Alla tre skandinaviska länder hög inflation under första världskriget och övergav guldmyntfoten. Efter kriget återgick den svenska kronan snabbt till en nivå nära förkrigstidens gold parity, inom 3 procent från den gamla nivån redan februari 1922 och formellt tillbaka på guldet 1 april 1924. I Danmark och Norge gick detta mycket långsammare; Danmark var tillbaka på guldet 1 januari 1927 och Norge 1 maj 1928. Den deflation som skedde mellan 1924 och 1927 i de länderna är mycket uppmärksammade i den ekonomisk-historiska litteraturen, och ses som en viktig förklaring till den höga arbetslösheten. Lester (1937) kallade episoden "the gold-parity depression" och Broadberry (1984) noterade att utvecklingen i Storbritannien kring deras återkomst till guldet 1925 var väldigt likartad, och kallade det hela för "the North European depression of the 1920s". Men, säger Jan T Klovland, i motsats till för Storbritannien så har det för Danmark och Norge inte belagts empiriskt att det verkligen var valutakursen som orsakade recessionen. Enligt modernare makroteori så måste förändringar i nominella valutakurser kombineras med "stickiness" i löner och priser för att kunna ha reala effekter; om löner och priser inhemskt förändras i takt med valutakursen så kan apprecieringen inte öka arbetslösheten. Han refererar här till Bernanke (1995), Eichengreen och Sachs (1985) och Bernanke och Carey (1996). De två senare använder uttalat keynesiansk wage-price-stickiness-teori för att analysera valutakursens effekter i sterling bloc och gold bloc i tidiga 1930-talet.
Man kan ju undra varför Sverige respektive Danmark-Norge valde så olika väg efter kriget men Klovland analyserar det inte djupare; han konstaterar mest att penningpolitiken i DK och NO var slapp och den i Sverige stramare, influerat av kända ekonomer som Heckscher och Wicksell (s 312f). Ett exempel på idéers och intellektuellas reella ekonomiska effekter? (jfr 336)
Centralt i Klovlands artikel är däremot disinktionen mellan reala och nominella valutakurser. Den reala valutakursen är:
ER = E * P/P_w
där ER är real valutakurs, E är den nominella, P är prisutvecklingen i det egna landet, och P_w är prisutvecklingen i de länder som man handlar med. (s 318) Man kan använda konsumentpriser eller produktpriser och teoretiskt är det svårt att säga vilket som är bäst; Klovland har empiriskt provat med båda och det gör ingen större skillnad i denna undersökning. (s 319) Utöver penningpolitiken kan de reala valutakurserna också påverkas av teknologi, produktivitet och terms of trade. (s 319) Han räknar fram reala valutakurser och de rör sig i stort som de nominella i figur 1: stora ändringar i nominella kurser syns i de reala också, om än inte lika kraftigt. Den stora avvikelsen här är Sverige 1919-25 då den nominella kursen apprecierar medan den reala faller (s 321). De nominella deprecieringarna i samband med att alla tre länderna lämnar guldmyntfoten 1931 syns också i de reala kurserna.
För att mäta effekterna på realekonomin använder Klovland månatliga index på industrioutput. Det svenska indexet är ett tidigare existernade som han extrapolerar tillbaka till 1919 från 1925 (!) medan de norska och danska är nya. (s 321) Det norska verkar bygga på gedigna data medan det danska verkar rätt skakigt; före 1934 skattar han output från serier för sysselsättning och produktivitet. (s 322). Han använder Hodrick-Prescott-filter för att få fram cyklerna i data och metoder från Bry och Boschan (1971) och Romer (1994) för att datera konjunkturcyklerna (s 325). Den första cykeln börjar 1920 och är särskilt negativ i Sverige (s 328), åtminstone enligt arbetslöshetsstatistiken. Den andra cykeln börjar 1925 och Sverige -- som ju olikt NO och DK inte apprecierar valutan här -- har en längre expansionsfas än grannländerna. Den stora depressionen kommer till Skandinavien 1929-30 och det verkar som att deprecieringen 1931 har en positiv effekt på ekonomierna här, liksom Eichengreen och Sachs (1985) och Eichengreen (1992) mer allmänt argumenterat.
Han använder vector autoregression (Sims 1980) för att ekonometriskt kolla på effekterna på konjunkturcykeln av valutapolitiken. Han gör en impulse response-modell där fyra variabler får påverka varandra omedelbart eller i olika laggar (s 332f).
Klovlands slutsats blir att Danmark och Norge gjorde fel i att inte stävja inflationen direkt efter WW1, och vidare att de också gjorde fel när de runt 1924 bestämde sig för att från sin mycket låga nivå gå tillbaka på guldstandarden med valutakurserna från före kriget (s 336). "In economics, as in tennis, it is the double faults that are the fatal ones."
Referens
Klovland, Jan T. (1998) "Monetary policy and business cycles in the interwar years: The Scandinavian experience", European Review of Economic History.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar