fredag 16 november 2018

Fanns det någon folklig konservatism i Sverige?




Fest med Primrose League, 1906. Foto från Braunton Museum.




Harvard-statsvetaren Daniel Ziblatt har på sistone fått mycket uppmärksamhet för sin bok Conservative Parties and the Birth of Democracy. Med rätta, för det är en väldigt bra bok. Ziblatt går tillbaka till de gamla, stora, viktiga frågor om varför länder demokratiseras när de gör, och inte minst: varför vissa länder lyckas etablera varaktiga demokratier, demokratier som inte störtas. Han avfärdar den gamla idén att en stark borgerlighet eller medelklass gav demokrati: borgerligheten ville i 1800-talets Europa inte ha demokrati, utan snarare politisk makt till sig själva. Det kunde förvisso vara en breddning av maktbasen jämfört med ett system där bara kung och adel hade inflytande, men var inte demokrati. Han avfärdar också idén att det var länderna med de starkaste arbetarrörelserna som fick varaktig demokrati: Tyskland hade världens starkaste socialistparti men fick ändå den fascistiska katastrofen.

Ziblatt menar att det avgörande för att få en hållbar demokrati var att den sociala och ekonomiska eliten, som förlorade på demokratin eftersom de ha hade makten innan dess, inte valde, som de gjorde i Tyskland eller Italien, att störta demokratin mer eller mindre våldsamt. Han menar att den faktor som innebar att eliten inte överallt valde denna väg – efter att under 1800-talet i alla länder motsatt sig demokratisering – var att i vissa länder så hade eliterna politiska partier som var välorganiserade, och de kunde därför se framför sig en framtid där de kunde behålla makten genom att vinna val, även efter demokratiseringen. I Spanien, Italien och Tyskland valde eliterna – godsägare, kapitalister et consortes – aldrig den vägen, utan de valde att behålla politisk makt genom valfusk, klientilism etc (s. 34) Olikt i dessa länder så menar Ziblatt att i Storbritannien, Belgien, Nederländerna och Sverige hade den härskande klassen (s. 30) högerpartier som var folkliga och kompetenta, vilket ”led to a long-run path of democratization” (s. 49)

Och det är just idén om ett folkligt, kompetent högerparti som jag vill fundera på, i den brittiska och svenska kontexten. För den beskrivning av det brittiska konservativa partiet som Ziblatt ger, har jag svårt att överföra till svenska förhållanden. Ziblatt menar att Tories under 1800-talets sista två decennier hade en folklig förankring inte minst genom organisationen Primrose League, grundad 1883, som samlades runt Gud (och specifikt den anglikanska kyrkan, utmanad av katoliker, frikyrkor och fritänkare), monarkin, nationen och den fria företagsamheten. Efter en period av stark liberalism kunde Tories använda kyrkligheten, monarkin och nationalismen – då inte minst emot de irländska frihetssträvandena, och för imperiet – för att övervinna klassklyftor och attrahera medlemmar och väljare ur arbetarklassen (s. 82-90) Ziblatt ger fascinerande exempel på hur Tories valorganisatörer arbetade på 1880-talet, och visar också med regressioner att Primrose League hade fler medlemmar där det fanns många anglikanska präster, ett tecken på statskyrkans ideologiska roll för konservatismen (s. 95-99)

Jag undrar dock hur väl denna förklaring passar på det svenska fallet. Den svenska politisk-historiska litteraturen innehåller som jag uppfattar det ingen skildring av så engagerat partiorganisationsarbete från höger på 1880-90-talen som den som Ziblatt ger för Primrose League. Och det finns en enkel faktor som kan förklara mycket av det. I Storbritannien hade efter rösträttsreformen 1867 (Second Reform Act) år 1884 67 procent av vuxna män rösträtt till underhuset (s. 111); i Sverige efter representationsreformen 1866 hade bara 21 procent av vuxna män motsvarande rösträtt (Rustow 1969). Det fanns alltså inte lika många väljare att flirta med, övertyga eller organisera, som det gjorde för britterna.

I svensk politik var ännu på 1890-talet idén välspridd, att riksdagsmän skulle agera helt efter eget huvud, och absolut inte skulle beakta vad väljarna tyckte. Sten Carlsson (1953) presenterar i sin bok om det decenniets politik fantastiska exempel på riksdagsmän som vägrar att ställa upp på valmöten (s. 37-39) Om västerbottningen Bodström i Bodnbyn, kallad ”den store tigaren”, påtalades det i en insändare 1896 att Bodström under sina 18 år i riksdagen aldrig redogjort offentligt för sina åsikter eller vad han egentligen gjort i riksdagen; ändå blev Bodström omvald både 1899 och 1902. Östgöta-representanten Örwall betonade 1890 i en insändare i en lokaltidning att han minsann inte tänkte uppträda på några valmöten. Lantmannapartiet var 1880-90-talens stora högerparti i svensk politik, men inte kan man i deras fall peka på några sociala aktiviteter som Tories klubblokaler där man kunde spela biljard, dricka öl, läsa böcker och ha möten (jfr Pugh 1993). I Sverige fanns sådana funktioner – minus ölen – i liberalernas ”folkhem” (nej, det var inte Per Albin eller ens Kjellén som uppfann begreppet) och i arbetarrörelsens folkets hus, men inte – så vitt jag vet – i några lokaler associerade med högern. Den svenska högern på 1890-talet framstår i mina ögon mer som exempel på vad i den tyska litteraturen kallas Honoratorienpolitik (på svenska kanske ”dignitärspolitik”), än på någon slags folklighet á la Tories.

Som Christian Lundeberg sa 1906: ”vänstern är välorganiserad, högern är överlägsen och indolent” (cit Rustow 1969, s. 72). Så sett har jag svårt att se att Ziblatts fokusering på det välorganiserade konservativa partiet som nyckeln till lyckad demokratisering, funka på det svenska fallet. Ziblatt (s. 66) menar att Allmänna Valmansförbundet (AVF), grundat 1904 som partiorganisation för riksdagshögern, var ett ”cross-class party of the right”, men det verkar osannolikt utifrån den svenska litteraturen. I Torbjörn Nilssons (2004) bok om högerpartiets historia sedan 1904 framhävs (utifrån Niklas Stenlås) AVF:s karaktär som ett parti av parlamentariskt ursprung, utan folkrörelseförankring. De avgörande krafterna i det tidiga AVF var enligt Nilsson näringslivets ledare, och partiets drivande krafter var också drivande i arbetsgivareföreningen SAF.

Jag har svårt att se AVF kunde – eller ville – attrahera arbetarväljare så som Tories kunde göra, med anspelningar på kronan, kungen eller nationen. Möjligtvis bönder, som i 1914 års bondetåg. Det vore en bra idé för en studentuppsats eller forskningsartikel att studera AVF:s tilltal och ideologi under 1900-talets två, tre första decennier och kolla på bredden i tilltalet. Roten till att högern efter hand accepterade demokratin i Sverige bör nog sökas annanstans än i det välorganiserade högerpartiet – kanske snarare, som Ziblatt öppnar för i slutet av boken (s. 364ff) i införandet av konservativa garantier, som första kammaren och de proportionella valen.


Referenser
Sten Carlsson (1953) Lantmannapolitiken och industrialismen: Partigruppering och opinionsförskjutningar i svensk politik 1890-1902 (Stockholm: Lantbruksförbundets Tidskriftsaktiebolag).
Christer Ericsson (2008) Kapitalets politik och politikens kapital: Högermän, industrimän och patriarker 1890-1905 (Stockholm: Santérus).
Torbjörn Nilsson (2004), Mellan arv och utopi: Moderata vägval under hundra år, 1904-2004 (Stockholm: Santérus.)
Stefan Olsson (2000) Den svenska högerns anpassning till demokratin (avh., Uppsala universitet, statsvetenskap)
Martin Pugh (1993) The Making of Modern British Politics 1867-1939 (2 utg. Oxford: Blackwell)
Dankwart Rustow (1969) The Politics of Compromise: A Study of Parties and Cabinet Government in Sweden (reprint. New York: Greenwood Press).
Daniel Ziblatt (2017) Conservative Parties and the Birth of Democracy (Cambridge: CUP)

Inga kommentarer: