Debatten om arbetslösheten i mellankrigstidens Storbritannien

Runt 1980 startade en stor debatt om den ekonomiska utvecklingen och framför allt arbetslösheten i Storbritannien under mellankrigstiden. Diskussionen fick bränsle från den dåvarande stora debatten i makroekonomin mellan keynesianer och monetarister och nyklassiker, och det påpekas ofta i artiklarna att parallellen mellan 1970-80-talens höga arbetslöshet och 20-30-talens dito är uppenbar.

Broadberry 1983

Broadberry börjar sin artikel med att konstatera att enligt Feinsteins siffror, som vissa (t ex Hatton 1977) menar underskatter problemet, så var arbetslösheten i Storbritannien mellan krigen hög, som lägst 6.8 procent 1927 och som högst 15.6 procent 1932. Trots detta finns det två grupper av "optimister" om perioden. Den första kallar Broadberry "old optimists", centrerade kring Aldcroft och Richardson. De hävdar att mellankrigstiden utmärktes av en strukturell förändring bort från arbetsintensiva exportvaror i norr och väst och till kapitalintensiv mer produktiv produktion i syd och öst. Den höga arbetslösheten uppstod då som ett omvandlingsfenomen, och konjunkturpolitik för att sänka arbetslösheten hade varit skadligt, fördröjt den nödvändiga omvandlingen. Gruppen "nya optimister" (Benjamin och Kochin 1979, "Searching for an explanation for unemployment in interwar Britain", JPE; Easton 1979) har gjort en mer radikal omtolkning av perioden. Dessa utgår från teori om naturlig arbetslöshet och menar att arbetslösheten under perioden var frivillig och orsakad av generös a-kassa. Broadberry argumenterar här för den pessimistiska synen på mellankrigstidsarbetslösheten, och menar att det inte skedde någon förnyelse av brittisk industri à la gamla optimismen under perioden, och att Keynes (1936) begrepp om effektiv efterfrågan är nödvändigt för att förklara arbetslösheten. Broadberry menar att denna debatt också är relevant för samtidens -- alltså 1980-talets -- ekonomisk-politiska debatt; också på 80-talet finns det marknadsoptimister som menar att den höga arbetslösheten är ett nödvändigt övergångsfenomen, eller frivillig och orsakad av för generös a-kassa (s 465).

Broadberrys empiriska diskussion börjar med frågan om tillväxt i produktivitet och BNP under perioden (s 465-9). Broadberry menar att produktivitetstillväxten inte var så bra som Aldcroft hävdat, och att relativprisförändringssignalerna i den strukturella omvandlingen dränktes av den än starkare signalen av fallande allmän efterfrågan. För att förklara arbetslösheten på detta keynesianska sätt utvecklar Broadberry en ojämviktsmodell, som han kontrasterar mot Benjamin och Kochins (1979) jämviktsmodell där a-kassan är boven i arbetslöshetens drama. B och K har redan väckt debatt: hela fem kommentarer i Journal of Political Economy 1982, som alla accepterar deras övergripande teoretiska ramverk, och så två mer avvikande kommentarer från Hatton (1979, 1981) och Harrison och Hart (1982). B och K:s huvudsakliga empiriska stöd kom från tidsserieregression med arbetslösheten som beroende variabel, a-kassans ersättningsgrad till höger tillsammans med en proxy för aggregerad efterfrågan i form av loggad output minus loggad trend output. De visar också med tvärsnittsdata att ungdomar, som inte hade rätt till full a-kassa, hade lägre arbetslöshet än vuxna, och att gifta kvinnors arbetslöshet föll efter en reform 1931. Angående tidsserieregressionen så gör Irish (1980) den enkla kommentaren att ersättningsgraden och arbetslösheten båda trendar uppåt och att det därför inte är så konstigt att B och K får en signifikant effekt av a-kassan; inkluderandet av andra trendade variabler som befolkningens storlek tar bort denna effekt. Det är tydligt att detta är före 1980-talets revolution i tidsserieekonometrin, som jag också kommenterat i samband med forskning om facklig anslutningsgrad här, och i samband med ekonomisk-historisk forskning här; om nyare post-revolutionär tidsserieekonometri har jag skrivit här (modellspecifikation, laggstruktur etc) och här (strukturella brytpunkter). Ormerod och Worswick (1982) fokuserar i sin kommentar på sampleperioden och på operationaliseringen av ersättningsgrad (för en man med två barn), som de menar är icke-representativ. Collins (1982) menar att B och K inte kan förklara variationer i arbetslöshet mellan branscher med sitt ramverk. Metcalf et al (1982) pekar på att a-kassan var minst lika generös efter kriget som under mellankrigstiden, och med mycket lägre arbetslöshet. Cross (1982) pekar på att B och K inte beaktar sanktioner mot fuskare, och att de också har ett problem med omvänd kausalitet: högre arbetslöshet kan genom den politiska processen leda till mer generös a-kassa. Broadberrys kritik är dock djupare och han vill också lämna reduced form-ramverket till förmån för ett strukturellt ramverk med en ekvation för reallön och en annan för arbetslöshet.

Broadberrys slutsats blir att både de "gamla optimisterna" och de "nya optimisterna" har fel, och att arbetslösheten under efterkrigstiden förklaras av en keynesiansk brist på jämvikt och aggregerad efterfrågan. Han kommenterar:

"the economy in the interwar period showed very little evidence of the kind of self-equilibrating forces relied upon by economists within the Walrasian tradition. We see no reason to believe that these self-equilibrating forces are any stronger now; indeed, the huge rise in unemployment and its persistence since the late 1970's suggests that these forces are as weak as they were before the Second World War." (s 483)

Hatton 1983
Hatton utgår från Benjamin och Kochins inflytelserika paper från 1979, där de hävdade att 5 till 8 procentenheter av 20-talets arbetslöshet på 14 procent kan förklaras av alltför generös a-kassa, på grundval av en singel-ekvation för arbetslöshet med ersättningsgraden och avvikelser från trend-BNP på höger sida. Hatton tar på första sidan upp flera av kritikerna, som också Broadberry diskuterat, och menar att dessa alltför snävt fokuserat på att diskutera ekvationens utformning istället för den bakomliggande teorin och andra möjliga teoretiska förklaringar. Detta är förstås vad Hatton ska göra i detta paper.

B och K:s ekvation bygger på Maki och Spindlers paper från 1975 "The effects of unemployment compensation on unemployment in Great Britain", publicerat i Oxford Economic Papers. Hatton -- som uppenbarligen ligger nära Broadberry här men antagligen helt enkelt har arbetat parallellt på ungefär samma sak (Broadberry citeras inte i pappret) -- menar att en förklaring utifrån Keynes General Theory är mer lovande. För empirisk testning diskuterar han teori och härleder därifrån strukturella ekvationer för sysselsättning, arbetslöshet, och förändringar i priser och löner (s 494). Effekterna förväntas, och det här gillar jag mycket, variera med makroekonomisk regim (s 494, 497). Han modellerar en keynesiansk regim, med ekvationer för sysselsättning, löner och priser, där sysselsättnings- och prisekvationerna men inte löneekvationen funkar rätt bra. Motsvarande modell för en "klassisk" regim funkar mycket sämre för sysselsättningen och priser. Tolkningen av vilken teori som funkar bäst är inte rättfram (s 501). Överlag menar Hatton dock att Benjamin och Kochins enkla ekvation var dåligt specifierad, att de gjorde fel i att utgå från att arbetslösheten framför allt orsakades av utbudsfaktorer, och att keynesiansk teori bättre förklarar mellankrigstidens arbetslöshet (s 502-4). Teoretiskt håller jag med honom, men å andra sidan så gjorde inte heller hans ekonometriska modeller några underverksresultat direkt...

Beenstock och Warburton 1986

Michael Beenstock och Peter Warburton från City University of London publicerade 1986 detta paper i Explorations in Economic History, några år efter de stora debatterna i Journal of Political Economy och Oxford Economic Papers om klassiska och keynesianska förklaringar av mellankrigstidens arbetslöshet. Beenstock m fl (1984, Bank of England-paper) har hävdat att arbetslöshetens utveckling reflekterade reallönernas rörelse, att alltför höga produktlöneökningar 1930-32 ökade arbetslösheten och att löneåterhållsamhet efter 1932 därefter sänkte den. De argumenterade med data i tabeller och figurer men inte med ekonometri. Vad detta paper går ut på är att presentera ekonometriska bevis för tesen, som också är i linje med Casson (1983, Economics of Unemployment).

De kontrasterar tre olika teorier och presenterar relevanta ekvationer för att testa dem: neoklassisk, keynesianism, och imperfekt konkurrens (s 155-9). De kör regressioner med sysselsättningen i industrin 1922-38 som beroende variabel och produktlöner, råmaterialpriser, energipriser och en tidstrend (som inkluderas med motivationen att den ekonometriskt funkar bättre än en kapitalintensitetsvariabel!) på höger sida. Produktlönerna får den förväntade negativa effekten. I regressioner för total sysselsättning har de den själv laggad två perioder, produktlöner, laggade produktlöner, energipriser, penningmängd, världshandel (som proxy för efterfrågan) och kapitalstock på höger sida. Därefter regressioner för arbetsutbud. Dessa ekvationer används därefter för att skatta effekten av reallönerna på arbetslösheten, med kontroller för penningmängd, världshandel, och kapitalstock (s 165ff). De menar att de får stöd för en neoklassisk snarare än keynesiansk tolkning av mellankrigstidens arbetslöshet, och att reallönerna spelade en viktig roll i att höja arbetslösheten (s 168f). Frågan om varför reallönerna ökade så kraftigt lämnar de dock till ett annat paper.

Crafts 1987

Crafts tar avstamp i diskussionen mellan keynesianer och monetarister, och menar att ökningen av långtidsarbetslöshet från 20-talet till 30-talet kan kasta nytt ljus på frågan om mellankrigstidens arbetslöshet (s 418). Andelen av de arbetslösa som hade varit arbetslösa i mer än 12 månader ökade från 12 procent 1929 till runt 25 procent 1933-39. Crafts delar in arbetslösheten per region, och i inflöden och utflöden. Crafts menar att den negativa efterfråganchocken 1929-31 höjde den naturliga arbetlösheten och sänkta "kvaliteten" på arbetskraften, genom att göra specifikt humankapital värdelöst i den strukturella omvandlingen och göra en del långtidsarbetslösa apatiska etc (s 431). Så sett menar Crafts att varken nyklassikerna eller keynesianerna kan förklara ökningen av långtidsarbetslösheten på 30-talet.

O'Brien 1987
Denna artikel skiljer sig från de övriga som jag går igenom i detta inlägg genom att vara historiografisk, dvs handla om historieskrivningen i sig, och vara publicerad i klassiska vänsterhistorikertidskriften Past and Present snarare än en mer ekonomisk tidskrift. Patrick K. O'Brien är numera vid LSE och ägnar artikeln åt att gå igenom 1970- och 80-talens livliga debatt om Storbritanniens ekonomiska utveckling under mellankrigstiden. Hans egna position är:

"this brief and unique period of economic history is best depicted as an interlude in Britain's inevitable decline from its pinnacle of world economic power; and that the emphasis afforded by economists of all persuasions to discussions of policy (which stems largely from their theoretical and ideological commit- ments) lacks historical perspective and is often politically naive." (s 107)

Att O'Brien inte sväljer Benjamin och Kochins (1979) betoning på a-kassan som orsak till arbetslösheten behöver jag kanske knappt tillägga (s 117f). Han menar också att så länge vi inte vet så mycket om lönerigiditeten före 1914 är det svårt att säga hur mycket lönerigiditeten 1918-38 egentligen bidrog till arbetslösheten (s 119f). Han diskuterar också utförligt debatten om den ekonomiska politiken och penningpolitiken (s 121-7).


Eichengreen och Hatton 1988

Eichengreen och Hatton var 1988 redaktörer för en antologi om arbetslöshet under mellankrigstiden i nio länder, och detta kapitel är inledningen därifrån. De börjar med att konstatera att debatten hittills har två stora problem: (1) den har nästan uteslutande förts baserats på utvecklingen i USA och Storbritannien, och (2) den bygger nästan uteslutande på makrodata, och makrodata som är minst sagt imperfekta (s 2). Vad gäller arbetslöshetsstatistiken så visar de bland annat att de a-kassedata som Galenson och Zellner använt, och de ILO-data som Maddison (1964) använt visar helt olika saker: för Danmark, Tyskland, Holland och Sverige är Maddisons skattningar under hälften av Galenson och Zellners (s 10). Men Maddisons siffror är säkerligen för låga, säger Eichengreen och Hatton. De går vidare med att diskutera löneutvecklingen, och särskilt produktlöner; de menar att detta är ett bättre mått för lönepress som kan öka arbetslösheten, än vad reala konsumtionslöner (som är mer lättillgängliga data) är (s 14f). De menar med referens till Eichengreen och Sachs (1985) att variationer i reallöner bara kan förklara en liten del av variationen i sysselsättning mellan länder. Nästa fråga är lönerigiditeten (s 22-26). De menar att Benjamin och Kochins argument att den höga arbetslösheten i Storbritannien var frivillig och orsakad av generös a-kassa, är orimligt i ljuset av att Belgien såg än större arbetslöshet under perioden trots nedskärningar i a-kassan (s 26). De menar också att 18 år av makrodata inte är mycket att dra slutsatser utifrån, och pekar på Eichengreens (1986) studie av 7000 hushåll i London där han inte hittar någon högre sannolikhet att vara arbetslös för de mer generös a-kassa. Överlag så tar Eichengreen och Hatton upp både makro- och mikroperspektiv, t ex i effekterna av arbetslöshet (s 42-51).

Dimsdale, Nickell och Horsewood 1989

Dimsdale et al börjar sitt paper och konstaterar att den klassiska förklaringen av den höga arbetslösheten under 1930-talet handlar om en negativefterfråganchock 1929 och därefter, men att det på 1980-talet väckts opposition mot denna syn från författare som istället hävdar att reallönerna ökade orimligt mycket 1929-31 vilket höjde arbetslösheten, och därefter ökade mer återhållsamt 1932-37 och att arbetslösheten då föll. Det är framför allt Beenstock med kollegor som står för denna syn. Dimsdale et al hävdar däremot att reallönerna rörde sig normalt under de relevanta åren och inte är orsaken till den ökade arbetslösheten; förklaringen är den klassiska, en negativ efterfråganchock. De följer Dimsdale (1984), Broadberry (1986) och Beenstock och Warburton (1986), samt Hatton (1987) i att använda kvartalsdata.

Sohn 2013

Kitae Sohn vill föra in en historikers perspektiv i den ekonomiska debatt om arbetslösheten under mellankrigstiden, som Benjamin och Kochin startade 1979. Sohn konstaterar att ekonomer som B och K bara utgått från att arbetslösa föredrar a-kassa framför att jobba om a-kassan ger goa pengar, och hävdar att det istället är viktigt att faktiskt fråga de arbetslösa vad de själva tycker. I fråga om arbetslösheten på 1930-talet har Sohn förstås inte gjort egna intervjuer, utan har använt gamla intervjuer från en offentlig utredning. Detta material visar att arbetslösheten hade allvarliga, negativa konsekvenser för de berörda: isolering, familjer som gick i  kras, ångest, skamkänslor och fattigdom. Sohn menar att ekonomer borde ta större hänsyn till icke-monetära konsekvenser av arbetslöshet (s 12).

Referenser

Beenstock, Michael och Pater Warburton (1986) ”Wages and unemployment in interwar Britain”, Explorations in Economic History.

Broadberry 1983 ”Unemployment in Interwar Britain A Disequilibrium Approach”, Oxford Economic Papers.

Crafts (1987) ”Long-Term Unemployment in Britain in the 1930s”, Economic History Review.
N. H. Dimsdale, S. J. Nickell and N. Horsewood (1989) ”Real Wages and Unemployment in Britain during the 1930s”, Economic Journal.
Eichengreen, Barry och Timothy Hatton (1988) "Interwar unemployment in an international perspective: an overview", i Eichengreen och Hatton (red) Interwar Unemployment in An International Perspective (Kluwer Publishers)

Hatton, T.J. (1983) ”Unemployment benefits and the macroeconomics of the interwar labour market: a further analysis”. Oxford Economic Papers, november 1983.

O'Brien, Patrick (1987) ”Britain's Economy between the Wars: A Survey of a Counter-Revolution in Economic History”, Past and Present.

Sohn, Kitae (2013) ”Did unemployed workers choose not to work in interwar Britain? Evidence from the voices of unemployed workers”, Labor History.