lördag 3 augusti 2013

Historiska lönebildningsstudier: en översikt

Hur har lönernas rörelsemönster förändrats de senaste hundra åren eller så? När har de blivit mer rigida och när mindre? När har de ökat mer och när mindre? I detta inlägg ger jag en översikt över19 relevanta studier i dessa frågor, skrivna mellan 1980 och 2011. Det handlar bland annat om Phillipskurvor över tid, lönerigiditet över tid, löneutveckling under olika perioder, ifall lönerna var för höga i Storbritannien och Tyskland på 1920-talet, arbetslösheten i USA runt 1909, lönestrejker i USA:s 1880-tal, och kollektivavtalens relation till penningpolitiska regimer. Jag har tidigare också introducerat en rad relevanta papers i detta inlägg, som bland annat handlar om phillipskurvan, den stora arbetslösheten efter 70-talets oljekriser, och lönenormer.


Sachs 1980
Jeffrey Sachs börjar sin artikel med att konstatera att det verkar som att en ökning av arbetslösheten idag i USA "köper" en oväntat liten minskning av inflationen; den kortsiktiga Phillipskurvans lutning har minskat. Ändå, säger han, har förvånansvärt litet forskning ägnats frågan om långsiktiga skiften i Phillipskurvans parametrar. Men nyligen har två studier kommit av löne- och prisflexibilitet, och de kommer fram till motsatta slutsatser. Phillip Cagan studerar prisbeteendet under 20-talet och perioden efter andra världskriget och att priserna föll mindre i recessionen 1948-49 än i recessioner under 20-talet, vilket han tolkar som att prisresponsen på recessioner minskat. Michael Wachter studerar däremot löner efter andra världskriget och hävdar att de blivit mer cykelresponsiva. Sachs jämför i sin artikel löne- och prisdynamik under perioderna 1890-1930 och 1947-1976. I sektion I följer han Cagan i att kolla på förändringar i löne- och prisinflation från högkonjunktur till lågkonjunktur. I sektion II följs däremot Wachter i att använda Phillipskurveregressioner. Sachs finner att löne- och prisrigiditeten är högre under den senare perioden.

Hans Phillipskurveregressioner har inverterad arbetslöshet (inte laggad eller differentierad) samt inflationen (logaritmerad) under den föregående perioden på höger sida (s 82).

Han menar att utförliga historiska förklaringar till varför löne- och prisrigiditeten ökade under perioden efter WW2 är bortom denna artikel, men nämner förklaringar som ökad koncentration, större förädlingsvärde per transport, ökad facklig anslutningsgrad, och stora investeringar i humankapital (s 86). Två faktorer, som han menar har diskuterats för lite i den tidigare litteraturen, diskuterar han lite utförligare. Ett, kontracyklisk ekonomisk politik efter 1945 kan ha jämnat ut löne- och prisutvecklingen (s 87). Och två, långsiktiga explicita och implicita kontrakt har blivit vanligare (jfr Flanagan).


Kahn 1983
George A Kahn, ekonom vid Fed i Kansas City, börjar sin artikel med att konstatera att inflationen har minskat kraftigt i USA sedan 1979 men att tillväxten har varit låg och arbetslösheten nått nya höjdpunkter för efterkrigsperioden. En förklaring för den svaga ekonomiska utvecklingen är, menar han, att långsiktiga kollektivavtal (? "labor contracts") har förhindrat nominallöneökningstakten att minska lika mycket som inflationen (s 16). Det är intressant att han så tydligt skyller på facket; många andra analytiker vid samma period skulle ha förklarat den ökade arbetslösheten helt enkelt med att den chockstrama penningpolitiken utlöste en recession som ökade arbetslösheten. Det är också intressant att Kahn skyller på facket just när en flodvåg av fackliga löneeftergifter startade i USA (jfr Mitchell 1985, Kaufman och Martinez 1988); han ställer sig helt enkelt på samma sida som tyske FDP-finansministern Otto Lambsdorff , citerad av Sachs (1983), i att hävda att den höga arbetslösheten beror på att lönerna är för höga.

Kahn har data för USA från 1907 till 1980 och börjar sin analys med att kolla på tre subperioder: 1907-28, 1929-53 och 1954-80. För dessa redovisar han standardavvikelser för löner och priser. Han fortsätter med att köra regressioner med förändringen av nominallönen som beroende variabel. På höger sida har han en linjär tidstrend, dummies för pris- och lönekontroller under Nixon och andra policyförändringar som NRA och andra världskriget, dummies för prischocker på mat och energi, BNP-tillväxt som proxy för hur tight arbetsmarknaden är, förväntad inflation, och "jämviktstillväxt" (!) i nominallönerna. Han förklarar inkluderandet av en tidstrend med att den är en proxy för trendmässig produktivitetstillväxt (njae...) (s 20). Han menar att för 1907-44 så anpassar sig nominallönerna snabbt till inflationen, med en lagg, medan det tar längre tid efter andra världskriget (s 22). Kahn tolkar det som att lönerna är mer "sticky" efter WW2 som att det beror på de längre kollektivavtalen i den perioden (s 24). Detta förklarar, säger Fed-ekonomen Kahn som en äkta partisan, att arbetslösheten är hög idag efter Volckerchocken.


Hatton 1988
Timothy Hatton från University of Essex börjar med att konstatera att dåligt fungerande lönebildning är en vanlig förklaring i litteraturen till Storbritanniens svaga ekonomiska utveckling under 1900-talet, och att nyligen också en stor litteratur ägnats åt variationer mellan länder i lönerigiditet, beroende på skillnader i institutioner (Bruno och Sachs 1985, Newell och Symons 1987). Syftet med denna artikel är därför att beskriva den institutionella utvecklingen i brittisk lönebildning sedan 1880, "focussing both on the structure of collective bargaining and the criteria for wage setting", kolla på nominal- och reallöneutvecklingar, och använda en "simple time series wage equation" för att undersöka bestämningarna av löneutvecklingen.

Hobsbawm (1964) hävdade att från och med 1850-talet började de brittiska arbetarna skaka av sig traditionen som guide i lönebildningen, och 1890 hade de "fully learned the rules of the capitalist's game". Marknadskrafterna var en viktig riktlinje i lönesättningen. Medlare använde ofta "state of the trade" för att fastslå löner. I branscher med relativt homogena produkter användes ofta s k sliding scales, där löner automatiskt anpassades till prisförändringar; detta var viktigt  i järn, stål och kol. Runt 1900 började gruvarbetarna ta avstånd från en sådan prisorienterad lönebildning och istället fokusera på levnadsstandard. Före 1890 var facklig organisering nästan helt begränsad till hantverksyrken i exportindustrier, bygg och tryckerier; men med "phase of new unionism" 1888-1892 spriddes facket till varv, infrastruktur och outbildade arbetare (s 75). Hatton lyfter fram tre episoder av facklig offensiv: tidigt 1870-tal, 1888-92 och 1903-13; jfr makarna Webb (citerade av Phelps Brown och Hart 1952) som för 1800-talet lyfter fram tre offensiver under 1800-talet, 1833-34, 1872-74 och 1889-90. Under första världskriget uppnåddes i princip full sysselsättning och stark lönepress uppåt; krigsministeriets löneregleringar utvidgades därför till i princip alla industribranscher (s 76). 1918 till 1922 rörde sig lönerna snabbt uppåt och sedan neråt (s 76f). I slutet av 20-talet betonade flera ekonomer att lönerna blivit mer rigida efter 1923 eftersom arbetarnas förhandlingsstyrka ökat, bl a genom centralisering av lönebildningen och ökad facklig anslutningsgrad (Pigou 1927, Clay 1928, Hicks 1932). Hatton hoppar över 30-talet i sin historiska diskussion och hamnar i WW2 med dess höga efterfrågan och starka statliga regleringar av löner. Den fulla sysselsättningen höll in på 60-talet och inkomstpolitik blev ett vanligt projekt för regeringarna (s 78). På 70-talet blev löneglidningen ett större problem, och facken allt mer militanta. Efter 1979 vände politiken skarpt bort från interventionismen.

Han plottar utvecklingen för reallöner, arbetsproduktivitet och terms of trade 1880-1985 med data från Feinstein (1972, National Income, Expenditure and Output of the UK 1855-1965, Cambridge UP) och Economic Trends. Nästa diagram visar löneandelen och arbetslösheten under samma period:


Löneandelen diskuteras -- för industrin -- mer ingående i Phelps Brown och Browne (1968, A Century of Pay), konstaterar han; här säger han mest att löneandelen ökar under båda världskrigen och att den före 1914 men inte efter tycks variera procykliskt. Den variabel som han går vidare med att diskutera är dock "wage gap", reallönens avvikelse från sin jämviktsnivå. Med detta begrepp utgår Hatton från att löneandelen på sikt är konstant (vilket kanske inte figur 2 visar...). Ekvationen är:
reallön_t = λα(output_t - sysselsättning_t) + λβterms of trade_t + λγ + (1-λ)(reallön föregående period) + Φ inflation 
Output minus sysselsättning ska fånga "overall utilisation rate of labour" samt arbetsproduktiviteten. Hatton menar att det är bättre att inte ha med arbetslösheten i ekvationen, eftersom den bara är "a partial measure of excess demand" och dessutom serien före WW1 är lite opålitlig (s 82). Han skattar denna ekvation med data från Feinstein (1972) fram till 1965 och därefter från Economic Trends; lönerna och levnadskostnadsindex för 1880-1913 är också Feinsteins (1987) uppdaterade siffror. Han kör regressionerna på subperioder och får bland annat fram att reallönerigiditeten, mätt som speed of adjustment 1-λ varierar över tid, hög före första världskriget, faktiskt högre då än efter 1948 vilket kan tyckas förvånande (s 82). Han går vidare med regressioner med strukturella brytpunkter; tre sådana hittas, de båda världskrigen och 1967-68. Resultaten visar lite förvånande att effekten av inflation minskat över tid, dvs att den nominella rigiditeten minskat (s 83). Hatton lokaliserar två profit squeezes, en under mellankrigstiden med hög arbetslöshet som följd, och en på 1970-talet (s 83).

I korporatismlitteraturen, t ex Bruno och Sachs (1985), relateras nominall rigiditet till låg löneindexering, desynkroniserade förhandlingar och långa avtal. Snabb reell justering relateras till hög grad av korporatism, vilket fått stöd i tvärsnittsstudier (s 84). Hatton presenterar inte några tydliga slutsatser utifrån sin egen empiri relaterat till denna litteratur, men konstaterar i alla fall att Storbritannien var som mest korporatistiskt, om än inte fullt ut, på 50- och 60-talen och att mönstret med ökande korporatism fram till dit och därefter minskande korporatism under militansens 70-tal, stämmer överens med mönstret av varierande reallönerigiditet i hans tidsserieregressioner (s 85).


Feinstein 1990
Cambridge-ekonomihistorikern Charles Feinstein var en av de stora inom ekonomisk historia och skrev bland annat standardverket National Income, Expenditure and Output of the United Kingdom 1855-1965. Denna artikel börjar han med att konstatera att Storbritannien såg en stor strejkvåg 1908-14, med 14 miljoner arbetsdagar förlorade årligen i arbetskonflikter, att jämföra med 2-3 miljoner de föregående åren (s 329). Feinstein menar att hamnarbetarnas och andra arbetares strejker var en reaktion på fallande reallöner, en analys som gjordes av kommentatorer redan på 1910-talet, som Hugh Clegg utmanar i sin bok British Trade Unions, men som Feinstein menar håller. Feinstein pekar på att redan statistiken som Bowley och Wood samlade in på 1910-talet visar att reallöneutvecklingen var sämre åren runt 1910 än tidigare. Feinstein delar in perioden 1856-1913 i fyra faser. Den första fasen är 1856-73 då nominallönerna ökade 2,03 proc årligen, inflationen var 0,4 proc, och reallönerna ökade med 1,62 proc årligen. Den andra fasen var 1873-82 då landet såg deflation, prisutveckling på -2,01 proc årligen, och trots fallande nominallöner ökande reallöner med 1,03 proc årligen. Den tredje fasen var 1882-99 då deflationen fortsatte med -1,01 proc årligen och reallönerna ökade med 2,03 proc. Den fjärde fasen var 1899-1913, ungefär den edwardianska eran, då nominallönerna ökade långsammare än inflationen, så att reallönerna föll med -0,46 proc årligen.

Syftet med Feinsteins paper är att diskutera den dåliga reallöneutvecklingen under den edwardianska eran, och att sätta in denna fråga i diskussionen om hur BNP-skattningar som bygger på inkomster och de som bygger på output skiljer sig (331).

Redan Bowley (1920), Clark (1937) och Beveridge (1923) diskuterade den dåliga reallöneutvecklingen under Edwards tid. Phelps Brown studerade i början av 50-talet fem länder inklusive Storbritannien och visade att i alla länderna utom Sverige växte reallönerna långsammare under 1890-talet än under de föregående decennierna. Coppock avfärdade Phelps Browns poäng om en brytpunkt ca 1890, ett resultat som Coppock menade var ett resultat av en felaktig köpkraftsdeflator. Coppock såg istället 1870-talet som en vändpunkt. Ur detta uppstod en stor ekonomisk-historisk debatt som höll på i flera decennier, och som bland annat handlade om den till synes motsägelsen att produktiviteten saktade ner på 1870-talet men att reallönerna saktade ner först på 1890-talet (s 334). En annan stor fråga var hur långvarig den ekonomiska nedgången var. Mycket av diskussionen handlade också om olika mått på löner och priser. Varför sjönk reallönerna efter 1890? Phelps Brown (1968) hävdade att det handlade om fallande produktivitet, medan Lewis (1978) liksom Coppock och Taussig betonade försämrade terms of trade (s 340). Feinstein förkastar i förbifarten Lenins teori om att arbetarklassen accepterade WW1 på grund av att de var köpta med pengar som vunnits på imperialismen; faktumet att reallönerna föll de femton åren före WW1 talar inte för denna teori (s 341). En tredje teori om varför reallönerna föll under den edwardianska eran är att detta orsakades av ett inkomstskifte från arbetsandel till kapitalandel, såsom föreslaget 1913 av Layton. En fjärde förklaring är ovanligt hög inflation under denna period (s 342). Ytterligare en approach kunde vara långa vågor-approachen som företräds av Kondriatev och Schumpeter; denna pekar inte på någon ytterligare specifik faktor att lägga till de fyra ovan, men ser dem på ett annat sätt. För att testa de fyra förklaringarna börjar Feinstein med att uttrycka relationerna mellan lön, produktivitet i identiteter som fokuserar på medellön, lönesumma, löneandel, BNP, och levnadskostnadsindex. Han skiljer bland annat på löneförändringar inom sektorer och mellan sektorer, och presenterar korrigering för tjänstemannalöner.

Enligt Feinstein sjönk inte löneandelen alls mellan 1899 och 1913 som Layton och Beveridge påstått; tvärtom ökade den litet (347). Det dömer ut förklaring tre ovan, och även förklaring 4, för om inflationen hade varit snabbare än nominallöneökningarna hade löneandelen fallit. Han menar också att det inte var försämrade terms of trade som förklarar den lägre löneökningstakten; ToT försämrades inte så mycket som tidigare påståtts (348f). Kvar står endast förklaringen lägre produktivitetsväxt, och Feinstein lutar åt att detta är förklaringen, men pekar dock på att det är problematiskt att dra slutsatser bara baserat på inkomstbaserade data (349). Han ägnar därför några sidor åt att diskutera dataproblem och alternativa data. Hans slutsats blir till slut att det troligen var långsammare produktivitetsväxt som förklarar den lägre lönetillväxten under den edwardianska perioden, men att detta är en slutsats utifrån inkomstdata snarare än outputdata, och att tillgängliga outputdata bör granskas och revideras (353).


Sundstrom 1990
Sundstrom, ekonom vid Santa Clara College i Kalifornien, börjar detta paper med att diskutera frågan om löneflexibilitet, och mer specifikt huruvida diskussionen om (a) den har minskat i USA över tid, och (b) denna ökande rigiditet kan förklara ökad arbetslöshet. Gordon (1982) och Sachs (1980) har pekat på minskande responsitivitet av löner till BNP-förändringar respektive mindre brant Phillipskurva, och Weinstein (1981) och Jensen (1989) har menat att framför allt arbetsmarknadslagstiftning från New Deal-tiden har minskat löneflexibiliteten och ökat arbetslösheten, vilket ifrågasätts av Baily (1983) och Lebergott (1989).

Vad Sundstrom gör i pappret är att använda företagsdata från industrin i Ohio för att visa på att det fanns rejäl reallönerigiditet redan på 1890-talet och början av 1900-talet; han visar detta särskilt med studie av recessionerna 1893 och 1908 (om recessionen 1893 har han också ett paper i Explorations in Economic History 1992). Bara en liten andel av arbetarna fick nominallönesänkningar under dessa recessioner; 1908 föll genomsnittslönen i Ohios industri, men detta var pga att industribranscher med högre löner gick ned oproportionerligt mycket, snarare än att individuella arbetare fick lönesänkningar (310). Han medger själv att Ohio bara är en delstat och att gamla data inte är enkelt jämförbara med dagens, och lägger därför fram ett sansad argument: hans studie visar att det fanns mycket lönerigiditet redan för hundra år sedan.


Allen 1991
Steven G Allen från North Carolina State University och NBER ifrågasätter i detta paper den konventionella analysen att lönerna i USA var mindre rigida (mer cykliska, mindre autokorrelerade) före andra världskriget än efter. Allen menar att löneflexibiliteten före 1939 överskattats av hur de statistiska serierna konstruerats. Den vanliga källan till lönedata i studierna är Rees (1959), som använt data från Census of Manufactures och Annual Surveys of Manufactures, med interpoleringar med data från delstats-labor bureaus för 1891-1918, Conference Board för 1920-31 och BLS för 1932-48. Allen påpekar att Rees reviderade siffrorna för 1890-talet i Rees (1961) och för 1920-talet i Rees (1960), vilket inte beaktats av löneflexibilitetsstudierna förutom O'Brien (1986). Allen menar vidare att Rees konstruerat sina serier på ett sätt så att de inte blir helt jämförbara med data för efterkrigstiden från BLS; han visar detta genom att replikera Rees serie för efterkrigstiden och jämföra med BLS-serien vad gäller univariata egenskaper och Phillipskurvekoefficienter.

Med konventionella data var lönerna mindre rigida före WW2: standardavvikelsen för genomsnittlig årstillväxt var mer än tre gånger så hög före än efter, och autokorrelationen försvann efter ett år före men först efter fem år efter kriget (s 4). Sachs (1980) är standardreferensen om ökande lönerigiditet, och hans metod är huvudsakligen Phillipskurveregressioner samt jämförelser av nedsaktning i löneökningar i recessioner under perioden 1894-1929 och perioden 1952-76. Gordon (1983), Taylor (1986) och Mitchell (1985) använder andra data och metoder men når samma huvudsakliga slutsats. Charles Schultze (1981, 1986) är nästan den enda som argumenterar mot detta, med en studie av perioderna 1900-14, 1923-29 och 1949-66. O'Brien (1986) visar att Schultzes resultat är känsliga för val av period: om recessionerna 1920-21, 1929-33 och 1937-38 tas med ser lönerna mer flexibla ut före kriget; Schultze invänder att om man lägger till 1890-99, 1919-22, 1933-40 och 1946-48 så håller hans ursprungliga resultat. Allen pekar också i en fotnot på att Robert Gordons (1975) resultat att arbetslösheten har en starkare koefficient i en phillipskurveregression efter än före kriget skiljer sig från Sachs resultat med samma metod; skillnaden förklaras av att Gordon har ett mindre sample (1900-14, 1922-31 och 1954-70).

Allens phillipskurve-modellspecifikation är lik Sachs, om än lite ändrad i ljuset av DeLong och Summers (1986) diskussion om hysteresis och att ha med laggad "excess demand". Allen får fram att 1892-1941 är 1 procentenhets ökning av arbetslösheten associerad med 1,2 procentenheter lägre löneökningar, och efter kriget med 1 procentenhet lägre. Skillnaden är varken statistiskt eller ekonomiskt meningsfull (s 8). Jag tycker att det är väldigt fint att Allen uttryckligen diskuterar hur hans egna resultat är känsliga för hans period; "the passage of time will no doubt make the postwar results in Table 2 as fragile as the findings of earlier studies" (s 9). Sådan ödmjukhet är väldigt ovanlig i tidsseriestudier tyvärr; alltför många akademiker vill göra så stora generaliseringar som möjligt utifrån sina data, för att få mer uppmärksamhet.

Allen pekar på att medan efterkrigstidens data kommer från månatliga surveys med företag, så kommer tidigare data från spräckliga källor, samlade av ekonomer som var intresserade i lönernas långsiktigare trender snarare än cykliska beteende. Rees data för 1890-1919  bygger på löneuppgifter från Census of Manufactures för 1889, 1899, 1904, 1909, 1914 och 1919, och mellan dessa år har han interpolerat baserat på delstats-labour bureaus från Massachusetts, New Jersey och Pennsylvania. Data för denna period bygger alltså på mindre information än data för efterkrigstiden; mindre info betyder högre noise-to-signal-ratio och slumpmässiga mätfel minskar autokorrelationen (14). Ett annat problem är om de tre delstaterna MA, NJ och PA har mer eller mindre cykliska löner än vad hela USA har. För att illustrera problemen skapar Allen serier för 1970- och 80-talen med Rees metod: han använder Census of Manufactures för 1972 och 1987 och interpolerar däremellan med data från samma tre delstater. Han visar att med detta mått ser 70- och 80-talens löner mycket mer volatila och cykliska ut än vad standardserien från BLS visar; serien är också mindre autokorrelerad (s 22-26). Phillipskurveregressioner visar också att Reesmetoden ger starkare effekter av BNP-förändringar än vad standardserien visar (28f).

Nästa statistiska problem som Allen kollar på är effekter på genomsnittslöner av branschsammansättning -- dessa effekter är ju något annat än löneutvecklingen för enskilda arbetare, som också Sundstrom (1990) diskuterar.

I sina slutsatser konstaterar Allen att Romer (1986) på statistisk grund ifrågasatte den konventionella bilden av större volatilitet i BNP under förkrigstiden än senare, och att hans omvärdering av idén om nedgång i lönernas flexibilitet och volatilitet ansluter sig till denna omvärdering (s 35). Han diskuterar också kritiskt de politiska argument som förs fram i USA idag (t ex förbud mot fleråriga kollektivavtal!) för att öka löneflexibiliteten, och som baseras på ett antagande om att lönerigiditeten ökat över tid och att detta är något dåligt (s 37f).


Hanes 1993
Christopher Hanes disputerade 1990 vid Harvard i nationalekonomi och arbetade 1993 vid University of Pennsylvania. Denna artikel, "The development of nominal wage rigidity in the late 19th century", är så vitt jag kan förstå en sammanfattning av hans avhandling; han har senare fortsatt med en hel rad så vitt jag kan se intressanta papers i US-amerikansk ekonomisk historia, om löner, skördar, finansiella kriser och annat.

Hanes börjar pappret med konstaterandet att den konventionella bilden från Sachs (1980) m fl var att löner var mer flexibla före 1945 än efter, och att detta tenderade att förklaras med "the deus ex machina of government intervention", i form av New Deal-lagstiftningen. Allen (1991) ifrågasatte dock detta på samma sätt som Romer (1986) tidigare ifrågasatt BNP-statistiken, och även Robert J Gordon (1990, "What is Neo-Keynesian Economics?") höll numera, i början av 1990-talet (till skillnad från Gordon 1980), med om att lönerna i själva verket redan var rigida före New Deal. Hanes bidrag i detta paper är att med nya pris- och löneserier för 1800-talet visa att nedgången i löneflexibilitet skedde redan från 1870- och 80-talen till 1890-talet (s 732f). Hanes menar att förklaringen är en kombination av ökad koncentration i industrin, till större företag och fabriker, och ökad arbetaraktivism och förhandlingsstyrka för arbetarna, uttryckt inte minst i strejkvågor på 1880-talet (s 733). Hanes menar att hans analys är förenlig med nykeynesiansk teori.

Tolkningen av ökande arbetarstyrka och strejkhot börjar med kvalitativt material, från Robert Ozannes studier från 1967 och 1968 av McCormick Reapers, senare en del av International Harvester, fabriker i Chicago från 1850-talet till början av 1900-talet. Ozanne rapporterar att McCormick Reaper sänkte lönerna tidigt och kraftigt i recessionen 1873 vilket utlöste en strejk, sänkte lönerna efter sju månaders nedgång 1883 men besegrades av en strejk, och i recessionen 1893-5 inte vågade sänka lönerna, efter erfarenheterna från 1883-4 (s 746). Med data från Massachusetts och Pennsylvania från 1870-talet och för hela landet från BLS från 1881 till 1905 visar Hanes att strejkfrekvensen ökade under 1870- och 80-talen. 19 procent av strejkerna från 1881 till 1886 klassificerades som att ha orsakats av lönesänkningar. För att testa om företag och branscher som tidigare råkat ut för fler strejker var mindre benägna att sänka löner i recessionen 1893 kollar Hanes på delstatssurveydata från Connecticut, Maine och Ohio 1894, där företagen frågats ifall de har har sänkt löner det senaste året. Han relaterar detta till branschvis strejkfrekvensdata för 1881-86 och 1887-94. Han kör probitregressioner där den beroende variabeln tar värdet 1 om företaget sänkt löner och 0 annars, och får fram att i branscher med fler strejker 1881-86 var företagen mindre benägna att sänka löner 1894 (s 748). Den fackliga anslutningsgraden var inte högre på 1890-talet än på 70- eller 80-talen, och icke anslutna arbetare var lika benägna att strejka som organiserade arbetare (750f).


Broadberry och Ritschl 1995
Stephen Broadberry, från University of Warwick, och Albert Ritschl, från University of Munich, börjar sin artikel med konstaterandet att i diskussionerna både om brittisk och tysk arbetslöshet på 1920-talet så är alltför höga reallöner en faktor som betonas som förklaring. I Tyskland har detta lyfts fram av Borchardt (1979) och von Kruedener (1990); i Storbritannien av Matthews et al (1982), Dimsdale (1984) och Beenstock och Warburton (1986). Broadberry (1986, The British Economy Between the Wars, Blackwell) ser minskningen i arbetade timmar efter första världskriget som den stora utbudschocken som rubbade relationen mellan reallön och produktivitet och höjde "the natural rate of unemployment" i Storbritannien. (Även i Sverige sänktes arbetstiden i slutet av kriget, då 48-timmarsveckan infördes i industrin, och löneandelen där steg.) De stigande reallönerna i båda länderna minskade investeringarna genom att minska profitabiliteten, både källa till och incitament till investeringar. Detta innebar att man inte kunde använda möjligheten till catch-up i förhållande till USA och att det stora produktivitetsgapet bestod under 1920-talet.

De följer Layard et al (1991) som ser jämviktsarbetslösheten som bestämd av relationen mellan "target real wage", som facken siktar på i en imperfekt arbetsmarknad, och "feasible real wage", som är vad företagen kan betala, huvudsakligen bestämt av produktiviteten (329). Om facken driver genom för höga löner måste företagen höja priserna för att behålla sina mark-ups, vilket leder till inflation, och staten måste disinflatera och höja arbetslösheten för att få ner fackens lönekrav till en hållbar nivå. (Modellen förklaras i Blanchard och Fischer 1989, Lectures on Macroeconomics.)

Vi ser utifrån modellen att för höga löner leder till högre arbetslöshet. Hur såg då lönerna ut under 20-talet? Borchardt (1979) fick kritik av Holtfrerich (1984, "Zu hohe Löhne in der Weimarer Republik?", Geschichte und Gesellschaft) som menade att eftersom B hade kombinerat output per anställd med löner per man-timme så fick han fel resultat, och enligt Holtfrerich steg arbetskostnaderna inte särskilt mycket i Tyskland på 20-talet. Ritschl (1990, svar på H i samma tidskrift) menar dock att Holtfrerich byggt sina siffror på Hoffmanns (1965) allt för höga skattningar av BNP-tillväxten efter 1913 och att med bättre BNP-siffror så ökade arbetskostnaderna visst på 20-talet.


Däremot ger Broadberry och Ritschl Holtfrerich en poäng i hans kritik av Borchardts användning av nationalräkenskaper för att räkna ut lönepress, där löneandelen ingår som en komponent (330). De redovisar i tabell 1 Ritschls (1990) egna löneandelsdata uträknade från Statistisches Bundesamt (1932). Som synes ökade enligt dessa data löneandelen rejält både från 1913 till 1925 -- synd att inte år däremellan redovisas -- och också något mellan 1925 och 1929. De går vidare med att redovisa utvecklingen för timlöner, KPI och produktivitet från 1913 till 1929. Under denna period dubblades timlönerna medan priserna ökade med 54 procent och produktiviteten med 30 procent; de drar slutsatsen att Borchardt hade rätt i att arbetskostnaderna steg i Tyskland på 20-talet (s 332). Därefter kommer motsvarande tabell för Storbritannien:


Vi ser att lönerna formligen exploderade mellan 1913 och 1919, då de var 141 procent högre än det tidigare året. De fortsatte stiga 1920, men föll därefter kraftigt tillbaka till 1923 och stagnerade därefter fram till 1929. Priserna rörde sig  enligt samma mönster fast ökningen 1913-1920 var inte lika kraftig, utan reallönerna ökade då, närmare bestämt med 17 procent från 1913 till deflationens 1921, därefter föll reallönerna tillbaka och ökade först 1926 igen. Produktiviteten ökade inte lika snabbt som reallönerna utan stagnerade under perioden, med bara en 5 procents ökning från 1913 till 1929. Broadberry (1990) pekar på att genomsnittliga timmar arbetade minskade från 54 till 47 timmar 1919-20, med konstant lön (s 332). Enligt Broadberry (1986) kom inte reallöner och produktivitet i Storbritannien i fas igen förrän andra världskriget, och han hävdar med referens till egna papers från 1994 och 1995 (kap i i Floud och McCloskeys Economic History of Britain, och "Why was unemployment in postwar Britain so low?") att "the 'postwar settlement', by including an element of wage restraint, was an important factor underpining the full employment of the post-1945 period" (s 333). Tyskland såg också en arbetstidsförkortning i slutet av 10-talet; enligt Hoffmann (1965) föll genomsnittliga veckoarbetstiden från 57 timmar 1910/14 till 50.5 timmar 1925 och 46 timmar år 1929. Konsekvenserna var liknande som i Storbritannien säger Broadberry och Ritschl med referens till James (1986).

De går vidare med en ekonometrisk sektion. Där börjar de med att konstatera att det fanns stora "labor market imperfections" i de två länderna under 1920-talet, som att den fackliga anslutningsgraden från 1913 till 1920 hade ökat från 21.3 till 52.6 procent i Tyskland och från 21.1 till 45.2 procent i Storbritannien (källa: Bain och Price 1980, Profiles of Union Growth, Blackwell). Under 20-talet sjönk dock organiseringsgraden i båda länderna, till 33.9 procent i Tyskland och 25.7 procent i Storbritannien år 1929. För Tysklands del menar de också att arkivforskning av Borchardt och Zahn (1990) och Zahn (1993) visat att statliga medlare höjde lönerna mellan 1924 och 1930 mer än vad Baehr (1989) och Balderston (1993) hävdat. Lönerna sattes över market-clearing-nivån, säger Broadberry och Ritschl, och de arbetslösa missgynnades (s 334). Deras modell för relationen mellan sysselsättning och löner ser ut så här:
ln sysselsättning_T = α0 + α1 ln sysselsättning_t-1 + α2 ln real produktlön_t + α3 ln reala materialpriser + α4 ln kapitalstocken_t + α5t
Modellen inkluderar alltså en tidstrend. Den kortsiktiga elasticiteten för sysselsättningen till reallönen ges av α2 medan den långsiktiga är α2/(1 - α1). I den tidigare litteraturen om Storbritannien har Hatton, Dimsdale m fl skattat långsiktiga elasticiteter mellan -0.18 och -0.79. För Tyskland får Sommariva och Tullio (1987, German Macroeconomic History 1880-1979, Macmillan) med årliga data från 1880 till 1979 en långsiktig elasticitet på -0.85; detta dock med Hoffmanns (1965) nationalräkenskapsdata som nyligen reviderats. I nyare studier av mellankrigstiden finner Corbett (1991) elasticiteten vara -0.5 och Borchardt och Ritschl (1992) -0.35. Broadberry och Ritschl visar att arbetslösheten var hög i både Storbritannien och Tyskland på 20-talet och skattar en arbetskraftsefterfråganekvation för Tyskland där lönen har en negativ effekt. Nästa sektion handlar om produktivitet, catch-up och investeringar. I Storbritannien föll profitkvoten från 11.8 procent 1913 till 8.7 procent 1924; "the incentive to investment was therefore lowered" (343). För Tyskland finns inte lika kompletta data men Balderston (1993: 60) rapporterar låga profitkvoter 1925-30, mellan 3.5 och 6.7 procent, baserat på Statistiches Jahrbuch, medan Sommarivo och Tullio (1987: tab 1.16) använder indirekta indikatorer för att visa att vinstmarginalerna reducerades efter WW1. Broadberry (1986) kollar på relationen mellan vinster och investeringar i mellankrigstidens Storbritannien med denna ekvation:
investeringar_t = β0 + Σ γ vinster_t-1 + β1 ränta_t
Vinsterna tillåts alltså påverka investeringarna med olika laggar. Lund och Holden (1968) liksom Thomas (1981) hittar en signifikant effekt av ett års laggade vinster; Broadberry (1982) hittar också för tre års laggade. (Se Hein och Vogel 2008 för en mycket annorlunda, postkeynesiansk modellering av vinsternas effekt på samhällsekonomin.) Broadberry och Ritschl konstaterar dock också att ökad vinstandel kan minska efterfrågan i ekonomin och så sett ha en kontraktionär effekt -- detta modellerar de inte för Storbritannien utan går raskt vidare till Tyskland, vilket är lite typiskt för denna artikel: den flyter på väldigt fint och allt är intressant, men undersökningarna de gör av de två länderna är inte helt jämförbara. I vilket fall så konstaterar de att Borchardt och Ritschl (1992) gjort en keynesiansk undersökning där ökade vinster tillåts både ha en expansiv effekt på ekonomin -- genom ökade investeringar -- och en kontraktionär effekt genom minskad efterfrågan. De kom fram till att totalt sett så var minskningen av vinstandelen i Tyskland på 20-talet kontraktionär (s 344).


Hanes 2000
Här är Hanes igen, återigen i prestigetidskriften American Economic Review, fast denna gången verksam vid University of Mississippi. Recessionen 1893 och frågan om lönerigiditet hänger kvar, fast nu är den kombinerad med recessionerna 1929 och 1981. (Episoderna 1893 och 1929 kallar han depressioner, den 1981-82 recession, s 1434). Hanes har här tvärsnittsdata per bransch från alla tre recessionerna för att relatera löneförändringar till olika branschkaraktäristika som medellön, kapitalintensitet och grad av koncentration (monopol). Också denna gång är han intresserad av att relatera den empiriska undersökningen till neokeynesiansk teori. Mer specifikt handlar det om teorier där nominallönen ses som rigid även i frånvaro av långsiktiga anställningskontrakt, som i insider-outsider-modeller (Lindbeck och Snower 1988) eller efficiency wages-modeller (Summers 1988, Ball och Romer 1990, Ball och Summers 1994).

För 1894 kommer data från surveys från fyra delstater: Connecticut, Maine, New York, och Ohio (s 1435) -- data från Ohio har förstås analyserats utförligt av Sundstrom (1990), och CT, ME och OH använde ju Hanes också i sitt paper 1993. För branschdata använder han 1890 års Census of Manufacturing. För 1929 är datatillgängligheten enklare: BLS frågade från 1920 till 1935 i sin industriföretagssurvey för hela landet om löneförändringar det senaste året (s 1436). Redan Dunlop (1944) använde dessa data för att kolla på löneutveckling i depressionen, närmare bestämt på om mer fackligt organiserade branscher såg färre lönesänkningar än mindre organiserade (så var det inte -- lönernas andel av totala omkostnader var en viktigare förklaringsfaktor). Shister (1944) använde samma data för att kolla på mönster i hur snabbt lönerna sänktes efter att depressionen började. För 1981-82 använder Hanes BLS-data om arbetskostnadsförändringar (s 1438); dessa verkar inte lika klockrena som surveydata från 1894 och 1929 där det ju direkt frågades om lönesänkningar.

Hanes redovisar data och resultat utförligt och snyggt. Han börjar med tabeller som visar på korrelationer mellan de olika branschkaraktäristika -- genomsnittlig timlön, kapitalintensitet, förädlingsvärde per anställd (dvs produktivitet), vinst per anställd, genomsnittlig arbetsplatsstorlek, och marknadskoncentration -- för 1893, 1929 och 1981 separat. Därefter visar han hur genomsnittsvärdet för varje av dessa oberoende variabler (på branschnivå) för företag som genomfört lönesänkningar, respektive inte genomfört lönesänkningar. Det kan t ex se ut så här:

Vi ser att 1893 så var företag i mindre produktiva, mindre kapitalintensiva och mindre profitabla branscher mer benägna att sänka löner. Förvånansvärt nog var också företag i branscher med större arbetsplatser mer benägna att sänka lönerna. Hanes går vidare med att köra regressioner där 138 delsstats-branscher är enheterna; effekten av produktivtet, kapitalintensitet och profitabilitet på sannolikheten att inte förändra lönerna är positiv och statistiskt signifikant, medan den negativa effekten av företagsstorlek är negativ men inte signifikant. Av någon anledning -- multikollinearitet, antar jag -- använder han inte alla oberoende variabler i samma regression, utan en i taget. Resultaten för 1929 är rätt lika dem för 1893: högre genomsnittslön, produktivitet, kapitalintensitet och profitabilitet ger lägre sannolikhet för lönesänkningar; dock blir profitabiliteten här liksom arbetsplatsstorlek, som 1929 får en positiv koefficient istället för negativ som 1893, inte statistiskt signifikant (1442). För 1981 är inte den beroende variabeln sannolikheten att sänka lönen utan löneökningar i allmänhet, från konjunkturtopp till -botten minus föregående topp till topp-ökning. I slutsatserna beskriver han sina resultat så här:
"On the whole, my results suggest that across industries relative rigidity in nominal wage rates has been associated with high earnings, capital intensity, and product-markect oncentration, but not with establishment size or profit per worker except to the degree those variables have been correlated with capital-intensity or product-market concentration. Because these patterns held in 1893 and/or 1929 as well as in the postwar period, they must reflect something more fundamental than the presence of union wage contracts." (s 1444)
 Han menar att både insider-outsider och efficiency wages kan förklara relationen mellan genomsnittliga löner i branschen och lönerigiditet, och att insider-outsider kan förklara också andra funna korrelationer: om lönerigiditeten är en effekt av de anställdas förhandlingsstyrka så bör lönerna vara särskilt rigida, menar Hanes, i branscher med hög kapitalintensitet och koncentrerade produktmarknader snarare än i brancher med många anställda per arbetsplats (1444). Jag tycker kanske inte att detta är den bästa teoretiseringen av förhandlingsstyrka, och han gör denna diskussionen kort och snabbt och utan referenser, men intressant är det. Om lönerigiditeten var en konsekvens av efficiency wages så borde lönerigiditeten vara störst i branscher där det är dyrt för arbetsgivarna att övervaka de anställda eller ersätta de som slutar, vilket kunde vara branscher med högre kapitalintensitet eller stora arbetsplatser. Så abrupt slutar denna artikel! Mitt i ett resonemang kan man tycka.


O'Brien 2000
Anthony Patrick O'Brien, ekonom vid Lehigh University, ifrågasätter i detta paper den revisionistiska forskningen, t ex Sundstrom (1990) och Hanes (1993), som baserat på surveydata från delstatliga Labor Bureaus hävdat att nominallönerna i själva verket var lika rigida före New Deal som efter. O'Brien menar att de surveys som använts var biased till att hitta inga förändringar i löner. I en fotnot konstaterar han att redan Mitchell (1985) flaggade för dessa problem.

Han har kommit över en löneserie från United States Steel Corporation i Pittsburgh 1916-1930 och jämför uppgifterna där med uppgifterna från BLS-surveyn. BLS-surveyn följer förvisso trenderna rätt, men underskattar fluktuationerna (s 52). Från detta går han vidare med de Ohio-data som Sundstrom (1990) använt, och jämför de uppgifterna med uppgifter från en Sweatshop Survey från 1894. Enligt O'Brien så lider Sundstroms data av underrapportering från sunkiga fabriker, och underskattar därför frekvensen av lönesänkningar (s 56). Vad gäller de Connecticut-surveydata som Hanes (1993) och Carter and Sutch (1991) använder så pekar O'Brien att den surveyn skickades ut relativt långt efter en del av den tid som man är intresserad av (s 57f). Vad gäller surveyn från Maines Labor Bureau så menar O'Brien att frågorna formulerades otydligt (s 59f). O'Brien avslutar sin artikel med att hävda att kanske är det sant att lönerna inte var mer flexibla under den stora depressionen än idag, men att de surveydata som hittills använts inte kan besvara frågan, utan att det är studier av enskilda företags lönesiffror som behövs för att ge säkrare svar (s 60).


Rich och Rissmiller 2001
Robert W Rich och Donald Rissmiller är nationalekonomer vid Federal Reserve i New York, och detta paper publicerades som en del av NY Feds paperserie. De börjar sitt paper med att konstatera att USA:s ekonomi gått anmärkningsvärt bra det senaste decenniet, och sett den lyckliga kombinationen av låg inflation och låg arbetslöshet. Gordon (1997) hävdar att NAIRU föll på 90-talet, och Katz och Krueger (1999) "cite evidence of restraint in wage growth since 1988 and argue that this development is primarily due to demographic shifts and the rise of labor market intermediaries". Nyare forskning har också kollat på faktorer som förändringar i lönestrukturen, ökad inkomstojämlikhet och förändringar i fackliga effekter. Litteraturen om aggregerade löneökningar började dock på 1980-talet, inte under 90-talets expansion: Mitchell (1985, 1987), Gordon (1988), Vroman och Abowd (1988), Neumark (1993), Neumark och Leonard (1993) och Budd och Nho (1997) har kollat på en förändring i Phillipskurvan på 1980-talet.

Trots denna stora litteratur menar Rich och Rissmiller alltså att ännu en studie behövs. De motiverar sin studie med att de tidigare Phillipskurvespecifikationerna inte fångat den dynamiska löneutvecklingen på ett tillräckligt bra sätt, särskilt genom bristen på olik laggstrukturer, att metoden med "splicing" av serier behöver diskuteras mer, att de har en mer formell approach, och att utvecklingen i strukturella brytpunktstester nu låter en göra endogena identifikationstester för brytpunkter (s 2).

Deras beroende variabel är anställdas kompensation per timme. I deras Phillipskurvemodell bestäms löneutvecklingen av sig själv laggad, arbetslösheten, inflationen, växt i arbetsproduktiviteten, och ytterligare arbetsmarknadsvariabler. De använder kvartalsdata från 1967:Q1 till 2000:Q2. Deras resultat är i huvudsak (a) att reallöner och produktivitet på lång sikt rör sig proportionerligt, och (b) att det inte finns några strukturella brytpunktsbevis för ett skifte i lönebildningen med minskad NAIRU och minskat lönetryck (detta kan de dock inte testa för de sista tre åren i samplet) (s 3). De menar att sannolikheten för att hitta strukturella brytpunkter i Phillipskurvemodeller ökar på grund av ihopklistringen av olika serier, som ökar instabiliteten, och bristen på användande av längre laggstrukturer, som också ökar instabiliteten (s 3). De brott som funnits i Phillipskurvorna kan alltså vara orsakade av statistiska problem snarare än en reellt existerande brytpunkt i USA:s lönebildning, menar Rich och Rissmiller.


Mitchell (1985, 1987), Gordon (1988) och Vroman och Abowd (1988) visade att Phillipskurveregressioner överpredicerade löneutvecklingen i USA under 80-talet, dvs att lönerna ökade mindre då än vad modellerna förutsåg. Eftersom facket samtidigt hade försvagats så drogs slutsatsen att det kanske var försvagningen av facket som förklarade nedsaktningen i löneökningarna (jfr också Western och Healy 1998 som använder paneldata för liknande syften). Neumark (1993) hävdade dock att försvagningen av facket bara förklarade en liten del av lönenedsaktningen. På 1990-talet diskuterades orsaker till den lyckliga kombinationen av låg inflation och låg arbetslöshet. Gordon (1998) och Rich och Rissmiller (2000) pekade på gynnsamma utbudschocker, i form av billiga datorer m m. Andra hävdade dock att dessa tillfälliga faktorer inte kunde förklara förändringen, utan att något mer strukturellt hade hänt. Katz och Krueger (1999) och Akerlof, Dickens och Perry (2000) presenterar olika varianter av strukturella förklaringar. Överlag är dock forskarna överens om att en nedsaktning i löneökningarna har skett och att USA:s ekonomi idag är mindre inflationär. Rich och Rissmiller pekar på att litteraturen använder olika definitioner och laggar av centrala variabler som arbetslöshet och inflation (s 7f). Dessutom har forskningen hittills, förutom Budd och Nho (1998), a priori angivit vilken den strukturella brytpunkten ska vara. Som Hansen (1992) noterar så medför detta att man inte kan testa brytpunkten statistiskt eftersom den inte definierats med en nollhypotes (om konstanta parametrar). Rich och Rissmiller följer statistiska framsteg av Andrews och Hansen och använder endogena tester för strukturella brytpunkter.

Deras beroende variabel är kompensationen per timme i "nonfarm business sector". De använder arbetslösheten för män mellan 25 och 55 år (s 15). För inflation provar de med tre olika operationaliseringar. Huvudmodellerna ger "teoretiskt korrekta" resultat: arbetslösheten, inflation och produktivitet har de förväntade effekterna. Modellen förklarar också det mesta av löneutvecklingen. Laggad löneökning har en positiv effekt vilket tyder på autokorrelation i variabeln; Budd och Nho (1997) hade inte med den laggad utan använde istället Newey-West för att korrigera standardfelen. De kör tester för strukturella brytpunkter på de 70 eller 80 procenten av data i mitten av samplet (s 17). De hittar inga strukturella brytpunkter.

De går vidare med att kolla på effekter av seriessammansättning och av varierande laggstrukturer. När de skarvar ihop två olika serier 1980 hittar de sedan en brytpunkt någon gång mellan 1980 och 1983 (s 21). I sina slutsatser betonar Rich och Rissmiller att  deras resultat antyder att 90-talets bra kombination av inflation och arbetslöshet antagligen inte beror på en förändring i arbetsmarknadens funktionssätt, utan snarare antingen på grund av tillfälliga chocker, eller förändringar i produkt- och finansiella marknader (s 26).


James och Thomas 2003
John A. James är nationalekonom och Mark Thomas ekonomisk-historiker, båda aktiva vid University of Virginia. De börjar sin artikel med att konstatera att den ekonomisk-historiska forskningen om tiden runt 1900 gått framåt på senare tid, men att det inte finns någon konsensus om arbetslösheten under perioden: vissa forskare menar att 1900-talets första decennium i denna aspekt var en "gyllene ålder" med låg arbetslöshet och korta arbetslöshetsperioder, medan andra pekar på hög arbetslöshet i arbetarklassen som också tog sig uttryck i stort missnöje. För att ge sig in i debatten använder James och Thomas ett mikrodataset med 100 000 individer från folkräkningen 1910 och 40 olika arbetarsurveys gjorda av olika delstats-BLS mellan 1884 och 1909 (s 960f). Denna approach följer Robert Margo (1990, i Aerts och Eichengreen (red) Unemployment and Unemployment in Historical Perspective), Timothy Hatton och Jeffrey Williamson ("Unemployment, employment contracts, and compensating wage differentials: Michigan in the 1890s", 1991) och tillåter James och Thomas att analysera arbetslösheten i förhållande till demografiska, bransch- och utbildningskaraktäristika i arbetskraften.

1910 års folkräkning innehöll två frågor om arbetslöshet: var du arbetslös den 15 april 1910 (dagen för folkräkningen), och hur många veckor var du arbetslös under 1909. Dessa data publicerades inte, men 1948 publicerades lite basstatistik därifrån. Senare samlade Samuel Preston in 1 av 250 individer från folkräkningen och möjliggjorde så mycket detaljerade analyser. Från Prestons data ser arbetslösheten ut att ha varit 4.97 procent år 1909 och 5.28 procent i april 1910. Stanley Lebergott, som använde data från publikationen 1948, fick däremot arbetslösheten för 1909 till 11.6 procent (s 961f). Skillnaden beror på att Lebergott gjorde en rad revisioner i definition för att få statistiken mer jämförbar med modern statistik;  James och Thomas hävdar att dessa revideringar var onödiga.

James och Thomas använder NAIRU-regressioner för att simulera arbetslösheten under närliggande år utifrån arbetslösheten år 1909. Deras huvudresultat är att arbetslösheten och den naturliga arbetslösheten var hög under dessa år, och att det alltså inte fanns någon "gyllene ålder" för arbetslösheten före 1914 i USA (s 989).



Hanes och James 2003
Hanes och James börjar med att konstatera att nominell lönerigiditet är endemisk: arbetare får sällan sina nominallöner sänkta. Akerlof m fl har därför argumenterat att centralbanker bör sikta på inflation över 0, så att arbetskostnader kan justeras. Mot detta har Gordon (1996), Mankiw (1996), Poole (1998) och English (2000) argumenterat att den nuvarande nominallönerigiditeten är ett resultat av inflationsregimen, och att om inflationen i regel var 0 skulle motståndet mot nominallönesänkningar försvinna. Hanes och James konstaterar så elegant att före andra världskriget var inflationen i USA runt 0 och ofta negativ, så detta erbjuder en bra chans att testa Gordon m fl:s argument (1415). Akerlof et al (1996) har hävdat att kombinationen av hög arbetslöshet och hög inflation på 1930-talet visar att det fanns nominallönerigiditet då också, men Hanes och James menar att 30-talet är en dålig period att testa på, eftersom så mycket annat inflationärt hände i policy då. Istället testar de argumentet på data från perioden 1841-1891.

Kahn (1997) använder data från PSID från 1971 till 1988 för att kolla på årliga förändringar i timlön för en anställd som stannar hos samma arbetsgivare från år till år. Lebow et al (1999) använder data från BLS från 1981 till 1998 för att kolla på förändring i genomsnittlig lön och benefits för ett visst jobb hos en viss arbetsgivare från år till år. Båda studierna använder histogram för att visa hur lönerna typiskt förändras från år till år. För 1800-talet finns det inga individuella lönedata från år till år som de som Kahn använder. Däremot finns det data som motsvarar de som används av Lebow et al (1999) och Groshen och Schweitzer (1997), det vill säga förändringar i löner betalda av arbetsgivare för specifika jobb. Dessa data kommer från när BLS på 1890-talet gick igenom löneuppgifter från en stor mängd företag i nordöstra USA; dessa publicerades i en rapport känd som The Aldrich Report, som tidigare använts bl a av Clarence Long (1960) (pdf). Statistiken omfattar bara arbetare, inte tjänstemän, och bara löner och inte andra förmåner, men arbetare är mer benägna att få lönesänkningar, och andra förmåner än lön fanns det inte mycket av på 1800-talet (s 1416). (Utanför jordbrukssektorn, antar jag.)

Perioden som täcks av Aldrichrapportens data omfattar flera olika penningpolitiska epoker. 1841 till 1861 var USA på en de facto-guldstandard. Under inbördeskriget ökade penningmängden kraftigt och landet såg stor inflation. 1879 gick landet tillbaka på en guldstandard där man fortfarande var 1891.

Den omfattande empiriska diskussionen hoppar jag över här, och går direkt på slutsatserna. Huvudresultatet är att de inte finner någon nominallönerigiditet 1841-1891 i USA. De kommenterar:
"One interpretation consistent with our results would be that the modem wage floor reflects employers' fear of damaging employee "morale" by violating social norms and concepts of fairness (as described by Bewley, 1999) rather than a fundamental preference on the part of workers. Unlike fundamental preferences, social norms can change with the economic environment. Under monetary regimes delivering very low trend inflation, such as the postbellum deflation, a norm that enforced downward nominal wage rigidity could become costly for individual employers and employees, as well as for society as a whole." (s 1423)
Nominallönerigiditet är inte en nödvändig del av arbetsmarknader, säger de, men resultaten från 1841 till 1891 behöver inte heller nödvändigtvis att en hypotetisk framtida nollinflationsekonomi skulle vara utan sådan rigiditet; den kanske har kommit med långsiktiga kollektivavtal, fack osv.


Geraghty och Wiseman 2008
Thomas Geraghty från UNC och Thomas Wiseman från U Texas at Austin använder strejkdata från USA:s 1880-tal för att testa en teori om strejker. De använder data från The Third Annual Report of the Commissioner of Labor från 1888, och fokuserar på lönestrejker eftersom målet i de strejkerna är enkelt att kvantifiera. Dessa data har tidigare använts av Card och Olson (1995, "Bargaining power, strike durations, and wage outcomes", J of Labor Econ) som med en war of attrition (uttröttningskrig?)-modell kollade på sannolikheterna för att strejkarna skulle vinna konflikten och vilka löneutfallen blev. Card och Olson utgick från att modellen var relevant; Geraghty och Wiseman vill tvärtemot testa detta (s 304). De lyckas inte avfärda hypotesen att modellen stämmer. De finner att variabler som minskar kostnaderna för de konfliktande parterna ökar chansen att vinna konflikten (för arbetarna, löner i alternativ sysselsättning och varmt väder; för arbetsgivarna, kapital-arbete-ration(!)), och att omvänt, variabler som ökar kostnaden minskar chansen att vinna konflikten (för arbetarna, lönen man går miste om samt lokal arbetslöshet, för företagen värdet på årlig output, och andelen av de anställda som är på strejk). Varför tog strejkerna på 1880-talet så ofta formen at uttröttningskrig? Card och Olson (1995) föreslår att det beror på att strejkerna ofta handlade om arbetarnas rätt att förhandla kollektivt överhuvudtaget, en knäckfråga. Geraghty och Wiseman hävdar att detta är fel, och att de långa strejkerna istället berodde på (1) ömsesidig misstro, (2) avsaknad av opartiska medlare, och (3) överskottet att fördela var litet (s 304). I slutet av sin artikel hävdar de att dessa faktorer idag i globaliseringens USA håller på att återuppstå, och att uttröttningskrigsstrejker därför antagligen återigen kommer bli mer vanliga (s 325).


Castle and Hendry 2009 
Jennifer Castle och David Hendry från universitetet i Oxford är kända som ekonometriker, med särskild inriktning på tidsserieekonometri. Här testar de Phillipskurvor för löneutvecklingen i Storbritannien sedan 1860, fast med en eklektisk, ateoretisk ingång lik den som Hendry (2001, "Modelling UK inflation 1875-1991", J of Applied Econometrics) hade i en tidigare studie av inflation på lång sikt, där en mängd olika teorier fanns kunna göra bidrag till förståelsen, liksom engångshändelser som världskrigen.

De utgår, i enlighet med Hendry (2001), från att tidsserierna är tillförlitliga trots den långa perioden. Ett arbetsantagande är att serierna är trend-stationära (I(1)) men ser ut att vara I(2) pga existensen av strukturella brytpunkter (s 7). 1946 skedde ett strukturellt brott med nationaliseringar av branscher, införande av universell sjukvårdsförsäkring, och fullsysselsättningspolitik (s 8). Brytpunkten syns t ex i den nordvästra diagrammet i figuren nedan, som visar arbetslösheten 1860-2004:


Som synes hade arbetslösheten från 1946 till slutet av 70-talet lågt medelvärde och låg varians, dvs tväremot både mellankrigstiden och perioden sedan 1980.

Deras ekonometriska strategi är general to simple modeling (gets) där i ursprungsmodellen alla intressanta variabler är inkluderade, varefter modellen görs enklare genom att variabler plockas ut (s 13). (De använder programmet PcGets.) Åren 1918, 1940, 1942, 1943, 1975 och 1977 är outliers och i vissa modeller inkluderas dummies för dessa (s 15, 20). När de replikerar Phillips (1958) får de fram en stark Phillipskurva (negativ korrelation mellan arbetslöshet och löneinflation) för 1860-1913 men inte alls för 1945-2004.



I sin general to specific-metod når de denna modell:


Vi ser att lönerna var särskilt höga under första och andra världskriget och 1975-77 och att koefficienten på laggad förändring i arbetslöshet är -0.14. Koefficienten på inflation är stark: 0.76. I diagrammet nedan ser vi residualerna:

Modellen passar bäst ungefär 1910-1950; före 1900 är den rätt noisy och under 50-talet verkar den mest underskatta löneökningarna. Men överlag funkar modellen slående bra för en så lång period; när de kör den på 1860-1989 och predicerar 90-talets utveckling så funkar det rätt fint.

Castle och Hendry är metodologer och inte så bra på de substantiella diskussionerna som t ex Broadberry och Ritschl, och slutsatserna är  väldigt korta. De menar att en enda modell inte kan förväntas förklara lönebildningen över 150 år med tanke på de stora samhällsförändringarna under tiden, men att modern tidsserieekonometri med strukturella brytpunkter etc klarar dessa problem. Substantiellt så säger de mest att eftersom nivå på arbetslöshet och a-kassans ersättningsgrad inte är med i deras slutgiltiga modell så har de inte spelat någon stor roll för lönernas utveckling i Storbritannien. Jacobson et al (1998, "Are real wages and unemployment related?", Economica) hittar också "little evidence of a relation between real wages and unemployment in post-war Sweden" (s 23), säger de, men detta är ju bara efterkrigstiden och bara ett enda land...


Bohn Nielsen 2009
Heino Bohn Nielsen från Köpenhamns universitet kommenterar i samma tidskriftsnummer på Castle och Hendrys artikel. Nielsen är ekonometriker och hans korta kommentar fokuserar på frågor om modellerandet, framför allt av arbetslöshetens effekter på löneökningstakten. Nielsen håller inte med Castle och Hendry om att denna effekt försvunnit efter 1945, utan hävdar att den är kvar, om än av förändringar i arbetslösheten snarare än nivåer.


Abildgren 2009
Detta paper liksom det förra är av en dansk tidsserieekonometriker; jag gissar att Sören Johansen är en delförklaring till att danskarna är så framträdande på detta område. Kim Abildgren, från danska centralbanken, relaterar i detta paper penningpolitik och inflation till arbetsmarknadsinstitutioner. Mer specifikt hävdar han att nominallönerigiditeten inte är konstant över tid och att t ex kollektivavtalen i Danmark 1875-2007 varit som längst under perioder med låg inflation, guldstandardperioden före första världskriget samt 1990-talet, och som kortast under mellankrigstiden då inflationen var hög och volatil. Inflationsindexering av löner användes mest under Bretton Woods-perioden och 70-talets mjuka valutapeg, då inflationen var hög. Hans resultat är med andra ord lika Fregert och Jonungs (2008) för Sverige sedan 1908; också de hävdar att kollektivavtalen blir längre och mindre benägna att vara inflationsindexerade när inflationen är låg, och att 1990-talet är ett exempel på detta. Abildgren menar dock att det är intressant att också studera Danmark, eftersom Danmark trots många likheter skiljer sig från Sverige i att ha haft en hårdare valutaregim de senaste decennierna (s 200).


Artikeln bygger på två datasets som skapats av författaren och beskrivs i bakgrundspappret Abildgren (2008, "Are labour markets endogenously dependent on the monetary regime", Danmarks Nationalbank WP). Det första innehåller utvecklingar i löner, priser och produktivitet sedan 1875. Det andra innehåller kollektivavtalens längd, automatisk inflationsindexering i avtalen, och statlig intervention i avtalsrörelserna mellan 1900 och 2007 (s 200).

Abildgrens diskussion om neokeynesiansk teori (bl a Woodford) om lönerigiditet hoppar jag över liksom hans beskrivning av dansk arbetsmarknadshistoria. I ett diagram som visar några centrala variabler -- facklig anslutningsgrad, reallön osv -- för hela perioden inkluderas dock löneandelen och denna plockar jag ur:


Abildgren menar att den i huvudsak varit konstant runt 60-70 procent, om än med lokala variationer.

Sin egen empiriska undersökning börjar han med en indelning av perioden i subperioder beroende på penningpolitisk regim. 1875-1913 är den klassiska guldstandarden, 1914 till 1945 världskrigen och mellankrigstiden, 1946-71 Bretton Woods, 1972-86 europeiskt samarbete med "soft peg", och 1987-2007 europeiskt samarbete med "hard peg". Den nominella timlönen i industrin förändrades annorlunda mellan perioden: 2.2 procent per år 1875-1913, 5.8 procent per år 1914-45, 8.2 procent per år 1946-71, 10.4 procent per år 1972-86 och 4.0 procent 1987-2007. KPI förändrades under perioderna genomsnittligt per år med 0.0, 3.8, 4.4, 9.1 och 2.4 procent. Och arbetsproduktiviteten (definierat som BNP per arbetad timma) med 2.4, 1.4, 4.8, 2.6 och 2.2 procent per år. Han går vidare med att redovisa data på kollektivavtalens längd, inflationsindexering, och statliga ingripanden i avtalsrörelserna.

Dighe och Dunne 2010
Detta är ännu ett paper på det klassiska temat lönerigiditet i USA historiskt, och kanske är det mättnad på marknaden för sådana papers som gör att denna artikel är publicerad i lågprestigetidskriften North American Journal of Economics and Finance (impact factor 0.825) medan Allen och Hanes på 90-talet publicerade sig i prestigetidskrifter som American Economic Review (if 2.5). Dighe och Dunne motiverar sitt paper, som fokuserar på mellankrigstiden, med att de flesta tidigare studier om lönerigiditet på lång sikt jämfört perioden före 1914 med den efter 1945 och hoppat över mellankrigstiden eftersom den ses speciell och full med anomalier (depressionen etc); detta trots att många hävdar att det var under 30- och 40-talens New Deal som lönerigiditeten ökade (s 166). Metoden här är Phillipskurveregressioner där lönen bestäms av sig själv laggad, en laggad arbetsmarknadsvariabel (sysselsättning eller man-timmar), och inflationen. De identifierar a priori brytpunkter och testar ifall de faktiskt fanns genom användning av tidsdummies.

Det finns dock ett par studier med Phillipskurveregressioner som kollar på mellankrigstiden: Gordon (1982, 1983), Silver och Sumner (1995) och Hanes (1996). D och D menar bl a att Gordon borde ha använt månadsdata istället för årsdata (s 169). D och D är däremot nära Silver och Sumners empiriska upplägg, men gör helt andra tolkningar. De kollar efter brytpunkter 1929 och 1933. Deras slutsats är att lönerna var "sticky" både på 20- och 30-talen och att varken 1929 eller 1933 var brytpunkter i detta avseende (s 178). Löneutvecklingen är starkt autokorrelerad och variablerna sysselsättning, man-timmar och priser hade bara svaga effekter på lönerna.


Gallegati, Gallegati Ramsey och Semmler 2011
Gallegati et al, från U Ancona, NUY och U Bielefeld använder den statistiska metoden wavelet analysis för att kolla på Phillipskurvan i USA. De finner en stabil Phillipskurva 1948-93 men en förändring därefter.


Referenser
Abildgren, Kim (2009) "Monetary regimes and the endogeneity of labour market structures empirical evidence from Denmark, 1875–2007", European Review of Economic History.
Allen, Steven G. 1991. "Changes in the cyclical sensitivity of wages in the United States 1891-1987". NBER Working Paper 3854.
Bohn Nielsen,  Heino (2009) "Comment on 'The long-run determinants of UK wages, 1860-2004", Journal of Macroeconomics.
Broadberry, S.N. och A. Ritschl (1995) "Real Wages, Productivity, and Unemployment in Britain and Germany", Explorations in Economic History.
Castle, Jennifer och David Hendry (2009) "The long-run determinants of UK wages, 1860–2004", Journal of Macroeconomics.
Dighe, Ranjit S. och Elizabeth Dunne Schmitt (2010) "Did US wages become stickier between the world wars", North American Journal of Economics and Finance.
Feinstein, Charles. 1990. "What really happened to real wages? Trends in wages, prices, and productivity in the United Kingdom, 1880-1913". The Economic History Review.
Gallegati, Marco, Mauro Gallegati, James Bernard Ramsey och Willi Semmler (2011), "The US Wage Phillips Curve across Frequencies and over Time", Oxford Bulletin of Economics and Statistics.
Geraghty, Thomas M. och Thomas Wiseman (2008) "Wage strikes in 1880s America: A test of the war of attrition model". Explorations in Economic History.
Hanes, Christopher (1993) The development of nominal wage rigidity in the late 19th century, American Economic Review.
Hanes, Christopher (2000) "Nominal Wage Rigidity and Industry Characteristics in the Downturns of 1893, 1929, and 1981", American Economic Review.
Hanes, Christopher och John A. James (2003) "Wage adjustment under low inflation Evidence from US history", American Economic Review.
Hatton, T.J. (1988) "Institutional change and wage rigidity in the UK, 1880-1985", Oxford Review of Economic Policy.
James, John A. och Mark Thomas (2003) "A Golden Age? Unemployment and the American Labor Market, 1880-1910", Journal of Economic History.
Kahn, George A. 1983. "Wage behavior in the United States 1907-80". Federal Reserve Bank of Kansas City.
O'Brien, Anthony Patrick (2000) "Were money wages always rigid? A look at the reliability of survey evidence on changes in wage rates", Industrial Relations.
Rich, Robert W och Donald Rissmiller (2001) "Structural Change in U.S. Wage Determination". Federal Reserve Bank of New York, 2001.
Sachs, Jeffrey. 1980. "The changing cyclical behavior of wages and prices 1890-1976". American Economic Review.
Sundstrom, William (1990) "Was There a Golden Age of Flexible Wages Evidence from Ohio Manufacturing, 1892-1910", Journal of Economic History.

Inga kommentarer: