fredag 3 september 2021

Jordnaturer i Sverige år 1700 per län

 
Jorden i de svenska länen år 1700 fördelade per jordnatur, från Carl-Johan Gadds Den agrara revolutionen (2000). Dessa siffror förklaras nu i ett nytt working paper.

 

I början av 1700-talet, säger ekonomisk-historikern Carl-Johan Gadd i ett ganska nytt papper, bestod den odlade jorden i Sverige i princip av en tredjedel skattejord, en tredjedel kronojord och en tredjedel frälsejord. (Jfr min diskussion av Mattias Lindgrens papper.) Skattejorden ägdes och brukades av bönder som betalade skatt till kronan, skattebönder. Men ägandet var i början av 1700-talet fortfarande inskränkt på visa sätt: vad gäller rätten till jakt, skogsavverkning och försäljning utanför släkten. Om bonden försummade sina skattebetalningar till kronan under tre år blev jorden skattevrak och omklassades som kronojord. Med de bondevänliga reformerna 1789 avskaffades dessa inskränkningar. Kronojorden ägdes av kronan men brukades av bönder, kronobönder eller landbor som betalade avrad*, ett slags arrende. 18 procent av kronomantalet brukades inte av landbor utan utgjorde boställen, stora gårdar som ämbetsmän, officerare och präster hade som en del av lönen. Frälsejorden ägdes per definition av adeln -- före reformerna 1789 hade ofrälse svenskar inte rätt att köpa denna jord. Frälsejorden var helt eller delvis skattebefriad och brukades till stor del av avradsbetalande landbor, som på frälsejorden hette frälsebönder. Det var som synes en stor variation i begrepp och former av betalningar, men i teorin var förhållandena ändå väldigt lika för bönderna: de var underlydande och fick betala för att bruka sin jord. Gadd förklarar:

Medan man i nutida framställningar och med nutida språkbruk som regel skiljer mellan den skatt som skattebonden betalade och den avrad som landbon betalade, skilde man ännu på 1600- och 1700-talen inte lika noga mellan dessa begrepp. Både skatt och avrad kunde kallas ”ränta”, och en frälsebondes avrad, särskilt den del som utgick i penningform, kunde benämnas ”skatt”.10 Skattebondens skatt och kronobondens avrad sammanfattades regelbundet med beteckningen ”grundskatt”. (s. 4)
På grund av olikheterna i reglernas utformning kunde villkoren för bönderna dock i praktiken se olika ut. Skattebönderna hade säkrare besittning till "sin" jord och fick mer tillbaka för eventuella investeringar i jorden (nyodling, dikning m m). De kunde också ta lån med sin jord som säkerhet. Skattebönderna hade också större möjlighet att överföra gården till sina barn. Jonas Lindström (2008) finner för en socken i sydvästra Västmanland 1640-1820 att 71 procent av brukareskiften på skattejord gick inom familjen, medan det bara gällde för 44 procent på frälsejorden och 38 procent på kronojorden. (s. 6) I den undersökningen satt en kronobonde i medeltal 8,4 år på gården, frälsebonden 11,4 år, och skattebonden 16,2 år.

För landet som helhet -- och då menas egentliga Sverige inom Sveriges dåvarande gränser -- vid 1500-talets mitt har mantalen kartlagts av Eli Heckscher (1935) och Lars-Olof Larsson (1985). Gadd påpekar att det är egendomligt att det totala antalet mantal enligt dessa beräkningar är nästan samma i mitten av 1500-talet som år 1700. Åren 1520/40 och 1560 anger Larsson antalet mantal till 67 000 och Heckscher för det senare året 66 000. För år 1700 anger Heckscher 67 000. Anledningen till att antalet inte ökar är förmedlingen, alltså nedskrivningen av mantalet och därmed av räntan som skulle betalas för gården, under Karl IX:s tid. (s. 8) För år 1700 presnenterade 1879 års skatteregleringskommitté år 1882 beräkningar av mantalens fördelning; dessa användes också av Heckscher. För år 1750 räknade Sten Carlsson ut (a) antalet frälsemantal, och (b) totalt antal mantal. För år 1825 finns en beräkning av Carl af Forssell, byggd på specialjordeböcker. För år 1878 finns en bearbetning som Heckscher gjorde av Skatteregleringskommitténs beräkningar. Det totala mantalet i landet fluktuerar runt 65 - 67 000.

Lars-Olof Larsson beräknade 1985 jordnaturernas fördelning per landskap. För 1825 finns motsvarnade beräkning per län, härad och socken publicerade av Carl af Forsell 1833 (Statistik öfver Sverige, grundad på offentliga handlingar. Jemte en karta öfver den nordiska halfön) och 1834 (Sockenstatistik öfver Sverige; jfr Libris , och digitalisering på Umeå universitet ). a fForssell använde kronans specialjordeböcker, och Gadd förklarar väl varför vi inte har så geografiskt detaljerade beräkningar tidigare:
"En starkt bidragande orsak till att kameralt baserade, läns- eller häradsvis gjorda översikter inte finns för tidsskedet omkring år 1700, är jordeböckernas komplicerade uppställning ännu i början av 1700-talet. Jordebokshemmanen redovisas under rubriker som i regel är betydligt fler än de tre – skatte, krono och frälse – som blir regel från och med den reform, jordeboksförenkling, som genomförs år 1725 av jordeböckernas uppställning. De hemman som från och med 1725 års jordeböcker antecknades under en given rubrik hade inte alltid förts in under samma huvudrubrik före detta år. Bland annat beror denna bristande kontinuitet på att jordeböckerna ännu i början av 1700-talet under rubriken frälse endast uppgav ”gamla” frälsehemman, dvs. sådana som varit frälse före 1604. Sådana frälsehemman som under 1600-talet förvärvats till följd av förläning, köp eller byte (”nytt frälse”) bibehölls under sina tidigare rubriker, medan deras status av frälse framgick av en marginalanteckning. Antalet rubriker varierade dessutom före 1725 något från län till län.
Ytterligare en svårighet beträffande jämförbarheten mellan jordeböcker som är upprättade före respektive efter 1725, vållas av förmedlingarna. Dessa innebar nedsättning av ett jordebokshemmans mantalsvärde och utfördes huvudsakligen under 1680- och 1690-talen. Utförda förmedlingar bokfördes i jordeböckerna ännu under 1700-talets första årtionden som marginalanteckningar vid respektive hemman, medan det var de oförmedlade mantalen som skrevs in i jordeböckernas huvudkolumner och summerades för varje socken, härad och län. Från 1725 är det däremot de förmedlade mantalen som förs in i huvudkolumnen. Fram till år 1725 kan således de ur beskattningssynpunkt – och för jämförelse med jordeböckerna efter nämnda år – viktigare förmedlade mantalen därför extraheras endast med betydande arbetsinsatser." (s. 11-12)
Han förklarar det resulterande forskningsläget:
"Den svåröverskådlighet som jordeböckernas komplicerade uppställning skapar, är något som, med Sten Carlssons ord, ”i hög grad försvårar eller helt omöjliggör” bearbetningar av jordeböckerna i syfte att skaffa en övergripande bild av en eller flera jordnaturers omfattning omkring år 1700. Inte desto mindre har Sven A. Nilsson (1984, ”Den karolinska militärstaten”) genom bearbetning av landsböcker tagit fram siffror över frälse- och totalmantalets storlek år 1700 inom det territorium som före år 1645 omfattades av Sverige utom Finland. Lars Herlitz har visat fördelningen mellan jordnaturerna år 1700 i fyra av Skaraborgs läns fem fögderier. Ännu har dock ingen presenterat någon rikstäckande bearbetning, som för de enskilda länen redovisar alla de tre jordnaturernas inbördes fördelning vid 1700-talets början." (s. 12)

Gadd har själv i band III av storverket Det svenska jordbrukets historia visat fördelningen av jordnaturerna per landskap 1700, och förklarar i sektion 4 av pappret här hur han gjort. Han använder af Forsells siffror för 1825, och bearbetar dem utifrån uppgifter om skatteköp 1701-1824. För frälsejorden är det ganska enkelt att beräkna dess omfattning per län år 1700 eftersom mängden frälsemantal inte förändrades så mycket på 1700-1800-talen. Carlssons (1973) beräkningar per län för år 1750 och af Forssells (1834) för år 1825 är liknande och bör vara giltiga också för år 1700; frälsejordens andel av mantalet är 32,9 procent i beräkningarna för 1700, 1750 och 1825. (s. 13) Därför är det viktigaste att veta förskjutningar mellan skattejord och kronojord. Heckscher har beräknat skatteköpen i varje län i Svealand och Götaland 1701-1815 och Gadd har kompletterat detta med att excerpera skatteköpen 1816-24 per län ur Kammarkollegiets skatteköpsböcker. Heckscher beräknade inte skatteköpen för Norrlandslänen eftersom skatteköpsböckerna utelämnar dessa för åren 1723-1792. Gadd gör därför en "kvalificerad gissning" och säger att bara 2,5 procent av mantalet i Norrland skatteköptes 1701-1824. (s. 16)

Det totala beräknade mantalet år 1700 för Serige är 64 982, vilket kan jämföras med Heckschers siffra om 67 008. Gadd har alltså 3 procent lägre, vilket beror på (a) användande av Forsells lite lägre siffror 1825, och (b) användning av jordebokens lägre mantalssummor 1725. (s. 18) Fördelningen på de tre naturerna är i princip samma i Gadds siffror och i Heckschers: diffarna är -0,2 procentenheter, 0,3 och -0,1. I en bilaga jämför Gadd på länsnivå med (a) Lars Herlitz beräkning för Skaraborg år 1700, (b) för sju län en jämförelse enligt 1725 års jordeböcker, (c) med Carlssons redovisning av frälsejord i länen, och (d) Sven A. Nilssons beräkning av frälsejorden i de gammalsvenska länen 1700. Resultaten är uppmuntrande: inga stora avvikelser.


Gadd redovisar i tre stapeldiagram andelen skattejord, kronojord och frälsejord per län år 1700. (s. 21-22) Skånelänen och Halland har särskilt lite skattejord (Malmöhus extremt lite: 2 procent!) och korresponderande mycket frälsejord. I Göteborg och Bohus var skattejorden däremot ca 45 procent. I Norrland dominerade skattejorden helt: ca 90 procent i Västernorrland, 76 procent i Västerbotten.

Han gör en jämförelse med 1500-talets mitt och Larssons beräkningar; för detta får han jämka Larssons beräkningar på landskapsnivå med de egna beräkningarna på länsnivå. Resultaten indikerar att i Uppland-Södermanland ökar frälsets andel 1540-1700 medan skattemantalets andel minskar kraftigt. (Detta drivs inte minst av Roslagskusten, från Frösåker i norr till Värmdö i söder.**) I Östergötland sker inga större förskjutningar medan Småland och Öland ser en ökning av kronojorden och en minskning främst av skattemantalet. Skattemantalet minskar också i Västergötland-Dalsland och Värmland-Närke-Västmanland där båda övriga naturerna ökar. I Dalarna ökar frälsemantalets andel. (s. 30) Gadd diskuterar särskilt frågan om hur införlivandet av sju nya län påverkar helheten till 1700; svaret blir att effekten inte var särskilt stor. 

 

Referens 

Carl-Johan Gadd (2020) "Jordnaturernas fördelning i Sveriges län år 1700. En rekonstruktion, samt en jämförelse med förhållandena vid 1500-talets mitt", Göteborg Papers in Economic History no. 27, augusti 2020.

Fotnoter
* Gadd kommenterar att "Termerna arrende och arrendator förekom också på 1700-talet, men användes som regel då en ståndsperson brukade annan ståndspersons (eller kronans) jord – ett förhållande mellan sociala jämlikar." _Avrad_ betalades däremot av en undersåte, landbon. (s. 3n)
** Gadd kommenterar också i en fotnot: "Att det i Mälarlänen skett en omfattande övergång från skattejord till frälsejord är känt sedan tidigare forskning. Se Myrdal 1988, s. 46; Myrdal, 1999, s. 338; Winberg (1977) 2010, s. 250-251; Winberg, 1997, s. 80, 87."

Inga kommentarer: