En av de klassiska debatterna i europeisk historieskrivning är den om 1600-talets kris: 1600-talet ses ofta som ett århundrade av krig, inbördeskrig och revolter och ekonomisk stagnation, mellan 1500-talets kolonialt färgade ekonomiska expansion och 1700-talets protoindustrialisering. Fanns det en "allmän kris" i Europa på 1600-talet? Och i så fall varför? Dessa frågeställningar handlar detta blogginlägg, som tar sin utgångspunkt i marxisten Eric Hobsbawms två klassiska artiklar på temat från 1954, om.
Hobsbawms analys, 1954
Eric Hobsbawms analys av 1600-talets kris presenterades i två artiklar i Past and Present 1954. Den första artikeln presenterar belägg för att en kris utspelade sig i mitten av 1600-talet och ämnar att förklara varför krisen inträffade, och den andra artikeln diskuterar krisens konsekvenser och hur den övervanns. Så här presenterar han sitt ärende i inledningen till den första artikeln:
"the european economy passed through a 'general crisis' during the 17th century, the last phase of the general transition from a feudal to a capitalist economy. Since 1300 or so, when something dearly began to go seriously wrong with European feudal society there have been several occasions when parts of Europe trembled on the brink of capitalism. There is a taste of 'bourgeois' and 'industrial' revolution about 14thcentury Tuscany and Flanders or early 16th-century Germany. Yet it is only from the middle of the 17th century that this taste becomes more than a seasoning to an essentially medieval or feudal dish. The earlier urban societies never quite succeeded in the revolutions they foreshadowed. From the early 18th century, however, 'bourgeois' society advanced without substantial checks. The 17th century crisis thus differs from its predecessors in that it led to as fundamental a solution of the difficulties which had previously stood in the way of the triumph of capitalism, as that system will permit."
Det centrala budskapet är alltså att 1600-talets kris och hur den löstes för första gången röjde undan de hinder som tidigare, sedan feodalismens första kristecken på 1300-talet, hindrat en fulländad övergång från feodalism till kapitalism. Hobsbawm använder metaforen -- dessa artiklar innehåller en hel del potentiellt vilseledande metaforer -- att kapitalistiska inslag i ekonomin före 1650 bara var "kapitalistiska kryddor i en feodal maträtt". Så det finns en underförstådd teori om att flera olika produktionssätt kan blandas i ett och samma samhälle, men samtidigt opererar Hobsbawm med en rätt dikotom förståelse av feodalism och kapitalism i dessa artiklar, som vi skall se.
Den första artikeln går som sagt ut på att (a) lägga fram belägg för krisens existens, och (b) förklara krisen. Hobsbawm lägger (s 35-37) fram fem typ av belägg. Han menar att befolkningen minskade eller stagnerade (förutom i Nederländerna och Norge), att produktionen stagnerade, att handeln stagnerade, att kolonialismen gick igenom en kris, samt att mitten av 1600-talet var en period av sociala revolter. De empiriska beläggen för de tre första påståendena är något bristande och impressionistiska, antagligen nödvändigt givet tillgången på historisk statistik 1954 när Hobsbawm skrev dessa artiklar. Han säger t ex: "What happened to production? We simply do not know." (s 35) Men han menar att deflationen, belagd i prisstudier av Simiand och Labrousse, indikerar stagnation. För handelns nedgång har han för Östersjöns del statistik från Öresund från danska studier från 1940-talet, och några franska studier. Han menar också att den colbertska merkantilismens fokus på den internationella handeln som ett nollsummespel är ett tecken på stagnerande handel under perioden (s 36). Vad gäller de sociala revolterna pekar han på Frondes i Frankrike, katalanska, napolitanska och portugiska uppror mot det spanska imperiet på 1640-talet, det schweiziska bondekriget 1653 ("expressed both the post-war crisis and the increasing exploitation of peasant by town") samt revolutionen i England. (s 37) Han menar att det bara var på ett fält som 1600-talet innebar ett framsteg, och det var i det politiska systemet, med en "efficient and stable form of government in absolutism on the French model". (s 37) Han ser tre framsteg i detta system: staten lyckas styra stora områden, dra in tillräckligt mycket kontanter för att kunna sköta sina utbetalningar, samt blir effektivare i att styra sina arméer.
Det finns en mycket enkel invändning mot Hobsbawms beskrivning av 1600-talet som en generell kris. Det är att de tre första yttringarna för krisen som han anför -- stagnation eller nedgång i befolkning, produktion och handel -- alla helt enkelt beror på krigen under perioden, och framför allt det trettioåriga kriget 1618-48 som passar alldeles utmärkt med Hobsbawms periodisering där, utifrån prishistoria, krisens början lokaliseras till 1620, och där de sociala revolter som han pekar på inträffade framför allt på 1640- och 50-talen, i slutet eller efterspelet av det stora kriget. Hobsbawm menar dock utifrån 1900-talets krig att det "normalt" går snabbare att bygga upp ekonomin och samhället igen efter ett krig än vad det gjorde på 1600-talet, vilket han tolkar som en djupare svaghet under detta århundrade (s 39).
Vilken är då Hobsbawms förklaring till krisen? Han börjar denna diskussion med att omformulera frågan: när vi diskuterar 1600-talets kris, diskuterar vi varför inte 1400-1500-talens ekonomiska expansion direkt gick över i 1700-1800-talens expansion och den industriella revolutionen. (s 39) Han sammanfattar sin förklaring så här:
"Let us now turn to the main causes of the crisis." (s 42) Hobsbawm börjar denna diskussion med Italiens 1500-1600-tal som han menar illustrerar "the weaknesses of 'capitalism' parasitic on a feudal world" (s 42). Han menar att 1500-talets Italien stod för den tidens största anhopning av kapital, men att detta kapital "felinvesterades" flagrant, i byggnader, i utländsk utlåning som under prisrevolutionen (hög inflation) blev en ren förlustaffär, och inte investerade i manufakturer. Också i Östeuropa ökade intäkterna på 1500-talet i export av spannmål baserat på livegenskapsjordbruk, men den livegne bonden var "less of a cash customer than he had been or might have been" och endast gynnade en liten grupp jordbruksmagnater. (s 44) Vad gäller kolonialismen menar Hobsbawm märkligt nog att vinsterna från dess första fas var av en engångsfas snarare än "a regular dividend" (s 45), och att ett byte av typ av kolonialism på 1600-talet var nödvändigt för att öka effektiviteten. Vad gäller hemmamarknaderna för han ett ganska diffust resonemang (s 46-48) om att det var "fel grupper" som hade pengar och att de inte skapade efterfrågan nödvändig för expansion. Hans resonemang innehåller också åtminstone en självmotsägelse, när han mitt uppe i en tre sidors utläggning om behovet av en massmarknad menar att stigande reallöner på 1600-talet minskade lönsamheten i manufakturerna (s 48); men i själva verket så är det ju just sådan ökning av pengalöner och efterfrågan som han på andra ställen utpekar som frånvarande men nödvändiga för framsteg.
Ett än större problem i mitt tycke med Hobsbawms förklaring av krisen i den första artikeln är det rejäla glappet medan hans mer konkreta diskussion om orsaker till 1600-talets stagnation, och hans mer övergripande teoretisering. För efter de tre sidorna (s 46-48) som ska vara förklaring till krisen och som i grund och botten handlar om efterfrågan och massmarknad, så återkommer han i slutklämmen till något som ligger på en helt annan nivå och som han inte knyter ihop med de ekonomiska faktorerna som just diskuterats: i sammanfattningen säger han luddigt att "different aspects of the crisis may be reduced to a single formula: economic expansion took place within a social framework which it was not yet strong enough to burst, and in ways adapted to it rather than to the world of modern capitalism" (s 48). Det är många luddiga makrobegrepp här som aldrig definieras i artikeln: "kris", "social framework", faktiskt även "capitalism" som konsekvent i artikeln blandas ihop med industrialism. I slutklämmen talar Hobsbawm också om något som han öht inte knyter ihop med den mer konkreta diskussionen; han hävdar att efter 1600-talets kris "the decisive shift from capitalist enterprise transforming the world in its own pattern took place", och än mer obelagt, "The Revolution in England was thus the most dramatic incident in the crisis, and its turning-point." (s 49) Den engelska revolutionen, vilka som stod för och genomdrev den, vilka dess orsaker var och vad den ledde till har han överhuvudtaget inte diskuterat i artikeln! Detta "thus" är således grovt malplacé.
I artikel två börjar Hobsbawm med att konstatera att han i den första artikeln föreslog att "the 'crisis' itself created the conditions which were to make the industrial revolution impossible". (s 44) Han menar att krisen pågick ca 1620-1720 och att uppsvinget och den industriella revolutionen börjar ungefär på 1760-1780-talen. Vilka var hindren för den industriella revolutionen? Han anför två. Den första är extremt luddig -- "the economy and social structure of pre-capitalist socieites simply did not leave enough scope for it". (s 45) Det här är i mina öron rent snömos. Hinder två menar han handlar om övergången från hantverksmässig produktion till "machines and factories"; han anför att på 1500-1600-talen tillverkningen av metallvaror i Birmingham, vapen i Liège och bestick i Sheffield och Solingen expanderade rejält, men bara kvantitativt, inte kvalitativt: det var fortfarande en hantverksmässig och ineffektiv produktion, om än i större skala. Vi måste kunna förklara från Birmingham (hantverk) till Manchester (maskiner och fabriker), säger han. Detta torde syfta på behovet av massefterfrågan som diskuterats i artikel ett.
Hobsbawms förklaring till hur hindren övervanns tycks vara -- och nu liknar det återigen en metafor -- "koncentration". Han menar att "economic concentration took place in various forms, in East and West" under 1600-talet. Han anför sex typer av ökad koncentration: (1) de stora jordägarna tjänar på småbönders bekostnad, (2) i icke-industriella områden tjänar städer (towns) på landsbygdens bekostnad, (3) inom städerna ökar förmögenhetskoncentrationen, (4) inom industrin växer rural putting-out-industri dirigerad av stora nationella och utländska handelsgrupper på hantverkets bekostnad, (5) de stora städerna växer relativt till småstäder och landsbygd, och handeln koncentrerades till de maritima staterna. (s 47) Av dessa är det egentligen bara faktorerna fyra och sex som för mig framstår som intressanta i Hobsbawms tappning, och bara sexan som också är övertygande. För jordbruket, faktor ett, hävdar han t ex att framsteg kräver "raising productivity and expanding the cultivated area through capitalist farming" (s 47), vilket för mig framstår som ett mycket märkligt påstående -- varför skulle inte jordbruksframsteg kunna ske under feodalismen? Den nyare ekonomiska historien tycks påvisa stegvis, långsamma framsteg i Europas jordbruk ca 1000-1800 (Epstein 1998, Persson 1988, Duplessis 1997 om 1450-1550.) Hobsbawm ser inga teknologiska framsteg även om han menar att i Nederländerna och England gjorde man framsteg genom nya grödor: majs, potatis, tobak. (s 48) Vad gäller Europa öster om Elbe menar h n att "the serf economy was shockingly inefficient. The mere fact of forced labour tied it down to the least inefficient utilization of land and manpower." (s 50) Han menar att denna nått sin gräns 1760-1861. Han menar också, utan empiriska belägg, att det var småbönderna som tog alla smällar av negativ utveckling. (s 50) Som sagt tycker jag att faktor fyra, den storskaligt dirigerade hemindustrin, är intressant. Hobsbawms tolkning är dock minst sagt problematisk och diskutabel. Detta hävdar han:
Hobsbawm diskuterar en Anglo-Dutch symbiosis mellan handlande holländare och industriella engelsmän (s 55), och menar (s 54) att två måsten för den industriella revolutionen är (1) att manufakturer i länder med kapitalistisk bas stimuleras, och (2) att etablera produktionens överhöghet över konsumtionen, med vilket han tycks mena en process där industrier skapar sin egen marknad (s 55f.) Om hur denna process går till är han dock mycket otydlig; han pekar på koncentration av handel till mer industriellt avancerade länder och att särskilt England "generated a large and expanding demand within their home markets" (56), men förklarar i varje fall inte hur den andra processen går till: genom ökad produktion i och inkomster och efterfrågan i jordbruket, genom en omfördelning av inkomster till grupper med högre konsumtionspropensitet, etc? Han betonar också den koloniala faktorn (s 60-62). Han menar att aritokraternas efterfrågan "did not lubricate the wheels of industri half so effectively as middle class purchases" (s 57), men har inte särskilt mycket teori eller empiri om detta.
I slutsatserna är han luddig och något osammanhängande igen. Han hävdar:
Trevor-Roper 1959
Den första artikeln går som sagt ut på att (a) lägga fram belägg för krisens existens, och (b) förklara krisen. Hobsbawm lägger (s 35-37) fram fem typ av belägg. Han menar att befolkningen minskade eller stagnerade (förutom i Nederländerna och Norge), att produktionen stagnerade, att handeln stagnerade, att kolonialismen gick igenom en kris, samt att mitten av 1600-talet var en period av sociala revolter. De empiriska beläggen för de tre första påståendena är något bristande och impressionistiska, antagligen nödvändigt givet tillgången på historisk statistik 1954 när Hobsbawm skrev dessa artiklar. Han säger t ex: "What happened to production? We simply do not know." (s 35) Men han menar att deflationen, belagd i prisstudier av Simiand och Labrousse, indikerar stagnation. För handelns nedgång har han för Östersjöns del statistik från Öresund från danska studier från 1940-talet, och några franska studier. Han menar också att den colbertska merkantilismens fokus på den internationella handeln som ett nollsummespel är ett tecken på stagnerande handel under perioden (s 36). Vad gäller de sociala revolterna pekar han på Frondes i Frankrike, katalanska, napolitanska och portugiska uppror mot det spanska imperiet på 1640-talet, det schweiziska bondekriget 1653 ("expressed both the post-war crisis and the increasing exploitation of peasant by town") samt revolutionen i England. (s 37) Han menar att det bara var på ett fält som 1600-talet innebar ett framsteg, och det var i det politiska systemet, med en "efficient and stable form of government in absolutism on the French model". (s 37) Han ser tre framsteg i detta system: staten lyckas styra stora områden, dra in tillräckligt mycket kontanter för att kunna sköta sina utbetalningar, samt blir effektivare i att styra sina arméer.
Det finns en mycket enkel invändning mot Hobsbawms beskrivning av 1600-talet som en generell kris. Det är att de tre första yttringarna för krisen som han anför -- stagnation eller nedgång i befolkning, produktion och handel -- alla helt enkelt beror på krigen under perioden, och framför allt det trettioåriga kriget 1618-48 som passar alldeles utmärkt med Hobsbawms periodisering där, utifrån prishistoria, krisens början lokaliseras till 1620, och där de sociala revolter som han pekar på inträffade framför allt på 1640- och 50-talen, i slutet eller efterspelet av det stora kriget. Hobsbawm menar dock utifrån 1900-talets krig att det "normalt" går snabbare att bygga upp ekonomin och samhället igen efter ett krig än vad det gjorde på 1600-talet, vilket han tolkar som en djupare svaghet under detta århundrade (s 39).
Vilken är då Hobsbawms förklaring till krisen? Han börjar denna diskussion med att omformulera frågan: när vi diskuterar 1600-talets kris, diskuterar vi varför inte 1400-1500-talens ekonomiska expansion direkt gick över i 1700-1800-talens expansion och den industriella revolutionen. (s 39) Han sammanfattar sin förklaring så här:
"The general argument may be summarized as follows. If capitalism is to triumph, the social structure of feudal or agrarian society must be revolutionized. The social division of labour must be greatly elaborated if productivity is.to increase; the social labour force must be radically redistributed from agriculture to industry while this happens. The proportion of production which is exchanged in the supra-local market must rise dramatically. So long as there is no large body of wage-workers; so long as most men supply their needs from their own production or by exchange in the multiplicity of more or less autarchic local markets which exist even in primitive societies, there is a limit to the horizon of capitalist profit and very little incentive to undertake what we may loosely call mass production, the basis of capitalist industrial expansion." (s 39f)Det här är ju väldigt, väldigt luddigt. Egentligen är det ingen förklaring till varför expansionen inte fortsatte på 1600-talet, utan ett klargörande om hur Hobsbawm ser på hur en övergång från feodalism till kapitalism teoretiskt ser ut -- arbetskraften måste överföras från jordbruk till industri, marknadshandeln över lokal nivå måste öka, andelen lönearbete och handel för kontanter måste öka och massmarknader på så sätt uppstå och ge förutsättningar för storskalig produktion. Vi ser kopplingen till diskussionen om efterfrågans roll i den industriella revolutionen, även om Hobsbawms teoretiserande av detta är lite enklare än t ex Horrells (1996) multi-klassmodell. Viktigt för Hobsbawms förklaring här är hans argument att det inte var brist på kapital, arbetskraft eller teknologi som hindrade framstegen (s 41f).
"Let us now turn to the main causes of the crisis." (s 42) Hobsbawm börjar denna diskussion med Italiens 1500-1600-tal som han menar illustrerar "the weaknesses of 'capitalism' parasitic on a feudal world" (s 42). Han menar att 1500-talets Italien stod för den tidens största anhopning av kapital, men att detta kapital "felinvesterades" flagrant, i byggnader, i utländsk utlåning som under prisrevolutionen (hög inflation) blev en ren förlustaffär, och inte investerade i manufakturer. Också i Östeuropa ökade intäkterna på 1500-talet i export av spannmål baserat på livegenskapsjordbruk, men den livegne bonden var "less of a cash customer than he had been or might have been" och endast gynnade en liten grupp jordbruksmagnater. (s 44) Vad gäller kolonialismen menar Hobsbawm märkligt nog att vinsterna från dess första fas var av en engångsfas snarare än "a regular dividend" (s 45), och att ett byte av typ av kolonialism på 1600-talet var nödvändigt för att öka effektiviteten. Vad gäller hemmamarknaderna för han ett ganska diffust resonemang (s 46-48) om att det var "fel grupper" som hade pengar och att de inte skapade efterfrågan nödvändig för expansion. Hans resonemang innehåller också åtminstone en självmotsägelse, när han mitt uppe i en tre sidors utläggning om behovet av en massmarknad menar att stigande reallöner på 1600-talet minskade lönsamheten i manufakturerna (s 48); men i själva verket så är det ju just sådan ökning av pengalöner och efterfrågan som han på andra ställen utpekar som frånvarande men nödvändiga för framsteg.
Ett än större problem i mitt tycke med Hobsbawms förklaring av krisen i den första artikeln är det rejäla glappet medan hans mer konkreta diskussion om orsaker till 1600-talets stagnation, och hans mer övergripande teoretisering. För efter de tre sidorna (s 46-48) som ska vara förklaring till krisen och som i grund och botten handlar om efterfrågan och massmarknad, så återkommer han i slutklämmen till något som ligger på en helt annan nivå och som han inte knyter ihop med de ekonomiska faktorerna som just diskuterats: i sammanfattningen säger han luddigt att "different aspects of the crisis may be reduced to a single formula: economic expansion took place within a social framework which it was not yet strong enough to burst, and in ways adapted to it rather than to the world of modern capitalism" (s 48). Det är många luddiga makrobegrepp här som aldrig definieras i artikeln: "kris", "social framework", faktiskt även "capitalism" som konsekvent i artikeln blandas ihop med industrialism. I slutklämmen talar Hobsbawm också om något som han öht inte knyter ihop med den mer konkreta diskussionen; han hävdar att efter 1600-talets kris "the decisive shift from capitalist enterprise transforming the world in its own pattern took place", och än mer obelagt, "The Revolution in England was thus the most dramatic incident in the crisis, and its turning-point." (s 49) Den engelska revolutionen, vilka som stod för och genomdrev den, vilka dess orsaker var och vad den ledde till har han överhuvudtaget inte diskuterat i artikeln! Detta "thus" är således grovt malplacé.
I artikel två börjar Hobsbawm med att konstatera att han i den första artikeln föreslog att "the 'crisis' itself created the conditions which were to make the industrial revolution impossible". (s 44) Han menar att krisen pågick ca 1620-1720 och att uppsvinget och den industriella revolutionen börjar ungefär på 1760-1780-talen. Vilka var hindren för den industriella revolutionen? Han anför två. Den första är extremt luddig -- "the economy and social structure of pre-capitalist socieites simply did not leave enough scope for it". (s 45) Det här är i mina öron rent snömos. Hinder två menar han handlar om övergången från hantverksmässig produktion till "machines and factories"; han anför att på 1500-1600-talen tillverkningen av metallvaror i Birmingham, vapen i Liège och bestick i Sheffield och Solingen expanderade rejält, men bara kvantitativt, inte kvalitativt: det var fortfarande en hantverksmässig och ineffektiv produktion, om än i större skala. Vi måste kunna förklara från Birmingham (hantverk) till Manchester (maskiner och fabriker), säger han. Detta torde syfta på behovet av massefterfrågan som diskuterats i artikel ett.
Hobsbawms förklaring till hur hindren övervanns tycks vara -- och nu liknar det återigen en metafor -- "koncentration". Han menar att "economic concentration took place in various forms, in East and West" under 1600-talet. Han anför sex typer av ökad koncentration: (1) de stora jordägarna tjänar på småbönders bekostnad, (2) i icke-industriella områden tjänar städer (towns) på landsbygdens bekostnad, (3) inom städerna ökar förmögenhetskoncentrationen, (4) inom industrin växer rural putting-out-industri dirigerad av stora nationella och utländska handelsgrupper på hantverkets bekostnad, (5) de stora städerna växer relativt till småstäder och landsbygd, och handeln koncentrerades till de maritima staterna. (s 47) Av dessa är det egentligen bara faktorerna fyra och sex som för mig framstår som intressanta i Hobsbawms tappning, och bara sexan som också är övertygande. För jordbruket, faktor ett, hävdar han t ex att framsteg kräver "raising productivity and expanding the cultivated area through capitalist farming" (s 47), vilket för mig framstår som ett mycket märkligt påstående -- varför skulle inte jordbruksframsteg kunna ske under feodalismen? Den nyare ekonomiska historien tycks påvisa stegvis, långsamma framsteg i Europas jordbruk ca 1000-1800 (Epstein 1998, Persson 1988, Duplessis 1997 om 1450-1550.) Hobsbawm ser inga teknologiska framsteg även om han menar att i Nederländerna och England gjorde man framsteg genom nya grödor: majs, potatis, tobak. (s 48) Vad gäller Europa öster om Elbe menar h n att "the serf economy was shockingly inefficient. The mere fact of forced labour tied it down to the least inefficient utilization of land and manpower." (s 50) Han menar att denna nått sin gräns 1760-1861. Han menar också, utan empiriska belägg, att det var småbönderna som tog alla smällar av negativ utveckling. (s 50) Som sagt tycker jag att faktor fyra, den storskaligt dirigerade hemindustrin, är intressant. Hobsbawms tolkning är dock minst sagt problematisk och diskutabel. Detta hävdar han:
"The main result of the 17th century crisis on industrial organization was to eliminate the crafts, and with them the craft-dominated towns, from large-scale production and to establish the 'putting-out' system, controlled by men with capitalist horizons and operated by easily exploitable rural labour. Signs of more ambitious industrial developments, " manufactories " and the like, are not lacking, especially in the last third of the century, and in industries like mining, metallurgy and shipbuilding which required a fairly large- scale of operation, but even without these the industrial changes are striking. " Putting-out " (a protean stage of industrial development) had developed in certain textile industries in the later middle ages, but as a general rule the transformation of crafts into " putting-out " industries began seriously during the boom of the later 16th century." (s 51)Jag ser två stora problem med detta resonemang. Ett, han förklarar inte hur "krisen", detta nebulösa fenomen, i sig "eliminerar" (!) hantverket och de hantverksdominerade städerna. I artikel ett har Hobsbawm definierat krisen som stagnerande befolkning, produktion och handel samt kris för kolonialismen -- HUR kan någon av dessa faktorer "eliminera" hantverket!? Det är undermåligt argumenterat. Genomgående tycker jag att dessa två artiklar lutar sig för mycket på metaforer (och även anekdoter) som argumentationsform, och för lite på data. Det senare kanske för att det helt enklt rådde brist på data på 1950-talet, det kan jag köpa, men argumentationen skulle ändå kunna vara mer stringent, med tydligare definierade begrepp ("kris", "kapitalism" osv). Det andra problemet är hans ogrundade hävdande att även om putting-out-industrin funnits sedan medeltiden så var just 16t00-talet ett kvalitativt skifte. Kanske var det så, men han bevisar det inte. Intressant är i alla fall hans diskussion av sambandet mellan putting-out och geografisk koncentration (s 52), och kopplat till det senare: han pekar på hur Nederländerna och England seglar upp som de ledande ekonomierna på 1600-talet och det tror jag helt och hållet på och jag tror att oavsett vilken tolkning man har av orsaker, det är kanske det viktigaste faktumet i Europas ekonomiska historia på 1600-talet: Spanien och Italiens nedgång, och nordvästra Europas uppgång. Hobsbawm menar att Nederländerna och England hade en mer effektiv kapitalackumulation (bl a genom utländska och koloniala företag) än de sydeuropeiska länderna, och att de sysslade med mindre "misinvestment" än vad medelhavsekonomierna gjorde (s 52); "the concentration of power in the maritime economies incidentally encouraged much productive investment" (s 53). (Mer obegripligt är hans resonemang om statsledd tillväxt i Frankrike på 1600-talet, kanske är det bara ett stickspår. s 53)
Hobsbawm diskuterar en Anglo-Dutch symbiosis mellan handlande holländare och industriella engelsmän (s 55), och menar (s 54) att två måsten för den industriella revolutionen är (1) att manufakturer i länder med kapitalistisk bas stimuleras, och (2) att etablera produktionens överhöghet över konsumtionen, med vilket han tycks mena en process där industrier skapar sin egen marknad (s 55f.) Om hur denna process går till är han dock mycket otydlig; han pekar på koncentration av handel till mer industriellt avancerade länder och att särskilt England "generated a large and expanding demand within their home markets" (56), men förklarar i varje fall inte hur den andra processen går till: genom ökad produktion i och inkomster och efterfrågan i jordbruket, genom en omfördelning av inkomster till grupper med högre konsumtionspropensitet, etc? Han betonar också den koloniala faktorn (s 60-62). Han menar att aritokraternas efterfrågan "did not lubricate the wheels of industri half so effectively as middle class purchases" (s 57), men har inte särskilt mycket teori eller empiri om detta.
I slutsatserna är han luddig och något osammanhängande igen. Han hävdar:
"of all the economies the most 'modern,' the most wholehearted in its subordination of policy to the capitalist entrepreneur was England: the country of the first complete 'bourgeois revolution.' Hence, in a sense, the economic history of the modern world from the middle of the 17th century hinges on that of England, which began the period of crisis - say in the 1610s - as a dynamic, but a minor power, and ended it in the 1710s as one of the world's masters. The English Revolution, with all its far- reaching results, is therefore in a real sense the most decisive product of the 17th century crisis." (s 63)Att Englands uppgång är ett centralt faktum för 1600-talet är obestridligt. Men han har i dessa artiklar inte alls diskuterat revolutionen där, om den var borgerlig och hur, eller vad för ekonomiska konsekvenser den hade. Han har heller inte alls bevisat att revolutionen skulle ha varit ett resultat av någon allmän "1600-talets kris". Man kan jämföra med Acemoglu och Robinsons (2012) tolkning, som är mycket tydligare om Venedig och Spaniens nedgång pga "exkluderande institutioner" där och Englanbds uppgång pga förvisso luddiga faktorer som institutioner, positiv attityd till innovationer och rule of law.
Trevor-Roper 1959
Hobsbawms djupt problematiska analys fick förstås inte stå oemotsagd. Det mest kända svaret kom från den konservative historikern Hugh Trevor-Roper i samma tidskrift, men faktiskt hela fem år senare. Trevor-Ropers slängiga, essäistiska och retoriska text (detta är historia så som den skrevs på 50-talet) börjar visserligen inte med Hobsbawm, utan med påståendet att "The middle of the seventeenth century was a period of revolutions in Europe". Han pekar på puritanska revolutionen i England 1640--60 med krisår 1648--53, Frondes i Frankrike och 1649 en palatskupp i Nederländerna. Också det spanska imperiet var i kris och uppror på 1640-50-talen. "What was the general cause or character of this crisis?", frågar Trevor-Roper då (s 31). Och han specifierar: det finns alltid missnöje i samhället, och vad var det då som gjorde att det europeiska samhället (han målar med den breda penseln!) var sårbart "the the sudden new epidemic of revolution" just i mitten av 1600-talet? Han gör också en ytterligare fin specifiering: krisen tog sig form som konflikt mellan adel och kungamakt, men att beskriva en kris form är inte att förklara den (s 35).
Det trettioåriga kriget är den mest uppenbara orsaken. Men krigen var inget nytt, utan etn fortsättning på 1500-talets kris. Och dessutom så såg England, som var neutralt i 30-åriga kriget, den mest emblematiska revolutionen i mitten av 1600-talets mitt, medan Tyskland som var mest drabbat av kriget inte såg någon revolution (s 33). 1500-talet klarade att hantera sina revolutionära spänningar; 1600-talet gjorde det inte (s 33f). Och Trevor-Ropers framställning är ordrik, men hans egen förklaring är i grund och botten väldigt enkel -- och dåligt underbyggd -- : 1600-talets kris berodde (1) på att staten vuxit sig för stor från renässansfurstarnas hov till 1600-talets absolutism, vilket hämmade ekonomin, och (2) även kyrkan och dess administration have vuxit sig för stor och hämmade utvecklingen.
Här är jag mer intresserad av hans kritik av den marxistiska förklaringen; denna kritik är rätt utförlig och i hög grad träffsäker. Han sammanfattar den marxistiska förklaringen så här: krisen berodde på ekonomisk stagnation som orsakades av att "feodala" förhållanden hämmade dynamiska borgerliga krafter; borgarklassen revolterade därför, framför allt i den puritanska revolutionen (s 35f). Han konstaterar att det är sant att den engelska ekonomin var mer avancerad 1700 än 1600 och att det hände en revolution 1640--60, men konstaterar också det uppenbara: detta betyder inte nödvändigtvis att det var revolutionen som orsakade den ekonomiska utvecklingen (s 36). Han menar att ingen marxist bevisat detta heller. Maurice Dobb antar i Studies in the Development of Capitalism att den engelska puritanska revolutionen var ett genombrott för den moderna kapitalismen och att den bar "all the marks of the classic bourgeois revolution": att kapitalismen var "cramped and frustrated" före den osv. Hobsbawm gör samma argument i sina ttvå artiklar, säger T-R, men utan att säga ett enda ord om hur kopplingen mellan den puritanska revolutionen och ekonomin såg ut (s 37). En rätt markant brist i Hobsbawms argumentationskedja! Trevor-Roper, retorikern, har en kul sågning av hur marxisterna resonerar:
Det trettioåriga kriget är den mest uppenbara orsaken. Men krigen var inget nytt, utan etn fortsättning på 1500-talets kris. Och dessutom så såg England, som var neutralt i 30-åriga kriget, den mest emblematiska revolutionen i mitten av 1600-talets mitt, medan Tyskland som var mest drabbat av kriget inte såg någon revolution (s 33). 1500-talet klarade att hantera sina revolutionära spänningar; 1600-talet gjorde det inte (s 33f). Och Trevor-Ropers framställning är ordrik, men hans egen förklaring är i grund och botten väldigt enkel -- och dåligt underbyggd -- : 1600-talets kris berodde (1) på att staten vuxit sig för stor från renässansfurstarnas hov till 1600-talets absolutism, vilket hämmade ekonomin, och (2) även kyrkan och dess administration have vuxit sig för stor och hämmade utvecklingen.
Här är jag mer intresserad av hans kritik av den marxistiska förklaringen; denna kritik är rätt utförlig och i hög grad träffsäker. Han sammanfattar den marxistiska förklaringen så här: krisen berodde på ekonomisk stagnation som orsakades av att "feodala" förhållanden hämmade dynamiska borgerliga krafter; borgarklassen revolterade därför, framför allt i den puritanska revolutionen (s 35f). Han konstaterar att det är sant att den engelska ekonomin var mer avancerad 1700 än 1600 och att det hände en revolution 1640--60, men konstaterar också det uppenbara: detta betyder inte nödvändigtvis att det var revolutionen som orsakade den ekonomiska utvecklingen (s 36). Han menar att ingen marxist bevisat detta heller. Maurice Dobb antar i Studies in the Development of Capitalism att den engelska puritanska revolutionen var ett genombrott för den moderna kapitalismen och att den bar "all the marks of the classic bourgeois revolution": att kapitalismen var "cramped and frustrated" före den osv. Hobsbawm gör samma argument i sina ttvå artiklar, säger T-R, men utan att säga ett enda ord om hur kopplingen mellan den puritanska revolutionen och ekonomin såg ut (s 37). En rätt markant brist i Hobsbawms argumentationskedja! Trevor-Roper, retorikern, har en kul sågning av hur marxisterna resonerar:
"Altogether, it seems to me that the Marxist identification of the seventeenth-century revolutions with "bourgeois" "capitalist" revolutions, successful in England, unsuccessful elsewhere, is a mere a priori hypothesis. The Marxists see, as we all see, that, at some time between the discovery of America and the Industrial Revolution, the basis was laid for a new "capitalist" form of society. Believing, as a matter of doctrine, that such a change cannot be achieved peacefully but requires a violent "break-through" of a new class, a "bourgeois revolution", they look for such a revolution. Moreover, seeing that the country which led in this process was England, they look for such a revolution in England. And when they find, exactly half-way between these terminal dates, the violent Puritan revolution in England, they cry [eureka]! Thereupon the other European revolutions fall easily into place as abortive bourgeois revolutions. The hypothesis, once stated, is illustrated by other hypotheses. It has yet to be proved by evidence. And it may be that it rests on entirely false premises. It may be that social changes do not necessarily require violent revolution: that capitalism developed in England (as industrial democracy has done) peacefully, and that the violent puritan revolution was no more crucial to its history than (say) the fifteenth-century Hussite and Taborite revolutions in Bohemia, to which it bears such obvious resemblance." (s 37f)
Ogilvie 1992: kris i Tyskland?
Cambridge-ekonomisk-historikern Shelagh Ogilvie konstaterar i början av denna artikel att 1600-talskrisdiskussionen, anglosaxiskt dominerad som den var, ignorerade Tyskland -- trots de tyska rikenas plats i vad som hände i Europa på 1600-talet -- och att tyska historiker ignorerat krisdiskussionen (s 417f). Denna artikel åtgärdar dessa två luckor.
Ogilvie menar att det i litteraturen finns tre perspektiv på krisen: (1) ett ekonomiskt, (2) att det var politiken som orsakade den, och (3) vilken kris? Inom den ekonomorienterade forskningen finns det i sin tur tre varianter: marxistisk, prishistorisk, och ekologi och demografi-orienterade forskare. Marxisterna -- Hobsbawm, Porshnev m fl -- har sett krisen som en del av övergången från feodalism till kapitalism. Prishostorikern Chaunu, sotm studerade handel mellan Spanien och Amerika, ser prisfallet 1620--50 som krisens orsak, medan Romano ser ett keynesianskt efterfrågefall i nordeuropas monetära kris 1619--22 som orsaken. De politiska historikerna har varit mindre sofistikerade om 1600-talskrisen; Trevor-Roper har kritiserats för sin anglocentrism medan Mousnier utvecklat en liknande förklaring om Fronderna i Frankrike. Skeptikerna hävdar att mitten av 1600-talet inte var någon särskilt krisbenägen period; Clark, Elliott, Schoeffer och Topolski pekade ut andra perioder med lika mycket uppror, som 1560-talet och 1590-talet (s 420). Mest intressant menar Ogilvie dock är två syntetiska teorier: Brenner (1976) och N Steensgaard. Brenner förenar marxistisk, prishistorisk och neo-malthusiansk krisanalys i sitt paper, med jordbruksfokus från Romano och malthusianism från Le Roy Ladurie. Brenner såg samma utlösande faktorer i Europa och menade att skillnaden i utfall berodde på olika maktförhållanden mellan lords och peasants i England och Frankrike, som är hans två cases. "The avenues opened by this analysis were never explored", säger Ogilvie (s 420). Medan Brenner förenade de tre ekonomiska approacherna förenade Steensgaard ekonomisk och politisk approach, med statens tillväxt som den stora förändringen; regeringarna "did not create a revolutionary situation: they were in themselves a revolution" (cit s 421).
Efter denna teoriöversikt går Ogilvie över till frågan: "what happens when we put Germany back into the picture?" Och hon menar: "Economic theories of the crisis fail the test posed by German territorial fragmentation". (s 421) Krisen 1619--22 var olika viktig i olika delar av de tyska rikena, det finns ingen tydlig korrelation mellan ekonomisk utveckling och klasskonflikt, och Hosbawms påstådda topp i klasskonflikt mellan borgarklassen och den feodala klassen i mitten av 1600-talet finns inte i Tyskland. (s 422) Ogilvie menar att många tyska städer dominerades av en politisk-byråkratisk bourgeoisie som privilegierades av lokala adelsmän och därför inte hade några anledningar att ena sig med bönderna mot adeln. (s 422) Hon refererar bl a Schultz "Bäuerlicher Klassenkampf und 'zweite Leibeigenschaft'" och Heitz et al Bauer im Klassenkampf och Heitz "Büerliche Klassenkämpfe im Spätfeudalismus" om detta, samt säger: "The GErman urban conflicts studied by Friedrichs (1986) were driven primarily by divisions internal to the bourgeoisie, rather than mirroring feudal-bourgeois class antagonisms." (s 422) Det var heller inte ett läge av Brennersk klasskamp mellan bonde och feodalherre, utan förvånande nog menar hon att intra-klasskonflikter var mer viktiga (s 423). Hon menar också att det inte fanns någon snygg korrelation mellan feodalism och bondeuppror: Brandenburg och Pommern återfeodaliserades utan uppror, medan i södra Tyskland och Habsburgs områden där bonderevolterna var så störst, var dessa riktade lika mycket mot skatt eller religiösa regleringar som mot feodala bördor. (s 424) Hon argumenterar mot Heitz som menar att bondeprotester mot staten och skatter var mot "centraliserad feodalism", och stödjer istället Asch (1988, i German History) tolkning.
Efter att ha avfärdat de ekonomiska teorierna, börjar hon sektionen om politiska teorier med att säga att de är än mer irrelevanta för att förstå Tyskland under perioden (s 427). Trevor-Ropers fokus på konflikt mellan "luxurious 'court' and puritan 'country'" är helt malplacé i sammanhangget; det fanns över 1000 hov i imperiet och de var socialt och geografiskt nära till sina territorier. Inte heller Mousniers teori, byggd på det franska fallet, om konflikt mellan krona och adel löst genom absolutismens framväxt passar; enligt Mousnier stabiliserade absolutismen läget men i Tyskland stabiliserades ingenting (s 427).
Men inte heller skeptikernas perspektiv godkänns av Ogilvie; första halvan av 1600-talet var en period av fler uppror och större kaos än andra perioder, säger hon (s 428). Hennes egna teori om krisen är att det trettioåriga kriget krävde stora skattehöjningar vilket kombinerat med låga överskott ledde till social konflikt; hon ser det trettioåriga kriget som ett "institutionellt växthus" (s 431). Den ökade beskattningen formades i en Brennersk klasskonflikt. (s 432) Så här sammanfattar Ogilvie denna analys:
Cambridge-ekonomisk-historikern Shelagh Ogilvie konstaterar i början av denna artikel att 1600-talskrisdiskussionen, anglosaxiskt dominerad som den var, ignorerade Tyskland -- trots de tyska rikenas plats i vad som hände i Europa på 1600-talet -- och att tyska historiker ignorerat krisdiskussionen (s 417f). Denna artikel åtgärdar dessa två luckor.
Ogilvie menar att det i litteraturen finns tre perspektiv på krisen: (1) ett ekonomiskt, (2) att det var politiken som orsakade den, och (3) vilken kris? Inom den ekonomorienterade forskningen finns det i sin tur tre varianter: marxistisk, prishistorisk, och ekologi och demografi-orienterade forskare. Marxisterna -- Hobsbawm, Porshnev m fl -- har sett krisen som en del av övergången från feodalism till kapitalism. Prishostorikern Chaunu, sotm studerade handel mellan Spanien och Amerika, ser prisfallet 1620--50 som krisens orsak, medan Romano ser ett keynesianskt efterfrågefall i nordeuropas monetära kris 1619--22 som orsaken. De politiska historikerna har varit mindre sofistikerade om 1600-talskrisen; Trevor-Roper har kritiserats för sin anglocentrism medan Mousnier utvecklat en liknande förklaring om Fronderna i Frankrike. Skeptikerna hävdar att mitten av 1600-talet inte var någon särskilt krisbenägen period; Clark, Elliott, Schoeffer och Topolski pekade ut andra perioder med lika mycket uppror, som 1560-talet och 1590-talet (s 420). Mest intressant menar Ogilvie dock är två syntetiska teorier: Brenner (1976) och N Steensgaard. Brenner förenar marxistisk, prishistorisk och neo-malthusiansk krisanalys i sitt paper, med jordbruksfokus från Romano och malthusianism från Le Roy Ladurie. Brenner såg samma utlösande faktorer i Europa och menade att skillnaden i utfall berodde på olika maktförhållanden mellan lords och peasants i England och Frankrike, som är hans två cases. "The avenues opened by this analysis were never explored", säger Ogilvie (s 420). Medan Brenner förenade de tre ekonomiska approacherna förenade Steensgaard ekonomisk och politisk approach, med statens tillväxt som den stora förändringen; regeringarna "did not create a revolutionary situation: they were in themselves a revolution" (cit s 421).
Efter denna teoriöversikt går Ogilvie över till frågan: "what happens when we put Germany back into the picture?" Och hon menar: "Economic theories of the crisis fail the test posed by German territorial fragmentation". (s 421) Krisen 1619--22 var olika viktig i olika delar av de tyska rikena, det finns ingen tydlig korrelation mellan ekonomisk utveckling och klasskonflikt, och Hosbawms påstådda topp i klasskonflikt mellan borgarklassen och den feodala klassen i mitten av 1600-talet finns inte i Tyskland. (s 422) Ogilvie menar att många tyska städer dominerades av en politisk-byråkratisk bourgeoisie som privilegierades av lokala adelsmän och därför inte hade några anledningar att ena sig med bönderna mot adeln. (s 422) Hon refererar bl a Schultz "Bäuerlicher Klassenkampf und 'zweite Leibeigenschaft'" och Heitz et al Bauer im Klassenkampf och Heitz "Büerliche Klassenkämpfe im Spätfeudalismus" om detta, samt säger: "The GErman urban conflicts studied by Friedrichs (1986) were driven primarily by divisions internal to the bourgeoisie, rather than mirroring feudal-bourgeois class antagonisms." (s 422) Det var heller inte ett läge av Brennersk klasskamp mellan bonde och feodalherre, utan förvånande nog menar hon att intra-klasskonflikter var mer viktiga (s 423). Hon menar också att det inte fanns någon snygg korrelation mellan feodalism och bondeuppror: Brandenburg och Pommern återfeodaliserades utan uppror, medan i södra Tyskland och Habsburgs områden där bonderevolterna var så störst, var dessa riktade lika mycket mot skatt eller religiösa regleringar som mot feodala bördor. (s 424) Hon argumenterar mot Heitz som menar att bondeprotester mot staten och skatter var mot "centraliserad feodalism", och stödjer istället Asch (1988, i German History) tolkning.
Efter att ha avfärdat de ekonomiska teorierna, börjar hon sektionen om politiska teorier med att säga att de är än mer irrelevanta för att förstå Tyskland under perioden (s 427). Trevor-Ropers fokus på konflikt mellan "luxurious 'court' and puritan 'country'" är helt malplacé i sammanhangget; det fanns över 1000 hov i imperiet och de var socialt och geografiskt nära till sina territorier. Inte heller Mousniers teori, byggd på det franska fallet, om konflikt mellan krona och adel löst genom absolutismens framväxt passar; enligt Mousnier stabiliserade absolutismen läget men i Tyskland stabiliserades ingenting (s 427).
Men inte heller skeptikernas perspektiv godkänns av Ogilvie; första halvan av 1600-talet var en period av fler uppror och större kaos än andra perioder, säger hon (s 428). Hennes egna teori om krisen är att det trettioåriga kriget krävde stora skattehöjningar vilket kombinerat med låga överskott ledde till social konflikt; hon ser det trettioåriga kriget som ett "institutionellt växthus" (s 431). Den ökade beskattningen formades i en Brennersk klasskonflikt. (s 432) Så här sammanfattar Ogilvie denna analys:
"The century prior to the crisis saw a (probably not coincidental) confluence between the growth of the economy and that of the state. Economic growth increased the value of extra-economic control of economic resources. State growth increased the efficiency with which such control could be exercised. Together, these two growth curves gradually altered the balance of power among the relatively stable social groups and social institutions of the late medieval period. The consequent struggle among classes and re-positioning of institutions eventually issued in rebellion and civil war; and, in the economy, in rent-seeking, inefficiencies, and deadweight losses during the adjustment period. This process was channelled by social structures - in Germany, primarily by corporate groups - and this gave the crisis its special shape in different societies." (s 434)
Vidare så pekar Ogilvie också på religionens roll. Hon diskuterar förloppen i olika delar av Tyskland, och avslutar sin artikel så här, utifrån inbördeskriget i Tyskland:
"This war helped to bring relations between state and society in the different European countries to a crisis in the second quarter of the seventeenth century. The high stakes and tangled alliances of civil war within the Empire enticed (or compelled) other European states to intervene, expanding their own state structures in order to do so. The result, both in Germany and in Europe at large, was to produce an all but legendary pinnacle of human misery in an era when the state was expanding faster than the resources available to support it, and provoking costly social conflict over its control. The German crisis, which came to a head in the Thirty Years War, forced all European states to place intolerable pressures on their subjects. The German crisis, in short, exported disorder to the whole of Europe." (s 441)
Referenser
Hobsbawm, Eric (1954) "The General Crisis of the European Economy in the 17th Century", Past and Present.
Hobsbawm, Eric (1954) "The Crisis of the 17th Century -- II", Past and Present.
Ogilvie, Sheilagh C. (1992) "Germany and the Seventeenth-Century Crisis", The Historical Journal.
Trevor-Roper, Hugh (1959) "The General Crisis of the 17th Century", Past and Present.
I Sverige har 1600-talets kris behandlats bl a av Astrid Hegardt i Akademiens spannmål: Uppbörd, handel och priser vid Uppsala universitet 1635-1719 (1975)
I Sverige har 1600-talets kris behandlats bl a av Astrid Hegardt i Akademiens spannmål: Uppbörd, handel och priser vid Uppsala universitet 1635-1719 (1975)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar