Vad är ett rimligt mått på ekonomisk ojämlikhet i en europeisk jordbruksekonomi på 1800-talet? Detaljerade inkomstuppgifter som möjliggör kalkylerande av gini-koefficienter finns inte, annat än kanske för enstaka år, som Milanovic, Lindert och Williamson (2011) visat. Andelen av de totala inkomsterna som går till den procent som tjänar mest finns t ex tillbaka till 1875 för Norge, men det är ett mycket begränsat mått och inte tillgängligt i rikedom heller. I en jordbruksekonomi där mycket av produktionen sker för hushållskonsumtion är kanske inte heller mått på inkomstfördelning det bästa, utan mått på förmögenhetsfördelning -- dvs mest ägandet av jord -- kan vara bättre. T ex Lindert och Williamson (1980) kollade på detta för USA 1650-1950 och Ohlsson, Roine och Waldenström (2007) ger en översikt över tillgängliga dataserier för sju länder.
Uppskattningsvis 19 procent av befolkningen var lönearbetare 1760 (tjänstepersonal + soldater och f.d. soldater + betjänte +bruksfolk och hantverkare + lanthantverkare)
En annan indikator som ibland används för äldre ekonomer är reallöner, ofta för byggnadsarbetare eller jordbruksarbetare, som här med Sverige 1620-1872. Löneserier kan också användas för att jämföras med kostnaden för jord, vilket i princip är priset på kapital i ett jordbrukssamhälle. Denna löne-jordränte-ratio kommer detta blogginlägg handla om, med fokus på artiklar av ekonomisk-historikerna Kevin O'Rourke och Jeffrey Williamson. Vad är det då vi mäter med en sådan ratio? Jo, i princip är det en proxy för den funktionella inkomstfördelningen: man jämför icke-ägandes inkomster med ägandes (potentiella uthyrnings-)inkomster. Detta är intressant på så sätt att man kan anta att icke-ägande verkligen var fattiga, men å andra sidan är det problematiskt på så sätt att bara en väldigt liten del av befolkningen faktiskt var proletärer i ett land som Sverige på 1700-1800-talen. Enligt Hans Seyler (1982) gick det 1750 3.9 självägande jordbrukare på varje jordbruksarbetare, men 1850 var de två grupperna ungefär lika stora. Löne-jordränteration är alltså ett mer intressant begrepp för inkomstojämlikhet år 1850 än år 1750.
O'Rourke och Williamson 1994
1919 och 1924 lade Eli Heckscher och Bertil Ohlin fram faktorprisutjämningsteoremet. Enligt Heckscher-Ohlin-teoremet exporterar länder varor som i produktionen är intensiva på den faktor (kapital, jord eller arbete) som landet har relativt mycket av, och importerar det omvända. Heckscher och Ohlins bakgrund var "korninvasionen" av Västeuropa, med vete från USA, i slutet av 1800-talet: USA hade mycket jord och få arbetare och hade 1870 därför höga reallöner och låga jordräntor; veteinvasionen sänkte vetepriserna och höjde reallönerna i Europa och höjde jordräntorna i USA (s 893). Eller, detta var Heckscher och Ohlins hypotes. Enligt O'Rourke och Williamson hade dock ingen testat detta före 1994!
Williamson publicerade 1995 ("The evolution of global labour markets since 1830", Explorations in Econ Hist) en databas med reallöner för urbana outbildade arbetare i 15 länder 1870-1913. Denna visar att skillnader i reallöner mellan länderna minskade rejält (uttryckt som en minskande variationskoefficient) 1870-1900. År 1870 var reallönerna i labor-scarce Nya Världen (Argentina, Austrialien, Kanada och USA) 136 procent högre än reallönerna i labor-abundant Gamla Världen (Irland, Storbritannien, Danmark, Norge, Sverige, Tyskland, Belgien, Nederländerna, Frankrike, Italien och Spanien). Men 1895 var reallönerna i Nya världen "bara" 100 procent högre, och 1913 "bara" 87 procent högre (s 895).
Att konstruera reallönerna är inte okomplicerat, vilket tabellen nedan från Williamsons 1995-paper visar. För att beräkna reallöner brukar man för 1400-1500-tal nöja sig med att relatera nominallönen till en eller annan vara som bröd och öl, men för sent 1800-tal och tidigt 1900-tal förväntas mer, och som vi ser i tabellen är realllönen i Sverige 1905 nominallönen relaterad till priserna på te och kaffe, socker, bacon och korv, nötkött, fläskkött, lamm, ost, smör, potatis, mjöl, bröd, mjölk, ägg, och hyra för en trerumslägenhet (det är ju urbana arbetare det handlar om).
Den svenska statistiken kommer från Lindahl och Kocks Wages, Cost of Living and National Income in Sweden 1860-1930 (1933). den svenska löneserien för 1860-1913 är enbart kommunala arbetare, som proxy för byggnadsarbetare (Williamson 1995, s 188). Detta är markant annorlunda än t ex den danska serien, som är skilled och unskilled manliga arbetare i hantverk och industri (ibid). Det finns alltså klara jämförelseproblem bakom Williamsons eleganta resultatpresentationer -- dessa uppgifter har jag tagit ur appendixet till hans 1995-artikeln. 1830-60 är det jordbruksarbetare, från Jörbergs data (s 175). 1926-50 är det industri, handel och kommunikation, från Mitchell (s 175). Williamson medger också i själva artikeln att även om han försökt ha urbana unskilled löner överalltifrån, så har han inte fått det för Belgien, Frankrike, Italien och Nederländerna 1860-1913 (s 146). Williamson säger själv att databasen är provisorisk -- t ex så är det osannolikt att arbetarlönerna verkligen var 30 procent högre i Kanada än i USA år 1913, som hans data säger -- och att "if nothing else, my explicit use of them here for comparative purposes may provoke others to improve them" (s 148). Så har också gjorts, t ex för Sveriges del av Svante Prado (2010, "Fallacious convergence?", Cliometrica). Prado pekar på skillnaden mellan byggnadsarbetarlöner och industriarbetarlöner och att Williamsons svenska löneserie inte är representativ för gruppen "unskilled workers".
I O'Rourke och Williamsons artikel görs analysen i två steg. Ett, de analyserar priskonvergens på varor under perioden 1870-1913. Och två, med en allmän jämviktsmodell analyserar de effekterna som priskonvergensen hade på faktorpriser i Storbritannien och USA (s 896). Anledningen till att handeln ökade, så att priskonvergens på varor kunde ske, var minskande tariffer och minskande transportkostnader (s 897). De visar på priskonvergens t ex med vete mellan Liverpool och Chicago, kött i London och Cincinnati, bomull i Boston och Manchester, osv. Deras modell inkluderar tre produktionsfaktorer: jord, kapital och arbete. De får fram att priskonvergensen kraftigt sänkte jordräntorna i Storbritannien, ökade kapitalavkastningen där lika kraftigt, och hade en liten positiv effekt på lönerna. I USA var effekterna enligt modellen en kraftig ökning av jordräntan, en kraftig minskning av kapitalavkastningen, och en liten löneökning (s 904). Detta är dock resultat ur en kraftigt förenklande (t ex ingen kapitalrörlighet) jämviktsmodell, så man ska ta dem med en nypa salt. O'Rourke och Williamsons slutsatser är i alla fall att det verkar som att Heckscher och Ohlin hade rätt med sitt faktorprisutjämningsteorem, och att det behövs fler prishistorier för vidare studier (s 911f).
Williamson publicerade 1995 ("The evolution of global labour markets since 1830", Explorations in Econ Hist) en databas med reallöner för urbana outbildade arbetare i 15 länder 1870-1913. Denna visar att skillnader i reallöner mellan länderna minskade rejält (uttryckt som en minskande variationskoefficient) 1870-1900. År 1870 var reallönerna i labor-scarce Nya Världen (Argentina, Austrialien, Kanada och USA) 136 procent högre än reallönerna i labor-abundant Gamla Världen (Irland, Storbritannien, Danmark, Norge, Sverige, Tyskland, Belgien, Nederländerna, Frankrike, Italien och Spanien). Men 1895 var reallönerna i Nya världen "bara" 100 procent högre, och 1913 "bara" 87 procent högre (s 895).
Att konstruera reallönerna är inte okomplicerat, vilket tabellen nedan från Williamsons 1995-paper visar. För att beräkna reallöner brukar man för 1400-1500-tal nöja sig med att relatera nominallönen till en eller annan vara som bröd och öl, men för sent 1800-tal och tidigt 1900-tal förväntas mer, och som vi ser i tabellen är realllönen i Sverige 1905 nominallönen relaterad till priserna på te och kaffe, socker, bacon och korv, nötkött, fläskkött, lamm, ost, smör, potatis, mjöl, bröd, mjölk, ägg, och hyra för en trerumslägenhet (det är ju urbana arbetare det handlar om).
I O'Rourke och Williamsons artikel görs analysen i två steg. Ett, de analyserar priskonvergens på varor under perioden 1870-1913. Och två, med en allmän jämviktsmodell analyserar de effekterna som priskonvergensen hade på faktorpriser i Storbritannien och USA (s 896). Anledningen till att handeln ökade, så att priskonvergens på varor kunde ske, var minskande tariffer och minskande transportkostnader (s 897). De visar på priskonvergens t ex med vete mellan Liverpool och Chicago, kött i London och Cincinnati, bomull i Boston och Manchester, osv. Deras modell inkluderar tre produktionsfaktorer: jord, kapital och arbete. De får fram att priskonvergensen kraftigt sänkte jordräntorna i Storbritannien, ökade kapitalavkastningen där lika kraftigt, och hade en liten positiv effekt på lönerna. I USA var effekterna enligt modellen en kraftig ökning av jordräntan, en kraftig minskning av kapitalavkastningen, och en liten löneökning (s 904). Detta är dock resultat ur en kraftigt förenklande (t ex ingen kapitalrörlighet) jämviktsmodell, så man ska ta dem med en nypa salt. O'Rourke och Williamsons slutsatser är i alla fall att det verkar som att Heckscher och Ohlin hade rätt med sitt faktorprisutjämningsteorem, och att det behövs fler prishistorier för vidare studier (s 911f).
O'Rourke, Taylor och Williamson 1996
Kanske pga att denna artikel är publicerad i en nationalekonomisk, inte ekonomisk-historisk, tidskrift så börjar den med att konstatera att alla pratar om globalisering idag, men att det lätt glöms att globaliseringen är äldre än bara 1970-talet. Liksom O'Rourke och Williamsons artikel från 1994 handlar denna om faktorprisutjämning 1870-1913. Budskapet i artikeln kan sammanfattas väldigt kort: "Wage-rental ratios boomed in the Old World and collapsed in the New, moving the resource-rich, labor-scarce New World closer to the resource-scarce, labor-abundan Old World." (s 499) Mycket av detta sammanfattas i de två diagrammen nedan, med ratios av löner till jordpriser först i fyra land-abundant länder från nya världen, sedan fyra labor-abundant länder från gamla världen. Egentligen vill man jämföra löner med jordräntor, inte jordpriser, men sådana data var inte tillgängliga, förklarar författarna i en fotnot (s 503n). Jordprisdata för Sverige är kronor per hektar från Lindahl, Dahlgren och Kock (1937), volym III, tabell 126, s 393.
Som vi ser föll lönerna i relation till jordvärdena rejält i Argentina under perioden, medan de ökade rejält i Storbritannien, Danmark, Irland och Sverige.
Denna empiriska presentation följs av en rejäl teoretisk diskussion om varför ökad priskonvergens ska leda till faktorprisutjämning (s 505-9). De kör också ekonometriska modeller med löne-landprisration som beroende variabel och land-arbeteratio, kapital-arbeteratio och terms of trade som huvudsakliga oberoende variabel (s 509-15). De går vidare med en jämviktsmodell av anglo-amerikansk konvergens, som i artikeln från 1994.
Som vi ser föll lönerna i relation till jordvärdena rejält i Argentina under perioden, medan de ökade rejält i Storbritannien, Danmark, Irland och Sverige.
Denna empiriska presentation följs av en rejäl teoretisk diskussion om varför ökad priskonvergens ska leda till faktorprisutjämning (s 505-9). De kör också ekonometriska modeller med löne-landprisration som beroende variabel och land-arbeteratio, kapital-arbeteratio och terms of trade som huvudsakliga oberoende variabel (s 509-15). De går vidare med en jämviktsmodell av anglo-amerikansk konvergens, som i artikeln från 1994.
O'Rourke och Williamson 1997
O'Rourke och Williamson bygger här på sin ouevre av papers om perioden 1870-1913. Detta paper fokuserar på den fattiga europeiska periferin, och varför länder där såg olika utvecklingar under perioden: Skandinavien nådde genom industrialisering konvergens mot de ekonomiska ledarna; Irland gjorde det utan industrialisering. Italien lyckades inte med lika mycket konvergens, och iberiska halvön förlorade t o m mark gentemot ledarna. Varför skillnaden? Lars Sandberg ("The case of the impoverished sophisticate", J of Econ Hist, 1979; "Ignorance poverty and economic backwardness", J of Econ Hist, 1982) har hävdat att utbildningssatsningar förklarar Sveriges catch-up, och Gabriel Tortella ("Patterns of economic retardation", Econ Hist Review, 1994) har omvänt pekat på dåliga utbildningssystem som en förklaring till de latinska ländernas dåliga utveckling.
De använder fyra variabler. Den första är arbetarreallöner från Williamson (1995), med vissa justeringar. Några fel i den brittiska serien har rättats, och den spanska serien har bytts ut. Forskare håller på med att revidera de argentinska, kanadensiska och holländska serierna, men de var inte klara till denna artikel. Vissa -- inga referenser ges -- har hävdat att de skandinaviska löneserierna övervärderar hur mycket catchup som gjorts, särskilt vad gäller den norska serien, som är unskilled arbetare i offentliga byggen (s 155). Författarna hänvisar här till Williamsons (1995) artikel för ett försvar. Den andra variabeln är löne-jordränteratios, baserat på Williamsons reallöner och jordpriser från 10 länder, från O'Rourke et al-artikeln från 1996. Den tredje och fjärde variabeln är BNP per mantimme och BNP per capita från Maddison.
De redovisar utvecklingen för sina länder (s 155-162), och går efter över till att diskutera utbildningshypotesen. Sandberg (1979, 1982) visade att Sverige var i toppen vad gällde läskunnighet 1850 och med Cipollas (1969) data att läskunnighet år 1850 var starkt korrelerat med BNP per capita 1970. De diskutrar mätproblem och visar att utbildningsnivån är korrelerad med BNP-tillväxt också när man kontrollerar för catch-up (med en variabel för BNP år 1870), men konstigt nog har de inte någon mer kritisk diskussion om kausaliteeten här. De skattade effekterna av utbildningen är inte stora, och bara signifikanta för Skandinavien (små och positiva) och Iberiska halvön (stora och negativa) (s 168). Överlag, säger O'Rourke och Williamson, var globalisering mycket viktigare än utbildning. Nästa faktor som de diskuterar är migration, som de tidigare tagit upp i ett paper från 1995 -- dessa författare är verkligen forskare som sysslar med salami-publicerande. Där fick de fram att massemigrationen stod för 10 procent av Sveriges catch-up till Storbritannien, och 41 procent av den till USA vad gäller reallöner (s 170f). De antar att löneelasticiteten var samma i Danmark och Norge som i Sverige (...) och får då fram att emigrationen förstås stod för en större del av konvergensen i Norge (eftersom emigrationen var större därifrån) och en mindre del av Danmarks (eftersom få danskar emigrerade). För Italien och Irland, två stora emigrantländer, får de fram att emigrationen stod för hela konvergensen mot Storbritannien och USA (s 172). För iberiska halvön bidrog emigrationen knappt till konvergens; portugiserna var för fattiga för att ha råd med att emigrera. Nästa faktor som de diskuterar är internationella kapitalflöden. Sverige såg stora sådana inflöden, inte minst genom obligationer sålda till Frankrike, och detta stod för halva konvergensen Sverige-England och 40 procent av konvergensen Sverige-USA. Inflödena till Norge och Danmark var mindre, och därmed också bidragen till deras lönekonvergens (s 174). Nästa faktor är handel.
De börjar sina slutsatser med att hävda att "it might be of some value to think a little less like an economist, and a little more like an historian. That is, it would be a mistake to try to force that experience into one tidy explanation" (s 184f). T ex så förklarar utbildningen lite av den iberiska efterblivenheten, men ingenting av Irlands och Italiens catchup.
De använder fyra variabler. Den första är arbetarreallöner från Williamson (1995), med vissa justeringar. Några fel i den brittiska serien har rättats, och den spanska serien har bytts ut. Forskare håller på med att revidera de argentinska, kanadensiska och holländska serierna, men de var inte klara till denna artikel. Vissa -- inga referenser ges -- har hävdat att de skandinaviska löneserierna övervärderar hur mycket catchup som gjorts, särskilt vad gäller den norska serien, som är unskilled arbetare i offentliga byggen (s 155). Författarna hänvisar här till Williamsons (1995) artikel för ett försvar. Den andra variabeln är löne-jordränteratios, baserat på Williamsons reallöner och jordpriser från 10 länder, från O'Rourke et al-artikeln från 1996. Den tredje och fjärde variabeln är BNP per mantimme och BNP per capita från Maddison.
De redovisar utvecklingen för sina länder (s 155-162), och går efter över till att diskutera utbildningshypotesen. Sandberg (1979, 1982) visade att Sverige var i toppen vad gällde läskunnighet 1850 och med Cipollas (1969) data att läskunnighet år 1850 var starkt korrelerat med BNP per capita 1970. De diskutrar mätproblem och visar att utbildningsnivån är korrelerad med BNP-tillväxt också när man kontrollerar för catch-up (med en variabel för BNP år 1870), men konstigt nog har de inte någon mer kritisk diskussion om kausaliteeten här. De skattade effekterna av utbildningen är inte stora, och bara signifikanta för Skandinavien (små och positiva) och Iberiska halvön (stora och negativa) (s 168). Överlag, säger O'Rourke och Williamson, var globalisering mycket viktigare än utbildning. Nästa faktor som de diskuterar är migration, som de tidigare tagit upp i ett paper från 1995 -- dessa författare är verkligen forskare som sysslar med salami-publicerande. Där fick de fram att massemigrationen stod för 10 procent av Sveriges catch-up till Storbritannien, och 41 procent av den till USA vad gäller reallöner (s 170f). De antar att löneelasticiteten var samma i Danmark och Norge som i Sverige (...) och får då fram att emigrationen förstås stod för en större del av konvergensen i Norge (eftersom emigrationen var större därifrån) och en mindre del av Danmarks (eftersom få danskar emigrerade). För Italien och Irland, två stora emigrantländer, får de fram att emigrationen stod för hela konvergensen mot Storbritannien och USA (s 172). För iberiska halvön bidrog emigrationen knappt till konvergens; portugiserna var för fattiga för att ha råd med att emigrera. Nästa faktor som de diskuterar är internationella kapitalflöden. Sverige såg stora sådana inflöden, inte minst genom obligationer sålda till Frankrike, och detta stod för halva konvergensen Sverige-England och 40 procent av konvergensen Sverige-USA. Inflödena till Norge och Danmark var mindre, och därmed också bidragen till deras lönekonvergens (s 174). Nästa faktor är handel.
De börjar sina slutsatser med att hävda att "it might be of some value to think a little less like an economist, and a little more like an historian. That is, it would be a mistake to try to force that experience into one tidy explanation" (s 184f). T ex så förklarar utbildningen lite av den iberiska efterblivenheten, men ingenting av Irlands och Italiens catchup.
Taylor och Williamson 1997
Salamipublicerandet fortsätter 1997 med ännu ett paper med ungefär samma data och samma period , 1870-1913. Tesen här är att migration förklarar mycket av konvergensen i arbetsproduktivitet och reallöner, om än inte lika mycket i BNP per capita. Jag kan inte tycka annat än att det är konstigt aatt samma tidskrift, European Review of Economic History, samma år, 1997, tar in både O'Rourke och Williamson (1997) och Taylor och Williamson (1997). De har lite mer teori här, lite fler ekvationer och lite ekonometri, och fokus bara på migration istället för migration, kapitalrörlighet och utbildning som i det förra pappret, men det är ändå i princip samma studie.
O'Rourke och Williamson 2002
Också detta paper från 2002 är publicerat i European Review of Economic History. Men nu är det nya grejer, inte 1870-1913 med lönedata från Williamson (1995) längre. Här diskuterar de en väldigt bra fråga: när började globaliseringen? Andre Gunder Frank (1998) har hävdat att "there was a single global world economy with a worldwide division of labour and multilateral trade from 1500 onward". Vissa forskare ser Columbus upptäckt av Amerika 1492 och Vasco da Gamas resa runt Afrika 1498 som en "big bang", likt Adam Smith som såg dessa som "the two most important events in recorded history". Immanuel Wallerstein (1974, 1989) hävdar att "in the sixteenth century there came to be a European world-economy based on the capitalist mode of production", men menade att Indien, Ryssland, Ottomanska imperiet och Västafrika bara integrerades i världsekonomin 1750-1850. Janet Abu-Lughod (1989) hävdar att det redan 1250-1350 fanns en "international trade economy ... that stretched all the way from northwestern Europe to China", baserat på pax Mongolica under vilken "trade and exchange moved relatively freely". Frank och Barry Gills (1993) går ännu längre och hävdar absurt nog att "the existence of the same world system in which we live stretches back at least 5000 years." O'Rourke och Williamson avslutar lakoniskt sin introduktion, "So, is globalisation 20, 200 or 2000 years old?" (s 24).
För att besvara denna fråga kollar O'Rourke och Williamson bara på en dimension av globalisering, nämligen internationell varumarknadsintegration; de ignorerar faktorrörlighet (arbete och kapital) (s 24f). De definierar varumarknadsintegration som priskonvergens (s 26). De sex århundrade sedan 1400 såg huvudsakligen tre perioder av globalisering av varumarknaderna. Den första är före 1800 då det framför allt handlades med icke-konkurrerande varor: Europa importerade kryddor, silke, socker och guld som knappt fanns där, Asien importerade silver, linne och ull som knappt fanns där (s 27). Det handlade om lyxvaror, som knappt påverkade levnadsstandarden för majoriteten av befolkningen. Den andra eran började ca 1800 då handeln med konkurrerande basvaror tog fart, såsom vete och textilier och från och med det sena 1700-talet pälsar, tobak och bomull. Den tredje perioden är dagens globaliseringsepok då handeln både med basvaror och tillverkningsvaror ökat kraftigt. O'Rourke och Williamson sammanfattar sina huvudresultat:
Vi ser att prisskillnaden är enorm mellan 1580 och 1820: det kostade mellan 5 och 25 gånger mer att köpa kryddor och kaffe i Amsterdam än i sydöstra Asien. Men runt 1820 föll prisskillnaden kraftigt till paritet eller kanske dubbelt så dyrt. De visar motsvarande diagram t ex för kaffe och silke i London jämfört med Östasien
De visar också land-arbete-ratios och löne-jordränteratios för England från 1565 och framåt, och testar dessa serier för en brytpunkt i deras beteende runt 1820, som de borde ha om O'Rourke och Williamsons argument stämmer; om däremot "världshistorikerna" som Frank har rätt borde ingenting särskilt hända då. De finner föga förvånande att en "regime switch" inträffar på 1820-talet. De avslutar sin artikel: "Globalisation did not begin 5,000 years ago, or even 500 years ago. It began in the early nineteenth century. In that sense, it is a very modern phenomenon." (s 47)
För att besvara denna fråga kollar O'Rourke och Williamson bara på en dimension av globalisering, nämligen internationell varumarknadsintegration; de ignorerar faktorrörlighet (arbete och kapital) (s 24f). De definierar varumarknadsintegration som priskonvergens (s 26). De sex århundrade sedan 1400 såg huvudsakligen tre perioder av globalisering av varumarknaderna. Den första är före 1800 då det framför allt handlades med icke-konkurrerande varor: Europa importerade kryddor, silke, socker och guld som knappt fanns där, Asien importerade silver, linne och ull som knappt fanns där (s 27). Det handlade om lyxvaror, som knappt påverkade levnadsstandarden för majoriteten av befolkningen. Den andra eran började ca 1800 då handeln med konkurrerande basvaror tog fart, såsom vete och textilier och från och med det sena 1700-talet pälsar, tobak och bomull. Den tredje perioden är dagens globaliseringsepok då handeln både med basvaror och tillverkningsvaror ökat kraftigt. O'Rourke och Williamson sammanfattar sina huvudresultat:
"We see no evidence documenting significant pre-nineteenth century global price convergence for the (competing) commodities that really mattered to the economic lives of the vast majority. Nor do we see any evidence of significant commodity price convergence even for those (non-competing) commodities that mattered little to the vast majority. The implications for world history are, we think, revisionist and profound." (s 28)De menar att globaliseringen börjar på 1820-talet, inte tidigare som AG Frank, Gills och andra har hävdat. Ett exempel på deras belägg för detta argument är diagrammet nedan, som visar hur mycket dyrare kryddnejlika, svartpeppar och kaffe var i Amsterdam jämfört med i sydöstra Asien 1580-1939.
Vi ser att prisskillnaden är enorm mellan 1580 och 1820: det kostade mellan 5 och 25 gånger mer att köpa kryddor och kaffe i Amsterdam än i sydöstra Asien. Men runt 1820 föll prisskillnaden kraftigt till paritet eller kanske dubbelt så dyrt. De visar motsvarande diagram t ex för kaffe och silke i London jämfört med Östasien
De visar också land-arbete-ratios och löne-jordränteratios för England från 1565 och framåt, och testar dessa serier för en brytpunkt i deras beteende runt 1820, som de borde ha om O'Rourke och Williamsons argument stämmer; om däremot "världshistorikerna" som Frank har rätt borde ingenting särskilt hända då. De finner föga förvånande att en "regime switch" inträffar på 1820-talet. De avslutar sin artikel: "Globalisation did not begin 5,000 years ago, or even 500 years ago. It began in the early nineteenth century. In that sense, it is a very modern phenomenon." (s 47)
Referenser
Kevin H. O'Rourke, Alan M. Taylor and Jeffrey G. Williamson. 1996. “Factor Price Convergence in the Late Nineteenth Century“ International Economic Review.
Kevin O'Rourke and Jeffrey G. Williamson. 1994. “Late Nineteenth-Century Anglo-American Factor-Price Convergence: Were Heckscher and Ohlin Right?”. The Journal of Economic History.
Kevin O'Rourke and Jeffrey G. Williamson. 1997. “Around the European periphery 1870-1913: Globalization, schooling and growth”. European Review of Economic History.
Kevin O'Rourke and Jeffrey G. Williamson. 2002. “When did globalisation begin?“. European Review of Economic History.
Taylor, Alan och Jeffrey G. Williamson. 1997. “Convergence in the age of mass migration“. European Review of Economic History.
Mer om inkomstfördelning på lång sikt här på bloggen:
http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/12/formogenhetsfordelning-pa-lang-sikt.html
http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/12/toppinkomster-i-norge-1875-2006.html
http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/12/formogenhetsfordelning-i-usa-1650-1950.html
http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/12/boix-om-ekonomisk-ojamlikhet-pa-lang.html
http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/12/fattiga-och-rika-i-sverige-1805-1855.html
http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/11/mesta-mojliga-ojamlikhet-och.html
http://erikbengtsson.blogspot.se/2012/09/toppinkomster-pa-lang-sikt-sex-papers.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar