Näringslivskoncentration: Italien och Sverige

Financial Times har en intressant analys om koncentration och korsägande i det (nord)italienska näringslivet och hur detta förändras nu i krisen. Skribenten Rachel Sanderson beskriver systemet så här:

"After the war, northern Italian companies created the salotto buono as a line of defence, fearing that Rome to the south lacked a co-ordinated industrial policy and that they needed protection against the long tentacles of organised crime. But the cross-holdings that were once seen as a vital bulwark against foreign takeovers are now viewed as an Achilles heel. /.../

By the 1980s, Italian capitalism “was a small group that was self-congratulating and self-perpetuating,” says Alan Friedman, author of a seminal book on the power of Gianni Agnelli, the playboy patriarch of the Fiat carmaking dynasty who sat at the centre of Italy’s network of power. “It had become a monopolistic, oligopolistic and definitely unhealthy puppet master of events that kept out any free-market competition from the Milan stock exchange. It was all an inside job.” Agnelli, who was known simply as “L’Avvocato”, the lawyer, had interests ranging far beyond cars. His dominance within Italian corporate life was complemented by Enrico Cuccia, the founder of Mediobanca, Milan’s investment bank par excellence. It was Cuccia who built the cross-holdings that would for so long underpin Italian business. /.../

The pacts orchestrated by Cuccia allowed a few wealthy families – the Agnellis, the Pesentis, the Pirellis, the Ligrestis and later the Benettons – to control Italian finance, industry and media through relatively small stakes. Newly rich families, such as that of former prime minister Silvio Berlusconi, spent years clambering up to take a seat on Mediobanca’s board. Its power made Mediobanca Italy’s Goldman Sachs. It was the largest shareholder in Italy’s largest insurer, Generali, the biggest telecoms group, Telecom Italia, RCS MediaGroup, owner of Italy’s most influential national newspaper Corriere della Sera, and one of its biggest industrial groups, the tyremaker Pirelli."

Friedmans bok heter Agnelli and the network of Italian power och kom ut 1988; den verkar vara måsteläsning.

Det vore intressant också för en jämförelse med den svenska situationen; Sverige är också ett land som brukar pekas på för att ha koncentrerat ägande i näringslivet, men lär också skilja sig från Italien på många sätt. Veckans Affärer hade senast i somras en artikel på "de 15 nya familjerna", som en uppdatering av CH Hermanssons bok De 15 familjerna från 1965. CH Hermanssons 15 familjer var enligt VA: Wallenberg, Söderberg, Wehtje, Johnson, Bonnier, Kempe, Klingspor, Jeansson, Dunker, Broström, Schwartz, Hammarskiöld, Jacobsson, Åselius och Throne-Holst. Av dessa är det fyra som hållit fortet och fortfarande är viktiga ägare i svenskt näringsliv, återigen enligt VA: Wallenberg, Johnsson, Söderberg och Bonnier. Om dagens situation skriver VA:

"Dagens 15 familjer är Wallenberg, Kamprad, Persson, Rausing, Stenbeck, Douglas, Schörling, Lundberg, Johnson, Lundin, Bennet, Paulsson, Olsson, Bonnier och Söderberg. Tillsammans har de bestämmande inflytande över svenska bolag som totalt är värda runt 3 950 miljarder kronor (då har Ikea räknats som svenskt). Det är mer än Sveriges BNP som i fjol var 3 560 miljarder kronor och 90 procent av Stockholmsbörsens totala börsvärde på runt 4 350 miljarder. Men familjerna Kamprad, Rausing och Bonnier har främst onoterade innehav och räknat på de tillgångar som familjerna har på Stockholmsbörsen så kontrollerar de nästan 70 procent av börsen. Affärsvärlden har räknat in hela börsvärdet på de bolag där familjerna styr eller har ett avgörande inflytande, även om deras kapitalandel är liten."

Att räkna in Ikea etc känns lite svajigt, men tja, artikeln är intressant ändå.

Rachel Sanderson, "Italian business: no way back", Financial Times 20 augusti
Birgitta Forsberg, "De 15 nya familjerna", Veckans Affärer 20 juni