Den franske nationalekonomen och statsvetaren Bruno Amable, professor i Genève, börjar en artikel med Lucio Baccaro och Chris Howells (2011, Politics and Society) argument att de europeiska ländernas arbetsmarknader har nyliberaliserats sedan 1980-talets början. Med det menar de att kollektivavtalen och -förhandlingarna decentraliserats och i högre grad hamnat på företagets eller arbetsplatsens nivå, att anställningsrelationen individualiserats, och att arbetsmarknaderna avreglerats. Också den franska arbetsmarknaden har gått åt detta håll, säger Amable, men ett särskilt drag är att staten varit central också i den nyliberala omvandlingen, i enlighet med Howells (2006, Levy ed., 2009, Politics and Society) argument. [1] Kanske har arbetsgivarna och arbetstagarnas organisationer varit så svaga att de inte kunnat omförhandla arbetsmarknadens spelregler själva, och därför har staten tagit den ledande rollen, säger Howell.
Syftet med Amables syfte är att visa att staten spelat en stor roll, men att det inte är fråga om någon enkelriktad decentralisering. Han menar att regeringarnas policies gentemot arbetsmarknaden och dess flexibilisering varierat beroende på regeringens färg: vänster eller höger. Vänsterns väljarstöd (constituency) är inte minst arbetare, kontorsarbetare och anställda i offentlig sektor, medan högern har mer utpräglat stöd bland anställda i privat sektor. Högern har -- kanske paradoxalt -- använt centrala, tripartistiska förhandlingar för att få till större förändringar av arbetsmarknaden, minska konfliktnivån och öka flexibiliteten, medan vänstern har föredragit decentraliserade förhandlingar, samtidigt som de bevarat arbetsmarknadsregleringar och socialförsäkringarna. (524-525)
Han ger en generös bakgrund över den franska arbetsmarknadsmodellen sedan 1945, djupt influerad av en "moderniserings"-ideologi där dialog mellan arbetare och chefer skulle vara en bidragande faktor till den produktivitetstillväxt som man ville ha. (s. 527-528) Där refererar han också det mycket fascinerande faktat att president De Gaulle i slutet av 1960-talet till och med lekte med tanken att vd:ar skulle väljas av sina anställda. (s. 528) I samma anda laborerade de Gaulle också med idéer om vinstdelning. Efter oljekrisen förändrades utvärderingarna av den franska ekonomiska modellen och president Valery Giscard d'Estaing hävdade 1976 att Frankrike borde gå bortom "de traditionella ideologierna", med vilket han menade kollektism och planekonomi på ena sidan, och laissez faire på den andra, och istället krympa staten och satsa på en social liberalism. (s. 529)
Det är mot denna bakgrund som de liberaliserande ambitionerna sedan 1980-talet ska ses. I början av 1980-talet var den politiska skalan i Frankrike fortfarande dominerad av samma blockpolitik som funnits på plats sedan 1958, med ett Vänsterblock och ett Högerblock. Vänsterblocket leddes av Socialistpartiet med Kommunistpartiets som stöd, och ville ha större statsinterventionism, mer anställningsskydd och reallöneökningar. Högerblocket bestod av en Gaullist-liberal koalition med starkt stöd hos tjänstemän i privat sektor, de liberala yrkena, egenföretagare och de flesta bönder. 1982 skedde under Mitterrandregeringen den legendariska U-svängen i vänsterns ekonomiska politik [2], med ett skifte, säger Amable, till en utbudsorienterad politik med större vinstmarginaler som tillsammans med ökad anställningsflexibilitet skulle öka investeringarna och skapa fler jobb. (s. 530-531)
Amable menar att Socialistpartiet här hamnade i en motsägelse som de befunnit sig i sedan dess: ska de välja policies som är populära i deras traditionella väljarbas, eller ska de välja de policies -- mer utbudsorienterad ekonomisk politik -- som de tror på? PS har sedan 1980-talet framför allt valt det senare, säger han. (s. 531) En del av de viktigaste nyliberala reformerna i Frankrike har genomförts av Socialistregeringar, säger han: avregleringar av finanssektorn på 1980-90-talen, reform av företagens styrning år 2001, och privatiseringar på 00-talet. Däremot rörde PS-regeringerna inte arbetsrätten eller socialförsäkringarna, som var centrala för väljarbasen. (s. 531) Detta kom att förändras under Francois Hollandes presidentskap från 2012 och framåt, säger han: PS väljarbas var då knappt sig lik sedan 1970-talet utan bestod mer av högutbildade och tjänstemän som inte brydde sig lika mycket om arbetsrätten. Hollande sa också i valrörelsen 2012 att ett av hans huvudsakliga politiska mål var att avreglera arbetsmarknaden i samma anda som de tyska Hartz-reformerna. Arbetarväljarna gick allt mer till den radikala högern eller struntade i att rösta; denna historia känns igen t ex från Pikettys analys av "the Brahmin left". [3] Amable refererar till och med att en journalist frågade Hollande om han inte oroade sig över att tappa arbetarväljarna, och att Hollande då sa att "losing the support of blue-collar workers did not matter." (s. 533, Amables ord inte Hollandes).
Också högerblocket mötte förstås elektorala avvägningar. På 1980-talet gick den franska högern åt ett mer marknadsliberalt håll, under inflytande från Reaganism och Thatcherism, och 1986 liberaliserade man arbetsgivarens rätt att säga upp folk utifrån ekonomiska överväganden, och att anställa tillfälligt anställda. Detta var populärt med vad Amable kallar högerblockets hårda kärna, hantverkare, affärsidkare, egenföretagare och högre tjänstemän i privat sektor, men inte med andra delar av blocket. Reformer från 1990-talet och framåt var mer inriktade på att liberalisera förhållandena för mer perifera grupper på arbetsmarknaden. (s. 533-534) 1993 och 2006 gick regeringen fram med förslag om att avreglera arbetsvillkoren för yngre anställda, under 25 år. Trots begräsnningen så ledde reformförslagen till stora protester vilket gjorde att förslagen övergavs. Däremot lyckades högerregeringen 2008 genomföra en reform av hur fackförbund ska representera de anställda, en reform som förändrade representativiteten från en automatisk sådan för fem konfederationer (CFDT, CFTC, CFE-CGC, CGT och CGT-FO) till att representationen bestäms genom omröstning bland de anställda. Regeringen tänkte sig att denna valsituation skulle få de anställda att välja fram de reformistiska facken som kunde tänkas ge mer omedelbar leverans vad gäller saker av värde för arbetstagarna. (s. 534)
referens
Bruno Amable (2016) "The political economy of the neoliberal transformation of French industrial relations", ILR Review 69 (3).
fotnoter
[1] Amable för också (s. 526) en mer teoretisk diskussion om nyliberalismens natur och relation till staten, där han med referenser till Denord, Foucault, Mirowski och Plehwe (2009), Jackson (2010) och en egen tidigare artikel menar just att nyliberalismen inte ska förstås som anti-statlig.
[2] Amables referens här är Frédéric Lordons artikel "The logic and limits of Désinflation Compétitive" i Oxford Review of Economic Policy 1998. Det har på sistone kommit en del revisionistisk forskning i ämnet, jag tänker framför allt på Sciences Po-historikern Mathieu Fullas artikel "The Neoliberal Turn that Never Was: Breaking with the Standard Narrative of Mitterrand’s tournant de la rigueur" i Contemporary European History.
[3] Amable och hans medförfattare har också varit med i diskussionen om Pikettys tes, framlagd i hans Capital and Ideology (2020). Se t ex Thibault Darcillons blogginlägg "The Brahmin Left, the Merchant Right, and the Bloc Bourgeois" från 2022.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar