tisdag 9 september 2014

Fördelningskonsekvenser av agrara tariffer i Sveriges tidiga 1900-tal

När amerikanskt och ryskt spannmål vällde in i Europa på 1870- och 80-talen och spannmålspriserna föll sjönk jordpriserna i Europa och stora reaktioner väcktes. Danmark och Storbritannien höll fast vid frihandel men länder som Tyskland, Frankrike och Sverige införde tariffer på import av spannmål. O'Rourke (1997, "The European Grain Invasion", JEH) förklarar skillnaden i respons med spannmålsjordbrukets olika vikt i olika ekonomier; i England var industrin inte jordbruket den ledande sektorn redan här och i Danmark hade bönderna redan kommit långt i att skifta till produktion av animalier. Bohlin tillägger att jordägarnas politiska inflytande också antagligen spelade roll och pekar på Alexander Gerschenkrons (1943) analys att stora jordägare i Tyskland tjänade mer än små på tarifferna då de små spannmålsproducenterna snarare producerade spannmål för att ge mat åt de egna djuren, snarare än att sälja på marknaden. I Sverige liksom i Tyskland, säger Bohlin, var stora spannmålsproducenter ledande i förespråkandet av tariffer. Eventuellt för att kompensera småjordbrukare infördes också tariffer på majs (som var ett substitut för havre i att utfordra grisar) och fläsk, som småbrukarna producerade. Mot detta kunde småbrukarna säga att de behövde grismat och att tariffen på majs därmed snarare skadade dem. På 1890-talet tonade debatten om tariffer ut i det generella ekonomiska uppsvinget, men 1910 kom den tillbaka. Nu hade många arbetare en årlig inkomst över 800 kronor och därmed rösträtt till riksdagen, och detta hade lett till att socialdemokraterna var representerade i riksdagen. Arbetslösheten hade ökat efter den ekonomiska krisen 1907 och socialdemokraterna kritiserade tillsammans med Norrlandsliberalerna, som representerade norrländska småbönder som inte producerade spannmål på någon större skala, spannmålstarifferna för att göra maten dyrare för arbetarna. Socialdemokraternas kritik var dock enligt Bohlin halvhjärtad då (a) de var rädda att avskaffande av spannmålstarifferna skulle leda till avskaffande av industritarifferna, (b) spannmålstarifferna var en viktig inkomstkälla för staten, och (c) en del småbrukare hade gått med i SAP och var för tarifferna. Debatten ledde endast till att tariffen på majs avskaffades 1911. Bohlin menar att debatten hämmades av en brist på underlag om vilka konsekvenser olika policyval skulle ge, men att utredningar under 1910- och 20-talen skapat ett underlag som nu möjliggör utfallsanalyser. Han hänvisar till att statsvetarna (Rogowski 1998) tydligt visat hur olika klassallianser utformar handelspolitik, men att endast få studier (Webb 1982, O'Rourke 1997) gjort kvantitativa skattningar av effekterna av handelspolitiken.

1888 infördes tariffer på 2.5 kr per 100 kilo korn, råg och vete, och 1 kr per 100 kilo havre. När priserna steg i början av 1890-talet sänktes tarifferna på de tre första till 1.25 kr och den på havre avskaffades. Sedan sjönk världsmarknadspriserna igen och tarifferna på de tre första höjdes till 3.7 kr 1896. 1888 hade också en tariff på mjöl införts. (s 4) Bohlin visar att priserna på spannmål de facto var högre i Sverige än utomlands, på grund av tarifferna. Att odla vete var fortfarande inte lönsamt annanstans än i Skåne och centrala-östliga Sverige men överlag ökade arealen som gick till att odla spannmål jämfört med frihandlande Danmark; t ex så ökade mellan 1880 och 1910 arealen med odling av havre, som framför allt användes som foder, med 28 procent. Överlag ökade odlingen av foder-spannmål mer än bröd-spannmål, vilket hänger ihop med den större inriktningen på animalieproduktion (s 7). Ernst Höijers offentliga utredning (1921) visar på skillnaden i inriktning mellan större och mindre jordbruk: jordbruk upp till 5 hektar var beroende av att köpa bröd-spannmål, medan gårdar på 5 till 10 hektar var ungefär självförsörjande, och gårdar över 30 hektar producerade ett överskott av spannmål för försäljning (s 13).

Bohlin använder en Computable General Equilibrium-modell för att skatta fördelningseffekterna på olika samhällsgrupper av tariffpolitiken. Han konstruerar med en input-output-matris svensk ekonomi år 1913 som ett benchmark-år och simulerar därefter effekterna om tarifferna skulle avskaffats. Resultaten visar först och rätt självklart att spannmålsproducenter skulle vara frihandelns stora förlorare, men för det andra också att jordbruksarbetarnas pengalöner skulle falla än mer än priserna, dvs att deras reallöner skulle sjunka (s 33). Effekten på urbana arbetare beror på hur rörliga vi antar att jordbruksarbetarna var. Om jordbruksarbetarna inte alls skulle byta sektor i respons på sin minskade reallön, så skulle de urbana arbetarnas reallön öka rejält av frihandeln. Om jordbruksarbetarna skulle uppvisa viss rörlighet skulle den positiva effekten för de urbana arbetarna inte vara lika stark, men fortfarande positiv. Industrikapitalister skulle tjäna på frihandeln, (3-4 procent högre reala inkomster) och mer desto större jordbruksarbetarnas rörlighet antas vara. (s 34)


Referens
Jan Bohlin (2009) "The income distributional consequences of agrarian tariffs in Sweden on the eve of World War", European Review of Economic History.

Inga kommentarer: