Det dominerande perspektivet på 1910-talets mexikanska revolution, säger historikern Alan Knight i ett klassiskt paper från 1984, är att det var en revolution av rural karaktär. Eric Wolf (1969) presenterade den som ett "bondekrig", jämförbart med de ryska eller kinesiska revolutionerna. Ett annat perspektiv är att se den mexikanska revolutionen som en "as a generalised social and political (some might like to call it a 'hegemonic') crisis, marking the end of the old oligarchic Porfirian order and characterised by mass political mobilisation; as such, it bears comparison with the crises experienced in Italy and Germany after the First World War; in Spain in the early 1930s; in Brazil in the 1960s or Chile in the 1970s." (s. 51) Men vad man inte brukar säga är att det var en arbetar-revolution. Inget arbetarparti sökte eller tog ledarskap över revolutionen; inga arbetarråd etablerades; inga arbetarövertaganden av fabriker skedde som i Turin eller Barcelona.
Knight menar att den mexikanska arbetarklassen vid tiden för revolutionen strukturerades enligt två skiljelinjer: stad-land, och graden av marknadifiering av livet. I städerna var arbetarna i mycket högre grad läskunniga, utbildade och organiserade. De var också mer benägna att rösta. (s. 53-54) På landsbygden var traditionella auktoriteter starkare. Det betydde inte i ett ett-till-ett-förhållande att arbetarna där var mindre revolutionära. Vissa former av traditionella auktoriteter som by-representanter i Morelos eller serrano caciques i Durango eller Puebla kunde ge en "vital organisational prerequisite for protest and rebellion", och existensen av etablerade normer kunde ge upphov till uppror när eliterna bröt mot normerna. (Knight refererar här Moores Injustice från 1978, men EP Thompsons "moral economy" känns också relevant.) De politiska idéer som florerade bland städernas arbetare var många och skiftande. Liberalismen och dess rättighetstänkande var definitivt en av de viktigare tendenserna, och arbetare köpte tryckta exemplar av konstitutionen, som i teorin garanterade friheter att organisera, uttrycka sig och strejka, för 10 c (s. 55). Positivism m m florerade också, men de urbana arbetarna tenderade att inte dela de rurala radikalerna och zapatisternas entusiastiska katolicism (s. 56). Urbana och rurala arbetare delades också av materiella intressen, menar Knight: arbetarna i städerna hade vissa intressen gemensamma med sina arbetsgivare, såsom elektricitetsförsörjningen, att hålla igång produktionen i fabrikerna osv. Liberala ledare ur Porfiriato-regimen hade också under flera decennier sett "arbetarfrågan" som en uppgift också för dem, medan "den rurala frågan" snarast var en fråga om att öka produktionen där till försörjning för stadsbefolkningen. Den liberala elitens perspektiv på bönderna var mer entydigt elitistiskt och fördömande (57-58). Vad gäller marknadens roll i arbetarnas liv, pekar Knight på hacienda-paternalism och självförsörjnings-produktion som viktiga dämpningar av marknadens kraft för arbetarna på landsbygden, peons och peasants (s. 59-60).
Knight är missnöjd med ekonomistiska/positivistiska förklaringar av revolutionen av typen: reallönerna sjönk 1907-10 och det orsakade revolutionen. Han menar att man måste ta in icke-mätbara faktorer också, och ett bredare perspektiv. Sin undersökning om arbetarklassens roll i revolutionen tar därför fart med en bredare beskrivning av klassens sammansättning. 1910 fanns ungefär 100 000 fabriksarbetare (varav 1/3 i textilindustrin) men flera hundra tusen hantverkare. Bland hantverkarna fanns bysmeder, byskomakare etc som arbetade för den egna byn, bortom den nationella marknaden. Dessa spelade ofta en politiskt ledande roll, som "village intellectuals" (62). I städerna var hantverkare ofta på nedgång, i omöjlig konkurrens med fabriksproduktionen. De hade svårt att organisera sig*, men var ledande i protester i form av upplopp; 1910-11 gick en våg av upplopp genom landet städer. Förutom hantverkare i städerna var det framför allt gruvarbetare, i äldre gruvor på nedgång, som var benägna till upplopp. (s. 62-63) I kolgruvorna i Coahuila, en av de norra delstaterna som angränsar till Texas, och koppargruvorna i Sonora var arbetarna snarare fackligt aktiva. I allmänhet så följer Knight Barrington Moore och EP Thompson i att se de mer "avancerat kapitalistiska" arbetargrupperna -- järnvägare, hamnarbetare, textilarbetare, proletariserade gruvarbetare -- som mer reformistiska, mer organiserade och benägna att arbeta inom systemet. (s. 68) En tredje typ av hantverkare var etablerade sådana i städerna som kom från familjer länge etablerade i staden, inte tillhörande proletariatet i snäv bemärkelse. Dessa hantverkare, läskunniga och relativt utbildade och kulturellt aktiva var ryggraden i arbetarklassens civilsamhälle i städerna. De två sista arbetargrupperna som spelade roll i revolutionen var "worker-peasants" i centrala Mexiko som samarbatade med bonderörelserna som Zapatas, och de "semi-proletära" migrantarbetarna i norr som stödde Orozquist- och Villista-rörelserna.
Knight menar att existerande forskning om revolutionen ignorerar de upploppsbenägna hantverkarna och (ibland) "worker-peasants", och överskattar de moderna proletärernas revolutionära roll, t ex med betoning på gruvstrejken i Cananea 1906 och textilstrejken och upploppen i Río Blanco 1907 som föregångare till revolutionen. (69-70) T ex så betonar Anderson i sin bok Outcasts Cananea som "the watershed of the Old Regime". Knight pekar i motsats på att Cananea var ett fäste för oppositionen 1908-10 men inte spelade någon stor roll i revolutionen efter 1910 och aldrig, som tenngruvorna i Bolivia, etablerade sig som ett väpnat läger. Knight kommer tillbaka till sitt argument om att arbetargrupperna i mer avancerade branscher och företag var mer reformistiska och mindre benägna att delta i revolutionen: " Given half a chance, the organised working class opted for unionism and reformism (sometimes camouflaged under revolutionary rhetoric); only when it was brusquely and brutally denied the chance did it entertain risky thoughts of revolution." (s. 71)
Men han förstår nog hur det låter, och börjar nästa sektion som följer: "The object of this exercise is not to create another trite typology of 'primitive' rebels and 'modern' reformists, but to explain historical developments in Mexico between c. 1900 and 1920." (s. 72) För att utforska utvecklingen behövs mer historisk detalj och fokus på de politiska skeendena. Knight delar in den revolutionära utvecklingen i tre faser. (1) period av politisk liberalisering och "modest labour reform" under Maderos regim, 1911-13. (2) Huertas militär-diktatur 1913-14 med politisk repression men fortsatt arbetarmilitans. (3) "the phase of Constitutionalist rule" med ambivalent hållning från staten gentemot arbetarrörelsen. Generellt så menar Knight att " The 1910 revolution ushered in a phase of political change, popular mobilisation, and plebeian optimism - all of which historians have consistently underestimated." (s. 72) Under Madero etablerades ett Department of Labour för att bemöta arbetarfrågan och arbetarnas ekonomiska (strejker) och politiska aktivitet var en viktig delav perioden; arbetare spelade en viktig roll i liberalt politiskt arbete och valarbete i industristäder som Monterrey och Aguascalientes. (s. 74) Även Huerta efter sin kupp var tvungen att förhålla sig till arbetarnas krav och aktivism. Åren efter Huerta var politiskt mer tillåtande men 1915-20 var ekonomiskt och socialt mycket svåra år, förutom i regioner som drog fördel av exportboom i olja och henequen-fibrer, som Yucatán (jfr Levy 2016) där Alvarado byggde en slags välfärdsstat på exportintäkterna. I övriga Mexiko tenderade de många strejkerna under dessa år att vara försvarskamper mot sänkta löner. (76-77) Olika fackföreningar och arbetarorganisationer var med och förhandlade i politiken om vägar framåt, men inte från några styrkepositioner. Förhandlingarna i Mexiko 1919-20 jämför Knight med Stinnes-Legien-avtalet i Tyskland 1918.
"Thus the labour leaders who emerged out of the decade of revolution (like their German contemporaries) traded independence and ideological fidelity for access to power." (s. 79)
Åtta år senare återkom Knight till frågan om den mexikanska revolutionen i ett nytt paper, denna gång publicerat i Past and Present. Artikeln sprang ur en panel om "Revisionistiska tolkningar av revolutioner: ett jämförande perspektiv" vid American Historical Association-konferensen 1989, och ger sig ut för att jämföra historieskrivningen om den mexikanska revolutionen med de om de engelska och franska revolutionerna.**
Den första historieskrivningen om den mexikanska revolutionen, säger Knight, var de segrande deltagarnas egna. Dessa -- den konstitutionalistiska-Sonoranska regimen från 1915-34 -- utmålade revolutionen som en bred folklig rörelse, agrar i social sammansättning och politisk agenda, progressiv, egalitär och nationalistisk. Detta i motsats till en bild av Porfiriato (1876-1911) som en elitistisk, auktoritär, ojämlik och reaktionär regim. Nästan genast framkom också en kontra-historieskrivning dominerad av liberala värderingar, ofta framförd av den utbildade eliten: Enrique Krauzes bok Por una democracia sin adjectivos (1986) är ett sentida uttryck för denna tendens. Andra alternativa historieskrivningar uppstod ur revolutionens olika splittringar (1914-15, 1920, 1924, 1935-36) och de grupper som förlorade då: t ex relativt sett mer konservativa revolutionärer som kastades ut i mitten av 1930-talet och som blev mycket kritiska mot Lázaro Cárdenas segrande falang.
Även i övergången till forskningsbaserad historieskrivning på 1960-70-talen fortsatte de politiska splittringarna från den revolutionära eran att spela en stor roll: den katolska änstern representerad av Jean Meyer (1973, 1974, 1976), den marxistiska vänstern av James Cockcroft (1968), Adolfo Gilly (1971), Arnaldo Córdova (1973) och John Mason Hart (1987), de mer liberala och konservativa tendenserna av Daniel Cisio Villegas (1955-65) och Enrique Krauze. Mer betonande av objektivitet var Stanley Ross (1955), Charles Cumbreland (1952) och Cosio Villegas. Dessa hamnade, menar Knight, i princip själva i den revolutionära mittfåran (s. 165). Sedan det sena 1960-talet och med baby boomers etablerande på universiteten har mängden forskning ökat kraftigt.
Knight definiererar revisionismen som följer.
(1) en kritisk hållning gentemot revolutionen och dess anspråk på att vara en folklig, progressiv och egalitär rörelse.
(2) ett fokus på eliter som de sanna "makers of 'revolution'" och nedtoning av massornas roll -- här refererar han Ramon Ruiz (1980), Romana Falcon (1979) och Jean Meyer (1986).
(3) betoning på revolutionens makthungriga, korrupta och antiklerikala karaktär -- ref Meyer och Marjorie Becker (1988).
(4) en betoning på revolutionen, följaktligen, som en politisk, inte en social omvandling.
(5) ett insisterande att det inte var en social revolution, varken socialistisk eller borgerlig.
(6) en betoning på historisk kontinuitet snarare än brytpunkter. -- här tar Knight också upp Stephen Haber (1989) som han tycker fäster för stor vikt vid att industrin inte växte så mycket efter revolutionen vilket då skulle vara ett tecken på kontinuitet.
(7) en positiv omvärdering av "the Porfirian old regime".
(8) kopplat till punkt 7, också en positiv omvärdering av Huertas regim 1913-14 som inte ses som kontra-revolutionär.
John Womack, tidigare en företrädare för ortodoxin, presenterar i Cambridge History of Latin America en revisionistisk syntes. Där driver han en tes som stämmer väl överens med punkterna 1,2, 4 och 5 ovan:
I sin diskussion av revolutionens karaktär tar Knight också upp betydelsen av att göra seriösa, empiriskt förankrade jämförelser: det är alltför enkelt att jämföra med reifierade tankekonstruktioner om hur andra revolutioner var för att döma ut den mexikanska. Han jämför detta misstag med det tankefel som Tom Nairn och Perry Anderson enligt EP Thompson ("The Peculiarities of the English") gjorde i sin kritik av den engelska arbetarklassens organisatoriska och ideologiska brister:
Knight menar att den mexikanska arbetarklassen vid tiden för revolutionen strukturerades enligt två skiljelinjer: stad-land, och graden av marknadifiering av livet. I städerna var arbetarna i mycket högre grad läskunniga, utbildade och organiserade. De var också mer benägna att rösta. (s. 53-54) På landsbygden var traditionella auktoriteter starkare. Det betydde inte i ett ett-till-ett-förhållande att arbetarna där var mindre revolutionära. Vissa former av traditionella auktoriteter som by-representanter i Morelos eller serrano caciques i Durango eller Puebla kunde ge en "vital organisational prerequisite for protest and rebellion", och existensen av etablerade normer kunde ge upphov till uppror när eliterna bröt mot normerna. (Knight refererar här Moores Injustice från 1978, men EP Thompsons "moral economy" känns också relevant.) De politiska idéer som florerade bland städernas arbetare var många och skiftande. Liberalismen och dess rättighetstänkande var definitivt en av de viktigare tendenserna, och arbetare köpte tryckta exemplar av konstitutionen, som i teorin garanterade friheter att organisera, uttrycka sig och strejka, för 10 c (s. 55). Positivism m m florerade också, men de urbana arbetarna tenderade att inte dela de rurala radikalerna och zapatisternas entusiastiska katolicism (s. 56). Urbana och rurala arbetare delades också av materiella intressen, menar Knight: arbetarna i städerna hade vissa intressen gemensamma med sina arbetsgivare, såsom elektricitetsförsörjningen, att hålla igång produktionen i fabrikerna osv. Liberala ledare ur Porfiriato-regimen hade också under flera decennier sett "arbetarfrågan" som en uppgift också för dem, medan "den rurala frågan" snarast var en fråga om att öka produktionen där till försörjning för stadsbefolkningen. Den liberala elitens perspektiv på bönderna var mer entydigt elitistiskt och fördömande (57-58). Vad gäller marknadens roll i arbetarnas liv, pekar Knight på hacienda-paternalism och självförsörjnings-produktion som viktiga dämpningar av marknadens kraft för arbetarna på landsbygden, peons och peasants (s. 59-60).
Knight är missnöjd med ekonomistiska/positivistiska förklaringar av revolutionen av typen: reallönerna sjönk 1907-10 och det orsakade revolutionen. Han menar att man måste ta in icke-mätbara faktorer också, och ett bredare perspektiv. Sin undersökning om arbetarklassens roll i revolutionen tar därför fart med en bredare beskrivning av klassens sammansättning. 1910 fanns ungefär 100 000 fabriksarbetare (varav 1/3 i textilindustrin) men flera hundra tusen hantverkare. Bland hantverkarna fanns bysmeder, byskomakare etc som arbetade för den egna byn, bortom den nationella marknaden. Dessa spelade ofta en politiskt ledande roll, som "village intellectuals" (62). I städerna var hantverkare ofta på nedgång, i omöjlig konkurrens med fabriksproduktionen. De hade svårt att organisera sig*, men var ledande i protester i form av upplopp; 1910-11 gick en våg av upplopp genom landet städer. Förutom hantverkare i städerna var det framför allt gruvarbetare, i äldre gruvor på nedgång, som var benägna till upplopp. (s. 62-63) I kolgruvorna i Coahuila, en av de norra delstaterna som angränsar till Texas, och koppargruvorna i Sonora var arbetarna snarare fackligt aktiva. I allmänhet så följer Knight Barrington Moore och EP Thompson i att se de mer "avancerat kapitalistiska" arbetargrupperna -- järnvägare, hamnarbetare, textilarbetare, proletariserade gruvarbetare -- som mer reformistiska, mer organiserade och benägna att arbeta inom systemet. (s. 68) En tredje typ av hantverkare var etablerade sådana i städerna som kom från familjer länge etablerade i staden, inte tillhörande proletariatet i snäv bemärkelse. Dessa hantverkare, läskunniga och relativt utbildade och kulturellt aktiva var ryggraden i arbetarklassens civilsamhälle i städerna. De två sista arbetargrupperna som spelade roll i revolutionen var "worker-peasants" i centrala Mexiko som samarbatade med bonderörelserna som Zapatas, och de "semi-proletära" migrantarbetarna i norr som stödde Orozquist- och Villista-rörelserna.
Knight menar att existerande forskning om revolutionen ignorerar de upploppsbenägna hantverkarna och (ibland) "worker-peasants", och överskattar de moderna proletärernas revolutionära roll, t ex med betoning på gruvstrejken i Cananea 1906 och textilstrejken och upploppen i Río Blanco 1907 som föregångare till revolutionen. (69-70) T ex så betonar Anderson i sin bok Outcasts Cananea som "the watershed of the Old Regime". Knight pekar i motsats på att Cananea var ett fäste för oppositionen 1908-10 men inte spelade någon stor roll i revolutionen efter 1910 och aldrig, som tenngruvorna i Bolivia, etablerade sig som ett väpnat läger. Knight kommer tillbaka till sitt argument om att arbetargrupperna i mer avancerade branscher och företag var mer reformistiska och mindre benägna att delta i revolutionen: " Given half a chance, the organised working class opted for unionism and reformism (sometimes camouflaged under revolutionary rhetoric); only when it was brusquely and brutally denied the chance did it entertain risky thoughts of revolution." (s. 71)
Men han förstår nog hur det låter, och börjar nästa sektion som följer: "The object of this exercise is not to create another trite typology of 'primitive' rebels and 'modern' reformists, but to explain historical developments in Mexico between c. 1900 and 1920." (s. 72) För att utforska utvecklingen behövs mer historisk detalj och fokus på de politiska skeendena. Knight delar in den revolutionära utvecklingen i tre faser. (1) period av politisk liberalisering och "modest labour reform" under Maderos regim, 1911-13. (2) Huertas militär-diktatur 1913-14 med politisk repression men fortsatt arbetarmilitans. (3) "the phase of Constitutionalist rule" med ambivalent hållning från staten gentemot arbetarrörelsen. Generellt så menar Knight att " The 1910 revolution ushered in a phase of political change, popular mobilisation, and plebeian optimism - all of which historians have consistently underestimated." (s. 72) Under Madero etablerades ett Department of Labour för att bemöta arbetarfrågan och arbetarnas ekonomiska (strejker) och politiska aktivitet var en viktig delav perioden; arbetare spelade en viktig roll i liberalt politiskt arbete och valarbete i industristäder som Monterrey och Aguascalientes. (s. 74) Även Huerta efter sin kupp var tvungen att förhålla sig till arbetarnas krav och aktivism. Åren efter Huerta var politiskt mer tillåtande men 1915-20 var ekonomiskt och socialt mycket svåra år, förutom i regioner som drog fördel av exportboom i olja och henequen-fibrer, som Yucatán (jfr Levy 2016) där Alvarado byggde en slags välfärdsstat på exportintäkterna. I övriga Mexiko tenderade de många strejkerna under dessa år att vara försvarskamper mot sänkta löner. (76-77) Olika fackföreningar och arbetarorganisationer var med och förhandlade i politiken om vägar framåt, men inte från några styrkepositioner. Förhandlingarna i Mexiko 1919-20 jämför Knight med Stinnes-Legien-avtalet i Tyskland 1918.
"Thus the labour leaders who emerged out of the decade of revolution (like their German contemporaries) traded independence and ideological fidelity for access to power." (s. 79)
Åtta år senare återkom Knight till frågan om den mexikanska revolutionen i ett nytt paper, denna gång publicerat i Past and Present. Artikeln sprang ur en panel om "Revisionistiska tolkningar av revolutioner: ett jämförande perspektiv" vid American Historical Association-konferensen 1989, och ger sig ut för att jämföra historieskrivningen om den mexikanska revolutionen med de om de engelska och franska revolutionerna.**
Den första historieskrivningen om den mexikanska revolutionen, säger Knight, var de segrande deltagarnas egna. Dessa -- den konstitutionalistiska-Sonoranska regimen från 1915-34 -- utmålade revolutionen som en bred folklig rörelse, agrar i social sammansättning och politisk agenda, progressiv, egalitär och nationalistisk. Detta i motsats till en bild av Porfiriato (1876-1911) som en elitistisk, auktoritär, ojämlik och reaktionär regim. Nästan genast framkom också en kontra-historieskrivning dominerad av liberala värderingar, ofta framförd av den utbildade eliten: Enrique Krauzes bok Por una democracia sin adjectivos (1986) är ett sentida uttryck för denna tendens. Andra alternativa historieskrivningar uppstod ur revolutionens olika splittringar (1914-15, 1920, 1924, 1935-36) och de grupper som förlorade då: t ex relativt sett mer konservativa revolutionärer som kastades ut i mitten av 1930-talet och som blev mycket kritiska mot Lázaro Cárdenas segrande falang.
Även i övergången till forskningsbaserad historieskrivning på 1960-70-talen fortsatte de politiska splittringarna från den revolutionära eran att spela en stor roll: den katolska änstern representerad av Jean Meyer (1973, 1974, 1976), den marxistiska vänstern av James Cockcroft (1968), Adolfo Gilly (1971), Arnaldo Córdova (1973) och John Mason Hart (1987), de mer liberala och konservativa tendenserna av Daniel Cisio Villegas (1955-65) och Enrique Krauze. Mer betonande av objektivitet var Stanley Ross (1955), Charles Cumbreland (1952) och Cosio Villegas. Dessa hamnade, menar Knight, i princip själva i den revolutionära mittfåran (s. 165). Sedan det sena 1960-talet och med baby boomers etablerande på universiteten har mängden forskning ökat kraftigt.
Knight definiererar revisionismen som följer.
(1) en kritisk hållning gentemot revolutionen och dess anspråk på att vara en folklig, progressiv och egalitär rörelse.
(2) ett fokus på eliter som de sanna "makers of 'revolution'" och nedtoning av massornas roll -- här refererar han Ramon Ruiz (1980), Romana Falcon (1979) och Jean Meyer (1986).
(3) betoning på revolutionens makthungriga, korrupta och antiklerikala karaktär -- ref Meyer och Marjorie Becker (1988).
(4) en betoning på revolutionen, följaktligen, som en politisk, inte en social omvandling.
(5) ett insisterande att det inte var en social revolution, varken socialistisk eller borgerlig.
(6) en betoning på historisk kontinuitet snarare än brytpunkter. -- här tar Knight också upp Stephen Haber (1989) som han tycker fäster för stor vikt vid att industrin inte växte så mycket efter revolutionen vilket då skulle vara ett tecken på kontinuitet.
(7) en positiv omvärdering av "the Porfirian old regime".
(8) kopplat till punkt 7, också en positiv omvärdering av Huertas regim 1913-14 som inte ses som kontra-revolutionär.
John Womack, tidigare en företrädare för ortodoxin, presenterar i Cambridge History of Latin America en revisionistisk syntes. Där driver han en tes som stämmer väl överens med punkterna 1,2, 4 och 5 ovan:
"The struggle that began in 1910 featured not so much the lower versus the upper class as frustrated elements of the upper and middle classes versus favoured elements of the same classes. In this struggle masses of people were involved, but intermittently, differently from region to region, and mostly under middle-class direction, less in economic and social causes than in a bourgeois civil war." (cit. s. 169)Svårigheterna med att bedöma av vilken karaktär revolutionen var, säger Knight, ökar på grund av dess otroliga komplexitet: regionalt, och över tid. "the Maderista revolution of 1910-11 differed from the Constitutionalist revolution of 1913-14, the Sonoran regime of 1920-34 from the Cardenista of 1934-40, and that in turn from the 'preferred' revolution post-1940." (s. 170) Knight vill betona att det fanns stora folkliga inslag i revolutionen, inte minst 1910-15 och på 1930-talet, vilket gör det orimligt att tala om den som helt och hållet en rörelse uppifrån eller en icke-social process. (172-3) Men man måste beakta variationerna: Womack (1968) har t ex, menar Knight, skrivit en ortodox tolkning av Morelos under den tidiga perioden, men en revistionistisk tolkning av landet som helhet.
I sin diskussion av revolutionens karaktär tar Knight också upp betydelsen av att göra seriösa, empiriskt förankrade jämförelser: det är alltför enkelt att jämföra med reifierade tankekonstruktioner om hur andra revolutioner var för att döma ut den mexikanska. Han jämför detta misstag med det tankefel som Tom Nairn och Perry Anderson enligt EP Thompson ("The Peculiarities of the English") gjorde i sin kritik av den engelska arbetarklassens organisatoriska och ideologiska brister:
"Other countries ... do ... in Every Respect Better. Their Bourgeois Revolutions have been Mature. Their Class Struggles have been Sanguinary and Unequivocal. Their Intelligentsia has been Autonomous and Vertically Integrated. Their Morphology has been Typologically Concrete. Their Proletariat has been Hegemonic." (cit 176-7)
I det mexikanska fallet menar Knight att Arnaldo Córdova gör ett sådant fel när han dömer ut illiterata bönder som icke-ideologiska och politiskt omogna, vilket han kontrasterar med en idealiserad bild av revolutionärer i andra länder, framför allt Frankrike. (s. 177-8)
Till slut så kommer Knight till jämförelsen mellan revisionismen i Mexiko, England och Frankrike. Han sammanfattar dem och deras likheter i åtta punkter.
(1) "First, the notion of a progressive revolution incurs revisionist accusations of teleology; of, in the English context, "Old Hat" Whiggism. Revisionists set great store by contemporary opinions (especially critical contemporary opinions) concerning the revolutionary process; they abhor hindsight (at least, they say they do; in practice they use it like everyone else); and they sometimes make the preposterous - and inconsistent - claim that history must be analysed in the terms used by the historical actors themselves (that, in the anthropological terminology of Kenneth Pike and Marvin Harris, history can operate only in the "emic" mode)." (s. 180)
(2) revolutionerna var mera eliternas verk än massornas. Eliterna studerar man gärna nära inpå så att brokigheter inom dem etableras, och större förändringar (eller vad som tidigare setts som större förändringar) blir då utfall av konflikter inom eliterna, som styrs av småsinta intressen. Agrara samhällen tenderar att porträtteras som "a 'one-class', gemeinschaftlich, rustic community" (181, med referens till Christopher Hill i P and P 1981).
(3) "Conversely, revisionism tends to stress the overweening power of the centralizing revolutionary state, be it Cromwellian, Jacobin or Constitutionalist/Sonoran/Cardenista. The history of the revolution becomes a counterpoint between organic local communities and a mechanical national Leviathan" (182).
(4) "The revolution thus becomes a political undertaking: at best, an exercise in ambitious and arrogant state-building; at worst, a careerist scramble for office. Those who seek to interpret revolutions in terms of underlying "structural" causes, socio-economic pressures, or class antagonisms, are labelled crude reductionists." Keith Michael Baker presenterar en sådana analys av Frankrike; Guerra gör det för Mexiko, den mexikanska revolutionen som "the culmination of Namierite clientelist conflict on the one hand and of a bold, new, modernizing and mobilizing political culture on the other." (s. 182)
(5) utfallet av revolutionen är något litet, kanske ett skifte i politisk kultur, men absolut inte någon social omvandling. "Simon Schama, resurrecting a weary choreographical metaphor, scoffs at the 'dialectical dance routine' of social classes and concludes that "the 'bourgeoisie' said in the Marxist accounts to have been the authors and beneficiaries of the [revolutionary] event have become social zombies, the product of historiographical obsessions rather than historical realities". (s. 183)
(6) revisionister betonar kontinuitet, inte brytpunkter. Hos JCD Clark i England överlever den gamla regimen den engelska revolutionen med hälsan i behåll. I Frankrike referar man gärna till Tocqueville. -- här och annanstans är det uppenbart att Knight (1992) talar om lite samma tendenser i historieforskningen som David Cannadine gjorde 1987.
(7) " While revisionists write down the revolution as manipulated, political and of limited significance, they write up the ancien regime as organic, harmonious and durable". Samhället störtar samman i revolution inte på grund av dess interna motsättningar utan på grund av mer eller mindre konspiratoriska krafter och manipulationer utifrån; här anmärker Knight också lite surt att detta sammanfaller med "certain faschionable general theoris of revolution" som härleder revolutioner till geopolitik -- det är Theda Skocpol han syftar på, och han menar att denna teori bygger på post hoc-resonemang eftersom den inte kan förklara varför vissa krig men inte andra leder till revolutioner.*** (s. 185)
(8) revisionisterna rehabiliterar vissa av den gamla regimens aktörer.
Knight diskuterar också hur revisionismen hänger ihop med politiska strömningar. PRI:s regim förlorade på 1980-talet i popularitet och dess korruption blev allt mer uppenbar -- då blev det mer lockande att skriva revisionistisk historia om att revolutionen inte var så bra ändå. (s. 190)
Han diskuterar också sambandet mellan regionala lokalstudier och revisionism, och driver kanske lite väl hårt tesen att en snäv lokal design ofelbart leder en fel och till att man missar the big picture. (s. 193-6) Revisionismen bör också, menar Knight ses i ljuset av vänsterns och marxismens nedgång och framstegen för en antistatlig liberal höger. Berättelserna om revolutioner blir då varnande berättelser om hur farligt det är med radikalism:
(1) "First, the notion of a progressive revolution incurs revisionist accusations of teleology; of, in the English context, "Old Hat" Whiggism. Revisionists set great store by contemporary opinions (especially critical contemporary opinions) concerning the revolutionary process; they abhor hindsight (at least, they say they do; in practice they use it like everyone else); and they sometimes make the preposterous - and inconsistent - claim that history must be analysed in the terms used by the historical actors themselves (that, in the anthropological terminology of Kenneth Pike and Marvin Harris, history can operate only in the "emic" mode)." (s. 180)
(2) revolutionerna var mera eliternas verk än massornas. Eliterna studerar man gärna nära inpå så att brokigheter inom dem etableras, och större förändringar (eller vad som tidigare setts som större förändringar) blir då utfall av konflikter inom eliterna, som styrs av småsinta intressen. Agrara samhällen tenderar att porträtteras som "a 'one-class', gemeinschaftlich, rustic community" (181, med referens till Christopher Hill i P and P 1981).
(3) "Conversely, revisionism tends to stress the overweening power of the centralizing revolutionary state, be it Cromwellian, Jacobin or Constitutionalist/Sonoran/Cardenista. The history of the revolution becomes a counterpoint between organic local communities and a mechanical national Leviathan" (182).
(4) "The revolution thus becomes a political undertaking: at best, an exercise in ambitious and arrogant state-building; at worst, a careerist scramble for office. Those who seek to interpret revolutions in terms of underlying "structural" causes, socio-economic pressures, or class antagonisms, are labelled crude reductionists." Keith Michael Baker presenterar en sådana analys av Frankrike; Guerra gör det för Mexiko, den mexikanska revolutionen som "the culmination of Namierite clientelist conflict on the one hand and of a bold, new, modernizing and mobilizing political culture on the other." (s. 182)
(5) utfallet av revolutionen är något litet, kanske ett skifte i politisk kultur, men absolut inte någon social omvandling. "Simon Schama, resurrecting a weary choreographical metaphor, scoffs at the 'dialectical dance routine' of social classes and concludes that "the 'bourgeoisie' said in the Marxist accounts to have been the authors and beneficiaries of the [revolutionary] event have become social zombies, the product of historiographical obsessions rather than historical realities". (s. 183)
(6) revisionister betonar kontinuitet, inte brytpunkter. Hos JCD Clark i England överlever den gamla regimen den engelska revolutionen med hälsan i behåll. I Frankrike referar man gärna till Tocqueville. -- här och annanstans är det uppenbart att Knight (1992) talar om lite samma tendenser i historieforskningen som David Cannadine gjorde 1987.
(7) " While revisionists write down the revolution as manipulated, political and of limited significance, they write up the ancien regime as organic, harmonious and durable". Samhället störtar samman i revolution inte på grund av dess interna motsättningar utan på grund av mer eller mindre konspiratoriska krafter och manipulationer utifrån; här anmärker Knight också lite surt att detta sammanfaller med "certain faschionable general theoris of revolution" som härleder revolutioner till geopolitik -- det är Theda Skocpol han syftar på, och han menar att denna teori bygger på post hoc-resonemang eftersom den inte kan förklara varför vissa krig men inte andra leder till revolutioner.*** (s. 185)
(8) revisionisterna rehabiliterar vissa av den gamla regimens aktörer.
Knight diskuterar också hur revisionismen hänger ihop med politiska strömningar. PRI:s regim förlorade på 1980-talet i popularitet och dess korruption blev allt mer uppenbar -- då blev det mer lockande att skriva revisionistisk historia om att revolutionen inte var så bra ändå. (s. 190)
Han diskuterar också sambandet mellan regionala lokalstudier och revisionism, och driver kanske lite väl hårt tesen att en snäv lokal design ofelbart leder en fel och till att man missar the big picture. (s. 193-6) Revisionismen bör också, menar Knight ses i ljuset av vänsterns och marxismens nedgång och framstegen för en antistatlig liberal höger. Berättelserna om revolutioner blir då varnande berättelser om hur farligt det är med radikalism:
"When revolutions (regrettably?) occur, they are the result not of deep-seated structural causes, palpable oppression or organized popular resistance - but rather of chance, miscalculation or foreign meddling. As such, revolutions can be avoided, which is perhaps reassuring. And if, due to the inattentiveness of the wise or the machinations of the wicked, they do occur, they merely condemn their victims to a costly and counterproductive ordeal. Each dismal revolutionary experience stands as a sobering warning against the folly of radicalism." (197)
Simon Schama slår sig på bröstet för att ha "placerat våldet i centrum av berättelsen" om den franska revolutionen. "R. H. Tawney and Hill, Lefebvre and Albert Soboul, Tannenbaum and Valades, become the toppled giants of an outdated orthodoxy, who have gone the way of Marxism and collectivism - to the dustbin of history." (198) Knight menar att revisionisterna förklarat sin seger alltför tidigt. Revolutioner var inte så enkelt relaterade till en klass upp- eller nedgång som Soboul eller Hill hävdade, men kan inte heller förminskas á la revisionismen.
Referenser
Alan Knight (1984), "The Working Class and the Mexican Revolution, c. 1900-1920", Journal of Latin American Studies, May, 1984, Vol. 16, No. 1.
Alan Knight (1992), "Revisionism and Revolution: Mexico Compared to England and France", Past and Present, Feb., 1992, No. 134, pp. 159-199.
Fotnoter
* Typiskt för hantverkare i städerna, menar Knight med referens till EP Thompsons Making of the English Working Class. Referenser till engelsk arbetarhistoria återkommer: vad gäller gruvarbetarnas upplopp (s. 63) hänvisas till Hobsbawms Primitive Rebels (1974) och Rudés Crowd in History (1964).
** Knight kommenterar lite sarkastiskt i en fotnot att en tredjedel av publiken till panelen lämnade rummet när papprena om England och Frankrike hade presenterats, och presentationen om Mexiko skulle börja. (s. 160)
*** Knight anmärker att han har kritiserat Skocpols statscentrerade teori om revolutioner mer utförligt i Alan Knight, "Social Revolution: A Latin American Perspective", Bull. Latin Amer. Research, ix (1990), pp. 175-8.
Referenser
Alan Knight (1984), "The Working Class and the Mexican Revolution, c. 1900-1920", Journal of Latin American Studies, May, 1984, Vol. 16, No. 1.
Alan Knight (1992), "Revisionism and Revolution: Mexico Compared to England and France", Past and Present, Feb., 1992, No. 134, pp. 159-199.
Fotnoter
* Typiskt för hantverkare i städerna, menar Knight med referens till EP Thompsons Making of the English Working Class. Referenser till engelsk arbetarhistoria återkommer: vad gäller gruvarbetarnas upplopp (s. 63) hänvisas till Hobsbawms Primitive Rebels (1974) och Rudés Crowd in History (1964).
** Knight kommenterar lite sarkastiskt i en fotnot att en tredjedel av publiken till panelen lämnade rummet när papprena om England och Frankrike hade presenterats, och presentationen om Mexiko skulle börja. (s. 160)
*** Knight anmärker att han har kritiserat Skocpols statscentrerade teori om revolutioner mer utförligt i Alan Knight, "Social Revolution: A Latin American Perspective", Bull. Latin Amer. Research, ix (1990), pp. 175-8.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar