Fest med
Primrose League, 1906. Foto från Braunton
Museum.
Harvard-statsvetaren Daniel Ziblatt har på sistone fått
mycket uppmärksamhet för sin bok Conservative
Parties and the Birth of Democracy. Med rätta, för det är en väldigt bra
bok. Ziblatt går tillbaka till de gamla, stora, viktiga frågor om varför länder
demokratiseras när de gör, och inte minst: varför vissa länder lyckas etablera
varaktiga demokratier, demokratier som inte störtas. Han avfärdar den gamla
idén att en stark borgerlighet eller medelklass gav demokrati: borgerligheten
ville i 1800-talets Europa inte ha demokrati, utan snarare politisk makt till
sig själva. Det kunde förvisso vara en breddning av maktbasen jämfört med ett
system där bara kung och adel hade inflytande, men var inte demokrati. Han
avfärdar också idén att det var länderna med de starkaste arbetarrörelserna som
fick varaktig demokrati: Tyskland hade världens starkaste socialistparti men
fick ändå den fascistiska katastrofen.
Ziblatt menar att det avgörande för att få en hållbar
demokrati var att den sociala och ekonomiska eliten, som förlorade på
demokratin eftersom de ha hade makten innan dess, inte valde, som de gjorde i
Tyskland eller Italien, att störta demokratin mer eller mindre våldsamt. Han
menar att den faktor som innebar att eliten inte överallt valde denna väg –
efter att under 1800-talet i alla länder motsatt sig demokratisering – var att
i vissa länder så hade eliterna politiska partier som var välorganiserade, och
de kunde därför se framför sig en framtid där de kunde behålla makten genom att
vinna val, även efter demokratiseringen. I Spanien, Italien och Tyskland valde
eliterna – godsägare, kapitalister et consortes – aldrig den vägen, utan de
valde att behålla politisk makt genom valfusk, klientilism etc (s. 34) Olikt i
dessa länder så menar Ziblatt att i Storbritannien, Belgien, Nederländerna och
Sverige hade den härskande klassen (s. 30) högerpartier som var folkliga och
kompetenta, vilket ”led to a long-run path of democratization” (s. 49)
Och det är just idén om ett folkligt, kompetent högerparti
som jag vill fundera på, i den brittiska och svenska kontexten. För den
beskrivning av det brittiska konservativa partiet som Ziblatt ger, har jag
svårt att överföra till svenska förhållanden. Ziblatt menar att Tories under
1800-talets sista två decennier hade en folklig förankring inte minst genom
organisationen Primrose League, grundad 1883, som samlades runt Gud (och
specifikt den anglikanska kyrkan, utmanad av katoliker, frikyrkor och
fritänkare), monarkin, nationen och den fria företagsamheten. Efter en period
av stark liberalism kunde Tories använda kyrkligheten, monarkin och
nationalismen – då inte minst emot de irländska frihetssträvandena, och för
imperiet – för att övervinna klassklyftor och attrahera medlemmar och väljare
ur arbetarklassen (s. 82-90) Ziblatt ger fascinerande exempel på hur Tories
valorganisatörer arbetade på 1880-talet, och visar också med regressioner att
Primrose League hade fler medlemmar där det fanns många anglikanska präster,
ett tecken på statskyrkans ideologiska roll för konservatismen (s. 95-99)
Jag undrar dock hur väl denna förklaring passar på det
svenska fallet. Den svenska politisk-historiska litteraturen innehåller som jag
uppfattar det ingen skildring av så engagerat partiorganisationsarbete från
höger på 1880-90-talen som den som Ziblatt ger för Primrose League. Och det
finns en enkel faktor som kan förklara mycket av det. I Storbritannien hade
efter rösträttsreformen 1867 (Second Reform Act) år 1884 67 procent av vuxna
män rösträtt till underhuset (s. 111); i Sverige efter representationsreformen
1866 hade bara 21 procent av vuxna män motsvarande rösträtt (Rustow 1969). Det
fanns alltså inte lika många väljare att flirta med, övertyga eller organisera,
som det gjorde för britterna.
I svensk politik var ännu på 1890-talet idén välspridd, att
riksdagsmän skulle agera helt efter eget huvud, och absolut inte skulle beakta
vad väljarna tyckte. Sten Carlsson (1953) presenterar i sin bok om det
decenniets politik fantastiska exempel på riksdagsmän som vägrar att ställa upp
på valmöten (s. 37-39) Om västerbottningen Bodström i Bodnbyn, kallad ”den
store tigaren”, påtalades det i en insändare 1896 att Bodström under sina 18 år
i riksdagen aldrig redogjort offentligt för sina åsikter eller vad han
egentligen gjort i riksdagen; ändå blev Bodström omvald både 1899 och 1902.
Östgöta-representanten Örwall betonade 1890 i en insändare i en lokaltidning
att han minsann inte tänkte uppträda på några valmöten. Lantmannapartiet var
1880-90-talens stora högerparti i svensk politik, men inte kan man i deras fall
peka på några sociala aktiviteter som Tories klubblokaler där man kunde spela
biljard, dricka öl, läsa böcker och ha möten (jfr Pugh 1993). I Sverige fanns
sådana funktioner – minus ölen – i liberalernas ”folkhem” (nej, det var inte
Per Albin eller ens Kjellén som uppfann begreppet) och i arbetarrörelsens
folkets hus, men inte – så vitt jag vet – i några lokaler associerade med
högern. Den svenska högern på 1890-talet framstår i mina ögon mer som exempel
på vad i den tyska litteraturen kallas Honoratorienpolitik
(på svenska kanske ”dignitärspolitik”), än på någon slags folklighet á la
Tories.
Som Christian Lundeberg sa 1906: ”vänstern är
välorganiserad, högern är överlägsen och indolent” (cit Rustow 1969, s. 72). Så
sett har jag svårt att se att Ziblatts fokusering på det välorganiserade
konservativa partiet som nyckeln till lyckad demokratisering, funka på det
svenska fallet. Ziblatt (s. 66) menar att Allmänna Valmansförbundet (AVF),
grundat 1904 som partiorganisation för riksdagshögern, var ett ”cross-class
party of the right”, men det verkar osannolikt utifrån den svenska
litteraturen. I Torbjörn Nilssons (2004) bok om högerpartiets historia sedan
1904 framhävs (utifrån Niklas Stenlås) AVF:s karaktär som ett parti av
parlamentariskt ursprung, utan folkrörelseförankring. De avgörande krafterna i
det tidiga AVF var enligt Nilsson näringslivets ledare, och partiets drivande
krafter var också drivande i arbetsgivareföreningen SAF.
Jag har svårt att se AVF kunde – eller ville – attrahera arbetarväljare
så som Tories kunde göra, med anspelningar på kronan, kungen eller nationen.
Möjligtvis bönder, som i 1914 års bondetåg. Det vore en bra idé för en
studentuppsats eller forskningsartikel att studera AVF:s tilltal och ideologi
under 1900-talets två, tre första decennier och kolla på bredden i tilltalet.
Roten till att högern efter hand accepterade demokratin i Sverige bör nog sökas
annanstans än i det välorganiserade högerpartiet – kanske snarare, som Ziblatt
öppnar för i slutet av boken (s. 364ff) i införandet av konservativa garantier,
som första kammaren och de proportionella valen.
Referenser
Sten
Carlsson (1953) Lantmannapolitiken och
industrialismen: Partigruppering och opinionsförskjutningar i svensk politik
1890-1902 (Stockholm: Lantbruksförbundets Tidskriftsaktiebolag).
Christer
Ericsson (2008) Kapitalets politik och politikens kapital: Högermän,
industrimän och patriarker 1890-1905 (Stockholm: Santérus).
Torbjörn
Nilsson (2004), Mellan arv och utopi:
Moderata vägval under hundra år, 1904-2004 (Stockholm: Santérus.)
Stefan
Olsson (2000) Den svenska högerns
anpassning till demokratin (avh., Uppsala universitet, statsvetenskap)
Martin Pugh
(1993) The Making of Modern British
Politics 1867-1939 (2 utg. Oxford: Blackwell)
Dankwart
Rustow (1969) The Politics of Compromise:
A Study of Parties and Cabinet Government in Sweden (reprint. New York:
Greenwood Press).
Daniel
Ziblatt (2017) Conservative Parties and
the Birth of Democracy (Cambridge: CUP)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar