Jag håller på med lite långsiktiga löne- och inkomstfördelningsstudier, tillbaka till 1850 eller så, och det är då intressant att kolla mer på forskning av historiker än vad jag hittills gjort här på bloggen. Jag hittade att Ernest Labrousse 1932 producerade en studie av priser och löner i Frankrikes 1700-tal, Esquisse du mouvement des prix et des revenus en France au XVIIIe siècle, och blev intresserad av att kolla upp fransk historieskrivning om inkomster och klass på 1700-1800-talen. Här följer därför en översikt över några historiografiska studier av fransk historieskrivning, från marxisten Georges Lefebvre och Annalesskolan till kliometri och postmodernism.
Hunt 1986
Annalesskolan var den dominanta kraften i fransk historieskrivning på 1950-60-70-talen, "the age of Braudel", konstaterar den amerikanska historikern Lynn Hunt. Braudels "geohistoriska strukturalism" var solklart den franska historiker som hade störst inflytande utomlandes, vilket också syns i att det på State University of New York 1979 startades ett Fernand Braudel Center. (Där prominenta forskare som Giovanni Arrighi och Beverly Silver formats.) Braudels tänkande förknippas ofta med hans tredalade uppfattning om historisk tid: structure (lång sikt), conjoncture (medellång sikt på 10-50 år) och événement (kort sikt). Trots Braudels enorma framgångar med La Méditerranée (1949) sysslade de flesta forskarna i den tredje generationen Annalesforskare med Frankrike, närmare bestämt vissa regioner i Frankrike, som i Le Roy Laduries Les Paysans de Languedoc (1966) och Gouberts Beuvais et le Beauvaisis (1960). Braudels inflytande var metodologiskt: betoningen på klimat, biologi och demografi som sågs som långsiktiga krafter och "the most fundamental determinants of society" (s 212). Trenivåmodellen, med dessa faktorer som bas, sociala förhållanden som krafter på lång sikt, och mentalité som mest en beroende variabel, blev enormt inflytelserik på 50- och 60-talens historiska forskning.
Men redan på 1970-talet kom en backlash mot Annales. Deras stora insamlingar av tidsserier om löner, äktenskap och bokproduktion "sometimes seemed to constitute an end in itself", och forskningen sågs av kritiker som ofokuserad (s 214). Ytterligare en faktor som försvagade Annales som skola var det ökade fokuset internt på mentaliteter, lett av Le Roy Ladurie, som visade mentaliteten som en oberoende variabel och så gick emot Braudels ursprungliga modell. I mentalitetsforskningen blev också Norbert Elias och Foucault, från andra teoretiska perspektiv, inflytelserika.
Annalesskolan var den dominanta kraften i fransk historieskrivning på 1950-60-70-talen, "the age of Braudel", konstaterar den amerikanska historikern Lynn Hunt. Braudels "geohistoriska strukturalism" var solklart den franska historiker som hade störst inflytande utomlandes, vilket också syns i att det på State University of New York 1979 startades ett Fernand Braudel Center. (Där prominenta forskare som Giovanni Arrighi och Beverly Silver formats.) Braudels tänkande förknippas ofta med hans tredalade uppfattning om historisk tid: structure (lång sikt), conjoncture (medellång sikt på 10-50 år) och événement (kort sikt). Trots Braudels enorma framgångar med La Méditerranée (1949) sysslade de flesta forskarna i den tredje generationen Annalesforskare med Frankrike, närmare bestämt vissa regioner i Frankrike, som i Le Roy Laduries Les Paysans de Languedoc (1966) och Gouberts Beuvais et le Beauvaisis (1960). Braudels inflytande var metodologiskt: betoningen på klimat, biologi och demografi som sågs som långsiktiga krafter och "the most fundamental determinants of society" (s 212). Trenivåmodellen, med dessa faktorer som bas, sociala förhållanden som krafter på lång sikt, och mentalité som mest en beroende variabel, blev enormt inflytelserik på 50- och 60-talens historiska forskning.
Men redan på 1970-talet kom en backlash mot Annales. Deras stora insamlingar av tidsserier om löner, äktenskap och bokproduktion "sometimes seemed to constitute an end in itself", och forskningen sågs av kritiker som ofokuserad (s 214). Ytterligare en faktor som försvagade Annales som skola var det ökade fokuset internt på mentaliteter, lett av Le Roy Ladurie, som visade mentaliteten som en oberoende variabel och så gick emot Braudels ursprungliga modell. I mentalitetsforskningen blev också Norbert Elias och Foucault, från andra teoretiska perspektiv, inflytelserika.
Jones 1990
Georges Lefebvre (1874-1959) var the grand old man av fransk revolutionshistoria. I skrifter mellan 1924 och 1959 lyfte han fram småböndernas (peasants) roll i revolutionen 1789, med tre grundteser: (1) lantfolk deltog aktivt och massivt i Revolutionen, åtminstone fram till 1793, (2) att deras deltagande inte bara berodde på den revolutionära bourgeoisien, och (3) att majoriteten av detta landets småfolk hade en antikapitalistisk mentalitet (s 647). Lefebvre var en vänsterman, som såg vad revolutionärerna ville uppnå som något positivt, och omvänt var starkt negativ till kontrarevolutionärerna (s 646). Efter Lefebvres död lämnade han dock inte efter sig några lärjungar som fortsatte betona småböndernas roll; Alun Davies skrev ett par papers men mer än så var det inte. Kritiker anklagade Lefebvre för att motsäga sig själv när han sa å ena sidan att det var en borgerlig revolution, men å andra sidan att småbönderna var en viktig del (648).
I Les Paysans du Nord (1924) lade Lefebvre fram sitt argument att revolutionen var först och främst en produkt av en agrar kris. Denna tolkning fick stöd i Ernest Labrousses Esquisse du mouvement des prix et des revenus en France au XVIIIe siècle (1932), där han bland annat lade fram "the most celebrated statistic of French Revolutionary historiography", ett index för köpkraft för urbana och rurala fattiga. Han använde åren 1726-41 som baseline och räknade ut att till 1771-89 steg priserna på basvaror med 45 procent, medan nominallöner bara ökade med 22 procent; levnadsstandarden sjönk alltså kraftigt. Lefebvre och Labrousses tolkning av revolutionen har dock ifrågasatts av bland andra G.V. Taylor (1972), som hävdat att "1789 was essentially a political revolution with social consequences and not a social revolution with political consequences"; också W. Doyle i Origins of the French Revolution (Oxford, 1980) går på denna linje, som ifrågasatts av P.M. Jones i The Peasantry in the French Revolution (Cambridge, 1988).
Cobban (The Social Origins of the French Revolution, Cambridge, 1964) med flera har ifrågasatts Lefebvres bild av frågan om allmänningar och jorddelningar som en landsbygd indelad i fattiga bönder som ville behålla allmänningar, och rika bönder som ville dela upp jorden på nytt (653). Cobban ifrågasatte Lefebvres tillskrivande av en "antikapitalistisk mentalitet" till småbönderna, såväl som hans begrepp om en "lantlig bourgeoisie". Lefebvres bild av en antikapitalistisk småbondeklass i revolutionen har också reviderats av en sovjetisk historiker, Anatoli Ado, som 1971 kom ut med den första monografin i frågan sedan Lefebvres död, dock bara på ryska. Enligt Ado var bönderna inte så antikapitalistiska som L ville ha det till, utan tvärtom fanns det en prokapitalistisk bondeklass som deltog i revolutionen sida vid sida med bourgeoisien; Ado kallade detta la voie paysanne, med en anspelning på la voie anglaise som vägen till kapitalism genom "improving landlords". (Jfr Brenner 1977.) En av Lefebvres gamla elever, Albert Soboul, svängde till Ados tolkning redan 1973. Jones hävdar dock att juryn fortfarande är ute i frågan om böndernas antikapitalism under revolutionen och att bara mer arkivforskning kan lösa gåtan (655f).
Den största förändringen i revolutionens historiografi sedan Lefebvres död, säger Jones, är "upptäckten" av kontrarevolutionen; den senaste läroboken om revolutionen, av Donald Sutherland, heter t.o.m. France 1789-1815: Revolution and Counterrevolution (London, 1985). Den nyare forskningen, av Paul Bois, Charles Tilly, Richard Cobb med flera, visar att kontrarevolutionen var mycket större och mer populär än vad historikerna i Lefebvres generation såg det som (658f). Att förklara variationerna i kontrarevolutionära stämningar mellan regioner har gett historikerna gott om spelrum för att testa teorier, och Tilly har lagt fram moderniseringsteori medan Tim Le Goff och Sutherland fokuserat på variationen i jordägande, och menat att motståndet var störst där ägandet av jord var koncentrerat och en stor mängd av jordbrukarna var icke ägande, och minst där ägandet var utspritt mellan småbönder.
Jones hävdar i sina slutsatser att även fast mycket kritik har riktats mot Lefebvres analyser, och mycket ny information har tillkommit i den nyare forskningen, så finns det fortfarande mycket av värde i den gamles analys. T ex så hävdar Jones att "it would seem perverse to deny that the Revolution sprang, in large measure, from a crisis of the rural economy" (662).
Berger 1996
Stefan Bergers essä handlar om "kritisk" historieforskning i Storbritannien, Frankrike och Tyskland efter 1945. I att definiera vad som är "kritisk" historia refererar han till Barrington Moore: "For all students of human society, sympathy with the victims of historical processes and skepticism about the victors' claims provide essential safeguards against being taken in by the dominant mythology." Kritisk historieforskning, säger Berger som uppenbart förespråkar en sådan, måste vara oppositionell historia, som vill "empower those people in society who have little or no say" (s 214).
I Storbritannien kom många av efterkrigstidens kritiska historiker från the Communist Party Historians Group (CPHG) som fanns 1946-1956 och där Maurice Dobb, Rodney Hilton, Christopher Hill, Eric Hobsbawm, E.P. Thompson med flera ingick. De skrev "historia underifrån", historia om uppror och rebeller, för att bidra till utvecklingen av klassmedvetande (s 215). På 1950-talet grundades tre tidskrifter som kom att bli viktiga för kritisk historieforskning i Storbritannien: Past and Present startades 1952, The Reasoner som senare blev New Left Review startade 1956, och Comparative Studies in Society and History startade 1958. 1960 grundades också the Society for the Study of Labor History. E.H. Carrs pamflett What Is History? formulerade 1961 en kritik av den existerande konservativa "Great Man"-historieskrivningen, från det nya perspektivet, där man ville förena sociologi med historia.
I Frankrike är kritisk historieskrivning intimt förknippat med Annalesskolans uppgång efter 1945. Annalesskolan var så spretig att bland andra Peter Burke (The French Historical Revolution, 1990) ifrågasatt om det var en skola överhuvudtaget, men tre saker hade alla Annaleshistoriker gemensamt: tron på interdisciplinära och jämföra metoder, betoningen på strukturer och system över långa perioder (longue durée), och historiesynen att historia inte bara handlar om eliternas politik (s 215f). Det fanns ett par marxister, som Pierre Vilar, kopplade till Annalesrörelsen men överlag var Annales, som t ex Bloch och Braudel var noga med att påpeka, en egen skola och inte marxistisk. Det fanns parallellt en uttalad marxistisk historieskrivning med Georges Lefebvre och Albert Soboul som främsta företrädare, Lefebvre mest känd för in analys av "peasant revolution" och Soboul för sin forskning om sanscullotterna och syntesen La Civilisation et la Révolution Francaise (1982). Också Labrousse gjorde sitt för att etablera ett kvasimarxistiskt paradigm i fransk historia efter 1920.
I Tyskland var framväxten av en kritisk historieskrivning efter 1945 beroende av behovet av att göra upp med den tidigare nationalistiska historieskrivningen. Det var första under 60-talets andra hälft och början av 1970-talet som kritisk historia etablerade sig där (s 217f), med nya fästen som universitetet i Bielefeld som grundades 1971, och tidskriften Geschichte und Gesellschaft som startade 1975. I Västtyskland var marxismen svagare inom kritisk historia än vad den var i Storbritannien och Frankrike; det fanns bara ett handtal marxister bland historikerna i BRD (bl a Wolfgang Abendroth) men signifikant nog fick de tjänster inom statsvetenskap istället för historia (s 218).
På 1980-talet hamnade den kritiska historieskrivningen i kris: mest uppenbart i Storbritannien med Thatcherismen och kommunistpartiets nedgång. Historikern Hugh Thomas skrev öppet Thatchervänlig historia i History, Capitalism and Freedom (1978) genom att hylla kapitalismens och Manchesterlliberalismens roll i landets historia. Geoffrey Elton, professor vid Cambridge, avfärdade brittisk och kontinental "kritisk" historia och förespråkade en återgång till traditionell politisk historia. J.C.D. Clark lanserade (English Society 1688-1832) 1985 sin tolkning av det "långa 1700-talet" som en attack på whig history och deras marxistiska efterföljare. Utöver den mer konservativa kritiken så kom också mer intern kritik av forskare som ville lyfta fram faktorer som genus, nationell identitet, ras/etnicitet, och språk (s 220). Denna kritik kom från postmodernt håll, t ex med Gareth Stedman Jones (Languages of Class, 1982) och Patrick Joyce ("History and post-modernism", 1991) som betonade språkets betydelse.
I Frankrike är Francois Furet (Penser la Révolution Francaise, 1978, Le Dictionnaire critique de la Révolution Franceise, 1988) den främste företrädaren för skiftet högerut inom historieskrivningen, något som Perry Anderson har en väldigt intressant diskussion om i sin bok The New Old World (2009). Furet argumenterade emot den gamla bilden att revolutionen hade sitt ursprung i ekonomisk nedgång på 1700-talet, och menade att den var ett rent politiskt fenomen, utan social bas och med en "terroristisk logik" (s 222). Den var inte ett genombrott för liberal demokrati i Europa, menar Furet, utan snarare ett bakslag. Berger ser ytterligare en högervridning i att Braudel och en rad mindre framstående historiker på 80-talet ägnade mycket uppmärksamhet åt nationell identitet; Bourdieu menade att det var sorgligt att se Annalesskolan gå åt detta håll. Samtidigt attackerades Annales av postmodernister för sin upplysningstro på framsteg, och för sitt intresse för kvantifiering (s 222). Annales fick också kritik för att inte vara intresserade av händelser, och inte kunna förklara förändring.
I Tyskland delades den kritiska historien redan på 70-talet, där representanter för Gesellschaftsgeschichte beskyllde "historia underifrån"-historiker för att skriva antikvarisk, romantisk, konservativ historia (s 224). Socialdemokratins kris ledde till en kris för den kritiska historia som trodde på framsteget, och denna fick konkurrens av Alltagsgeschichte, oral history och historisk antropologi, som alla förkastade moderniseringsteori (s 224).
Det är uppenbart att 60- och 70-talets kritiska historieforskning fått mycket kritik och upphört vara centrum för historieämnet på 1980- och 90-talen. Berger är ändå förvånansvärt optimistisk (s 228-30) om den kritiska historieskrivningens framtid, och menar att den kan gå vidare och ta till sig av den postmoderna kritiken.
Stefan Bergers essä handlar om "kritisk" historieforskning i Storbritannien, Frankrike och Tyskland efter 1945. I att definiera vad som är "kritisk" historia refererar han till Barrington Moore: "For all students of human society, sympathy with the victims of historical processes and skepticism about the victors' claims provide essential safeguards against being taken in by the dominant mythology." Kritisk historieforskning, säger Berger som uppenbart förespråkar en sådan, måste vara oppositionell historia, som vill "empower those people in society who have little or no say" (s 214).
I Storbritannien kom många av efterkrigstidens kritiska historiker från the Communist Party Historians Group (CPHG) som fanns 1946-1956 och där Maurice Dobb, Rodney Hilton, Christopher Hill, Eric Hobsbawm, E.P. Thompson med flera ingick. De skrev "historia underifrån", historia om uppror och rebeller, för att bidra till utvecklingen av klassmedvetande (s 215). På 1950-talet grundades tre tidskrifter som kom att bli viktiga för kritisk historieforskning i Storbritannien: Past and Present startades 1952, The Reasoner som senare blev New Left Review startade 1956, och Comparative Studies in Society and History startade 1958. 1960 grundades också the Society for the Study of Labor History. E.H. Carrs pamflett What Is History? formulerade 1961 en kritik av den existerande konservativa "Great Man"-historieskrivningen, från det nya perspektivet, där man ville förena sociologi med historia.
I Frankrike är kritisk historieskrivning intimt förknippat med Annalesskolans uppgång efter 1945. Annalesskolan var så spretig att bland andra Peter Burke (The French Historical Revolution, 1990) ifrågasatt om det var en skola överhuvudtaget, men tre saker hade alla Annaleshistoriker gemensamt: tron på interdisciplinära och jämföra metoder, betoningen på strukturer och system över långa perioder (longue durée), och historiesynen att historia inte bara handlar om eliternas politik (s 215f). Det fanns ett par marxister, som Pierre Vilar, kopplade till Annalesrörelsen men överlag var Annales, som t ex Bloch och Braudel var noga med att påpeka, en egen skola och inte marxistisk. Det fanns parallellt en uttalad marxistisk historieskrivning med Georges Lefebvre och Albert Soboul som främsta företrädare, Lefebvre mest känd för in analys av "peasant revolution" och Soboul för sin forskning om sanscullotterna och syntesen La Civilisation et la Révolution Francaise (1982). Också Labrousse gjorde sitt för att etablera ett kvasimarxistiskt paradigm i fransk historia efter 1920.
I Tyskland var framväxten av en kritisk historieskrivning efter 1945 beroende av behovet av att göra upp med den tidigare nationalistiska historieskrivningen. Det var första under 60-talets andra hälft och början av 1970-talet som kritisk historia etablerade sig där (s 217f), med nya fästen som universitetet i Bielefeld som grundades 1971, och tidskriften Geschichte und Gesellschaft som startade 1975. I Västtyskland var marxismen svagare inom kritisk historia än vad den var i Storbritannien och Frankrike; det fanns bara ett handtal marxister bland historikerna i BRD (bl a Wolfgang Abendroth) men signifikant nog fick de tjänster inom statsvetenskap istället för historia (s 218).
På 1980-talet hamnade den kritiska historieskrivningen i kris: mest uppenbart i Storbritannien med Thatcherismen och kommunistpartiets nedgång. Historikern Hugh Thomas skrev öppet Thatchervänlig historia i History, Capitalism and Freedom (1978) genom att hylla kapitalismens och Manchesterlliberalismens roll i landets historia. Geoffrey Elton, professor vid Cambridge, avfärdade brittisk och kontinental "kritisk" historia och förespråkade en återgång till traditionell politisk historia. J.C.D. Clark lanserade (English Society 1688-1832) 1985 sin tolkning av det "långa 1700-talet" som en attack på whig history och deras marxistiska efterföljare. Utöver den mer konservativa kritiken så kom också mer intern kritik av forskare som ville lyfta fram faktorer som genus, nationell identitet, ras/etnicitet, och språk (s 220). Denna kritik kom från postmodernt håll, t ex med Gareth Stedman Jones (Languages of Class, 1982) och Patrick Joyce ("History and post-modernism", 1991) som betonade språkets betydelse.
I Frankrike är Francois Furet (Penser la Révolution Francaise, 1978, Le Dictionnaire critique de la Révolution Franceise, 1988) den främste företrädaren för skiftet högerut inom historieskrivningen, något som Perry Anderson har en väldigt intressant diskussion om i sin bok The New Old World (2009). Furet argumenterade emot den gamla bilden att revolutionen hade sitt ursprung i ekonomisk nedgång på 1700-talet, och menade att den var ett rent politiskt fenomen, utan social bas och med en "terroristisk logik" (s 222). Den var inte ett genombrott för liberal demokrati i Europa, menar Furet, utan snarare ett bakslag. Berger ser ytterligare en högervridning i att Braudel och en rad mindre framstående historiker på 80-talet ägnade mycket uppmärksamhet åt nationell identitet; Bourdieu menade att det var sorgligt att se Annalesskolan gå åt detta håll. Samtidigt attackerades Annales av postmodernister för sin upplysningstro på framsteg, och för sitt intresse för kvantifiering (s 222). Annales fick också kritik för att inte vara intresserade av händelser, och inte kunna förklara förändring.
I Tyskland delades den kritiska historien redan på 70-talet, där representanter för Gesellschaftsgeschichte beskyllde "historia underifrån"-historiker för att skriva antikvarisk, romantisk, konservativ historia (s 224). Socialdemokratins kris ledde till en kris för den kritiska historia som trodde på framsteget, och denna fick konkurrens av Alltagsgeschichte, oral history och historisk antropologi, som alla förkastade moderniseringsteori (s 224).
Det är uppenbart att 60- och 70-talets kritiska historieforskning fått mycket kritik och upphört vara centrum för historieämnet på 1980- och 90-talen. Berger är ändå förvånansvärt optimistisk (s 228-30) om den kritiska historieskrivningens framtid, och menar att den kan gå vidare och ta till sig av den postmoderna kritiken.
Grantham 1997
George Grantham, från nationalekonomiska institutionen vid McGill-universitetet i Montreal, ger i denna artikel i den då nystartade European Review of Economic History en översikt över kliometrins roll i fransk ekonomisk-historisk forskning. Kliometrin är ganska ny i Frankrike och har ännu inte kommit in i läroböckerna, menar han, men har redan förändrat t ex synen på Frankrikes ekonomiska utveckling under industrialiseringens tidsålder.
De första kliometriska publikationerna i Frankrike kom på 1960-talet, från den grupp av forskare som gjorde historiska nationalräkenskaper för Kuznets stora jämförande projekt. Den franska gruppen leddes av Markovitch som 1961 gjorde det märkliga teoretiska ställningstagandet att nu när historien kvantifierats kunde alla historiska händelser bedömas efter deras bidrag till BNP. Detta gjorde att kliometrin inte togs på allvar i Frankrike, och försenade publikationen av gruppens historiska nationalräkenskaper med 20 år, till 1987! (s 354) En annan anledning till att kliometrin inte fick fäste i Frankrike var att ekonomisk tillhörde disciplinen historia, att vänstern dominerade historieämnet med ett perspektiv på historia mycket annorlunda än Kuznets, och att resultat från Crouzet (1964, 1966) och Levy-Leboyer (1964) att 25 år av revolution av krig hade sänkt BNP-tillväxten sågs som reaktionära attacker på revolutionen. "This atmosphere was not propititous to the establishment of an analytical revisionist economic history", säger Grantham, och ordet "revisionist" är anmärkningsvärt; jag tänker mig att de tidiga kliometrikerna gärna ville vara revisionistiska gossen Ruda, som självgott skulle visa med sina häftiga metoder hur fel tidigare historiker hade. (Jfr Fogel och Engerman 1974 om slaveriet.) På 1960- och 70-talet gjordes därför den kliometriska forskningen om fransk ekonomisk historia av forskare i USA och Storbritannien. Ett exempel är Landes (1950) kritik av Labrousse modell av 1700-talskris. Den anglosaxiska kliometriska forskningen om Frankrike fick dock fart först på 70-talet, inte minst med O'Brien och Keyders (1978) revision av Toutain och Marczewskis PPP-serie för 1800-talet. O och K jämförde med Storbritannien och gav en mer positiv bild av Frankrikes 1800-talsekonomi.
Den kliometriska revolutionen började i Frankrike i mitten av 1980-talet med publikation av Lévy-Leboyer och Bourguignions (1985, 1990) makromodell av 1800-talsekonomin. Under 80-talets andra hälft kom ett rad kliometriska studier. Frankrike är gynnsamt för kliometri på så sätt att staten redan på 1600-talet var centraliserad och landet har Europas bästa administrativa arkiv för perioden 1650-1880 (s 356). Redan 1791 publicerade Lavoisier en skattning av nationalinkomsten. Mellan 1830-talet och 1890-talet gjordes stora mängder offentliga utredningar med statistik.
Kliometrisk monetär historia om Frankrike fokuserar på fyra ämnen: revolutionens monetära och fiskala historia, effekterna av manipulation av silverinnehållet på penningvärdet, 1800-talets bimetalliska standard, och undervärderingen av francen mellan 1926 och 1930 (s 357-369).
Den ekonomiska historien om 1700-talets Frankrike dominerades länge av bilden att ekonomin utvecklades katastrofalt fram till revolutionen (s 371). Labrousse, "Marxist in politics though eclectic in his economics" och med landets enda professur i ekonomisk historia mellan 1945 och 1967, var den främste företrädaren för denna bild. Enligt Labrousse innebar inflationen under perioden 1774-1789 att inkomster överfördes från arbete till kapital vilket i slutändan undergrävde massmarknadens efterfrågan; "this gives a grandiose perspective on the eighteenth century. The upheaval of prices produced an upheaval in social conditions; the upheaval of institutions followed." Hans kliometri var kopplad till hans underliggande marxistiska perspektiv, om än inte uttalat. På 1960-talet lades demografin till Larousses paradigm och såg 1700-talets kris som en del av en längre historia av en ekonomi som inte kunde svara elastiskt på demografisk press.
Den generella bilden av ekonomin under 1800-talet var stagnation också då, särskilt i jämförelse med Storbritannien. Därför var det stort när Marczewski (1965) kunde visa att BNP per capita hade vuxit lika snabbt i Frankrike som i England 1815-1913, ett resultat som fick stöd i vidare forskning både i Frankrike och i utlandet (O'Brien och Keyder 1978, Crafts 1983). Det märkliga var att landet haft detta utan en industriell revolution -- denna kombination gick tvärtemot den förhärskande bilden av modern ekonomisk tillväxt från Kuznets och Gerschenkron (s 376f). Att Frankrike var ekonomiskt efterblivet förklarades ofta med (1) dirigisme, (2) en antikapitalistisk socialpsykologi (mentalité) och (3) predominance of peasant farming. Detta är starkt förenklat och bygger på nationella stereotyper. I själva verket har t ex Nye (1991) visat att Frankrike under 1800-talets första hälft var mindre protektionistiskt än vad Storbritannien var (s 379f). Mentalité var en populär förklaring i Annalesskolan och kliometriker har testat dess betydelse genom att anta att
“If mentalite' matters, shadow prices should exceed market prices when a 'mentalite' sets up barriers to entry, and should fall short of them when it creates barriers to exit: returns to working on family farms should be less than market wages; returns on land should be less than the returns on assets of comparable risk; firms owned by families should not exploit the accessible scale economies.“ (s 381)Grantham (1978) har testat detta på "husbandry" i norra Frankrike och menade att profitmaximering var en bätrre förklaring än mentalitet, Heffer (1986) menade också att "marknaden fungerade" -- jfr Greasley och Oxleys (2010) påpekande att den tidiga kliometrin hade marknadsliberala förtecken. Cox och Nye (1989) använde "hedonic wage regression" för att visa att kvinnor i textilindustrin betalades enligt sin marginalprodukt.
Idén att småböndernas dominans i jordbruket hämmade den ekonomiska utvecklingen fördes först fram av konservativa parlamentariker på 1820-talet; de ville se en utveckling à la England med dominans av stora jordägare i ekonomin och i parlamentet, och klädde detta intresse i en pseudo-ekonomisk skrud (s 382). 1900-talsmarxister som Brenner har följt Marx i att också hävda att frånvaron av stora jordägare hämmade Frankrikes ekonomiska utveckling. Mätningarna av produktiviteten i jordbruket försvåras dock bland annat av oklara siffror på hur många arbetare där egentligen fanns. Marchand och Thelot (1991) pekade på att beräkningarna av bl a O'Brien och Keyder (1978) helt fokuserade på manliga heltidsarbetare och att med detta mått fortsatte arbetskraften i jordbruket att växa in på 1880-talet, medan med ett bredare mått minskade arbetskraften där redan fr o m 1850-talet, samtidigt som produkten växte. Enligt den senare skattningen var tillväxten i arbetsproduktivitet fyra gånger så hög som den tidigare skattningen, och lika hög som Storbritanniens växt i jordbrukets arbetsproduktivitet under 1800-talet (s 385). Grantham diskuterar också utflöde av arbetskraft ur jordbruket till industrin, och hävdar att det inte är bevisat att jordbrukets låga utveckling faktiskt höll tillbaka industrin (s 388). Grantham har med märklig antaganden också konstruerat en serie för kapitalstock i jordbruket från 1790-talet och framåt (s 389-391). Grantham har också ifrågasatt idén att allmänningar (a) behölls på grund av småbönders icke-kapitalistiska mentalitet, och (b) att de höll nere produktivitetsutvecklingen (s 391f). Jag får intrycket att den franska kliometrin hittills mest gett bevis mot gamla förklaringar, snarare än lyckats komma med några egna förklaringar, och faktumet är ju att även om jordbruket inte var så efterblivet som de gamla historikerna ville ha det till, så fanns där ju en BNP-skillnad mot England runt 1900. Det verkar som att Grantham helt enkelt vill förlägga skillnaden mellan länderna till redan ca 1700, och att tillväxten därefter var ungefär lika hög i de två länderna, vilket gjorde att skillnaden precis bestod.
Hoffman och Rosenthal 2000
Denna artikel är publicerad i en historisk, inte ekonomisk-historisk, tidskrift och Hoffman och Rosenthal börjar med att fråga sig varför historiker ska bry sig om ekonomisk-historisk forskning. De hävdar att anledningen är att ny forskning i ekonomisk historia har omkullkastat de gamla marxistiska och malthusianska modellerna som fortfarande ligger kvar i bakgrunden i kulturhistorisk forskning (s 439).
De börjar med att diskutera tolkningar av revolutionens orsaker och konsekvenser. Den nya ekonomisk-historiska forskningen har enligt Hoffman och Rosenthal motbevisat Labrousses (1933) förklaring att revolutionen sprang ur marxistiska motsättningar och agrar kris i det franska 1700-talet. Enligt David Weir m fl så ökade i själva verket produktiviteten och produkten i jordbruket under 1700-talet, och reallönerna var i princip stabila efter 1750, snarare än fallande som Labrousse hävdade*. Skördekrisen 1788-89 var därför inte en kulmination på en större kris, utan en enstaka händelse. Vidare så har den nyare forskningen visat att statens upplåning var mycket billigare, och på en mycket mer väl fungerande finansiell marknad, än vad den gamla forskningen visade. Regimens finansiella problem var inte lånekostnaden utan låga skatteintäkter (s 442f). Revolutionen hade mycket kortsiktigare orsakar än vad Labrousse et al hävdade. Vidare var också de ekonomiska konsekvenserna mindre; den nyare forskningen hävdar att revolutionen inte ledde till att en bourgeoisie tog makten och kunde industrialisera landet. Le Goff och Sunderland (1999) hävdar att revolutionen skadade jordbruksutvecklingen. Den delade ut jorden till fler ägare vilket inte var bra för tillväxten (Postel-Vinav 1989). Dessutom ökade revolutionen rädsla för inflation; revolutionens positiva resultat var sociala och politiska, inte ekonomiska (s 444).
Nästa stora diskussion är marknadernas roll. Enligt den äldre forskningen -- jfr Lefebvre -- så var attityderna i det förindustriella Frankrike prekapitalistiska, framför allt hos småbönderna, och aktörerna litade inte på marknaden som system för fördelning (s 446ff). De nya ekonomisk-historikerna -- kom ihåg McCloskeys dictum "The market, God bless it, works" -- har förstås velat omvärdera detta, utifrån begrepp som transaktionskostnader. Enligt forskning av Hoffman (Growth in a Traditional Society), Moriceau och Postel-Vinay var småbönder redan inblandade i marknader på medeltiden, vilket ibland ledde till ekonomisk tillväxt (449f). H och R måste dock medge att tillväxten fram till 1800-talet var "piecemeal and often interrputed" (450). Den låga tillväxten före 1800 beror enligt H och R inte på de faktorer som Annales-historikerna betonade, mentalité, rigida gemensamma äganderätter, och överbefolkning som gjorde bondgårdarna alltför små och ineffektiva. H och R vill istället betona att också små farmer kunde vara produktiva och att äganderätten inte var så rigid utan att bönder kunde skapa större farmer, men att hindren mot tillväxt var "weak neteosk of intermediaries", dåliga transportmöjligheter, och soldater och skatteindrivare som beslagtog alltför mycket (s 450).
Också demografin har reviderats av den nyare forskningen. Enligt H och R var Annales-forskarna demografiska determinister, där demografin hämmade ekonomin, medan den nyare forskningen hävdar att ekonomin också påverkade demografin: priser och löner påverkar fertilitet och mortalitet (Weir 1984, 1989, 1995).
De hävdar också -- de är inte så nyanserade i bilden av sina motståndare -- att marxister tror på knivskarpa övergångar mellan ekonomiska faser (något som trotskister som Brenner och Anderson aldrig trodde på), och att den nya forskningen har motbevisat denna marxistiska bild genom att visa på kontinuerlig tillväxt i Frankrike, procentuellt lika hög under 1800-talet som i England, fast från en lägre nivå (s 451f). Talande nog så har de inga referenser till dessa marxister som föregivet hävdade att Frankrike i ett slag övergått från feodalism till kapitalism, utan hänvisar till Grantham (1997) och O'Brien och Keyder (1978). "labor markets worked extremely effectively in nineteenth-century France": löneskillnader mellan stad och land var små, åtminstone fram till 1860-talet, vilket motsäger idén att småjordbruken var gravt improduktiva (452). Anledningen till att Frankrike inte industrialiserade var inte mentalité, utan rationell (givetvis) arbetsdelning i den internationella handeln (453).
Denna artikel är publicerad i en historisk, inte ekonomisk-historisk, tidskrift och Hoffman och Rosenthal börjar med att fråga sig varför historiker ska bry sig om ekonomisk-historisk forskning. De hävdar att anledningen är att ny forskning i ekonomisk historia har omkullkastat de gamla marxistiska och malthusianska modellerna som fortfarande ligger kvar i bakgrunden i kulturhistorisk forskning (s 439).
De börjar med att diskutera tolkningar av revolutionens orsaker och konsekvenser. Den nya ekonomisk-historiska forskningen har enligt Hoffman och Rosenthal motbevisat Labrousses (1933) förklaring att revolutionen sprang ur marxistiska motsättningar och agrar kris i det franska 1700-talet. Enligt David Weir m fl så ökade i själva verket produktiviteten och produkten i jordbruket under 1700-talet, och reallönerna var i princip stabila efter 1750, snarare än fallande som Labrousse hävdade*. Skördekrisen 1788-89 var därför inte en kulmination på en större kris, utan en enstaka händelse. Vidare så har den nyare forskningen visat att statens upplåning var mycket billigare, och på en mycket mer väl fungerande finansiell marknad, än vad den gamla forskningen visade. Regimens finansiella problem var inte lånekostnaden utan låga skatteintäkter (s 442f). Revolutionen hade mycket kortsiktigare orsakar än vad Labrousse et al hävdade. Vidare var också de ekonomiska konsekvenserna mindre; den nyare forskningen hävdar att revolutionen inte ledde till att en bourgeoisie tog makten och kunde industrialisera landet. Le Goff och Sunderland (1999) hävdar att revolutionen skadade jordbruksutvecklingen. Den delade ut jorden till fler ägare vilket inte var bra för tillväxten (Postel-Vinav 1989). Dessutom ökade revolutionen rädsla för inflation; revolutionens positiva resultat var sociala och politiska, inte ekonomiska (s 444).
Nästa stora diskussion är marknadernas roll. Enligt den äldre forskningen -- jfr Lefebvre -- så var attityderna i det förindustriella Frankrike prekapitalistiska, framför allt hos småbönderna, och aktörerna litade inte på marknaden som system för fördelning (s 446ff). De nya ekonomisk-historikerna -- kom ihåg McCloskeys dictum "The market, God bless it, works" -- har förstås velat omvärdera detta, utifrån begrepp som transaktionskostnader. Enligt forskning av Hoffman (Growth in a Traditional Society), Moriceau och Postel-Vinay var småbönder redan inblandade i marknader på medeltiden, vilket ibland ledde till ekonomisk tillväxt (449f). H och R måste dock medge att tillväxten fram till 1800-talet var "piecemeal and often interrputed" (450). Den låga tillväxten före 1800 beror enligt H och R inte på de faktorer som Annales-historikerna betonade, mentalité, rigida gemensamma äganderätter, och överbefolkning som gjorde bondgårdarna alltför små och ineffektiva. H och R vill istället betona att också små farmer kunde vara produktiva och att äganderätten inte var så rigid utan att bönder kunde skapa större farmer, men att hindren mot tillväxt var "weak neteosk of intermediaries", dåliga transportmöjligheter, och soldater och skatteindrivare som beslagtog alltför mycket (s 450).
Också demografin har reviderats av den nyare forskningen. Enligt H och R var Annales-forskarna demografiska determinister, där demografin hämmade ekonomin, medan den nyare forskningen hävdar att ekonomin också påverkade demografin: priser och löner påverkar fertilitet och mortalitet (Weir 1984, 1989, 1995).
De hävdar också -- de är inte så nyanserade i bilden av sina motståndare -- att marxister tror på knivskarpa övergångar mellan ekonomiska faser (något som trotskister som Brenner och Anderson aldrig trodde på), och att den nya forskningen har motbevisat denna marxistiska bild genom att visa på kontinuerlig tillväxt i Frankrike, procentuellt lika hög under 1800-talet som i England, fast från en lägre nivå (s 451f). Talande nog så har de inga referenser till dessa marxister som föregivet hävdade att Frankrike i ett slag övergått från feodalism till kapitalism, utan hänvisar till Grantham (1997) och O'Brien och Keyder (1978). "labor markets worked extremely effectively in nineteenth-century France": löneskillnader mellan stad och land var små, åtminstone fram till 1860-talet, vilket motsäger idén att småjordbruken var gravt improduktiva (452). Anledningen till att Frankrike inte industrialiserade var inte mentalité, utan rationell (givetvis) arbetsdelning i den internationella handeln (453).
Nye 2000
John Nye pekar i början av sin artikel på att Grantham (1997) redan gett en översikt över kliometrisk forskning om Frankrike; därför är denna artikel mer en personlig reflektion. Nye, vid Washington University i St Louis, där också Douglass North var, vill också förespråka nyinstitutionalistisk teori (antagligen världens tråkigaste teori), som han menar väl förklarar fransk ekonomisk historia. Nye diskuterar en del tidigare forskning och diskuterar vad han menar är vägar fram. Han menar att två lovande ämnen är (1) den moderna statens framväxt, ur property rights- och public choiceperspektiv, och (2) framväxten av ett större handelsområde.
Fotnot
*Det är notabelt att Robert Allens löneserier i "Prices and wages in Paris 1400-1914", med data från Baulant (1971), Durant (1966) och Rougerie (1968), ser ut som att reallönerna för arbetare i Paris visst var lägre under 1700-talet än under 1600-talet, med ett rejält fall under 1710-talet, därefter stagnation till ca 1750, därefter viss ökning.
*Det är notabelt att Robert Allens löneserier i "Prices and wages in Paris 1400-1914", med data från Baulant (1971), Durant (1966) och Rougerie (1968), ser ut som att reallönerna för arbetare i Paris visst var lägre under 1700-talet än under 1600-talet, med ett rejält fall under 1710-talet, därefter stagnation till ca 1750, därefter viss ökning.
Referenser
Berger, Stefan. 1996. “The rise and fall of ‘critical’ historiography? Some reflections on the historiographical agenda of the left in Britain, France and Germany at the end of the twentieth century“. European Review of History.
Grantham, George. 1997. “The French cliometric revolution: A survey of cliometric contributions to French economic history“. European Review of Economic History.
Hoffman, Philip T. och Jean-Laurent Rosenthal. 2000. "New work in French economic history". French Historical Studies.
Hunt, Lynn. 1986. "French History in the Last Twenty Years: The Rise and Fall of the Annales Paradigm,"
Jones 1990 Georges Lefebvre and the Peasant Revolution Fifty Years on
Nye, John V.C. 2000. "The Importance of Being Late: French Economic History, Cliometrics, and the New Institutional Economics", French Historical Studies.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar