En blick på eurozonens läge

“The risk of political instability remains acute, especially in light of high unemployment and on-going social hardship. Further ambitious fiscal adjustment is needed for public sector debt to decline steadily, which exacerbates the possibility of social stress and political resistance.”
IMF, bailoutrapport om Grekland, juli 2013

Det var länge sen jag skrev om Europas kris här på bloggen. Hur ser det ut nu? Enligt Eurostat ökade BNP i eurozonen 2011 med 1.5 procent varpå den sjönk med 0.6 procent år 2012 och kommer krympa vidare med 0.4 procent i år. För nästa år förutspår Eurostat däremot en positiv tillväxt på 1.2 procent. Detta syns i diagrammet nedan (klicka för större) som också har siffror för EU-länderna individuellt.

Den genomsnittliga bruttostatsskulden som procent av BNP i eurozonen förväntas av Eurostat öka från 90.6 kvartal 4 2012 till 92.6 procent kvartal 4 i år. Greklands skuld beräknas öka till 160.5 procent, Irlands ökar också kraftigt, Spaniens med 4 procent av BNP till 88.2, Italiens med 3 procent av BNP till 130.3 procent, Portugals med 3.5 procent till 127.2. Statsskuldskrisen är alltså inte över; IMF pekar i sin senaste rapport om Grekland på att landet kommer behöva ytterligare en bailout, och Latinamerikas representant i styrelsen gjorde sig impopulär genom att peka på glädjeprognoserna som upprepat gjorts för landet. Portugal ser svagt ut politiskt och ekonomiskt, konstaterar FT:s Lex, och ännu en bailout i mitten av 2014, när det nuvarande räddningspaketet ska betalas tillbaka, är inte helt osannolikt, vilket också Peter Spiegel diskuterat. Två ministrar avgick i början av juli och den politiska oredan "oroade marknaden", som det heter.

Den säsongsjusterade arbetslösheten ligger, återigen enligt Eurostat, runt 12 procent i eurozonen (12.1 proc i maj), en liten ökning från förra sommaren (11.5 proc i juli 2012).

Enligt IMF såg Tyskland återhämtning under 2010 och 2011, besvikelse i tillväxt år 2012, och fortsatt långsam tillväxt år 2013, 0.3 procent, tillbakahållen av osäkerheten i eurozonen. För Frankrike tror IMF på 0.2 procents minskning av BNP i år, och 0.8 procents ökning nästa år. IMF menar att landet behöver reformer både av arbetsmarknaden och produktmarknaderna. Den franska regeringen må tala om återhämtning, men det är politisk retorik, konstaterar FT.

Purchasing' managers index (PMI) fungerar bra som indikator om åt vilket håll BNP är på väg. Diagram från FT.

FT Alphaville återger att analytiker på JP Morgan och Goldman Sachs sett några skäl till optimism för eurozonen på sistone, men det handlar egentligen inte så mycket om optimism som att saker inte är så katastrofala som de kunde vara: JPM lyfter fram att ECB:s mycket aktiva penningpolitik faktiskt har minskat pressen på perifera eurozonsländer och minskat lånekostnaderna, och GS menar att eurozonen inte kommer drabbas så mycket av fallande kinesisk efterfrågan som vissa hävdat. Alphaville hänvisar också till tankesmedjan Open Europe som ställer sig skeptiska till talet om återhämtning i eurozonen, och pekar på att senaste Purchasing' Managers Index (PMI) visserligen visar en förbättring, men en mycket svag sådan.

Ralph Atkins lägger i FT (17 juli) fram en rätt optimistisk analys. Han pekar på att (1) euron stärkts på sistone, (2) att eurozonen nu har ett handelsöverskott efter att austerity har sänkt inhemsk efterfrågan, och (3) att ECB/Draghi pratat duvaktigt på sistone.Wolfgang Münchau är som vanligt (14 juli) mycket mer pessimistisk: PIGS ekonomer har "kollapsat",  bankunionen är otillräckligt utformad, och räddningspaktet ESM är "pure deception".

Portugal ser dåligt ut, konstaterade jag ovan. FT har på sistone haft några artiklar om "gröna skott" i Italien, men artiklarna landar ändå på slutsatsen att "om det finns en återhämtning, så är den modest". Peter Spiegel hade häromveckan en väldigt intressant diskuterande artikel om läget i eurozonen. Han konstaterade att det finns två brytpunkter för eurozonen som skulle kunna hända: (1) en stor bank run, eller (2) att Italien går bankrutt. Spiegel konstaterar att det är politiskt hallaballoo i Portugal, Spanien och Grekland, men att det trots detta inte skett någon marknadspanik för statsskuldsräntorna 2013. Den sista poängen är intressant: räntan på Italiens 10-åriga statspapper ligger just nu runt 4.3 procent, vilket i princip är det lägsta sedan oktober 2010, och väldigt mycket lägre än under hösten 2011 till sommaren 2012 då den låg runt 6-7 procent; bilden för Spanien är liknande. Men, säger han, ECB:s OMT-program har inte de facto testats, och Italien ser svagt ut. Kommer ett test komma? Tony Barber konstaterar i FT att både Irland och Italien håller på att designa konstitutionella förändringar nu. Irland ska bland annat avskaffa parlamentets överhus, senaten, och Italien avskaffa den politiska nivån provinser, som det finns 86 av mellan de 20 regionerna och de 8000 kommunerna.

Från ett mer heterodoxt perspektiv har European Trade Union Institute nyss publicerat en interaktiv grafik för utveckling av löner och annat i eurokrisen, med statistik från EU-Kommissionens makrodatabas AMECO. I bilderna nedan syns land för land genomsnittlig utveckling av reallöner och löneandel 2000-2008 och 2009-2012.

Vi ser att reallönerna föll rejält (ungefär 5 procent) i Grekland 2009-12, lite granna (ungefär 2 procent) i Portugal, men knappt alls i Italien, Irland och Spanien. Löneandelen har fallit rejält i Grekland, Portugal, Irland och Spanien, men stått stilla i Italien. Den interna devalveringen tycks alltså hacka sig framåt.

---
Uppdatering 26 augusti
Simon Wren-Lewis bloggade för två veckor sedan om fallande reallöner i Nederländerna och Storbritannien och spekulerade om en koppling mellan detta och ökat stöd för radikala partier: "The Centre cannot hold?", 12 augusti. Detta gjorde mig nyfiken så jag plockade fram lite statistik på utvecklingen av löner och arbetskostnader från Eurostat. (Serier från: Population and social condition -- Labour --Labour market -- Labour costs -- Labour cost index (lci).)

De har årliga och kvartalsdata sedan 2001. Vad som syns i diagrammet ovan är knappast revolutionerande -- löneutvecklingen har varit långsam i Tyskland under 2000-talet, särskilt 2003-2007 och 2009-2010, medan utvecklingen i Grekland varit volatil och före krisen väldigt snabb.

Om jag kollar särskilt på de länder som Wren-Lewis diskuterar så verkar i alla fall Nederländerna speciella i Västeuropa: för första kvartalet 2013, som är det senaste som Eurostat har data för, så faller lönerna bara i Spanien (-0.4 proc), Cypern (-0.2), Nederländerna (-1.5), Portugal (-0.4), Grekland (-2.5, för 2012Q4 som är senast tillgängliga) och Slovenien (-2.0). UK visar i alla fall låg lönepress (under 2 proc). Alla länderna med fallande löner utom Nederländerna är PIIGS eller Cypern och Slovenien som också de haft finanskriser. NL är alltså unikt.

Om vi ser bortom eurozonens specifika problem (i praktiken till USA) så pågår en debatt lite överallt i Västvärlden om dagens låga lönetryck. Kanske kan det vara resultatet av ännu ett strukturellt skifte i lönebildningen? Eller bara ett konjunkturfenomen? (Jfr Mitchell 1985, Kumar 1987, Rich och Rissmiller 2001).

WSJ konstaterar 25 augusti: "Stagnant Wages Are Crimping Economic Growth".
Josh Bivens skriver 23 augusti på EPI-bloggen: "Slow wage-growth just one more sign of how big a problem the profit-based recovery is", utifrån ett nytt paper av Larry Mishel och Heidi Shierholz, "A decade of flat wages" (pdf).
Stewart Lansley hävdar i The Guardian: "Low pay is damaging the UK economy and holding back growth", 20 augusti. Lansley:

"Across the United States, co-ordinated walkouts against low pay have spread from the giant retail chain Walmart to fast-food outlets and upmarket retailers. Outside branches of McDonald's, workers have chanted the slogan - "supersize our wages" – in a campaign for $15 an hour, more than double the federal minimum wage.
With a quarter of its workers on low pay, the US sits at the top of the global low paid league table of wealthy nations. Second in that table is the United Kingdom with over a fifth on low pay, almost double the figure in the 1970s.
The spread of low pay is rooted in an economic gospel that a higher share of the cake should be taken by profits. Aided by a sustained re-direction of bargaining power in favour of big companies, the wage share has nosedived in both countries, while the profit share has soared.
As the recently released cabinet papers for 1983 reveal, Margaret Thatcher admonished Norman Tebbitt for being too timid on trade union reform, telling him we "should neglect no opportunity to erode union membership". As Labour's strength has tumbled, low pay has spread, driving up rates of in-work poverty and the cost of state income support.
According to the still dominant economic orthodoxy, the shift from wages to profits should have boosted investment and productivity. Yet in both the UK and the US, booming profits have been associated with falling investment. This is because the sustained squeeze on wages has created a number of highly damaging economic distortions. It has sucked out demand and encouraged debt-fuelled consumption. Because labour is cheap, firms have less incentive to invest in training and become more productive, helping to turn the UK into an increasingly low value-added and low-skilled economy."

Nordeaordföranden Björn Wahlroos tycker däremot att lönerna måste sänkas mer, i SvD, "Han vill sänka din lön -- för att lösa eurokrisen", Jan Almgren, 26 augusti:

"– Vi måste helt enkelt acceptera att leva på de villkor världskonomin erbjuder oss. Det innebär att den agenda som dominerar i Europa idag, den att vi ska bygga ett jättelikt marknadsområde där vi tror vi kan spela enligt våra egna regler, har havererat. Det är ett gigantiskt misstag, säger Björn Wahlroos.
Han nämner Grekland och Finland som två länder som har haft en helt orealistisk löneutveckling de senaste tio åren. I Grekland har lönerna skjutit i höjden med 39 procent, i Finland med 35 procent under samma tid. I det perspektivet är krisen i Grekland inte någon överraskning.
– Arbetskraftskostnaderna och diverse andra kostnadsposter i Europa måste bara anpassa sig till världsmarknadsnivån. Om det inte sker kommer vi ha misär och elände och gud vet vad framför oss, varnar Björn Wahlroos.
I nästa andetag slår han fast att arbetskraftskostnader ändå tar tid att förändra. Kanske ett decennium. Under tiden behöver Europa hantera ett annat problem, en för stark euro."

Och kolumnisten Janan Ganesh i FT menar också att vi måste justera ned förväntningarna och acceptera lönesänkningar:

"British politicians hold these truths to be self-evident. There is a malaise in living standards. Prices are growing faster than wages. Former touchstones of middle-class life – a mortgage, a car, foreign holidays – are becoming luxury items. Economic growth means very little politically if voters feel poorer. And the next general election, due in 2015, will be won by whichever party most credibly pledges to restore the British birthright of swelling prosperity.

All of these assertions are broadly correct except for the unspoken one that underlies them all: that much can be done about the problem. As a parochial capital, Westminster struggles with the reality that wage stagnation is neither peculiarly British nor especially recent. The blight afflicts much of the west, predates the recession and has causes too deep to be undone by any easily imaginable policy by any one government in an open economy."

Ganesh, "Living standards are too big a problem for politicians", FT 26 augusti

Varken Wahlroos eller Ganesh diskuterar produktivitet, vilket annars kan tyckas vara en rätt fundamental orsak till löneskillnader mellan länder, och båda verkar ha en rätt odynamisk syn på konkurrensen från utvecklingsländer, som om lönerna inte ökar i Kina idag så att Kina kan konvergera mot Väst vad gäller löner lika mycket som Väst mot Kina.