Nationalekonomerna Francesco Caselli (numera vid LSE) och John Coleman (verksam vid Duke) publicerade 2001 i den fina tidskriften Journal of Political Economy en artikel som sedan dess fått nästan 1000 citeringar, och som handlar om något utomordentligt ekonomisk-historiskt: relationen mellan strukturomvandlingen (förstått som skifte ut ur jordbruket) och regional inkomst-konvergens i USA från slutet av 1800-talet till slutet av 1900-talet. Tabell 1 sammanfattar de två processerna. Jorbrukets andel av BNP föll från 27 procent år 1880 till 2 procent år 1980; jordbrukets andel av sysselsättningen föll från 50 procent till 3 procent. Jordbrukspriserna relativt till KPI steg något från 1900 till 1920 (legendariska dyrtider runt första världskriget) men föll sedan rejält, vilket innebär att maten var billgare, relatitivt till andra varor, 1980 än vad den var 1880 eller 1900. Och lönerna i jordbruket steg rejält relativt till i industrin: från 20 procent av industriarbetarlönen år 1880 (! orealistiskt lågt?) till 32 procent 1920, 51 procent 1960, och 69 procent 1980.
Traditionella förklaringar till strukturomvandlingen bygger, säger de, på en eller båda av två mekanismer. Ett, inkomst-elasticitet för jordbruksprodukter som är lägre än 1 (dvs att när våra inkomster stiger, så stiger inte efterfrågan på mat lika snabbt). Två, snabbare produktivitetstillväxt i jordbruket än i andra sektorer. Caselli och Coleman menar att dessa vanliga förklaringar kan förklara de två första raderna i Tabell 1, panel A: att jordbrukets andel av BNP och av sysselsättningen fallit. Men de kan inte förklara rad tre och fyra, att jordbrukspriserna inte fallit över lag och att jordbrukslönerna tvärtom stigit relativt sett. Deras artikels första bidrag är att presentera en modell med en tredje ingrediens
"that seems essential to matching all four of the key facts of the structural transformation. Our new explanation includes a downward shift in the farm–labor supply curve, so that the decline in farm employment is consistent with the increase in farm wages. We model the relative supply of farmworkers as the result of farm-born workers’ optimal decision whether to remain in agriculture or join the urban sector." (s. 586)
Avgörande här är att kostnaden för utbildning för arbete utanför jordbruket faller över tid, vilket gör det mer attraktivt för folk som växer upp i jordbrukssektorn att skifta ut ur den sektorn. "In the paper we discuss some of the possible sources of this decline, such as technological progress and scale economies in transportation, improved quality of education, increased life expectancy, and school desegregation." (s. 587)
Papprets andra bidrag är att visa att samma faktorer som drev strukturomvandlingen också förklarar den regionala konvergensen. Här använder de en modell med två regioner, Nord och Syd, med samma effektivitet i produktionen av industrivaror men där Syd har bättre väder och jord för att producera jordbruksprodukter. Detta gör att Syd specialiserar sig på jordbruk, men över tid så verkar mekanismerna (i), (ii) och (iii), alltså (i) inkomstelasticitet <1 för jordbruksprodukter, (ii) snabbare TFP-tillväxt i jordbruket än annanstans och (iii) nedåtskiftande utbudskurva för jordbruksarbetare, för att skifta Söderns arbetare ut ur jordbruket och in i industrin med högre löner, samtidigt som relativlönerna för de Söderns arbetare som stannar i jordbruket förbättras. "We are able to calibrate a two-region model of commodity trade and factor mobility featuring mechanisms i–iii so that
it closely replicates all the quantitative patterns in table 1.5." (s. 587)
De visar två scatterplots på sambandet mellan hög andel jordbruk och dåliga inkomster i slutet av 1880-talet. Den första scatterploten har andel sysselsättning i jordbruk på x-axeln och medel-lön på y-axeln; jordbruksstater som South Carolina, Alabama, Missisippi, Arkansas och Georgia har de lägsta lönerna i USA medan Maine, Rhode Island, Colorado, Arizona, Wyoming, Californien, Nevada, New York och några till klustrar uppe till vänster i diagrammet. Det andra diagrammet plottar förändringar: på x-axeln andel i jordbruket 1880-1990, på y-axeln lönetillväxt. Större utflytt ur jordbruket är korrelerat med större inkomsttillväxt.
Pappret relaterar till flera litteraturer. Den första de nämner är Barro och Sala-i-Martins (1991, 1992) utforskning av regional konvergens. Barro och Sala-i-Martin arbetade med en-sektor-modeller medan poängen här förstås är att det är en två-sektor-modell, t ex som i Kuznets, Miller och Easterlin (1960) eller Williamson (1965). Krugman (1991) menar att sjunkande transportkostnader på 1800-talet gjorde att efterfrågan-externaliteter och stordriftsfördelar gjorde att industrin skulle bli koncentrerad i en region, och att det råkade bli nordöstra USA. Här är Caselli och Colemans förklaring annorlunda: det är istället komparativa fördelar i jordbruket som avgör. "A quantitative analysis that compares the two accounts is beyond the scope of this paper, and we leave it for future research." (s. 589)
Analysen börjar med ekvation 1 som visar att medel-löneinkomsten i region i under år t beror på medellönen i jordbruket, medellönen utanför jordbruket, och andelen av arbetskraften sysselsatt i jordbruket. Konvergens mellan regioner kan bero på tre saker. Ett, konvergens av regionala löner inom branscher. "This channel is the one relied on by accounts of regional convergence that emphasize the gradual removal of inter-regional frictions preventing factor price equalization (e.g., Wright 1986;
Barro et al. 1995)." Två, konvergens av andelen arbetskraft i jordbruket, och som t ex Krugman (1991) föreslår så kan denna "labor reallocation channel" vara viktig för regional konvergens i inkomster. Tre, koncergens av jordbrukslönen jämfört med lönen utanför jordbruk. Forskningen har hittills ignorerat denna "between-industry wage convergence channel", säger Caselli och Coleman. (s. 590)
De använder ett konvergensmått som går att precis dekomponera tillbaka till dessa tre kanaler för konvergens. För att mäta behövs data per region för lön i jordbruk, lön utanför jordbruk, och sysselsättningsandel i jordbruket. De har ett dataset från Lee et al (1957) med åren 1880, 1900, 1920 och 1950, och ett annat som bygger på folkräkningarna vart tionde år från 1940 till 1990. Det går inte att länka ihop de två eftersom de har olika mått på arbetsinkomst: framför allt så räknar Lee et al in inkomst från egenföretagande. Av detta skäl presenterar de dekomponeringen separat för de två perioderna:
Skillnaden i arbetsinkomst, brett definierat, mellan Nord och Syd minskade med 44 procentenheter från 1880 och 1950 och av dessa förklaras 16 procentenheter av snabbare utflytt ur jordbruket i Syd. Nationell konvergens i jordbruksinkomster till icke-jordbruksinkomster förklarar 20 procentenheter, och 8 procentenheter förklaras av konvergens i inom-sektor-inkomster.
1940 till 1990 minskade gapet med 31 procentenheter: minskningen förklaras i ungefär lika hög grad av konvergens av syds sektorsvisa löner mot nords nivåer, utflytt ur jordbruket, förbättring av jordbrukets relativlöner, med förklaringarna rangordnade efter förklaringskraft.*
"The basic message of this paper is that a model featuring (i) a less than unit income elasticity of farm good demand, (ii) faster total factor productivity (TFP) growth in agriculture, and (iii) declining costs of acquiring nonfarming skills can quantitatively match all the key data on the U.S. structural transformation and regional convergence." (s. 594)
Vad är det empiriska stödet för antaganden (i), (ii) och (iii), bortom att modellen med alla tre matchar USA:s makrodata över tid? För (i) finns det massvis av belägg, alltsedan statistikern Engel som lade fram "Engels lag" om livsmedlens sjunkande andel av hushållsbudgeterna när folk blir rikare. Det finns bevis både i tvärsnitt av länder, där fattigare länder har större andel jordbruk i ekonomin, och i tvärsnitt av hushåll, där rikare hushåll lägger mindre delar av sina hushållsbudgetar på mat. För antagnade (ii) finns det belägg från Jordenson och Gollop (1992) från 1947 och framåt; för dessa år menar de att TFP-tillväxten i jordbruket var 2,5 gånger så hög som den utanför jordbruket. Före 1947 finns det skakiga siffror från Historical Statistics (publicerad 1997); Caselli och Coleman nöjer sig med antagandet att över 100 år eller så har produktivitetstillväxten i jordbruket i genomsnitt varit högre. (iii) är ett mer originellt antagande och här diskuterar caselli och Coleman mer utförligt. De börjar med anekdotisk evidens om en plantageägare i Arkansas som år 1900 sa att "my experience has been that when one
of the youngster class gets so he can read and write and cipher, he wants to go to town. It is rare to find one who can read and write and cipher in the field at work” (cit. 594) De har också stöd från Goldin (1998) som menar att de mer utbildade ungdomarna på landsbygden flydde landsbygden snabbare än de mindre utbildade gjrode. I folkräkningsdata från 1940 hittar C och C också att jordbrukets arbetare är lägre utbildade än andra; 1940 var det bara 2 branscher av 119 som hade lägre genomsnittlig utbildning än jordbruket, och alla andra år låg jordbruket i botten-10. (s. 595) De lägger fram fyra skäl till att kostnaderna -- brett definierat -- för att skaffa sig kunskaper gångbara utanför jordbruket, sjönk. Ett, cykeln (1885), bilen (ca 1900) och bussen (ca 1920) sänkte transportkostnaderna och gjorde det enklare och billigare att ta sig till skolan, framför allt på landsbygden där man inte från början bodde på enkelt gångavstånd till skolan. Två, utbildningens kvalitet förbättrades markant decennierna efter 1880, blandd annat så försvann "the one-teacher school" där en enda lärare förväntades att -- med hjälp av äldre elever -- hålla koll på alla elever i skolan. Tre, den förväntade livslängden ökade från 42 år 1880 till 75 år 1990 och avkastningshorisonten för utbildning ökade alltså rejält. Fyra, rasdiskrimineringen minskade vilket förbättrade livsvillkoren för en stor del av Söderns lantliga befolkning. (s. 596)
De bygger en modell med två regioner (Nord och Syd), två varor (jordbruksvaran och industrivaran) och tre produktionsfaktorer, jord, kapital och arbete. Det är en rätt avancerad makromodell och jag går inte in på detaljerna här, men parametrarna syns i tabell 3.
De simulerar USA:s utveckling sedan 1880 med denna modell i sina två varianter, med konstanta utbildningskostnader respektive med fallande dito. Ett slående resultat är att i modellen med konstanta utbildningskostnader måste netto-migrationsflödet gå från Norr till Södern istället för tvärtom som i verkligheten, eftersom arbetarna lämnar jordbruket så långsamt och industrin i Södern då får högre löner än industrin i Norr vilket gör att arbetare flyttar till Södern för att jobba i industrin. (s. 607)
referens
Francesco Caselli och John Coleman (2001) "The U.S. Structural Transformation and Regional Convergence: A Reinterpretation", Journal of Political Economy, June 2001. Tillgänglig från Casellis hemsida. Där finns också ett data-appendix.
Fotnoter
* De diskuterar Mellanvästern och västra USA separat, och mest i Appendix, och fokuserar i huvudtexten på Nord vs Södern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar