Jordnaturer i Sverige 1718-1865

I 1700-talets Sverige var jordbruksjorden indelad i tre typer. Skattejord ägdes av bönder som var skatteskyldiga till kronan. Frälsejord ägdes av adeln, var mer eller mindre skattebefriad. Kronojord ägdes av kronan och brukades av arrendatorer som betalade ränta för att få bruka jorden.* Det finns flera skäl till att vi är intresserade av fördelningen mellan de tre jordnaturerna. I och med att sammansättningen av skatt och ränta för brukarna varierade per jordnatur, gav de olika incitament åt brukarna. Skattebönder (på skattejord) hade också rättigheter, som rösträtt till riksdagen, som frälsebönder, brukare av frälsejord, inte hade. Ekonomisk-historikern Mattias Lindgren vid Stockholms universitet sällar sig därför i sitt nya working paper om jordnaturer 1718-1865 till en rad forskare som har kartlagt fördelningen på olika sätt. Så här beskriver lindgren forskningsläget:

"Mantalsstatistik för hela riket finns förvisso redan och det finns gott om nedslag för enskilda år. Det finns också översiktliga sammanställningar varav den mest citerade antagligen är Heckschers (1935) sammanställning över skatte, krono och frälsejord för perioden från Gustav Vasa till och med 1878. Han presenterar dock bara siffror för ett fåtal år och han redovisar heller inga av de många underkategorier som fanns. En annan mer detaljerad översikt utgörs av Myrdal (1996) som illustrerar hur fördelningen mellan jordkategorierna förändrats över tid. Men hans ambition är framförallt att approximativt illustrera och diskutera de långsiktiga förskjutningarna. Jordfördelningen redovisas därför bara med en översiktlig figur, och det saknas en tabell med mer exakta siffor. Gadd (2020), slutligen, har gjort en rekonstruktion av mantalsfördelningen länsvis. Rekonstruktionen fokuserar dock i första hand på år 1700, även om andra år diskuteras.
Samtidigt finns det alltså detaljerade sammanställningar för enskilda år. Ingen har dock sammanställt dessa källor på ett konsekvent sätt för en längre period, inkluderat fler än de tre huvudkategorierna, fört en källkritisk diskussion, och tillgängliggjort resultatet i en sammanfattande tabell. " (s. 4)

Vi har ingen systematisk information om jordens fördelning vad gäller areal, utan det som källorna berättar om är fördelningen vad gäller mantal. Lindgren förklarar begreppet mantal och hur det bestämdes så här:

"Mantal var ett mått på en gårds kapacitet att generera skatt och det var ett centralt för att mäta jordinnehav. Hade en gård ett mantal innebar det ursprungligen att gårdens jord förmådde försörja ett bondehushåll och att det skulle skatta för ett sådant (Gadd, 2000, sid 65–66). Det var under 1600-talets början som Sveriges jordbruk började mantalssättas: kronan gjorde upp längder där varje jordbruksfastighet, hemman, fick ett mantalsvärde. Ursprungligen motsvarade i allmänhet en gård, med ett hushåll, och en produktionsenhet, ett mantal.
Tanken var just detta, att varje bondehushåll skulle ha så mycket jord att det kunde försörja sig, och betala sin givna skatt. Ett mantal var därför den övre gränsen för en gårds jordinnehav, om man nu inte hörde till adeln då man kunde ha flera mantal. Samtidigt fick en gård inte ha för lågt mantal, för då skulle den inte kunna bära sig (Olsson, 2005, sid 29)."

Mantalet är alltså inget enkelt mått på arealen, utan det beror på jordens kvalitet med flera faktorer. I Halland år 1740 så motsvarade ett mantal i snitt drygt 7 hektar åkermark i Linome socken men nästan 11 hektar åker i Grimeton socken (Wiking-Faria 2009). I Skåne motsvarade ett mantal 10-30 hektar åker (Olsson 2005). Gårdarna omfattade förutom åkern också ängsmark, och om man brukade mantalssatt jord hade man också en andel av byns gemensamma resurser, som utmarker och allmänningar. Under 1700-1800-talen ökade antalet gårdar i Sverige, och i södra Sverige i huvudsak utan att man ökade mantalet, utan nya gårdar passades in under existerande mantalsräkning. Det gjorde att areal per mantal ökade ytterligare: Wiking-Farias (2009) studie av Halland visar att åkerarealen per mantal dubblades från 1740 till 1860. (s. 7) Antalet produktionsenheter kunde också öka genom att man etablerade torp på mantalssatt land. Torpen var själva inte mantalssatta och gav inte rösträtt, del i allmänningarna aller så, utan var underlydande den mantalssatta gården.  Produktionsförmågan kunde också sänkas på gården och då justerade man ("förmedlade") mantalet nedåt, alltså sänkte skatten/räntan som skulle betalas. Det är justerade mantal som Lindgren mäter i sin artikel. (s. 8)

Källorna för att få veta fördelningen på mantal är mantalslängderna och jordeböckerna. Lindgren bygger dock indirekt på dessa källor: han använder bearbetningar av dem, bland annat i landshövdingarnas femårsberättelser för sina län(s. 31-32). Viktiga är också de bearbetningar som Heckscher (1935, bilaga IV, tabell 2) använde i sin kanoniska sammanstälning: för 1700 Rydin (1882), för 1772 Canzler (1776), för 1825 Forsell (1834) och för 1878 Riksdagen (1882). Flera av källorna är av varandra oberoende genomgångar av primärmaterial, men avvikelserna, när de överlappar, är små. (s. 34) Detta syns t ex i figur 2, som visar beräkningarna av omfattningen av frälsemantalet i Sverige 1770-1882 från olika författare.

Lindgren gör sina beräkningar, och diskuterar därefter dem utifrån de perspektiv som gör att vi är intresserade av fördelningen över jordnaturerna: böndernas rösträtt, jordbrukarnas incitament att öka och effektivisera sin produktion, och för att spåra de ofrälses frammarsch (och implicit adelns relativa förlust av inflytande). Figur 5 visar fördelningen per typ av jordbruk över tid:

Här ser vi de självägandes frammarsch under 1700-talet, som Heckscher talade om på sin tid. Kronojorden minskar, och även den allmänna frälsejorden minskar från och med ungefär 1789 och reformerna av jordägande som sker då.

Figur 7 visar fördelningen av mantal på de med goda incitament för sina brukare (skattejord och liknande), jord med mellanbra incitament, och jord med dåliga incitament.

 

Referens
Mattias Lindgren (2021). Svenska jordnaturer 1718–1865: En kvantitativ översikt. Lund Papers in Economic History; No. 2021:220. Läs här.

Fotnot

* Indelningarna var egentligen mycket mer detaljerade, men det bortser jag från här. Se Lindgren, s. 10-22.  Se också tabell 3 som jag klistrat in nedan.