Folkmöten: folklig politisk mobilisering på 1800-talet?

sökning på "folkmöte" i digitaliserade svenska dagstidningar 1828-1910

Jag har tidigare uttryckt min skepsis mot David Ziblatts idé att högern i Sverige accepterade demokratiseringen eftersom den var välorganiserad och trodde sig kunna vinna demokratiska val. Den svenska (partipolitiska) högern var, menade jag, inte särskilt välorganiserad, åtminstone inte förrän 1910-20-talet. Tvärtom, är mitt argument, så förlitade högern sig på ett extremt ojämlikt valsystem där väldigt få människor (män) hade inflytande, och någon folklig organisering därför inte heller behövdes. 

I min nuvarande forskning om Bondetåget 1914 -- 30 000 marschdeltagare, 50 000 underskrifter till stöd -- så funderar jag nu om detta kan sägas vara den svenska högerns första riktiga massmobilisering. Före 1914 är det så många lägen där Sverige i jämförelse med Storbritannien eller Tyskland (de jämförelser jag kan bäst) framstår som organisatoriskt-politiskt efterblivet, helt i enligthet med Tingstens gamla (1941) dom om en "primitiv" politisk kultur.

Exempel: 1893 bildades i Tyskland Bund der Landwirte som en högerorganisation för jordägare, för tullar och andra ekonomiska frågor som gynnade deras intressen, men också för nationalism och kyrklighet och mot socialism och liberalism. 1895 bildade svenska riksdagsmän inte en utan två organisationer för att imitera BdL, Sveriges Agrarförbund och Svenska Agrarförbundet. Men medan BdL redan 1896 hade 18 resande agitatorer* (rena rama mäster Palm!) så var de båda svenska motsvarigheterna så vitt jag kan förstå rent parlamentariska angelägenheter. Den svenska högern sträckte sig inte ut från riksdagen. I vilket fall inte annat än till Östermalm, godsen, bruksägarna och de andra fästen som de hade. Agrarerna -- som BdLs svenska avläggningar kallades, eller Ultras (!) -- lyckades enligt historikern Sten Carlsson**, som är den som noggrannast kartlagt svensk (riksdags)politik på 1890-talet, med sina föresatser att vrida politiken högerut, i frågor som politiken gentemot Norge, förtryck av fackföreningar, och rösträtt. Detta lyckades de med, utan någon folklig organisation så som BdL hade.

I 1809 års konstitution och 1866 års riksdagsordning stod det förvisso att riksdagsmän inte fick lyssna på folket/sina väljare och inta åsikter utifrån det. Riksdagsmannen skulle representera sig själv, inte valkretsen, och själv utöva sin intelligens och sitt omdöme och komma fram till en åsikt.*** I praktiken så fanns det förstås fläckvis ett utbyte av åsikter och krav mellan valmän och riksdagsmän. Enligt Carlsson var det i alla fall efter tullstriden 1888 vanligt med politiska möten inför valen. Någon gång runt 1870-talet uppstod också en rörelse som kallades "folkmöten" och som innebar politiska möten med en (proto)-demokratiskt innehåll. Thermaenius hävdade i sin bok om Lantmannapartiet att folkmötena mestadels var ett stadsfenomen, och då främst i Stockholm och Göteborg, och att det enda kända exemplet från landsbygden var ett från Södertörn.**** Thermaenius skrev dock sin bok 1928, och Lantmannapartiets tidigare historia (1860- och 70-talen snarare än 80- och 90-talen). Han talar också om en "folkmötesrörelse", ledd av den tidens demokratiska kraft, de s.k. Nyliberalerna (det ordet betydde något annat då än nu!).

I Thermaenius bok finns det alltså två delvis motstridiga utsagor om folkmötena: å ena sidan var de försvinnande få utanför städerna, å andra sidan var de en rörelse. Och jag hittar en del anekdotiska bevis för en mer optimistisk tolkning av folkmötena. Så skriver till exempel reaktionärerna Granlund och Key i sin valpamflett Andra kammarens män från om Jöns Pehrsson i Svaneryd att han hotade första kammaren med folkvilja och folkvälde;

"han tvekade ej att anrycka emot den [första kammaren] i spetsen för sina 'plebier', den nyliberala kohorten och åtskilligt annat tvetydigt folk, som håller folkmöten i vester och söder."*****

Och den gamle riksdagsmannen Eric Holmqvist skriver i en bok om skånska riksdagsledamöter genom tiderna om den framstående liberale bonden Per Nilsson i Espös tid i riksdagen på 1870-talet. Holmqvist citerar ur ett brev från sommaren 1870 mellan två andra bondepolitiker:

"Per Nilsson höll flera efter folkets omdöme lysande tal angående fortbildningen ävensom i frågan om rösträtten, däruti han var av motsatt tanke med herrar org, Mårtensson och Öberg. Det hurrades och skreks bravo då gubben gick an på känslorna, såsom Du och han stundom kan, emellertid upphöjdes han härför vid detta tillfälle. Såsom ortens riksdagsman ansåg jag mig oaktat min ringa förmåga, vilken du känner, likväl skyldig att deltaga i diskussionen med några ord. Per Nilsson ville helst hava en tregradig skala i rösträtten, medan jag förordade en tiogradig, vilket också blev mötets beslut. Sådana möten betyder ännu föga, men det är dock inte utan att de där uttalade åsikterna kan bli såsom det heter ' ett ord i sinom tid, blott moderata åsikter där får göra sig gällande.'"****** 

Nilsson skrev denna sommar också i sin dagbok om ett folkmöte i Anderslöv med runt 1000 deltagare.

Detta är ju spännande! Fanns det ändå en rörelse också på landsbygden som mobiliserade väljare och lät dem diskutera de politiska frågorna? Jag vill helt enkelt veta mer om "folkmötena": hur vanligt var det, fanns de överallt i landet, vilka deltog?

Jag provade därför att slå in "folkmöten" på Google Scholar, ett användbart sätt att hitta forskning på. Jag får väldigt få tydliga träffar; totalt får jag 166 träffar men det är också till helt andra användningar av ordet "folkmöte".

Leif Lewin nämner i en artikel, "Arvet från utilitarismen" i Statsvetenskaplig Tidskrift 1985 bara folkmöten i förbifarten, som en del av förklaringen att svensk politik under 1800-talet (även efter 1866) förutsatte att riksdagsmän inte representerade några andra än sig själva, och på ett större plan nationen som helhet. Lewin citerar då ett fördömande uttalande av en Sparre i andra kammaren 1886, om hur dåligt det var med folkmöten: "Det går underligt till på dessa möten, och om vi på grund af dem nu afgifva vår röst i denna fråga, blir det på tok." Att en adelsman Sparre fördömde folkmötena kan ju i och för sig betyda att de var något bra.

Rolf Karlbom skriver i Scandia 1981 en artikel om Mäster Palms första agitatiosnturné i Sverige, 1881-1882. Från denna artikel blir det tydligt att också arbetarrörelsen använde sig av ordet "folkmöte", men det är oklart om det var en medveten anknytning till den tidigare rörelsen, eller bara användning av ett praktiskt, generellt ord.******* Karlbom: "Palm beslöt att hålla folkmöte under öppen himmel på Eill-Jans annandag jul. Han förmodar, liksom i breven till hustrun, att tusentals skulle komma, om vädret blev bra.

Hos Magnus Olofsson i Arbetarhistoria 2004 kommer folkmötena verkligen bara in i förbifarten. I slutsatserna skriver han att: "Även om andra former av politiskt beteende hade börjat etableras mot slutet av undersökningstiden – folkmöten, petitioner, strejker och annat, hela den nya repertoaren med Tillys ord – så är det slående hur levande upploppet var i den politiska kulturen, inte minst i Stockholm." Han ger i alla fall en bra referens, som kanske kan innehålla mer information om folkmöten: Gunnar Wallin, Valrörelser och valresultat: andrakammarvalen i Sverige 1866–1884, Stockholm 1961.

Stig Hadenius nämnde 1964 i en artikel i Scandia folkmöten som en organisationsmetod för de som på 1890-talet ville ha en hårdare politik mot Norge.

Harald Wigforss nämnde 1932 i en artikel i Scandia om högerorganisationen Fosterländska förbundet, grundad 1893, en mycket intressant hypotes om varför FF grundades:

"En av de radikala Stockholmsriksdagsmännen, snickaren J. A. Fjällbäck, hade på ett folkmöte proklamerat nyttan av en allmän jordbruksstrejk i skördetiden som ett lämpligt påtryckningsmedel i rösträttsfrågan. En anonym skribent yttrar härom: »Detta anarkistiska hot torde man med stort berättigande kunna anse som det första uppslaget till Fosterländska förbundets bildande»."

Sverige var långsamt med organiseringen av lantarbetarna, inte förrän 1904 kom det första riktiga fackförbundet för dem, och det är intressant att Fjällbäck redan 1893 ventilerar idén om skördestrejken som kampmetod: i Italien var under den tiden detta arbetarrörelsens främsta metod. Wigforss har också en intressant diskussion om FF:s inblandning i valrörelser:

"För övrigt uppmuntrade just icke nittiotalets val på svenska landsbygden till något ingripande. Män kan nämligen säga, att det redan fanns ett slags valorganisation, som väl får anses ha motsvarat den tidens krav. Protektionister i riksdagen brukade tillsätta én kommitté, vars verksamhet emellertid bestod i att göra ingenting. Det var istället lokala krafter, grupperade omkring tidningsredaktionerna, som ordnade med valmöten, förde fram kandidater o.s.v. 1 Detta slags kotteriverksamhet är ytterst karakteristiskt för ifrågavarande tid och otvivelaktigt ett mycket viktigt led i den svenska tidningspressens politiska inflytande. Naturligtvis kunde även en valmansförening bli till nytta, men hade mestadels blott formell betydelse. Dylika metoder skulle så småningom få träda tillbaka för mera organiserade och även mera demokratiska. /.../ Fosterländska förbundet tycks aldrig ha varit starkt nog att i detta fallet göra sig till tolk för en ny tids strävänden." (s. 229)

Inför riksdagsvalet 1894 distribuerade FF i alla fall 100 000 "uppsatser" (broschyrer?) och hade 73 lokalföreningar. Totalt hade de 5975 medlemmar. Under 1894 får FF också konkurrens om de konservativa landsbygdsväljarna då Agrarförbundet startar. Inte desto mindre distribuerar FF under 1895 200 000 broschyrer och har runt 7000 medlemmar. (s. 234)

Var då folkmötena en folklig politik? Juryn är fortfarande ute skulle jag säga.


Noter
* Puhle, Hans-Jürgen (1967), Agrarische Interessenpolitik und preußischer Konservatismus im wilhelminischen reich (1893-1914), s. 62)
** (1953, s. 162-164, 220-234, 259, 289-292, 400)
*** Jfr P. O. Granström, "Om tendenser till imperativt mandat under oppositionen mot Karl XIV Johan", Statsvetenskaplig Tidskrift 1915. Carlsson (1953), s. 34.
**** Edvard Thermaenius, Lantmannapartiet: Dess uppkomst, organisation och tidigare utveckling (1928), s. 80. Se också Jan Christensens låga värdering av böndernas valdeltagande under valen till bondeståndet på 1840-50-talet: Christensen, Herrar och bönder (1997), s. 111-121.
***** Viktor Granlund och Emil Key, Andra kammarens män under riksdagarne 1867-1869 (1869), s. 27.
****** Eric Holmqvist, Aristokrater, bönder och byråkrater: Skånska riksdagsmän på 1800-talet (1980), s. 75f.
******* Även Hilding Nordström i Statsvetenskaplig Tidskrift, 1935, s. 412: "Efter den stora Stockholmsprotesten följde sålunda ett socialdemokratiskt folkmöte i Malmö den 18 jan. 1891,1 som protesterade mot försvarsrörelsen »i förnuftets och den allmänna fredens namn», och det tillades i den av Danielsson formulerade resolutionen, att försvarsrörelsen endast avsåge »att stärka överklassens försvar gentemot underklassen och därför bör den på fullaste allvar bekämpas av arbetarpartiet»." (min kursivering)