Under vad som i efterhand kan kallas "folkhemsperioden", ökade svenskarnas utbildningsnivå rejält (vilket fortsatt kraftigt också sedan). Av svenskar födda i början av 1900-talet skaffade 80 procent inte mer formell utbildning än den då sexåriga folkskolan; det syns i figur 3 ovan. 1936-37 infördes två reformer som utökade folkskolans utbildning: skolåret förlängdes från 34.5/36.5 veckor till 39 veckor, och skolgången förlängdes från sex till sju år.
Nationalekonomerna Martin Fischer, Martin Karlsson, Therese Nilsson och Nina Schwarz studerar effekterna av dessa två reformer. Förväntningen är att mer utbildning ska ge högre inkomster, bättre livskvalitet etc.
Vad de kommer fram till är faktiskt att intensifieringen av skolåret hade effekter (9 procent högre arbetsinkomster för kvinnor och 2.5 procent för män, t.ex.), men däremot inte det extra sjunde året i folkskolan. Tolkningen blir att barns kognitiva utveckling framför allt sker i yngre år; de jämför med en studie av en tysk reform som lade till ett nioende år och inte fick effekter, "a consequence of that basic skills are already fixed in grade 8 which
was the year of schooling when the German reform was introduced." (s. 45) "Our results suggest that skill formation is crucial at an earlier point in time and that term extensions seem to represent a quite effective instrument for today’s policy makers
to improve human capital." (s. 45)
Referens
Martin Fischer, Martin Karlsson, Therese Nilsson and Nina Schwarz, "The Long-Term Effects of Long Terms Compulsory Schooling Reforms in Sweden", 2017. Pappret finns som WP här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar