Det var 1976 som nationalekonomen Robert E. Lucas lanserade sin berömda "Lucaskritik", som var med och lanserade den nyklassiska revolutionen mot Keynes inom nationalekonomin och som han trettio år senare fick Nobelpriset för. Vad var det då som Lucas kritiserade? I grund och botten var det den makroekonomiska modell som då användes för att utvärdera ekonomisk politik. Detta har jag också diskuterat i mitt inlägg om Edward Prescotts Nobelföreläsning från 2006, där Prescott beskriver hans och Finn Kydlands del av den nyklassiska rörelsen på 1970-talet, och den makromodell som Lucas opponerar sig emot är också den som Prescott kritiserade:
y_t+1 = F(y_t, x_t, u, e_t)
x_t = G(y_t, x_t−1, l, n_t)
Där y är utfallsvariabeln och x är den exogena policyvariabeln, och u och l är deras parametrar. Lucas utforskade i sin artikel konsumtion, skatter och Phillipskurvan och argumenterade att aktörer reagerar på policy vilket förändrar utfallen; parametrarna u och l är inte "policy invariant" utan kommer förändras med policy. Med detta argument attackerade Lucas den existerande "system of equations"-approachen, en formalisering av den keynesianska teorin med IS-LM-kurvor och Phillipskurva. Den interventionism som keynesianerna förespråkade fick ett skadeskott med Lucas insikt. [1]
Nationalekonomen Katherine A. Moos från U Mass Amherst diskuterar i en artikel från 2019 Lucaskritiken, och det är från hennes artikel som jag tagit ovanstående diskussion. Hon betonar att Lucas kritik blev en av grundvalarna för den nyklassiska nationalekonomin och för en helt ny typ av makromodeller,dynamic stochastic general equilibrium (DSGE). Den första DSGE-modellen lanserades av Prescott (1986) med en Real Business Cycle-inkarnation fokuserad på produktivitetschocker och inget annat, men senare utvecklingar har tagit in en massa komplikationer och chocker, bland annat i nykeynesianska modeller som tar in prisrigiditet, imperfekt information och andra "distortions". (s. 5) Idag är DSGE-modeller de rigeur i makroekonomiska utvärderingar av policies, och används av en rad praktiker såsom Bank of England. [2]
Moos diskuterar debatten om teorin i Lucaskritiken. En intressant fråga är Lucas argument att ekonomer ska stabilisera "tastes and technology" för att stabilisera modellerna, som ifrågasätts av Kevin Hoover i Oxford Handbook of the Philosophy of Economics (2009). Lucas vill ha smaken som en mikrogrundval för makromodellen, men Hoover pekar på att individers smak formas i ett socialt samspel som inte är rent mikroekonomiskt. Lawson (1995) argumenterar liknande att de djupa parametrarna inte är så stabila som Lucas säger, att Lucas hade rätt i att de ekonometriska relationerna är instabila men att Lucas lösning på problemet leder fel. (s. 7)
Keynesianer som Modigliani (1977) menade från första början att Lucas teori om rationella förväntningar kunde stämma för spekulativa marknader men inte för arbetsmarknadne som är central i en makromodell. Andra keynesianer försvarade sina modeller, menade att parametrarna ändå var stabila och att det var utbudschocker och liknande som förklarade 1970-talets stagflation.
På policyutvärderingssidan menade Sims (1980, 1987) att Lucas undervärderade de enkla keynesianska modellernas förklaringskraft. Ännu mer generellt så menar Marcellino och Salmon (2002) att Lucas modell bygger på ett visst antagande om hur politiken fungerar. Mer bestämt, säger de, så utgår Lucas från att den privata sektorns agenter är rationella och kan förutse effekterna av policy, medan politikerna inte är rationella på detta sätt -- de kan i modellen inte förutse hur den privata sektorns agenter kommer reagera på policy. Så här sammanfattar Moos denna diskussion:
"The Marcellino and Salmon (2002) critique points to an inconsistency in the LC that may unearth, not intellectual sloppiness, but a strong prior regarding the incompetence of the policymaker. Theories of economic policy have an implicit theory of the state. A typical Keynesian model conceives of the state as benign or benevolent, in contrast to Lucas’s theoretical policymaker, which wields considerable power to disrupt the economy by producing exogenous shocks based on its (implicitly) limited rationality." (s. 9)
Från denna mycket intressanta teoretiska diskussion, som jag tycker kunde ha utvecklats mer, går Moos över till den mycket mer praktisk-empiriska aspekten: hur används Lucaskritiken i praktiken? Dess argument har gått in i DSGE-modellerna t ex med kriterier för mikrogrundvalar och "deep parameters", och man kan säga att Lucaskritiken är empiriskt testbar på så sätt att u inte ska reagera på l. Ekonometriker som David Hendry har testat detta i olika studier; Ericsson och Irons gjorde 1995 en survey över studier som testar Lucas argument och kom fram till att i princip alla empiriska studier talade emot argumenten. Det har förstås också gjorts en rad studier sedan 1995; dessa studier har mest fått resultat emot Lucas modell. (s. 9-11) Lindé, verksam vid svenska Riksbanken, publicerade 2001 en artikel i American Economic Review där han ställde frågan hur Lucaskritiken kan ha fått så lite stöd; han menade att studierna har för låg power och att estimaten av u och l därför blir skakiga. (s. 11-12)
Från de empiriska studierna går Moos över till en diskussion av de värderingar som stod på spel i debatten mellan nyklassikerna och keynesianer på 1970-80-talen. Hon refererar Keynes som själv hävdade att nationalekonomin är en "moral science", och keynesianer som Alan Blinder (1988) som menar att keynesianismen har en normativ sida, att ekonomins fluktuationer ska jämnas ut och arbetslösheten hållas nere. Hon refererar i kontrast till detta Hayeks kritik från 1940-talet och Friedmans kritik från 1960-talet av ekonomisk interventionism, tanken att politiken kan lägga sig i och förbättra ekonomin och vanligt folks levnadsstandard. Lucas modell genomsyras av ett perspektiv på policymakers som kortsiktiga och mindre rationella, och därmed som klumpiga och vars agerande leder till oönskade utfall. (s. 15-16) En anledning till att han lyckades få så stort genomslag är enligt Moos att Lucas formalisering av individers rationella förväntningar byggde vidare på något som många ekonomer redan tyckte, men inte hade inkorporerat i modellerna. Hon citerar Milton Friedman: "I think that vision [articulated by Lucas] was present in a way before. Everybody knew that you ought to be forward-looking. What he did was to develop a method whereby you could make that vision operational … . I think Lucas’s big contribution was to make it operational." (cit. 16) I detta perspektiv var Lucas innovation alltså inte teoretisk utan att formalisera en intuition som många nationalekonomer hade.
Samtidigt var modellens kraft att hävda att om man accepterar folks rationalitet, så måste man använda en modell med just dessa mikrogrundvalar, som antaganden som är inbyggda i själva modellen. Detta har så klart väckt kritik, t ex hos så framstående makroekonomer som Frank Hahn och Robert Solow som 1995 skrev att:
‘The irony is that macroeconomics began as the study of large-scale economic pathologies: prolonged depression, mass unemployment, persistent inflation, etc. … Now, at last, macroeconomic theory has as its central conception a model in which such pathologies are, strictly speaking, unmentionable.’ (cit. 17)För debatten sedan finanskrisen 2008 refererar Moos ett specialnummer av Oxford Review of Economic Policy där en rad prominenta makroekonomer -- Blanchard, Wren-Lewis med flera -- debatterar hur användbara DSGE-modellerna i Lucas tradition egentligen är. Blanchard och Wren-Lewis säger båda att mikrogrundvalarna inte ska överges, men reformeras, och Moos tolkar detta som nyklassikernas fortsatt starka ställning inom makro. Hon menar också att Lucas modellers fortsatta styrka trots den empiriska kritiken bevisar Kuhns analys att ett paradigm inte går under bara för att det har empiriska problem. (s. 21)
referens
Katherine A. Moos (2019) "The Facts and the Values of the Lucas Critique", Review of Political Economy.
fotnoter
[1] Moos påpekar att även om man accepterar att u och l varierar så behöver man inte acceptera precis de mikrogrundvalar för makromodeller som Lucas förespråkade; debatten mellan Tinbergen och Keynes på 1930-talet visar detta. (s. 4, fn 10)
[2] Moos hänvisar dock till en studie av Hurtado (2014) som hävdar att DSGE-modellerna inte är så mycket mer stabila eller har mer prediktionskraft än old school-modellerna; de "deep parameters" som DSGE bygger på verkar förändra över tid och modellernas impulse response functions likaså. (s. 6)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar