartementets arkiv, och i Plankommissionens dito (Commissariat Général au Plan) och Ekonomikommissionens dito (Commission de l’Économie Générale et du Financement, CEGF).Han har också intervjuat 40 medlemmar av CEGF, som var ledande i utvecklingen i FIFI-modellen, och personal på det franska Nationalinstitutet för statistik och ekonomiska studier (INSEE, delvis motsvarigheten till svenska SCB). En tredje metodologi är intressant nog att han har läst samtida dagstidningar, särskilt bevakningen av den sjätte Planen, och även biografiska vittnesmål från seniora tjänstemän -- lite som att i Sverige använda Kjell-Olofs Feldts Alla dessa dagar (1982) eller Sture Eskilssons memoar om sina år på SAF som källa, vilket jag tycker är fullt rimligt; Angeletti anmärker intressant att "These testimonies offer excellent insight into the sense of heroism that epitomizes this elite political and administrative generation (Gaıti, 2002) and their claims to responsibility for organizing and guiding the economy." (s. 637) Kanske man hade kunnat säga något liknande om Assar Lindbecks memoarer, Ekonomi är att välja (2012) och/eller om Klas Eklunds recension av desamma i Ekonomisk Debatt?
Angeletti arbetar i en ekonomisk-sociologisk tradition och där har man, säger han, forskat om disciplinen makroekonomi med tre fokus: dess professionella auktoritet, dess institutionella position, och dess "kognitiva infrastruktur". Angelettis artikel fokuserar på den tredje dimensionen; de två första menar han har utforskats rikligt i den franska forskningen som visat hur den makroekonomiska prognosverksamheten utvecklades inom statliga institutioner under efterkrigstiden och påverkade regeringars beslutsfattande.* Angeletti frågar: vilka effekter har makroekonomiska prognoser på det sätt på vilket politiska valmöjligheter görs eller inte görs offentliga? (s. 637) Här är han influerad av forskningen om nationalekonomins performativitet, alltså hur teoretiserandet t ex av optionsmarknader i sig påverkar optionsmarknadernas utformning och beteende (Callon 1998, MacKenzie 2006). Han använder också Jens Beckerts (2016) resonemang om hur forecasting används för att legitimera ens egna tankar om vad som borde göras. Här blir analysen ett slags "frame analysis", med sociologen Erving Goffmans begrep, som undersöker analysramar, där ramarna förstås som "‘schemata of interpretation’ that enable individuals to ‘locate, perceive, identify, and label’ relevant events" (s. 638). Ramverksanalys har använts för att studera sociala rörelser m.m. men funkar också för att studera nationalekonomi: "Economics plays a key role in how certain phenomena are put forward as public problems and others are discarded." (s. 638) Angeletti specificerar två saker som ekonomerna gör i relation till den offentliga debatten: selection och qualification. Han definierar dessa begrepp så här:
"By selection, I mean the operation by which economists choose the entities and phenomena represented in their devices, such as inequalities, unemployment, wages and social hierarchy. By qualification (Boltanski and Thévenot, 2006; Boltanski, 2011), I mean the operation by which economists attribute a certain state to these entities and phenomena: for instance, wages can be characterized as an instrument of economic policy or simply as the outcome of an economic policy. By means of these two operations, economics plays a significant role in framing—and sometimes reducing—the terms of political debates. " (s. 638)Feministisk kritik av BNP-begreppet kan användas för att förtydliga betydelsen med "selection": sådan kritik handlar just om vad som inte räknas in i BNP (oavlönat arbete), och varför BNP-måttet därför blir skevt för att fånga vad man tror att man fångar med måttet. Det är en fråga om selektion.
Det makroekonomiska prognosarbetets uppgång under 1900-talets andra halva var en del av "the emergence of national economies as entities in their own right" (s. 640), säger Angeletti, och utvecklingen av planerbetet i Division des Programmes vid INSEE är ett exempel på då detta. På DdP samarbetar "economic engineers", de flesta utbildade vid École Polytechnique, och statistiker, och 1966 började de arbeta på en ny "physico-financial" markeokonomisk modell som skulle heta FIFI. De programmerade modellen med data så att den skulle kunna simulera fransk ekonomi år 1975 vad gäller till exempel tillväxt och arbetslöshet. För att kunna beräkna parametrarna var teknikerna bakom modellen också tvungna att identifiera vilka politiska valmöjligheter som fanns. Arbetet på modellen pågick i samklang med framtagandet av den Sjätte planen och väckte snabbt intresse bland journalister och politiker. Fascinerande nog var Michel Aglietta, senare mycket känd som reguleringsteoretisk akademisk nationalekonom, en av männen bakom FIFI från INSEE! (s. 640) 1967 arbetade ett dussin anställda vid DdP intensivt på FIFI och för att utarbeta ett system av ca 1600 ekvationer som skulle kunna karakterisera den franska ekonomins funktioner. Datorvetenskapen gick framåt och var på modet under dessa år, och 1967 köpte INSEE in två stora maskiner från IBM där FIFI-medarbetarna fick programmera allt de ville göra med hålkort. I ett mycket starkt citat från Angelettis intervjuer säger en av programmerarna:
"In an INSEE annex, there were, let’s say, two big machines and, at the time, there were no ready-to-use programs. So you had to program everything. We worked with punch cards to create the numerical data and transform the mathematical equations into a program. [. . .] Nobody had done that before, so we were constantly testing, which meant we had to work nights. That made for a special, happy atmosphere from 9 pm until midnight or 1 am. The work was fun because you had to sort through listings, and the listings were this big [arms stretched wide], find the errors, program the punch cards, try again, and so on. How long did it take? Three months or so. And the first time the model converged, naturally we broke open the champagne!" (s. 641)I den färdiga versionen av FIFI jobbade man med 3500 exogent definierade parametrar, som därefter arbetades genom systemet av ekvationer för att framarbeta en modell av ekonomin. En stor del av arbetet med modellen var alltså att mata in statistiska data för de 3500 variablerna. FIFI var dock en statisk modell som bara skulle ge en modell av 1975, den Sjätte planens sista år; den kunde inte ge resultat år-för-år. Meningen med modellen var att inte bara predicera ett "spontant" utfall, utan också att predicera effekter av reformer; Angeletti menar att detta visar hur ekonomerna-programmerarna också visade själva möjligheten av interventionism. (s. 642) För DdP-folket var modellens främsta funktion att identifiera hinder för den ekonomiska tillväxten. Baseline-prognosen för var ekonomin skulle vara år 1975 kunde användas för att identifiera vilka avsteg och problem som kunde uppstå. Den Femte planens tekniska procedurer hade fått kritik för att vara "normativa", sätta mål om sysselsättning, bytesbalans m m innan de utvärderats i modellen, och med FIFI skulle man göra tvärtom: först göra en prognos om hur 1975 skulle se ut utan fler reformer, och sedan testa de olika reformerna i modellen. (s. 642-3) Man gjorde t ex simuleringar som sa att BNP-tillväxten skulle bli 0.1 procent högre per år 1970-75 med mer konkurrens i hemmamarknadssektorerna, eller att tillväxten skulle bli 0.44 procent lägre om man sänkte arbetstiden.
Angeletti menar att behandlingen av lönevariabeln i FIFI-modellen är ett exempel på vad ekonomisk-sociologerna kallar kvalificering (se diskussion ovan). Löneökningstakten modellerades i FIFI som en endogen variabel som bestäms av arbetslösheten (högre arbetslöshet, lägre löner) och inflationen (en positiv effekt); lönen var alltså inte i sig en "legitimate economic policy instrument", vilket facken kom att utmana. (s. 644) I ett resonemang som är en väldigt intressant parallell till det svenska fallet och EFO-modellen så berättar Angeletti om hur viktig åtskillnaden mellan konkurrensutsatta sektorer och hemmamarknadssektorer var:
"The FIFI model introduced a central division between ‘sheltered’ sectors and sectors ‘exposed’ to external constraints (Courbis, 1969, 1973). This market division has many repercussions. Companies in the sheltered sectors can choose their commodity prices to safeguard a certain level of cash flow: demand here is always satisfied. This choice is impossible in the exposed sectors comprising industrial companies: they are subject to the prices determined by external supply. In this free-trade conception, the exposed sector is conceived as the true leader of the economy, in contrast to the sheltered sectors, described as a ‘handicap to growth’ (Courbis and Page´, 1973, p. 958). The external constraint is a price constraint based on the hypothesis of perfect substitution between imports and national production: internal supply shortcomings are offset by imports. " (s. 645)
Angeletti går vidare med att diskutera arbetet med den sjätte planen och förhandlingarna om denna. Diskussionerna där fack, arbetsgivare och andra intressenter tog plats spillde över också på arbetet med FIFI. Den radikala fackföreningen CGT:s generalsekreterare uttryckte stark kritik mot FIFI och dess prediktion om stora problem i den franska ekonomin år 1975 (s. 648-9); han pekade på de visioner och kritikpunkter som kommit fram våren 1968 och som inte så lätt passar in i en "physico-financial model" men som planerarna måste ta hänsyn till, eftersom visionerna och kritikerna var verkliga. Att reducera arbetarna till ett objekt för planeringen -- ett slags kvalificering, i den ekonomisk-sociologiska jargongen -- utmanades av generalsekreterare Krasucki.
Angeletti diskuterar också det politiska spelet i hur olika intressenter bidrog med förslag till policies att testa i FIFI-modellen. Nära 40 varianter skapades totalt sett: ett fascinerande sätt att tänka på framtiden och politiken på! Facken klagade dock på att man inte modellerade arbetarna som en egen kraft och CGT påpekade också att i de ekonometriska beräkningarna hade FIFI-modellerarna uttalat bortsett från perioderna med intensiva lönekrav, 1954 och 1968. (s. 651)
I sina slutsatser betonar Angeletti också motsättningen mellan facken, som ville hävda sin egen agens, och modellerarna, som presenterade en "objektiv" bild av hur Frankrike skulle (borde?) se ut om fem år.** Styrningen var inte så kraftfull som i teorin om "stark performativitet" (MacKenzie 2006) där nationalekonomin i sig får agenterna att agera så som teorin säger, men påverkade ändå utvecklingen. Även vänstern och facken accepterade till slut den kvantitativa makroekonomiska modelleringen som arbetssätt för den ekonomiska politiken.
Jag tycker att Angelettis artikel och fallet FIFI som han studerar är väldigt fascinerande, och funderar på hur man skulle kunna tänka på svensk politik på 1970-talet utifrån artikeln. Som jag uppfattar var i den svenska kontexten makroekonomisk modellering mer accepterat inom den politiska och fackliga arbetarrörelsen i alla fall från 1950-talet i Sverige; vi hade förstås Stockholmsskolan och några av dess företrädares association med socialdemokratin på 1930-talet, men ännu på LO-kongressen 1951 kunde Metall-ordföranden Arne Geijer kritisera Rudolf Meidner med orden "Våra utredningsmän nöja sig inte med att driva utredningsarbetet utan vilja även föra den fackliga politiken".*** Under 1950-talet, tror jag de flesta forskare är ense om, slog dock "utredningsmännen" igenom i den fackliga politiken, och även inom SAP får man väl säga att nationalekonomer blev en maktfaktor post-Gunnar Myrdal? Vi hade ju inte heller samma planhushållningssystem som Frankrike under efterkrigstiden, så det finns några variationer för en jämförelse. En lös hypotes: de makroekonomiska visionerna hade i teorin mindre motstånd i Sverige, men i praktiken mindre uppbackning?
Referens
Thomas Angeletti (2021) "How economics frames political debates: macroeconomic forecasting in the French planning commissions", Socio-Economic Review Vol. 19, No. 2, 635–657.
Fotnoter
* Här refereras bl.a. forskning av Marion Fourcade (2009, 2011), W.A. Friedman (2009, 2013) om USA, och F. Lebaron (2000).
** Han lägger också in ett rätt kul citat från filosofen Felix Guattari från 1970-talet: "I am convinced that all of the possible variants of another May 1968 have already been programmed on an IBM".
*** Citerad från Svante Nycander (2008) Makten över arbetsmarknaden: Ett perspektiv på Sveriges 1900-tal. Andra upplagan. SNS förlag, s. 138. Jfr Lars Ekdahl (2001), Mot en tredje väg: En biografi över Rudolf Meidner. I: Tysk flykting och svensk modell. Arkiv, s. 279 om en debatt inom LO, på representantskapet, september 1949; om detta se också mitt lönebildningspapper, s. 13-14.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar