Moderniseringsteorins status idag

Nationalekonomerna Daron Acemoglu och James Robinson ger i förra årets utgåva av Annual Review of Political Science en översikt över moderniseringsteorins status idag. Deras abstract börjar roligt: "Modernization theory is a cornerstone of much of political science, despite the mounting evidence against its predictions.".

Själva artikeln börjar med Kinas nuvarande auktoritära utveckling under president Xi Jinping vilken, som Acemoglu och Robinson påpekar, strider mot moderniseringsteorins prediktioner (tydligast formulerade i Lipset 1959) att "as societies become richer, more educated, and economically more modernized, their political institutions should also experience a particular path—become more democratic, respect civil and human rights more, and develop several other societal features we commonly associate with Western democracies (see also Apter 1967, Huntington 1968, Rostow 1971)." (s. 324) Kina har snabb ekonomisk tillväxt, en medelklass som beräknats till 730 miljoner personer år 2016, och med 8,1 år av utbildning för den genomsnittlige medborgaren. Kina är långt framme vad gäller elektronik och kommunikationsteknologier, och landets inkomst per capita är 20 procent högre än vad Storbritanniens var år 1945. 

"Is China’s stubborn authoritarian rule the nail in the coffin of modernization theory? Not necessarily, say its defenders. First, they may claim that China is the exception that proves the rule (Treisman 2020, p. 246). Second, they may claim that true modernization in China is delayed because of various historical factors (the Cultural Revolution, Confucian culture, or some remnants of Communist beliefs). For example, Treisman (2020, p. 247) proposes a “conditional modernization” theory where culture, among other factors, can delay the onset of modernization. Indeed, to Lipset himself, modernization was partly a cultural process. As a country becomes richer, more educated, and more modern, Lipset (1959) argued, its values change, and this is the leitmotif of its democratization." (s. 324)

Acemoglu och Robinsons kritik mot moderniseringsteorin är dock än mer fundamental. De menar att den är oduglig eftersom den antar att ekonomi och politik hänger ihop (och mest att den första påverkar den andra, tänker jag mig) utan att ta in institutioner eller kultur. Med detta antagande finns det en enda korrekt utveckling för alla länder, och ett "historiens slut".

Som alternativ till moderniseringsteorin lägger de fram sin egen modell som de lagt fram i boken The Narrow Corridor med flera verk. I denna modell så kan olika konstellationer av politiska institutioner--ekonomisk utveckling utkristalliseras, närmare bestämt tre:

"We pointed out that three broad clusters of long-run economic and political institutions are possible. In the first (Absent Leviathan), the state is weak, while societal collective action and various norms are strong and constrain political hierarchy. In the second (Despotic Leviathan), the state is strong; it crushes and further impairs an already weak society. In the third (Shackled Leviathan), there is a balance between the state’s and society’s capacities, which enables their coevolution toward greater strength and also undergirds a very different type of state—simultaneously powerful and still accountable and responsive to society." (s. 324)

Faktum är att detta perspektiv starkt liknar den enkla weberianska modell som Johan Söderberg använder sig av i läroboken Vår världs ekonomiska historia som jag undervisar på varje vårtermin. Söderberg skiljer på tre typer av statliga förhållanden: för svag exploatering, som öppnar för anarki och den starkes välde vilket ger osäkerhet och svag ekonomisk utveckling; för stark exploatering, som kan orsaka folkliga revolter, emigration och ekonomisk stagnation eftersom incitamenten till innovation och ökad produktions saknas för den breda befolkningen; och lagom stark exploatering, där statens våldsmonopol ger säkra förhållanden för ekonomiska transaktioner men utan att beröva folk för mycket och ta ifrån dem incitamenten till ekonomisk utveckling.* Liknande så menar Acemoglu och Robinson att i "Absent Leviathan"-scenariot så är ekonomisk utveckling nästan omöjlig medan i "Despotic Leviathan" så kan man under vissa förhållanden få ekonomisk tillväxt, men bara i "Shackled Leviathan" kan man få en positiv feedback-spiral mellan ekonomi och politik.

Deras modell är komplex och mycket omfattande, inte formellt (som presenterad här) men i hur mycket mark den täcker. Av den weberska trilogin politik, ekonomi, kultur så kommer kultur in tidigt i modellen, som en djupt liggande, långsamt föränderlig (?) faktor som påverkar hur de andra variablerna -- som också kan påverka kulturen -- får effekter:

"The key new element in this article turns on the concept of a cultural configuration. We argue, building on Acemoglu & Robinson (2021), that many societies have a fairly stable culture set. Its attributes determine such things as the importance of hierarchy, the influence of family and gender roles, and the higher ideals (such as virtue and honor) that are valued, with specific types of rituals and relevant customs and traditions. These attributes can be combined into different cultural configurations, each with different meanings for individuals and societies and each providing justifications for distinct political arrangements and social hierarchies. Hence, the Despotic Leviathan—and why, under its auspices, economic growth will not automatically bring democratic institutions—cannot be fully understood without appreciating the cultural configuration that convinces people that rule by virtuous leaders is legitimate and ordinary people should not challenge them and should not strive to have their voices heard. The Despotic Leviathan also provides interpretations that push people toward accepting the virtue of such leaders. Vitally, however, our framework does not claim (nor is it true) that such attitudes are ingrained and unchangeable. A given culture set can generate many different cultural configurations, and as the political balance of power and other structural conditions change, a new cultural configuration can emerge, with very different justifications for politics, sometimes rather swiftly." (s. 325)

De illustrerar kulturens betydelse med det kinesiska fallet, där den konfucianska filosofin starkt påverkar "det kinesiska jämviktstillståndet" (the Chinese equilibrium). De menar att Konfucius tänkande inte värderar vanligt folks inflytande på politiken särskilt mycket. De menar också att konfucianismen applicerats av kinesiska härskaree, närmare bestämt Qin-dynastin i dess formulering av imperiestaten, jämte legalismen. En Lord Shang uttryckte att: “When the people are weak the state is strong; when the people are strong the state is weak. Hence, the state that possesses the Way devotes itself to weakening the people.” (cit. 326) Acemoglu och Robinson är dock inte kulturella determinister. De särskiljer sin analys från Samuel Huntingtons analys av Kinas demokratiska möjligheter på följande sätt, och tar intressant nog in det lika konfucianskt präglade Taiwan som en relevant jämförelse:

"Crucially, however, it would also be a mistake to follow Huntington (1991) and presume that this particular legitimization of despotic rule by Confucian thought is a hardwired feature of Chinese society and politics. Rather, it has emerged and endured because the distribution of political power and political institutions have reinforced it. Put differently, China’s political trajectory has created a specific type of feedback between its institutions and cultural configuration. The more empowered are the ruler and the elites, the more ingrained the cultural configuration legitimizing their rule and discouraging societal participation becomes. And in typical circular fashion, the greater is the legitimacy conferred on it, the stronger authoritarian rule becomes. Another balance of political power could have produced a very different cultural configuration. We see this in Taiwan, which has the same Confucian culture set as China. Over the last 30 years, Taiwan has combined the same attributes in a way that generated a very different cultural configuration, supporting vibrant democratic rule. Our point is not only that different cultural  configurations, with widely differing political implications, are possible." (s. 326)

De fortsätter sin diskussion med Figur 1 -- reproducerad ovan -- med tre olika scenarier. Grundläggande här är relationen mellan stat och samhälle ("society"), där jag emellertid tycker att "samhälle" är lite under-teoretiserat -- vad är det egentligen? De säger t ex att "With the rising dominance of the state over society, society becomes increasingly impaired and unable to organize and contest power." (s. 328) Men hur vet man om "samhället" är "starkt" eller "svagt"? Kan man ens operationalisera det? I vilket fall så menar de att kulturen -- brett definierad -- påverkar hur folk agerar i samhället. T ex så kan kulturella föreställningar förstärka en Absent Leviathan-tendens så här:

"in the basin of attraction of the Absent Leviathan, state institutions atrophy because the population comes to believe that any political hierarchy is dangerous, a tool in the hands of up-start individuals, and/or likely to lead to much worse outcomes along a predictable slippery slope. Analogous to what we described in the context of the Despotic Leviathan, it is difficult to escape from the orbit of the Absent Leviathan, because people increasingly view political hierarchy as illegitimate. " (s. 330)

För att få den demokratiska utvecklingen -- Shackled Leviathan -- så behövs kulturella föreställningar som visserligen, likt i Absent Leviathan-scenariot, formulerar skepsis mot makthavare, men som förenas med en positiv syn på att själv engagera sig: rösta och gå med i civilsamhälle-organisationer. Det behövs också kulturella förställningar där människor accepterar opersonliga institutioner och deras politiska hierarki. Folk måste känna att de kan kräva saker från, och delegera saker till, staten. (s. 330) Ur detta kan en idékonstellation eller kulturell föreställning växa fram, en politisk filosofi där politisk makt kommer från folket som delegerar makten till staten.

De går vidare med att illustrera sina tre scenarios med tre fall: Kina, ön Kitava, och England. Jag ska här bara ta upp deras diskussion av England som alltså illustrerar Shackled Leviathan-scenariot. De talar i generella termer om en positiv feedback-relation mellan stat och samhälle som en Red Queen effect: "the stronger the state becomes (for example, in terms of its capacity to regulate the economy or enforce laws and rules), the more active and assertive society needs to become in order to rein it in." Denna dynamik fanns redan i England på 1500-talet:

"Though a monarchy, in the sixteenth century the country already housed a highly active citizenry. For example, local communities organized in various participatory ways, making demands on the central state and sometimes resisting policies the state was attempting to impose on them (Hindle 2000, Acemoglu & Robinson 2019). The tradition of Germanic assemblies that were central to the island’s politics before the Norman invasion still had
major effects at the time (Wickham 2016). Nevertheless, institutional means for popular participation in government were lacking." (s. 333)

Tre viktiga förändringar skedde från mitten av 1500-talet. Ett, ökad nationalstatlig kapacitet under Henry VII och fortsatt under Henry VIII:s "Tudor revolution in government", som Elton (1953) kallade den. Två, kommersiellt inställda storbönder, the gentry, utvecklades och slog mynt av Henry VIII:s förstatligande och följande försäljning av jord som tidigare tillhört klostren. Tre, möjligheterna till kolonial och annan handel över världshaven berikade köpmännen och industrialisterna. De nu stärkta grupperna började kämpa för politisk makt vilket försvagade det politiska systemet och banade väg för inbördeskriget 1642 och den ärorika revolutionen 1688.** Genom dessa utvecklingar utvecklades också en ny politisk kultur som gav rum och legitimitet till politisk aktivitet och att ställa krav på staten:

"These epochal events that led to a constitutional monarchy and intensified political participation from a broader segment of society were not just political. They also involved the emergence of a radically new cultural configuration. At the center of this change was the notion of popular sovereignty that arose at around the same time as the Civil War. The Levelers articulated and fought for popular participation in politics in the 1640s. Thomas Hobbes’s 1651 classic, Leviathan, articulated a materialistic portrayal of the “state of nature” and a contractarian model of the creation of the state based on a “covenant.” John Locke pushed this perspective further, proposing an almost modern version of popular sovereignty, whereby sovereignty rests with the people who then delegate it to a ruler on the condition that he acts in line with their interests and instructions. It is difficult to imagine how the significant increase in political participation could have taken place without this new philosophy of popular sovereignty. The emergence of these ideas of popular sovereignty and “resistance” (meaning resistance to the monarchy’s unchecked power) was itself rooted in the political changes brought about by the demands and revolt of newly enriched merchants, industrialists, and gentry, as Sommerville (1999, p. 75) emphasizes: “Talk of resistance became more common after 1640 not because of the sudden discovery of resistance theory, but because resistance had become a practical possibility.”" (s. 333)

Vad säger då dessa fallstudier om moderniseringsteorin? Acemoglu och robinson menar att moderniseringsteorins prediktioner bara sammanfaller med ett av tre scenarios, Shackled Leviathan. Och även där misstar sig teorin angående förutsättningarna för utvecklingen: "even this type of change does not take the almost automatic form that modernization theory predicts. Changes in cultural configuration necessitate (a) major efforts by cultural entrepreneurs in order to recombine existing attributes into a new cultural configuration and (b) intense struggles over these configurations within the population. The English case illustrates this dynamic, too." (s. 334) Hos Paulus, vars kristendom präglade England, var människan född att lyda, Gud och världsliga härskare: “For by him were all things created, that are in heaven, and that are in earth, visible and invisible, whether they be thrones,
or dominions, or principalities, or powers.”*** Också hos Augustinus betonades vikten av lydnad mot världsliga auktoriteter, och den katolska kyrkan inkorporerade denna doktrin. Acemoglu och Robinson verkar se övergången till protestantismen i England som en positiv utveckling sett till möjligheterna till demokratisering, att "kulturella entreprenörer" som Hobbes och Locke gynnades av övergången till protestantismen. Hobbes och Locke liksom Levellers och andra radikaler kunde bygga på en del idéer i Bibeln och gamla germanska institutioner med mera för att utveckla en mer inkluderande politisk filosofi.

"Overall, the English case illustrates yet another instance of the synergy between power and culture, and it also emphasizes that any path of political institutions that ended up accompanying economic changes was not an automatic process. Changes required intense struggle and various innovations from cultural and political entrepreneurs. So even when we see something that looks like the predictions of modernization theory in the middle corridor (while it is completely absent in the rest of Figure 1), its nature is very different from what modernization theory claims. This last point is central: The emergence of a cultural configuration supporting political change is always contingent on the historical balance between state and society as well as cultural and political entrepreneurship." (s. 335)

Acemoglu och Robinson avfärdar alltså vad de ser som den automatiska kopplingen mellan ekonomi och politik i moderniseringsteorin. Utvecklingen är, som historiker skulle hålla med om, mycket mer kontingent, kontextberoende och oförutsägbar än så. De avslutar sin artikel med att diskutera möjliga vägar framåt för forskningen utifrån detta ramverk:

"Moving away from the simple framework of modernization theory not only is empirically compelling but also opens up a host of new areas for conceptual, theoretical, and historical studies. For example, what are the conditions that facilitate cultural and political entrepreneurship? What aspects of the balance of power between state and society matter most for culture and politics? What types of cultural configurations will be more enduring even when challenged by new models? And how useful will these ideas be in understanding various episodes of modernization and non-modernization in history?" (s. 337)

referens

Daron Acemoglu och James Robinson, "Non-Modernization: Power–Culture Trajectories and the Dynamics of Political Institutions", Annual Review of Political Science 25: 323-339.

fotnot

* Acemoglu och Robinson pekar själva på en annan föregångare: Marchiavelli, som för 500 år sedan skrev att “The people are everywhere anxious not to be dominated or oppressed by the nobles, and the nobles are out to dominate and to oppress the people. These opposed ambitions bring about one of three results: a principality, a free city, or anarchy.” (cit. 325)

** Referenserna här är Pincus (2009), Acemoglu Jonson och Robinson (2005), och Jhas artikel "Financial Asset Holdings and Political Attitudes: Evidence from Revolutionary England" i QJE 2015.

*** Detta är ett citat ur det första Kolosserbrevet. Så här lyder citatet i 1917 års svenska bibelöversättning: "ty i honom skapades allt i himmelen och på jorden, synligt såväl som osynligt, både tronänglar och herrar och furstar och väldigheter i andevärlden."