Javier Arnaut vid Grönlands universitet (!) går i en artikel från 2018 tillbaka till frågan om löneutvecklingen under Diaz-perioden. Hos författare som Tannenbaum (1968), Gilly (1971), Knight (1986) och Nickel (1988) var stagnaerande eller fallande reallöner en central förklaring till det växande folkliga missnöjet med Diaz-regimen som ledde fram till revolutionen år 1910. Arnaut vill dock ifrågasätta ifall lönerna verkligen föll. BNP per capita ökade med 150 procent från 1870 till 1910 enligt Maddisons uppdaterade dataset. Historikern Fredrich Katz (1991) menade dock att tillväxten var koncentrerad till de norra delstaterna. Det finns också andra uppenbara obalanser i utvecklingen. År 1910, efter Diaz privatiseringar av allmänningar m m, ägde 835 familjer hela 95 procent av den odlade jorden i landet! (s.47) Var det en sådan ojämlikhet som tryckte ner levnadsstandarden för de peones som arbetade för de stora jordägarna, hacendados? Så var det enligt den "black legend" om de usla villkoren under Diaz som kritiska historiker vidarebefordrat. På 1980-talet kom dock motstridiga berättelser, associerade med New Economic History. John Coatsworth berättade i Growth Against Development (1981) om järnvägarnas betydelse för att främja ekonomisk tillväxt och integrera den nationella ekonomin. Sedan dess har Aurora Gómez-Galvarriato (1998, 2013) gjort viktiga studier av löneutvecklingen. I sin studie av en textilfabrik i Veracruz vid Golfen, i sydöstra delen av landet, visade hon att lönerna steg 1900-07 men föll med 18 procent 1907-10. Det är dock inte säkert att detta är representativt för landet i stort -- för den delen låg den mesta industrin i de norra delarna av landet.
Arnaut talar varmt för att använda regionala källor, för att kunna påvisa olika tendenser i olika delar av landet. (s. 48) Han använder priser på sex viktiga varor: majs, vete, kött, bönor, ris och socker.
Bilden överlag för hela landet är att nominallöner och priser gick ganska mycket i takt: på 1880-talet stod båda ganska stilla och efter 1890 ökade båda, så att reallönen fortsatte vara ganska konstant. Priserna ökade i ungefär samma takt i hela landet, eller åtminstone från och med 1895. Däremot var de på lite olika nivåer. De nordliga delarna av landet, och framför allt de vid Stilla Havet, hade höst priser från början och är stagnerade de 1885-95. Däremot ökade priserna i lågprisregioner i södern. Därför skedde under perioden en konvergens i regionala priser.
När de regionala löneserierna deflateras med matpriser från Mexico City så ser man att det är Gulf-regionen och Pacific North-regionen konsenvent hade högst löner. De norra delstaterna stack också upp. I botten fefann sig de centrala delstaterna och Pacific South. (Figur 4.) I Figur 5, som jag klistrat in nedan, deflateras istället de regionala lönerna med priser från respektive region. Då ser vi att det är delstaterna vid Golfen -- Veracruz, Campeche, Quintana Roo, and Yucatán -- som har klart högst löner. I dessa stater pågick under perioden en boom i henequen, en planta vars fibrer användes i textilindustrin (jfr Levy 2016). Därför ökade lönerna där, men priserna ökade inte lika mycket. Gruvindustrins löner var relativt höga, men priserna var också höga i nordstaterna där de flesta av gruvorna låg. (s. 57)
Arnaut finner ingen reallönekonvergens mellan regionerna under perioden (s. 55-58)
Förekomsten av debt peonage/bonded labor är en välkänd del av den mexikanska landsbygden under denna period (jfr Bauer 1979). Det förbjöds i konstitutionen 1857 men användes i praktiken ändå under Porfiriato, särskilt i regioner där jordbruket och de stora plantagerna boomade, som Yucatán. Knight (1986) och Katz (1991) har diskuterat regionala skillnader i ofritt arbete: i norr var det mesta arbetaet fritt, i centrum förhärskade "traditionell" debt peonagee i i södern var "a coercive and extractive debt peonage" vanligt. (s. 58) I södern ökade arbetsgivarna lönerna under perioden, och skärpte förtrycket av arbetarna, för att möta den ökade konkurrensen om arbetare.
Arnaut betonar i sina slutsatser att tolkningen om en revolution mer eller mindre orsakad av fallande levnadsstandard och reallöner, inte stämmer på ett kvantitativt plan. Det är dock en gåta som kvarstår: hur kunde reallönerna stå stilla, när BNP per capita ökade rejält över perioden 1876-1910? " where did all the fruits of economic growth go if Mexican laborers did not capture it in its entirety?" (s. 60)
Referens
Javier L. Arnaut (2018) "Mexican Real Wages Before the Revolution: A Reappraisal", Iberoamericana – Nordic Journal of Latin American and Caribbean Studies, 47(1), pp. 45–62,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar