Magasinet Arena publicerade igår på nätet en text om Socialdemokraterna av Lars Berge, "Tillbaka till framtidspartiet". Berges text har med rätta fått hård kritik för sin vulgära och idealistiska syn på S omvandling (liksom för sina många sakfel), t ex av Marika Lindgren Åsbrink som också tidigare förtjänstfullt bemött liknande (kritik. Lindgren Åsbrink liksom ett par andra kritiker har pekat på bristen på materiella/ekonomiska förklaringsfaktorer i Berges och liknande texter, och eftersom jag är intresserad av det här med S omvandling och kommer från ett mer politisk-ekonomiskt håll så tänkte jag här ta upp några trådar från forskningen som jag tror är viktiga för att förstå Socialdemokratins omvandling, och skissa på strukturen till en mer historisk-materialistisk förklaringsmodell. Jag tror såklart inte att detta är hela storyn och detta är snabbt ihopskrivet, men jag tror nog att det finns några relevanta poänger här.
Antaganden
Vad jag skriver här bygger på några antaganden om vad socialdemokratin är. Jag ser samhällssystemet som vi lever i som demokratisk kapitalism, alltså en kombination av politisk demokrati (en person -- en röst) och kapitalistisk ekonomi (en krona -- en röst). [1] Staten i den demokratiska kapitalismen måste samtidigt vara legitim inför medborgarna, bland annat genom att hålla nere arbetslösheten och hålla uppe inkomsterna eftersom medborgarna gillar inkomster och ogillar att vara arbetslösa, och upprätthålla kapitalackumulationen. (se James O'Connor, Fiscal Crisis of the State, 1973). Socialdemokratin är en folklig rörelse som representerar icke kapitalägare, dvs någon slags löntagarallians (jfr Adam Przeworski, Capitalism and Social Democracy, 1985). Den måste beakta de materiella intressena hos stora delar av befolkningen (eftersom den vill ha en väljarmajoritet) och samtidigt hos kapitalägarna (eftersom samhället är kapitalistiskt och socialdemokratin är beroende av kapitalägarnas investeringar för att skapa jobb vilket ger legitimitet).
Den typ av dolkstötslegend-kritik som Berges text är ett exempel på bygger på det ohållbara antagandet att socialdemokratin är ensam politisk kraft i samhället och att allt blir som S vill -- om något gått dåligt alt. mot socialdemokratins principer så är det för att S ville det. Jag tror inte på det. Som jag ser det har det alltid funnits ett starkt motstånd mot socialdemokratin i breda befolkningslager (medelklass, överklass), teoretiserat föredömligt i Walter Korpis maktresursteori som fortfarande har starkt empiriskt stöd för analys av välfärdsstat och inkomstfördelning. [2] Näringvlivet skänkte redan på 1940-50-talen rejäla summor pengar till de borgerliga partierna och drev ideologiska organisationer som Byrån för Ekonomisk Information; den ideologiska offensiven efter Eskilssons berömda promemoria från 1973 var inget kvalitativt nytt [3]. Vänstern (dit Socialdemokratin tveklöst räknas) och Högern har olika sociala baser och olika policymål (jfr, jfr, jfr, jfr, jfr). Så ska det också vara i en demokrati -- idealt så har alla intressen representation. [4]
Så till de faktorer som jag menar försvagat socialdemokratin(s möjligheter att föra politik) sedan ca 1980 -- oavsett ledares personliga egenskaper etc. Jag kommer ta upp tre faktorer under rubriken "produktivkrafter" och tre faktorer under rubriken "klassförhållanden".
Den typ av dolkstötslegend-kritik som Berges text är ett exempel på bygger på det ohållbara antagandet att socialdemokratin är ensam politisk kraft i samhället och att allt blir som S vill -- om något gått dåligt alt. mot socialdemokratins principer så är det för att S ville det. Jag tror inte på det. Som jag ser det har det alltid funnits ett starkt motstånd mot socialdemokratin i breda befolkningslager (medelklass, överklass), teoretiserat föredömligt i Walter Korpis maktresursteori som fortfarande har starkt empiriskt stöd för analys av välfärdsstat och inkomstfördelning. [2] Näringvlivet skänkte redan på 1940-50-talen rejäla summor pengar till de borgerliga partierna och drev ideologiska organisationer som Byrån för Ekonomisk Information; den ideologiska offensiven efter Eskilssons berömda promemoria från 1973 var inget kvalitativt nytt [3]. Vänstern (dit Socialdemokratin tveklöst räknas) och Högern har olika sociala baser och olika policymål (jfr, jfr, jfr, jfr, jfr). Så ska det också vara i en demokrati -- idealt så har alla intressen representation. [4]
Så till de faktorer som jag menar försvagat socialdemokratin(s möjligheter att föra politik) sedan ca 1980 -- oavsett ledares personliga egenskaper etc. Jag kommer ta upp tre faktorer under rubriken "produktivkrafter" och tre faktorer under rubriken "klassförhållanden".
Produktivkrafter
1. lägre produktivitetstillväxt sedan 1973
Efterkrigstiden ca 1950-1973 kallas ofta "de gyllene åren" för kapitalismen i Väst. Produktivitetstillväxten var skyhög i Västeuropa när man jagade ikapp USA:s teknologiska försprång, återbyggde ekonomierna och överförde arbetskraft från jordbruk till industri. (Temin (2002) betonar jordbruk-industriomvandlingen, Vonyo (2008) återuppbyggnaden, Eichengreen och Ritschl (2009) återuppbyggnaden.) Efter 70-talet har produktivitetstillväxten inte varit lika god; den främste pessimisten i frågan är Robert J. Gordon (t ex "The Demise of U.S. Economic Growth", 2014). När ekonomin inte växer lika snabbt blir det svårare att regera (inte bara för S men alla partier, dock associeras S just i Sverige med de goda åren eftersom de regerade oavbrutet 1950-73) och prioriteringarna svårare.
2. förändrad löne-arbetslöshets-tradeoff
Statens roll i den demokratiska kapitalismen (som förenar parlamentarisk demokrati och välfärdsstat med kapitalistisk ekonomi dvs privat ägande med produktion för profit) är dubbel: den måste samtidigt upprätthålla sin legitimitet hos folket, samt upprätthålla kapitalackumulationen. [5] En viktig faktor för legitmiteten är arbetslösheten eftersom folk inte gillar att vara arbetslösa. Regeringar bestraffas av väljarna när arbetslösheten ökar.
Hatton och Boyer (2005) visar att stora reallöneökningar i Storbritannien under 50-60-talen inte ledde till ökad arbetslöshet på alls samma sätt som skett sedan ca 1980. Med övergången från industriell ekonomi till mer av en tjänsteekonomi tycks ett strukturellt skifte ha skett. Väljarna vill ha både högre löner och låg arbetslöshet men detta är svårare att åstadkomma sedan ca 1980. Anledningen är svårfångad och inte väl förklarad i litteraturen -- förändring i elasticiteten mellan arbete och kapital i produktionen, ändrad strukturell sammansättning av ekonomin, eller något annat. I vilket fall så har sedan tidigt 90-tal från nationalekonomernas sida återkommande argumentet gjorts att lägstalönerna måste ner för att skapa fler jobb -- en lösning som är osmaklig för socialdemokratin som räknar de lågt betalda till sina kärngrupper.
3. förändrad vinst-investerings-tradeoff
Ur en socialdemokratisk synvinkel är vinster i kapitalismen legitima eftersom de används till investeringar och så kommer folket till godo. (Kapitalinkomster är starkt koncentrerade så vinster som utdelas ökar inkomstojämlikheten.) Kjell-Olof Feldt kunde till exempel motivera de ökade vinsterna som förväntades av den stora devalveringen 1982 på detta sätt: devalvering orsakar ökade vinster vilka orsakar ökade investeringar vilka ger fler jobb. Alltså bra för socialdemokratiska kärnväljare som är arbetare inte kapitalägare. [6]
De stora vinsterna på 1980-talet tycktes i efterhand dock inte ha lett till de önskade resultaten i form av utväxling i fler jobb. Och det är alls inte unikt för Sverige på 1980-talet. En av de största och mest förbryllade makroekonomiska debatterna i Financial Times de senaste åren har varit frikopplingen mellan vinster och investeringar, som resulterat i att storföretagen sitter på jättestora "högar med pengar". [7] Ekonomisk-historikern Jan Luiten van Zanden konstaterar att i Nederländerna föll på 60-talet börsens reala värde med 50 procent samtidigt som investeringskvoten var konstant. [8] Detta skulle aldrig kunna hända idag! I dag protesterar bolagen så fort vinstmarginalen sjunker något och investerar i mycket lägre grad ur vinsterna [9], något som t ex av regeringens finanskrisutredare utpekats som ett stort samhällsekonomiskt problem. [10] Ekot rapporterade t ex i somras att "Börsbolagen vadar i pengar".
Som sagt så är regeringens balansgång i den demokratiska kapitalismen att upprätthålla (a) legitimitet hos folket, bland annat genom att hålla nere arbetslösheten, och (b) kapitalackumulationen och alltså vinsterna. Med det trendskifte som -- av någon anledning, kanske profitablare investeringsmöjligheter utomlands, kanske finansiella "läckage", därom tvista de lärde [11] -- skett i relationen mellan vinster och investeringar sedan 1980-talet har denna balansgång blivit allt svårare. På 1950- och 60-talen var löneökningarna för "vanligt folk" mycket höga vilket gjorde dem glada och urholkade vinstmarginalen och sänkte vinstandelens andel av nationalinkomsten till historiskt låga nivåer på 1970-talet. [12] Detta samtidigt som investeringarna fortsatte vara höga -- alltså det bästa av två världar ur ett arbetarrörelseperspektiv. Idag har vi den motsatta situationen.
Klassförhållanden
1. polarisering av klasstrukturen
Socialdemokratin i Sverige har åtminstone sedan 50-talet varit särskilt stark bland medianinkomsttagare. Bland löntagarna är det just mellangrupperna som i de senaste 30 årens ekonomiska omvandling urholkats, vilket dokumenterats i en stor forskningslitteratur (t ex Goos och Manning 2007). [13] Medan många hyfsat betalda industrijobb mekaniserats bort är de jobb som ökat mest typiskt å ena sidan de mest lågavlönade tjänstejobben (städ, handel, hotell och restaurang etc) å andra sidan högavlönade "kreativa" tjänstejobb. Arbetarklassen i den förstnämnda gruppen är typiskt mindre fackligt organiserad än mellaninkomsttagarna på större arbetsplatser i industrin och mindre starkt kopplad till socialdemokratin; "den kreativa klassen" har ingen koppling till socialdemokratin alls. På så sätt försvagas socialdemokratins väljarbas av denna polarisering av klasstrukturen.
Polariseringen har dessutom ytterligare en effekt: att öka intresseheterogeniteten bland väljarna och förändra vilken typ av socioekonomiska väljarallianser som går att forma.
Polariseringen har dessutom ytterligare en effekt: att öka intresseheterogeniteten bland väljarna och förändra vilken typ av socioekonomiska väljarallianser som går att forma.
2. Ökad arbetslöshet och inkomstojämlikhet förändrar i sig väljarallianserna
Förklaringar av Reinfeldtmoderaternas valsegrar 2006 och 2010 fokuserar ofta på skickligt PR-arbete, centrerat kring fenomenet Schlingmann. Men det är värt att fundera på om inte underliggande förändringar i klasstrukturen är minst lika viktiga.Socialdemokratins traditionella väljarallians i Sverige är mellan, mycket förenklat uttryckt, arbetarklass och tjänstemän/medelklass. Denna syns i det vänstra ägget nedan ur S valutvärdering från 2006: S tar en majoritet, de lägre 2/3 eller så, och lämnar den övre tredjedelen till de politiska motståndarna. Moderaterna lyckades i valet 2006 omforma sin väljarallians till att omfatta de övre 2/3, dvs en majoritet som man vinner på, i form av (retoriskt) "de som arbetar och gör rätt för sig", till skillnad från de i "utanförskap", på "bidrag" etc i de nedre skikten.
Lyckades moderaterna detta endast på grund av personlig duglighet från team Reinfeldt? Nja. Statsvetarna Noam Lupu och Jonas Pontusson utgår i ett paper från begreppet "social affinitet" för att diskutera politiska allianser, och hävdar att närhet i olika bemärkelser påverkar vem man som väljare och medborgare känner affinitet med. En forskningslitteratur (företrädd t ex av Alberto Alesina) kollar på etnisk fraktionalisering i befolkningen som en bestämmande faktor för affinitet, men Lupu och Pontusson använder istället inkomst-skillnader och inkomst-avstånd, vilket är intressant. Så här formulerar de sin grundläggande hypotes:
"In the absence of cross-cutting ethnic cleavages, middle-income voters will empathize with the poor and support redistributive policies when the income distance between the middle and the poor is small relative to the income distance between the middle and the affluent" [14]Alltså, mellaninkomsttagarna, som både S och M vill ha i sina valallianser, påverkas i sina politiska val bl a av upplevd närhet till låginkomsttagare och höginkomsttagare. Denna närhet påverkas av de faktiska inkomstskillnaderna. När låginkomsttagarnas inkomster urholkats och de blivit allt mer olika mellaninkomsttagarna, är det svårare att bygga solidaritet mellan de två grupperna. Och omvänt: när mellaninkomsttagarna (som haft mycket god inkomsttillväxt i Sverige 1995-2006) känner sig närmre höginkomsttagare, blir det enklare att rösta på deras parti (dvs Moderaterna). Jag tror att en sådan mekanism underlättat för Moderaternas valsegrar 2006 och 2010.
Vidare så har den massarbetslöshet som i princip rått sedan 90-talskrisen i sig också förändrat den politiska spelplanen. En reell dualism finns mellan vad många forskare kallar "insiders" och "outsiders" på arbetsmarknaden, som Moderaterna 2006 stöpte till politik i form av "utanförskapet". Denna utmaning är inte på något sätt unikt för Sverige men vi har bara haft den sedan massarbetslösheten uppstod vid 90-talskrisen: tidigare fanns det ingen materiell grund för valvinst genom en uppdelning mellan "vi som arbetar och gör rätt för oss" och "bidragstagarna". Statsvetarna Johannes Lindvall och David Rueda analyserar i ett paper intressant (men inte odiskutabelt!) hur Socialdemokraterna i valen sedan 1998 kryssat mellan att framför allt tilltala folk med jobb (t ex maxtaxan på dagis 1998) och att stärka sin väljarandel bland den stora grupp som inte har fast jobb. [15] Socialdemokratins väljarbas har i och med massarbetslösheten blivit mer heterogen och svårare att tilltala i sin helhet på en gång.
3. Näringslivets starkare politiska position
Sedan ca 1980 har fackföreningsrörelsens politiska förhandlingsposition försvagats och näringslivsorganisationernas position motsvarande förstärkts. Detta har teoretiserats på en mängd olika sätt, senast mest uppmärksammat kanske av statsvetarna Jacob Hacker och Paul Pierson i Winner-Take-All Politics från 2010. [16] De exakta kausala mekanismerna och händelserna lämnar jag därhän här (alla känner antagligen redan till diskussionen, som är enorm), och nöjer mig med att säga att jag tror att denna politiska förändring delvis är grundad i två ekonomisk-strukturella förändringar diskuterade ovan: ändrad löne-arbetslöshets-relation, och ändrad vinst-investerings-relation.
Slutsatser
Att socialdemokratin i Sverige försvagats sedan sina storhetsdagar med oavbruten regering 1932-76 är självklart en komplex process som behöver många detaljer och förklaringsfaktorer. Här har jag endast lagt fram en mycket preliminär och grov skiss på vilka stolpar en historiematerialistisk tolkning skulle kunna bygga på.
Noter
[1] Om motsättningen däremellan se t ex Torben Iversen, "Democracy and Capitalism", i Oxford Handbook of Political Economy (Oxford, 2006).
[2] Walter Korpi, Den demokratiska klasskampen (Tiden, 1982).
[3] Jfr Korpi, "Power resources and employer-centred accounts in explanations of welfare states and varieties of capitalism", World Politics, 2006.
[4] Om att representationen tenderara att vara ojämlik, med bättre representation för höginkomsttagare, se t ex Larry Bartels, Unequal Democracy (Princeton, 2008) eller Sidney Verba et al Participation and Political Equality: A Seven-nation Comparison (Cambridge, 1978).
[5] Wolfgang Streeck (2011) påpekar att den demokratiska kapitalismens inneboende motsättning mellan folkvilja och kapitalintresse under de senaste decennierna tagit sig olika uttryck i olika situationer. På 1970-talet hade man hög arbetslöshet när regeringarna tonade ner behovet av att tygla fackföreningarna. Efter Volckerchocken i USA:s penningpolitik 1979 och den ökade tendensen i Europa i slutet av 70-talet att knyta sina valutor till Deutschemark med Bundesbanks mycket konservativa penningpolitik upphörde steg för steg penningpolitikens anpassning till lönemilitans, som tillät den i krislägen översättas i inflation, och man valde istället att låta den leda till ökad arbetslöshet för att tämja facket. 80-talets huvudsakliga ventil för folkvilja-kapitalintressekonflikten var därför arbetslösheten (dock inte i Sverige där politiken fortsatte vara expansiv). På 1990-talet hade i länder som USA löneökningstakten och inflationen definitivt tämjts men med negativ effekt på aggregerad efterfrågan och tillväxten; istället ökade den privata belåningen. Sverige övergick i början av 90-talet från en tidigare anpassningspolitik som accepterade hög inflation till normpolitik med låg inflation garanterad av en oberoende riksbank samt heliga löften om ett slut på devalveringarna. Arbetslösheten har varit hög större delen av tiden sedan dess (jfr Lindvall 2004).
[2] Walter Korpi, Den demokratiska klasskampen (Tiden, 1982).
[3] Jfr Korpi, "Power resources and employer-centred accounts in explanations of welfare states and varieties of capitalism", World Politics, 2006.
[4] Om att representationen tenderara att vara ojämlik, med bättre representation för höginkomsttagare, se t ex Larry Bartels, Unequal Democracy (Princeton, 2008) eller Sidney Verba et al Participation and Political Equality: A Seven-nation Comparison (Cambridge, 1978).
[5] Wolfgang Streeck (2011) påpekar att den demokratiska kapitalismens inneboende motsättning mellan folkvilja och kapitalintresse under de senaste decennierna tagit sig olika uttryck i olika situationer. På 1970-talet hade man hög arbetslöshet när regeringarna tonade ner behovet av att tygla fackföreningarna. Efter Volckerchocken i USA:s penningpolitik 1979 och den ökade tendensen i Europa i slutet av 70-talet att knyta sina valutor till Deutschemark med Bundesbanks mycket konservativa penningpolitik upphörde steg för steg penningpolitikens anpassning till lönemilitans, som tillät den i krislägen översättas i inflation, och man valde istället att låta den leda till ökad arbetslöshet för att tämja facket. 80-talets huvudsakliga ventil för folkvilja-kapitalintressekonflikten var därför arbetslösheten (dock inte i Sverige där politiken fortsatte vara expansiv). På 1990-talet hade i länder som USA löneökningstakten och inflationen definitivt tämjts men med negativ effekt på aggregerad efterfrågan och tillväxten; istället ökade den privata belåningen. Sverige övergick i början av 90-talet från en tidigare anpassningspolitik som accepterade hög inflation till normpolitik med låg inflation garanterad av en oberoende riksbank samt heliga löften om ett slut på devalveringarna. Arbetslösheten har varit hög större delen av tiden sedan dess (jfr Lindvall 2004).
För en bra samtida analys av skiftet i synen på inflationsbekämpningen se Leon Lindberg, "Models of the inflation-disinflation process", i Leon N. Lindberg och Charles S. Maier (red), The Politics of Inflation and Economic Stagnation (The Brookings Institution, 1985). Om inflationen och penningpolitiken i Sverige se Douglas Hibbs kapitel "Inflation, political support, and macroeconomic policy" i samma bok.
[6] Andrew Martin ger i "Wages, Profits and Investement in Sweden" i Lindberg och Maier (1985) en mycket bra analys av arbetarrörelsens dilemma i förhållande till löneökningar och investeringar. Även Jonas Pontussons avhandling med den talande titeln The Limits of Social Democracy (Cornell, 1992) handlar om detta dilemma.
[7] Jag har samlat en massa pressklipp här.
[8] J L van Zanden, "Post War European Economic Development as an Out of Equilibrium Growth Path", De Economist, 2000.
[9] En intressant marxistisk analys av detta är Duménil och Lévy, The Crisis of Neoliberalism (Harvard, 2011).
[10] Thomas Franzén, "Bolagens vinstmål är en orsak till finanskriser" (pdf), Ekonomisk Debatt nr 4 2009
[11] se Duménil och Lévy.
[12] se t ex Erik Bengtsson (red) Den sänkta löneandelen (Premiss, 2013).
[13] Också t ex forskning av Philipp Rehm. För Sverige se Adrian Adermon och Magnus Gustavsson, "Job Polarization and Task-Biased Technological Change: Sweden 1975-2005", working paper, Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet, 2011.
[14] Noam Lupu och Jonas Pontusson, "The Structure of Inequality and the Politics of Redistribution" (pdf), American Political Science Review maj 2011. Om klassallianser och stigande ojämlikhet se också Iversen och Soskice 2009. Om affinitet och ojämlikhet se också Duncan MacRaes avhandling. Även Barth et al (2012).
[15] Johannes Lindvall & David Rueda, ”The insider-outsider dilemma in Sweden” (pdf), 2009
[16] Jag har skrivit en forskningsöversiktsessä på temat i Fronesis nummer 40-41, "Klasskamp uppifrån?".
[13] Också t ex forskning av Philipp Rehm. För Sverige se Adrian Adermon och Magnus Gustavsson, "Job Polarization and Task-Biased Technological Change: Sweden 1975-2005", working paper, Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet, 2011.
[14] Noam Lupu och Jonas Pontusson, "The Structure of Inequality and the Politics of Redistribution" (pdf), American Political Science Review maj 2011. Om klassallianser och stigande ojämlikhet se också Iversen och Soskice 2009. Om affinitet och ojämlikhet se också Duncan MacRaes avhandling. Även Barth et al (2012).
[15] Johannes Lindvall & David Rueda, ”The insider-outsider dilemma in Sweden” (pdf), 2009
[16] Jag har skrivit en forskningsöversiktsessä på temat i Fronesis nummer 40-41, "Klasskamp uppifrån?".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar