Artikeln "The Colonial Origins of Comparative Development: An Empirical Investigation" av nationalekonomerna Daron Acemoglu och Simon Johnson och statsvetaren James Robinson har nått stort inflytande; den har 6424 citeringar på Google Scholar. Den är allmänt känd bara som AJR. Den börjar med en stor fråga: "What are the fundamental causes of the large differences in income per capita across countries?" Många har på senare år hävdat att institutioner -- säker äganderätt, mindre förvridande policies -- ger mer investeringar i fysiskt kapital och humankapital, och att detta leder till högre inkomster (North och Thomas 1973; Jones 1981; North 1981). Det finns en del stöd för denna idé från tvärsnittsregressioner (Knack och Keefer 1995, Mauro 1995, Hall och Jones 1999, Rodrik 1999), och från några mikrotudier (Besley 1995, Mazoingo 1999, Johnson et al 1999). Men "we lack reliable estimates of the effect of institutions on economic performance" (1369). Det är sannolikt att det finns omvänd kausalitet: rikare länder väljer bättre institutioner. De två variablerna institutionell kvalitet och rikedom kommer också att påverkas av andra bakomliggande variabler. Därför behövs en exogen källa till variation i institutioner, för att kunna skatta effekten på välståndet (1370).
AJR använder institutionella skillnader mellan länder som koloniserades av européer som exogen variation. Teorin bygger på tre antaganden: (1) det fanns olika typer av koloniseringspolicies som skapade olika typer av institutioner. På den ena extremen installerade de europeiska kolonialmakterna "extraktiva stater", som i den belgiska koloniseringen av Kongo. Regimen installerade inte stabila äganderätter (för den infödda befolkningen), utan skapade institutioner för att exploatera den infödda befolkningen så mycket som möjligt och skicka hem pengarna. På den andra extremen installerade kolonialherrrarna vad historikern Alfred Crosby (1986) kallat "neo-Europes", europeiska institutioner med privat äganderätt och kontroll mot statlig övermakt. Exempel på detta är Australien, Nya Zeeland, Kanada och USA. (2) Valet av koloniseringsstrategi påverkades av "the feasability of settlements". På platser där sjukdomsbilden missgynnade europeisk bosättning tenderade strategin att bli extraktiv. (3) De koloniala institutionerna bestod också efter att kolonierna blev nationellt självständiga. De sammanfattar fint sin teori i en bild:
De använder data på dödligheten för soldater, biskopar och sjömän i kolonierna mellan 1600- och 1800-talen, mest från historikern Philip D. Curtins arbeten. Det handlar om 64 tidigare kolonier, från Algeriet till Zaire (s 1392). Deras mått på institutionell kvalitet idag är "risk för expropriering"-indexet från Political Risk Services (1350). De medger själva i en fotnot att detta inte är den enda institutionella variabeln som spelar roll, utan att det gäller också oberoende rättssystem, jämlik tillgång till utbildning, och jämlika medborgerliga rättigheter (1340-1n). Dessa anges dock vara starkt korrelerade med skydd från expropriering, och i arbetspapperversionen (NBER-papper, 2000) redovisar de liknande resultat med andra institutionella variabler. Att deras institutionella teori ändå huvudsakligen kläs i ett språk av "säker äganderätt" menar jag reflekterar den nyinstitutionella teorins marknadsliberala bias från 1970- och 80-talen och som avtagit med åren, ännu mer från AJR 2001 till Acemoglu och Robinsons bok från 2012 Why Nations Fail. (Också Simon Johnson har blivit mindre marknadsliberal under 2000-talet, vilket syns i hans finanskrisbok 13 Bankers och på bloggen Baseline Scenario.)
I en regression förklarar variationerna i kolonisatördödlighet 25 procent av variationerna i institutionell kvalitet ca 2000. Effekterna genom institutioner på BNP per capita är mycket starka. Regressionerna bygger på antagandet (exclusion restriction) att kolonisatördödligheten på 1600-1700-1800-talen inte är korrelerade med en sjukdomsbild idag som i sig påverkar BNP per capita. I så fall så tillskriver deras IV-regressioner för mycket förklaringskraft till 1600- 1700- 1800-talsdödligheten (1371). De menar att detta antagande är okej eftersom malaria och gula febern var de viktigaste orsakerna till stor dödlighet bland kolonisatörer som inte var immuna mot dessa sjukdomar, men att dessa sjukdomar inte har så stor effekt i Afrika idag (1371f). De illustrerar detta med att den årliga dödligheten för lokalt rekryterade soldater i brittiska armén i Bengalen och Madras var 11 respektive 13 av 1000, vilket ungefär motsvarar brittiska soldater på hemmaplan med 15 av 1000. Brittiska soldater i Bengalen och Madras hade däremot dödlighetstal mellan 70 och 170 av 1000 (s 1372).
De visar att resultaten är robusta för att plocka bort outliers; att ta bort Australien, Nya Zeeland, Kanada, USA eller alla afrikanska länder ändrar inte resultatet (1372). Intressant nog så blir varken avstånd till ekvatorn eller en dummy för Afrika signifikant på BNP per capita 1995 när variabeln för institutionell kvalitet är med (1372). "These results suggest that Africa is poorer than the rest of the wrold not because of pure geographic or cultural factors, but because of worse institutions." Approachens validitet (dvs deras exclusion restriction) hotas om andra faktorer är korrelerade både med kolonisatörernas dödlighet och BNP per capita 1995. De gör två saker för att kolla att resultaten inte drivs av utelämnade faktorer. Ett, de inkluderar kontrollvariabler som vilken som var kolonialmakten, juridisk tradition, klimat, religion, geografi, naturresurser, odlingsjordens kvalitet, mått på etnolingvistisk fragmentering, förekomsten av malaria idag, förväntad livslängd, och andel av dagens befolkning som kommer från Europa. Två, det skulle också kunna vara så att kolonisatörernas dödlighet har en effekt på BNP per capita av en annan anledning. De använder ett test för överidentifikation genom att använda europeisk migration till kolonierna och tidiga institutioner som ytterligare instrument (1372).
De konstaterar att många forskare -- Robinson och Gallagher (1961), Hann och Duignan (1962), Denoon (1983) och Cain och Hopkins (1993) -- tidigare betonat de institutionella skillnaderna mellan "settler colonies" som USA och andra kolonier. Hayek (1960), La Porta et al (1998) med flera har betonat att länder med anglosaxisk laglig tradition är rikare än andra, t ex de med en historia av napoleonsk rätt. Landes (1998) menar att länder som varit kolonier under England är rikare än andra tidigare kolonier eftersom engelsk kultur är överlägsen. För Acemoglu och Robinson är det inte koloonisatörernas identitet som är det viktiga utan förhållandena på de platser som koloniserats, vilket de har gemensamt med Sokoloff och Engerman (1997) som betonat vikten av faktortillgångar och ojämlikhet. Metodologiskt har AJR det gemensamt med Mauro (1995, i QJE) och Hall och Jones (1999, i QJE) att de använder instrumentvariabelapproach; de sågar dock Mauros och Hall och Jones instrument: Mauro använder etnolingvistisk fragmentering som instrument för korruption (!) och Hall och Jones avstånd från ekvatorn som instrument för social infrastruktur (!).
AJR använder institutionella skillnader mellan länder som koloniserades av européer som exogen variation. Teorin bygger på tre antaganden: (1) det fanns olika typer av koloniseringspolicies som skapade olika typer av institutioner. På den ena extremen installerade de europeiska kolonialmakterna "extraktiva stater", som i den belgiska koloniseringen av Kongo. Regimen installerade inte stabila äganderätter (för den infödda befolkningen), utan skapade institutioner för att exploatera den infödda befolkningen så mycket som möjligt och skicka hem pengarna. På den andra extremen installerade kolonialherrrarna vad historikern Alfred Crosby (1986) kallat "neo-Europes", europeiska institutioner med privat äganderätt och kontroll mot statlig övermakt. Exempel på detta är Australien, Nya Zeeland, Kanada och USA. (2) Valet av koloniseringsstrategi påverkades av "the feasability of settlements". På platser där sjukdomsbilden missgynnade europeisk bosättning tenderade strategin att bli extraktiv. (3) De koloniala institutionerna bestod också efter att kolonierna blev nationellt självständiga. De sammanfattar fint sin teori i en bild:
De använder data på dödligheten för soldater, biskopar och sjömän i kolonierna mellan 1600- och 1800-talen, mest från historikern Philip D. Curtins arbeten. Det handlar om 64 tidigare kolonier, från Algeriet till Zaire (s 1392). Deras mått på institutionell kvalitet idag är "risk för expropriering"-indexet från Political Risk Services (1350). De medger själva i en fotnot att detta inte är den enda institutionella variabeln som spelar roll, utan att det gäller också oberoende rättssystem, jämlik tillgång till utbildning, och jämlika medborgerliga rättigheter (1340-1n). Dessa anges dock vara starkt korrelerade med skydd från expropriering, och i arbetspapperversionen (NBER-papper, 2000) redovisar de liknande resultat med andra institutionella variabler. Att deras institutionella teori ändå huvudsakligen kläs i ett språk av "säker äganderätt" menar jag reflekterar den nyinstitutionella teorins marknadsliberala bias från 1970- och 80-talen och som avtagit med åren, ännu mer från AJR 2001 till Acemoglu och Robinsons bok från 2012 Why Nations Fail. (Också Simon Johnson har blivit mindre marknadsliberal under 2000-talet, vilket syns i hans finanskrisbok 13 Bankers och på bloggen Baseline Scenario.)
den beskrivande statistiken över de tre huvudvariablerna redovisas bara i appendixet, vilket
jag inte riktigt gillar. Det tar också lång tid innan de redovisar hur många länder det
egentligen är de har med, och vilka. Jag tolkar detta som att det viktiga för AJR är generaliserbarheten, inte de historiska fallen.
I en regression förklarar variationerna i kolonisatördödlighet 25 procent av variationerna i institutionell kvalitet ca 2000. Effekterna genom institutioner på BNP per capita är mycket starka. Regressionerna bygger på antagandet (exclusion restriction) att kolonisatördödligheten på 1600-1700-1800-talen inte är korrelerade med en sjukdomsbild idag som i sig påverkar BNP per capita. I så fall så tillskriver deras IV-regressioner för mycket förklaringskraft till 1600- 1700- 1800-talsdödligheten (1371). De menar att detta antagande är okej eftersom malaria och gula febern var de viktigaste orsakerna till stor dödlighet bland kolonisatörer som inte var immuna mot dessa sjukdomar, men att dessa sjukdomar inte har så stor effekt i Afrika idag (1371f). De illustrerar detta med att den årliga dödligheten för lokalt rekryterade soldater i brittiska armén i Bengalen och Madras var 11 respektive 13 av 1000, vilket ungefär motsvarar brittiska soldater på hemmaplan med 15 av 1000. Brittiska soldater i Bengalen och Madras hade däremot dödlighetstal mellan 70 och 170 av 1000 (s 1372).
De visar att resultaten är robusta för att plocka bort outliers; att ta bort Australien, Nya Zeeland, Kanada, USA eller alla afrikanska länder ändrar inte resultatet (1372). Intressant nog så blir varken avstånd till ekvatorn eller en dummy för Afrika signifikant på BNP per capita 1995 när variabeln för institutionell kvalitet är med (1372). "These results suggest that Africa is poorer than the rest of the wrold not because of pure geographic or cultural factors, but because of worse institutions." Approachens validitet (dvs deras exclusion restriction) hotas om andra faktorer är korrelerade både med kolonisatörernas dödlighet och BNP per capita 1995. De gör två saker för att kolla att resultaten inte drivs av utelämnade faktorer. Ett, de inkluderar kontrollvariabler som vilken som var kolonialmakten, juridisk tradition, klimat, religion, geografi, naturresurser, odlingsjordens kvalitet, mått på etnolingvistisk fragmentering, förekomsten av malaria idag, förväntad livslängd, och andel av dagens befolkning som kommer från Europa. Två, det skulle också kunna vara så att kolonisatörernas dödlighet har en effekt på BNP per capita av en annan anledning. De använder ett test för överidentifikation genom att använda europeisk migration till kolonierna och tidiga institutioner som ytterligare instrument (1372).
De konstaterar att många forskare -- Robinson och Gallagher (1961), Hann och Duignan (1962), Denoon (1983) och Cain och Hopkins (1993) -- tidigare betonat de institutionella skillnaderna mellan "settler colonies" som USA och andra kolonier. Hayek (1960), La Porta et al (1998) med flera har betonat att länder med anglosaxisk laglig tradition är rikare än andra, t ex de med en historia av napoleonsk rätt. Landes (1998) menar att länder som varit kolonier under England är rikare än andra tidigare kolonier eftersom engelsk kultur är överlägsen. För Acemoglu och Robinson är det inte koloonisatörernas identitet som är det viktiga utan förhållandena på de platser som koloniserats, vilket de har gemensamt med Sokoloff och Engerman (1997) som betonat vikten av faktortillgångar och ojämlikhet. Metodologiskt har AJR det gemensamt med Mauro (1995, i QJE) och Hall och Jones (1999, i QJE) att de använder instrumentvariabelapproach; de sågar dock Mauros och Hall och Jones instrument: Mauro använder etnolingvistisk fragmentering som instrument för korruption (!) och Hall och Jones avstånd från ekvatorn som instrument för social infrastruktur (!).
Referenser
Daron Acemoglu, Simon Johnson, James A. Robinson, "The Colonial Origins of Comparative Development: An Empirical Investigation" (pdf), The American Economic Review, Vol. 91, No. 5 (Dec., 2001). Statistiken och Stata-filerna finns att ladda ner från Acemoglus hemsida här -- föredömligt transparent!
även:
även:
Daron Acemoglu, Simon Johnson, James A. Robinson, "Reversal of Fortune: Geography and Institutions in the Making of the Modern World Income Distribution" (pdf), The Quarterly Journal of Economics, Vol. 117, No. 4 (Nov., 2002), pp. 1231-1294
David Albuoy, "The Colonial Origins of Comparative Development: An Empirical Investigation: Comment", American Economic Review, 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar