måndag 30 september 2013

Produktivitetens politik och klasskompromisser i efterkrigstidens Västeuropa

Detta blogginlägg gar igenom (delar av) forskningslitteraturen om Västeuropas ekonomier under efterkrigstiden, ungefär 1945-1973, med forskningsdiskussioner som: vad avgjorde den goda tillväxten under perioden? Hur viktiga var löneaterhallsamhetsstrategier för tillväxten? Varför hade Storbritannien en relativt dalig utveckling? Här gar jag igenom 14 papers pa dessa teman.


Kreile 1977
Omedelbart efter kriget var inhemsk efterfragan viktig för tillväxten i Västtyskland, men snabbt gick man över till exportdriven tillväxt. BRD:s konkurrenskraft pa världsmarknaderna gynnades av "abundant supply of labor", först fran ett stort inflöde fran DDR och öst -- 10 miljoner människor till 1953 -- och sedan av "massive recruiting of foreign workers": 1971 utgjorde gästarbetarna 10.3 procent av arbetskraften (777). "Until late in the 1960s, labor unions exercised remarkable restraint, if not docility, in their wage policy. This attitude reflected a high degree of 'inflation-consciousness' as well as a concern for export performance. Class conflict was suspended in exchange for the dividends of growth. Although there is certainly some truth to Kindleberger's argument that it was the
force des choses' (i.e., structural economic and social factors) rather than policy which produced the German results, economic policy was definiteliy and important ingredient of the magic potion." (777) Bl a beskattning gynnsam för företagen; ökade tillväxten men ocksa ojämlikheten. "A deliberate policy of deflation combined with 'income policy from below' (Kindleberger) kept inflation rates down and domestic demand checked, so that the drive for export markets was doubly stimulated." (777) DM "kroniskt undervärderad". De stora exportföretagen har ett starkt nätverk och starkt politiskt inflytande (778f). Inte facket: "organized labor is largely frozen out of the policy-making process". (779). Kommandohöjderna i ekonomiska politiken är ekonomidepartementet och Bundesbank.

1950-1972 ökade nettoreallönerna snitt 4.9 procent per ar; produktiviteten 5.0 procent per ar (786). K: "labor reaped the dividends of growth (without necesarily trying to maximize them)" (787). Hävdar ocksa att "at the branch level, the interests of labor and capital converged".

Krieses syfte i artikeln är egentligen inte att diskutera klaskompromissen, utan den exportledda tillväxtmodellen och huruvida den natt vägs ände. Helmut Schmidt valkampanjade 1976 pa Tysklands unika ekonomiska styrka i en tid när resten av Västeuropa var i recession efter oljeprischocken 1973. Och observatörer diskuterade att "the continuing growth of ... West German economic power is clearly beginning to worry all the rest of Europe." (807) -- Parallellen till dagens situation är tydlig! Men 1977 tänkte ända Kriesi att BRD:s tillväxtmodell stod inför en nödvändig förnyelse.


Maier 1981
Charles Maier, historiker vid Harvard, jämför i denna artikel de tva efterkrigsperioderna i Europas 1900-tal: efter första och efter andra världskriget. På en historikers vis är artikeln väldigt ordrik och, jämfört med samhällsvetarnas hårdare strukturerade texter, till synes ofokuserad. Den är också extremt rik på referenser, från många språk: engelska, tyska, franska, italienska... Han börjar med att diskutera varför det inte uppstod någon lika stark politisk polarisering mellan vänster och höger efter WW2 som det gjorde efter WW1. En viktig förklaring är enligt Maier (s 332) kristdemokraternas centrism under perioden, som att Adenauer accepterade NRW-CDU:s radikala, kapitalismkritiska Ahlenprogram 1947 eftersom han förstod att det minskade CDU:s rykte som reaktionärt. Franska MRP omfamnade nationaliseringar, med kompensation till ägarna.

Han jämför vänsterns situation efter de två krigen. Efter WW1 fanns ett tydligt revolutionärt hot (jfr Aidt och Jensen 2012, strejkmönstret i Tyskland 1900-1971, Dowie 1975), medan efter WW2 var vänstern betydligt mer reformistisk. Maier menar ändå att vänstern i en del länder hade en minst lika stark position efter WW2, och kanske kunde få mer gjort då: han tar Frankrike som exempel. "Although in Germany and Italy social revolutionary outcomes had been more feasible after the First than the Second World War (if only because no occupying forces were present), had it chosen to exploit its power, the French Left possessed a more commanding position in late 1944 than it had controlled in 1918." (s 334) Aldrig igen kom vänstern att så seriöst utmana "manager prerogative" menar Maier, och i slutet av 20-talet hade facken blivit reformistiska med ledare som Ernest Bevan som såg fackföreningsledarskapet som motsvarande att leda ett storföretag (338). Jag måste dock säga att jag är lite obekväm med den här metoden av framställning: Maier rör sig på en extremt aggregerad nivå och arbetar inte med några egna data eller med några hypoteser att testa, utan det känns som att han lite lättvändigt lägger fram sina impressionistiska teorier om hur det var i "Västeuropa", och kan dra slutsats om ett helt decennium av facklig förändring på grundval av en anekdot om vad en fackföreningsledare (Bevan) i ett land sa. Jag tror att det är lätt att man hamnar i klichéer, missförstånd och överförenklingar med en sådan arbetsmetod.

Han är intresserad av den goda ekonomiska tillväxten efter andra världskriget, av keynesianismens betydelse, och av USA:s ledarskap (som han skrev om också i ett kapitel, "The politics of productivity", i Katzensteins volym Between Power and Plenty 1978). Maier förklarar produktivitetens politik: "For society as a whole, the politics of productivity meant simply the adjournment of conflicts over the percentage share of national income for the rewards of future economic growth. As one West German official explained to business and labor representatives in the remarkable Königstein discussions of February 1949 (which, in effect, adumbrated West German economic strategies up to the present day), anyone who could renounce some consumption had to renounce it. "He had to save, whether or not he wanted, because he cannot be permitted to evade the common tasks of reconstruction." Maier citerar US-amerikanska diplomater som ville stötta socialdemokratiska partier för att hålla kommunister borta från makten. Han talar också om en "internationell produktivitetskoalition" (349).


Crafts 1992
Crafts paper fokuserar pa produktivitetstillväxt sedan 1945 utifran tre teorier: ny tillväxtteori (Romer 1986, Lucas 1988 osv), catch-up (Abramovitz 1986, Barro och Sala-i-Martin 1991), och rent-seeking/institutionell teori (Olson 1982). De fakta som ska förklaras ser ut sa här:


Crafts menar att tre saker är slaende: produktivitetstillväxten är snabbare pa 60-talet än senare, det är stor skillnad mellan länder, och länder byter plats över tid. Han redovisar ocksa utifran Solows tillväxtteori och Maddisons (1991, Dynamic Forces in Capitalist Development) databas tillväxten över tid som resultat av capital input, labour input (inkl. utbildning), och TFP. Här används för övrigt vinstandelen och löneandelen som proxies för elasticiteten mellan arbete och kapital. Vinstandelen antas vara 0.3 över tid. Abramovitz (1986) menade inte att catch-up kom automatiskt utan det beror pa samhällets "sociala kapacitet" för catch-up. De empiriska studierna hittar resultat för catch-up men resultaten beror ocksa pa specifikation. Olsons rent-seeking-tes har däremot inte testats särskilt mycket; Crafts menar att tekniker för att testa den haller pa att utvecklas (s 397). Batstone (1986, "Labour and productivity", Oxford Review of Econ Policy) hävdade att länder med non-encompassing arbetsmarknadsrelationer hade sämre tillväxt 1950-1973, men testade inte det empiriskt. Crafts pekar ut tva specifikationer av rent-seeking som gar att testa: "determinants of bargaining equilibria between firms and their workers", och "the prevalence of 'short termism'." (s 397f)

Han börjar den empiriska delen "by running some cross-country regressions", à la Dowrick och Nguyen (1989). Han plockar ut decennievis residualer och tolkar dem som matt pa bra eller dalig performance. Tyskland hade exceptionellt bra performance pa 60-talet, Japan pa 70-talet, och UK vände pa 80-talet fran daligt till bra. Han noterar dock att han inte lyckats fa nagra korrelationer mellan residualerna och utbudssidevariabler som skatter och subsidier eller utgifter pa arbetsmarknadspolitik (s 401). I tvärsnitts-tillväxtregressionerna har han ocksa haft med Bruno och Sachs (1985) och Calmfors och Driffill (1989) korporatismindex för att testa Batstones (1986) hypotes, men dessa fick inga signifikanta effekter. (s 401) Han tolkar detta som att effekterna av omfattande IR-institutioner pa tillväxten kan vara beroende pa särskilda omständigheter, som när "the encompassing organizations of Sweden in the face of the 1970s shocks resulted in a massive expansion of public sector employment detrimental to productivity growth (Turner 1987)". Dummies för 50-60-talen far positiva effekter: tillväxten var ovanligt snabb da (jfr Boltho 1982). Crafts föreslar tva förklaringar: ett, ovanligt manga viktiga uppfinningar och en schumpeteriansk book (Van Dujin 1983), och tva, snabb handelsliberalisering. Crafts fortsätter med att ga in pa en jämförelse mellan Västtyskland och Storbritannien: Västtyskland hade mycket bättre utveckling pa 50-60-talen, även om vissa observatörer (Olson 1982, Giersch 1985) menar att de kom i skleros pa 70-80-talen. Han diskuterar finans och utbildningssystem bland annat, men vad jag är intresserad av är arbetsmarknadssystemet. Sa här beskriver han Storbritannien: "A bargaining equilibrium characterized by a low level of effort and underemplkoyment of labour has long been a feature of many British industries, readily revealed when international comparisons of performance were attempted." (407) Crafts menar att tysk fackföreningsrörelses aterkonstruktion efter andra världskriget "is a concrete example of an advantage of the destruction of sclerotic tendencies by traumatic shocks, as Olsoon (1982) envisages" -- en utsaga som verkar helt verklighetsfrämmande; jfr Booth et al (1997) nedan. I alla fall sa hävdar Crafts att den brittiska hantverksbaserade, fragmenterade fackföreningsrörelsen hämmat produktitivitetsutvecklingen där, nagot som Prais (1981) visar för sex av tio undersökta branscher (bryggerier, tobak, motorfordon, däck, metallador och tidningar). Med hänvisning till van Ark (1990) hävdar Crafts att britterna tog igen lite av det västtyska produktivitetsförspranget pa 80-talet, vilket han förklarar med att Thatcher attackerade ineffktiva institutioner (s 408). Detta innebär att institutioner är viktigt: om Thatcher höjde produktivietetsökningstakten med 0.8 procent med en "cold bath"-politik sa kan ocksa andra göra det. Han är positiv till den europeiska integrationen eftersom den kommer tvinga fram produktivitetsfrämjande liberaliseringar (s 411f).

Pappret kommenteras av Robert J. Gordon och Alan Manning. Gordon menar att Crafts har helt rätt i att Solowsk tillväxtteori med minskande marginalproduktivitet av kapital funkar bättre empiriskt än vad den nya tillväxtteorin gör. Han menar att Crafts blandar ihop konvergens och catch-up som är tva olika saker. Han haller inte heller med om Crafts utvärdering av Thatcherrevolutionen: det var framför allt i industrin som produktiviteten i Storbritannien mötte en ny var pa 1980-talet, men privatiseringarna som Thatcher genomdrev var mestadels utanför industrin och skattesänkningarna paverkade hela ekonomin lika, sa om det var reformerna som gav den positiva utvecklingen sa borde utvecklingen utanför industrin varit mycket bättre än vad den var (s 419). För nedsaktningen i produktivitet tror Gordon mer pa att "the advanced countries have reached some kind of diminishing returns, raising the spectre of the so-called depletion hypothesis originally suggested by Nordhaus a decade ago. We could onlyinent the jet engine, superhighway and supermarket once." (419) Gordons sagning av Crafts föresprakande av institutionell/olsonsk teori är stenhard: "he is unable to provide any supporting quantitative evidence. He rejects the significance of 'an overall measure of industrial relations', and fails to find any significance of 'a wide variety of supply-side variables'. In the end he is down to reporting a significant negative effect on growth of the ratio of lawyers to doctors. But this demonstration that lawyers have a negative effct on growth, already noted by Magee and other American economists, may tell us little about 'rent-seeking' and much about the peculiar history and institutions of the US that have endowed us with so many lawyers and so little productivity growth." (420)


Pekkarinen, Pohjola och Rowthorn 1992
Pekkarinen, Pohjola och Rowthorns antologi är publicerad av WIDER som var ett FN-projekt om ekonomi, och i förordet framas antologin som att handla om eventuellt förebildliga socioekonomiska system. De rika länderna kämpar med att halla nere inflationen och arbetslösheten samtidigt, och en del länder har valt hög arbetslöshet för att halla nere inflationen. Däremot sa verkar det som att en rad "korporatistiska" länder har lyckats pa ett bättre sätt med att minimera de tva oönskvärda storheterna samtidigt. WIDER-chefen Lal Jayarwadena definierar i sitt förord korporatism -- ett undflyende begrepp -- sa här:
"What the so-called corporatist economies have in common is an annual central wage bargain involving an annual centralized process of wage bargaining with the employers as a group meeting labour unions as a group, with the whole process being mediated by the political system usually involving a coalition."
Han ser Sverige, Finland, Norge och Danmark som korporatistiska "success stories" (det är ganska tydligt att detta skrevs innan SWE:s och FIN:s djupa 90-talskriser!), och Nederländerna som ett korporatistiskt misslyckande (!). Vi kan väl säga sa här att tio ar senare hade värderingen varit precis den omvända -- Danmark och Nederländerna var runt 2000 förebilderna, och Sverige sags som det stora misslyckandet. Nyktrande läxor för alla som vill göra policyproklamationer om vilken "modell" som lyckas -- sant förgas fort. (Sag häromdagen i FT en prognos om att Frankrike ar 2050 kommer ses som en mycket mer lyckad ekonomi än Tyskland...)

PPR börjar sin introduktion med att konstatera att intresset för korporatismen som ett alternativ till kapitalism och socialism tog fart i debatten om varierande ekonomisk performance efter 70-talskrisen. För nationalekonomer tog intresset fart efter Bruno och Sachs (1985). Att definiera precis vad korporatism egentligen är är dock svart, konstaterar de, och problemet diskuteras utförligt i Göran Therborns kapitel i boken. De började projektet med centraliserade löneförhandlingar som definitionen rakt av, men insag efter hand att detta inte räcker och att enbart graden av centralisering inte kan förklara variationer i performance. De vidgade da definitionen av "social corporatism" till att förutom centraliserad lönebildning ocksa innefatta policymaking där fack och arbetsgivarorganisationer är direkt inblandade. Pa nagot sätt vill de ocksa ha in "its non-exclusive and egalitarian nature" i definitionen av korporatism, vilket far mig att haja till -- är verkligen Tyskland och Österrike sa egalitära? (s 3) Therborn problematiserar ocksa detta i sitt kapitel; PPR refererar det sa här:
"A perspective on our refinement of the definition of corporatism is given by Therborn. In his essay he argues that peaceful industrial order can be achieved in two different ways: either through the institutionalization of partnership or consensus, as for example in Austria and The Netherlands, or through the institutionalization of conflict as in the Nordic countries. In the latter model labour and capital are organized from below according to the principles of democracy and are regarded as labour market parties whose autonomy and conflict rights are respected and not violated. Using economists’ terminology, this means that their property rights are well defined. Using our terminology introduced above, organizing labour market relations on conflict bases is a way to institutionalize the non-exclusive and egalitarian feature of corporatism.
The institutionalization of partnership or consensus is different in the sense that industrial peace may be achieved at the expense of groups which are either economically or politically too weak to have any considerable bargaining power, that is by excluding them from the bargaining table. From the essays by Therborn, Rowthorn, and Alois Guger the conclusion can be drawn that Austria and the Nordic countries are different in the respect that only the latter, and even then in a varying degree, satisfy our second criterion of social corporatism." (s 3)
Väldigt intressant! Och parallellt till Crouchs (1995) klassificering av Norden som "worker-dominated corporatism" och GER och AUT som "arbetsgivardominerad korporatism", och Katzensteins (1985) klassificering av AUT och NL som liberal korporatism och Norden som social korporatism.

Detta är en antologi av nationalekonomer och  Pohjola i sitt kapitel 3 "Corporatism and Wage Bargaining" lägger fram caset att "the Walrasian ideaal of full employment with approximately equal wages seems to have been best achieved in the social corporatist countries" -- samma argument som Coen och Teulings gjorde utförligt i en riktigt trakig bok 1998 (som dock hade en del intressant material om industry rents och branschskillnader i löner i korporatisitska vs decentraliserade länder). Pohjolas argument verkar vara i linje med Olson (1982) och Calmfors och Driffill (1988) om centraliseringens effekter. Rowthorn i kaptiel 4 "Corporatism and labour market performance" kollar pa ojämlikhet och segmentering pa arbetsmarknaden och hävdar att länder med decentraliserade system präglas av en stor, ineffektiv, osäker laglönesektor där inte minst kvinnor är sysselsatta. Länder-fallstudierna av Pekkarinen i kapitel 10 (Norden) och Guger i kapitel 11 (Österrike) komplicerar bilden. Wolfgang Blaas i kapitel 12 om Schweiz argumenterar a andra sidan för att det är ett missförstand att överhuvudtaget klassificera Schweiz som ett korporatistiskt land.

PPR:s beskrivning av varför korporatismen varit pa tillbakagang under 1980-talet -- trots att det enligt dem är ett sa effektivt system! -- känns väldigt nationalekonomisk:
"Corporatism has been in retreat in a number of OECD countries in the 1980s. There are various possible explanations for this fact, such as increasing economic integration, the introduction of new flexible production technologies, and the increasing importance of public and service sector employees. These emerging features tend to weaken the working relationship between labour and capital. (s 7)
Statsvetare och sociologer skulle nog lägga större vikt vid förskjutningar i maktförhallanet mellan klasserna. Robin Archer diskuterar i kapitel 13 ett land där korporatismen däremot gatt framat under 1980-talet: Australien. Han är optimistisk om korporatismens framtid där. Redaktörerna konstaterar att ocksa Irland är ett land som sistone gatt i korporatistisk riktning -- det fallet diskuteras dock inte i boken.

Andrew Glyns kapitel (5) handlar om "consumption spreading". Katri Kosonens kapitel (6) handlar om socialförsäkringssystemen, där hon jämför nordiska system med kontinentala "bismarckianska". Hon pekar bl a pa det större inslaget av offentlig sysselsättning i Norden. Michael Landesmann och Juhana Vartiainen i kapitel 7 och Landesmann i kapitel 8 poängterar att de korporatistiska ekonomierna bara kan klara sig om de förnyar sig och höjer produktiviteten. De diskuterar bl a den defensiva näringspolitiken i Österrike, Norge och Sverige pa 1970-talet. Sixten Korkman kollar i sitt kapitel 9 pa relationen mellan växelkurs och performance-variablerna inflation och arbetslöshet.
"After surveying traditional views in macro-economics according to which exchange rate changes will have real effects only in the short or medium run, he gives an interpretation of the accommodative exchange rate policies of these countries in terms of their long-run growth policies. Here exchange rate accommodation is seen to act as an insurance system for the profitability of the open sector and to reduce Lancaster’s famous dynamic externality resulting in excessive real wages.
Korkman assigns the accommodative exchange rate policies a pivotal role in the corporatist policies of the Nordic countries. He also gives an account of developments in individual countries." (s 11)
Efter att ha beskrivit kapitlen gar redaktörerna tillbaka till fragan om definitionen av korporatism. Som har nämnts sa ändrades projektledarnas definition av korporatism under projektets gang -- den breddades -- och i de olika kapitlen används därför olika definitioner. De konstaterar att deras slutliga definition är mer specifik än Peter Katzensteins (1985: 129). Katzensteins klassificerar korporatismer som socialaeller liberala beroende pa grad av centralisering, vilken som är den dominanta sociala koalitionen, och vad för tendens regeringen har. Han (s 127) ser sökande som konsensus som karaktäristisk för bada typerna av korporatism. Om detta rader inte enighet, konstaterar PPR:
"It seems that the distinction between conflict- and consensus-based systems of industrial orders has not been widely noticed in the corporatism literature. In generalizations on the basis of the Continental experiences, corporatism has rather been interpreted as a system based on consensus  prevailing between the leaders at the top of the interest organizations and state bureaucracy while the internal conflicts among organizations are suppressed through a strictly hierarchical order (Schmitter 1982; Lehmbruch 1982). On the other hand scholars like Walter Korpi (1983) who have found this description unfitting to the Scandinavian, particularly Swedish, experience have rejected the notion of corporatism and instead referred to Sweden as a case of a democratic class struggle. It seems that this controversy is unnecessary and that the interpretation implied by this project, i.e. that these two industrial orders represent varieties of corporatism, opens new perspectives on the differences in the experience of different corporatist countries."
De gar vidare med att diskutera just spänningen mellan konflikt och konsensus i korporatismen, och olika grader av jämlikhet (inklusion/exklusion) i olika k-system. De diskuterar ocksa huruvida de mer inkluderande korporatismerna -- Norden -- var bättre pa ekonomisk omställning just pga den större jämlikheten (s 14f); funderingar som var förlegade redan när de publicerades 1992, när Finland och Sverige var i djupa ekonomiska kriser.


van Ark och Pilat 1993
I Groningen har de ett center för forskning om produktivitet och tillväxt, och forskarna där producerar riktigt torra papers på dessa makroekonomiska ämnen. I detta paper jämför Bart van Ark och Gert Pilat produktivitetsutvecklingen i industrin i Västtyskland, Japan och USA sedan 1950. Typiskt för produktivitetsforskning så handlar det mycket om catch-up och konvergens: att länder jagar det land som är på den teknologiska fronten och har högst produktivitet, dvs för efterkrigstidens del USA. Japan återhämtade till USA i princip hela perioden 1950-1990, medan Västtyskland gjorde det under 1950- och 60-talen men inte 80-talet. De har en del diskussion metod när man jämför produktivitet mellan länder, som att man bör använda unit value ratios för utvalda varor snarare än nominalpriser när man räknar ut produktiviteten, eftersom priset på en vara kan variera mellan länder vilket skulle göra att det land där varan är dyrare skulle se ut som att ha en högre produktivitet i denna tillverkning (4f).

Det är slående att japansk produktion av maskiner år 1990 är klart produktivare än den i USA, samtidigt som japansk produktion av mat, dryck och tobak är väldigt mycket mindre effektiv. van Ark och Pilat menar att USA har större stordriftsfördelar och därför också större produktivitet i lätta industrier som livsmedel och teko (s 18f). I maskinindustrin har världen däremot 1990 ett "dubbelt ledarskap" vad gäller produktivitet: både USA och Japan (s 20). Tyskland förlorade på 1980-talet mark gentemot USA vad gäller produktivitet; i ett annat paper visar van Ark (1993) att detta också gäller Frankrike, Nederländerna och Storbritannien. Mellan 1950 och 1975 var investeringskvoten i industrin högre i Tyskland och Japan än i USA, produktionen blev kapitalintensivare och de återhämtade en del av produktivitesgapet (s 22). Den höga investeringstakten fortsatte på 80-talet i Japan men inte i Västtyskland. När de ska förklara skillnaderna i produktivitet kollar de på "kvaliteten" på arbetskraften, vilket innebär det mest lättmätta: formell utbildning (s 27f), sektorssammansättning i industrin, och genomsnittlig fabriksstorlek.

Som alla Brookings Papers kommer denna med kommentarer fran seminariet där den presenterades. Dale Jorgenson börjar med att säga att "the theme of the paper by Bart van Ark and Dirk Pilat is an extremely important one for trade policy": svarigheten i att jämföra produktivitet mellan länder, pga prisskillnader. Men tyvärr, säger han, har de för jämförelsen använt industry-of-origin-metoden; "this obsolete methodology is based on value added rather than on gross output" (52). I denna metod bortser man fran priserna pa input-varor när man beräknar produktiviteten, vilket Jorgenson menar blir vilseledande. Jorgenson är ocksa missnöjd med att van Ark och Pilat använder "unit value ratios" (UVRs) för att jämföra mellan länder; han haller med att det förvisso i teorin är en mycket bra jämförelseenhet, men att eftersom de bara kunde matcha 271 varor för Tyskland och USA och bara 190 varor för Japan och USA sa blir jämförelsen till slut inte rättvisande, eftersom de bara täcker under en fjärdedel av den totala industriproduktionen i USA (53). Faktum är att han har en rad invändningar. "The international comparisons of productivity presented by van Ark and Pilat are very far from state of the art. However, their conclusion that relative productivity levels have moved in precisely the opposite direction from changes in competitiveness will undoubtedly survive the infusion of more up-to-date methodology and more satisfactory data." (55) Den take away point som Jorgenson ser i pappret är att USA:s industri inte alls har halkat efter Japans och Tysklands pa 1970-80-talen, sa som författare som Richard Nelson och Gavin Wright har hävdat (56).


Broadberry 1994
Fragan i denna artikel är: varför var arbetslösheten i efterkrigstidens Storbritannien sa lag? En förklaring har varit vulgärkeynesiansk: efterfraganstimulans. Matthews hävdade dock redan 1968 i en framsynt artikel att det var nivan pa investeringarna snarare än deficit spending som förklarade den laga arbetslösheten. Ekonomisk-historikern Stephen Broadberry tycker ända att detta är ett för keynesianskt perspektiv, att den ignorerar utbudssidan: med sa lag arbetslöshet, varför skenade inte inflationen? I ett NAIRU-ramverk fran Layard och Nickell (1985, "The Causes of British Unemployment", NIER) skulle vi förvänta oss skenande inflation, vilket skulle fa regeringen att strama at och öka arbetslösheten för att fa ner arbetslösheten. Det skulle finnas en mismatch mellan "target wage" och "feasible real wage". Broadberry menar att den faktor som förklarar att "target wage" inte sprang iväg och eldade pa inflationen är att det fanns en "postwar settlement" som höll nere löneökningarna (s 242).

Han presenterar Layard-Nickell-NAIRU-ramverket sa här, där W är nominallön, P är priser, U är arbetslöshet, (W/P)_t är "target real wage" och (W/P)_f är "the feasible real wage":


"The feasible real wage can be thought of as the inverse of the mark-up of prices over wages in a world of imperfectly competitive firms." (243) (W/P)_t lutar nedat, för med högre arbetslöshet sänker arbetarna sina löneförväntningar. Om arbetarna/facket drivit upp sina löneförväntningar för mycket, och sa sätter igang inflation när företagen i respons höjer priserna, sa maste regeringen alltsa höja arbetslösheten för att fa ner inflationen. NAIRU ges där (W/P)_t och (W/P)_f möts. NAIRU kan sänkas pa tva sätt: genom att den hallbara reallönen höjs genom ökad produktivitet, eller genom att target real wage sänks genom löneaterhallsamhet (244). Modellen förutsätter att imperfekt konkurrens rader bade pa arbetsmarknaden -- annars kunde inte facket höja lönen pa detta sätt -- och pa produktmarknaderna.

NAIRU-modellen användes fran början för att förklara den ökade arbetslösheten i Storbritannien under 70-talet och det tidiga 80-talet (Grubb et al 1983, Layard och Nickell 1985). Layard och Nickell utgick fran att arbetslösheten under baselineperioden 1956-1966 var lika med NAIRU. Deras modell var ickelinjär: arbetslöshet under NAIRU leder till väldigt snabbt stigande inflation, medan arbetslöshet över NAIRU har en svagare (negativ) effekt pa inflationen (245). Broadberry spekulerar i om denna modell  skulle säga om NAIRU under mellankrigstiden. Tva variabler som paverkar feasible real wage är reala importpriser och arbetsgivarskatter. Bada dessa var i Storbritnanien lägre under mellankrigstiden än under efterkrigstiden, vilket skulle föresla en högre (W/P)_f och en lägre NAIRU. Vad gäller target real wage (W/P_t) verkar denna dock ha varit högre under mellankrigstiden: a-kassans ersättningsgrad var enligt Metcalf et al (1982) lite högre da, och enligt Mark Thomas opublicerade paper "How flexible were wages in interwar Britain?" (jag har bloggat om ett annat av Thomas papers pa temat här) var union mark-up pa lönen lite högre da än under efterkrigstiden. Layard och Nickell beräknar en union mark-up pa 14.3 procent i den tidiga efterkrigstiden, medan Thomas (1991) far fram 30 procent i mellankrigstiden (s 246). Jag har ingen aning om hur de far fram dessa siffror. En annan faktor som kan höja target real wage för en given arbetslöshet är mismatch medan de arbetslösa och de jobb som finns. Layard och Nickells matt/proxy för detta verkar minst sagt grovt: förändring i andelen anställda i industrin till total sysselsättning. Broadberry pekar pa att forskare fatt olika resultat för "mismatch" för efterkrigstiden beroende pa vilket matt de har använt.

För att räkna ut predicerad NAIRU fran baselineperioden 1954-64 till mellankrigsperioden 1929-37 använder Broadberry Layard och Nickells "natural rate equation":
0.18U + 0.06U* = konstant + 0.026 mismatch + 0.18 a-kassans RR + 0.33 (v ln PM/P) + 0.29Δ (v ln PM/P) + 0.06 union mark up + 0.3 arbetsgivarskatter -0.017 dummy för inkomstpolitiken 1976-77
där U är arbetslöshet, U* är NAIRU, v är importernas andel i BNP, och PM/P är reala importpriser. När Broadberry flyttar denna modell till aren 1929-37 far han fram att gynnsamma ändringar pa feasible real wage-sidan sänker NAIRU med 18.3 procentenheter (sic! lite väl starka koefficienter kanske!) medan negativa ändringar pa target real wage sidan (större union mark up och mismatch) höjer NAIRU med 5.03 procentenheter, vilket ger en nettoeffekt pa -13.27 procentenheter. Han provar ocksa den omvända proceduren, att ta Dimsdale et als (1989) skattningar av NAIRU för 1930-talet (de använde kvartalsdata för 1924-38) och applicera modellen pa 1950-talet. Det ger liknande resultat, eftersom Dimsdale et al använder ungefär samma data som Layard och Nickell.

Vad förklarar da den lägre arbetslösheten pa 50-talet? Tva saker som kan modelleras inom NAIRU-ramverket, menar Broadberry. Ett, 1929-37 ökade arbtesproduktiviteten med 1 procent arligen men 1951-73 med 2.4 procent arligen. Och tva, "the postwar settlement ensured that restraint was exercised on the target real wage side" (s 248). Hans modell har tre ekvationer: en för arbetslöshet (U), en för target real wage ((W/P)_t), och en för feasible real wage ((W/P)_f):
ΔU = f [Δln(W/P)_t - Δln(W/P)_f]
Δln(W/P)_t = f(X_t)
Δln(W/P)_f ) f(X_f)
Där X_t och X_f är uppsättningar av förklarande variabler som förklarar target -- reala importpriser, facklig anslutningsgrad och a-kassans ersättningsgrad -- respektive feasible reallön -- produktivitetsgap mot USA, skatternas andel av BNP, och investeringskvoten. Om target real wage växer snabbare än feasible real wage stiger NAIRU.

Broadberry hävdar med referens till egen tidigare forskning att kortandet av arbetsveckan fran 54 till 47 timmar utan lönesänkning "represented a major negative supply shock, resulting in a high NAIRU throughout the interwar period." (249) Den höga produktivitetsökningen och laga löneökningen under efterkrigstiden representerar däremot en positiv utbudschock. Fran Broadberry (1986) kommer denna intressanta graf:


Hans reallöneekvation är:
Δln(W/P)_t = β0 + β1Δln(PM/P)_t + β2ΔlnRR_t + β2lnTU_t-1 + β4lnRR_t-1 + β5ln(W/P)_t-1 +β6ln(PM/P)_t-1
Där alltsa reallönen bestäms av förändringar i importpriser, a-kassan och facklig anslutningsgrad (denna under föregaende ar), samt av a-kassans, importprisernas och reallönens nivaer under föregande ar. Men hans argument om den laga arbetslösheten under efterkrigstiden bygger ju pa förändrat fackligt beteende, alltsa maste han modellera det. Feasible real wage-ekvationen är: 
Δln(Y/L)_t = γ0 + γ1[ln(Y/L)US - ln(Y/L)]_t-1 + γ2ΔlnI_t + γ3Δ(T/Y)_t
där γ1 är effekten av produktivitetsgapet mot ledaren USA, γ2 är effekten av investeringar, och γ3 är den negativa effekten av skatter som andel av BNP. Bl a Dowrick och Nguyen (1989) har betonat den första faktorn och Layard och Nickell skattefaktorn.

För att jämföra arbetslösheten i de tva perioderna kör han OLS saväl som two stage least squares med target real wage och feasible real wage-variablerna. I tabell 4 nedan är OLS för target real wage med importpriser, a-kassan, facklig anslutningsgrad, reallön föregaende period, och "postwar settlement"-dummy (PSD) som ocksa interageras med övriga variablern.


Postwar settlement-dummyn har en negativ effekt (-1.09) som förväntat (men den är inte statistiskt signifikant, vilket B inte diskuterar), men facklig anslutningsgrad far starkare positiv effekt i interaktion med PSD vilket är mot teorin. Broadberry menar att dessa tva effekter är förenliga genom att facken pa central niva ville ha löneaterhallsamhet under efterkrigstiden, men att lokala fack drev pa för lägre löneökningar. Detta later väldigt ad hoc i mina öron (s 252). Dow (1965, The Management of the British Economy 1945-60, CUP) visar dock att den positiva efffekten pa lönerna fran de lokala förhandlingarna inte räckte för att neutralisera de laga branschavtalen. Broadberry slutsats av de ekonometriska resultaten är att den laga NAIRU under efterkrigstiden berodde pa catch-up tillväxt till USA, löneaterhallsamhet genom "postwar settlement", och hög investeringskvot (s 253). Om PSD hänvisar de till Flanagan et al (1983) och R Jones (1987) Wages and Employment Policy, 1936-1985 (Allen and Unwin). Full sysselsättning var en hörnsten i PSD, konstaterar Broadberry. Han menar dock, med referens till Middlemas, att klasskompromissen i PSD sänkte produktivitetstillväxten, vilket han förklarar med olsoniansk sklerosis. Med referens tiill Batstone menar han att Sverige, som ocksa hade en klasskompromiss men med större centralisering, hade bättre tillväxt eftersom klassorganisationerna där hade ett mer omfattande ansvarstagande. I Storbritannien fortsatte en "relaxed pace of work", menar Broadberry (s 256). Han refererar till Eichengreen (1993) om PSD i Europa, och menar att hans egna diskuterande sektion om PSD i Storbritannien -- som egentligen inte rymmer sa mycket harda fakta -- sprider ljus över varför PSD i Storbritannien funkade men var mindre produktiv än pa kontinenten (s 257).



Broadberry och Crafts 1996 
Broadberry och Crafts har tidigare hävdat att den brittiska ekonomiska politiken pa 1930-talet var förstaelig och lycked pa kort sikt, men hade daliga utbudseffekter pa lang sikt. I detta paper gör de ett motsvarande argument för efterkrigstiden. Ekonometriska studier som kontrollerar för investeringar och ursprunglig position finner utan undantag att Storbritanniens produktivitetstillväxt var tämligen svag 1950-1973.

De menar att den ekonomiska historien om det sena 40-talet i Storbritannien hittills skrivits av arkivorienterade historiker och de som själva var inblandade, medan "new economic historians" (dvs kliometriker) inte skrivit nagot. De radande utvärderingarna av Attlees ekonomiska politik är starkt positiva. (s 74) Vad Broadberry och Crafts vill göra är förstas att revidera den radande bilden. De menar att förstärkta hantverksfack och monopolistiska marknader hade daliga konsekvenser för produktivitetstillväxten. Sa här beskriver de perioden 1945-55:
"Seen from the perspective of modern macroeconomics, the period 1945-55 can be thought of as an episode when governments sought a 'social contract' to lower the NAIRU. The TUC and key trade union leaders vvere persuaded to accept and encourage wage restraint in return for welfanism, expanded public ownership, leaving industrial relations unreformed and commitments to full employment and redistribution of income^.'^ On returning to office in 1951 the Conservatives pursued a policy amounting to appeasement of the trade unions, authorised personally by Churchill and headed by Monckton, Minister of Labour, who was nicknamed 'the oil- Although Broadberry (1994) suggests that this paid off in terms of shiortrun macroeconomic performance, there may have been a considerable price to pay in terms of growth performance, an issue explored in the following section." (s 75)
De menar att den brittiska ekonomin skulle ha matt bra av en stor liberalisering i slutet av 40-talet, men att en sadan liberalisering pa kort sikt hade lett till sänkt levnadsstandard för arbetarna genom depreciering av pundet och hög inflation. En sadan politisk strategi var mycket svar att välja i en tid när det allmänt sags som att folket hade uppoffrat sig under kriget och nu förtjänade höjd levnadsstandard (s 76).

Empiriskt sa kör de tvärsnittsregressioner över branscher. Ekvationen:
produktivitetstillväxt = α0 + α1 ändring i kapital-arbete-ration + α2 "rate of growth of real output which will pick up learning effects" + α3 matt pa företagens marknadsmakt + α4 facklig variabel + α5 labour market slack i branschen 
där α1, α2 och α5 förväntas vara positiva och α3 och α4 negativa (s 78). Deras fackliga variabel är i praktiken andelen av de anställda som täcks av lokala inte nationella kollektivavtal! (s 78) De diskuterar överhuvudtaget inga problem med denna operationalisering, trots att det inte verkar alltför langsökt att säga att det mycket väl kan vara sa att det var mindre sannolikt att mindre produktiva branscher skulle ha nationella kollektivavtal... Sadan endogenitet skulle förstas förvrida resultaten. Broadberry och Crafts hastar dock vidare, far bra resultat och nöjer sig med det: "the post-war settlement and gradualist approach to the transition from war to peace had costs in terms of foregone productivity, although serving the UK reasonably well in terms of short-term stabilisation. In particular, both multiple unionism and collusive agreements between firms emerge as serious obstacles to productivity improvement" (s 80). Gott självförtroende!

De gar vidare med att kolla pa produktivitetsavstand till USA och rapporter fran Anglo-American Council on Productivity. AACP-rapporterna ger fallstudiestöd at deras tes. Slutsatsen blir att för 40-talet, "a somewhat more Thatcherite policy would have had some benefits in higher subsequent productivity", men att det hade varit en politisk riskstrategi och att det därför var kortsiktigt rationellt för politikerna att inte välja den. 


Carlin 1996 
Wendy Carlin börjar detta bokkapitel med att konstatera att det finns en polarisering av bilderna av Västtysklands ekonomi sedan 1945. A ena sidan är den efterkrigstidens mirakelekonomi, a andra sidan en sklerotisk ekonomi som illustrerar Västeuropas ekonomiska underlägsenhet gentemot USA. Ett sätt att förena de tva bilderna är Giersch, Paque och Schmiedings beskrivning: The Fading Miracle: Four Decades of Market Economy in Germany (1992). För att utvärdera efterkrigstiden jämför Carlin framför allt med tre andra stora västeuropeiska ekonomier: Frankrike, Storbritannien och Italien. Hon börjar med mer makro, ett par tillväxtregressioner à la Klundert och van Shaikh (1989) och produktivitetsdata fran van Ark (1993) som visar tysk catch-up till USA 1950-1980 liksom att västtysk produktivitet ökade mer än brittisk 1950-1980 medan japansk ökat snabbare hela perioden.

Hon börjar den historiska delen med att jämföra perioden efter WW1 med perioden efter WW2. Den ekonomiska aterhämtningen var mycket snabbare efter WW2. Knut Borchardt (1990) har hävdat att den laga investeringskvoten pa 20-talet -- som sänkte tillväxten -- orsakades av en profit squeeze som orsakades av att facken hade en alltför stark förhandlingsposition efter 1918 ars avtal mellan arbetsgivare och fack, Stinnes-Legien-avtalet. Carlin menar att Borchardttesen maste kvalificeras pa flera punkter. För det första sa var facket inte sa starkt som han vill ha det till: de försvagades bade av inflation och av inre splittring. För det andra sa var investeringskvoten svag ocksa i branscher där företag kunde kompensera sig med mark-up-ökningar av priserna. Carlin menar att den svaga ekonomiska utvecklingen förklaras lika mycket av branschsammansättning och företagsorganisation som av Borchardhypotesen. Storföretagen samarbetade i karteller och behöll sina branschandelar. Under andra världskriget innebar Marshallplanen 1947- en stimulans för rekonstruktionen i västra Tyskland, och ett stöd för liberala politiker; t ex sa lades planer om att nationalisera de tunga industrierna i Ruhromradet pa hyllan (s 463). 1948 genomförde Erhard en valutareform och, mot de amerikanska radgivarnas rad, breda liberaliseringar och reformer för incitament att arbeta, som noll skatt pa övertidsarbetsinkomster (465). Fram till 1960 upplevde BRD en stor tillväxtboom -- Wirtschaftswunder. Dumke förklarar detta med catch-up tillväxt efter krigets förstörelse. Carlin menar att detta inte räcker. Som Kindleberger (1967) pekat pa sa var det stora arbetskraftsutbudet genom invandringen fran Öst viktigt, och även överföringen fran jordbruk till industri hade stora produktivitetseffekter (466). Arbetskraftsförändringarna hade ocksa sociala konsekvenser: "Surplus labor contributed to the weakening of the economic growth of the trade unions relative to that of employers in the immediate postwar period. The unions were accordedd a diminished role in economic policy making from 1947, in parallel with the rehabilitation of business. The shift in the balance of power towards business was symbolized by the loss of union financial resources in the currency reform, and was confirmed in the stabilization episode of 1949, in which rationalization and labour shedding took place. The growing cohesion of the business associations was further marked by the passing of the Works Constitution Act in 1952, which weakened the position of the unions at plant level. The economic weakness of labour reflected high unemployment and the economic insecurity of employees. /.../ Trade union membership density fell from a peak of 36 per cent in 1951 to 32 per cent in 1955. It is union economic weakness in this period more than a conversion to the 'politics of productivity' (Maier 1987) which accounts for wage moderation (Carlin 1992). Wage claims were made to look even more moderate ex post by the unexpectedly rapid growth of productivity (Giersch et al 1991: 76-81)." (s 467) Carlin underkänner i princip Olsons teori om efterkrigstidens Västtyskland; det fanns i själva verket, som ocksa Paqué (1993) betonar, en stark kontinuitet i institutioner och arbetsmarknadsinstitutioner till förkrigstiden. (s 467f)

Pa 1960-talet var trots inflödet av migrantarbetare arbetsmarknaden mycket tight. "In the early 1960s, the attempt by the engineering union IG Metall to make sense of tension in the labour market by supporting decentralized wage negotiations was defeated by the concerted action of the employers. Subsequently, although the underlying balance of factor availability was operating to shift the factor distribution of income in labour's favour, the union refrained from pushing their advantage -- apparently recognizing the benefits for their membership of protecting competitiveness and investment. Further evidence for this interpretation comes from the fact that the unions supported the recruitment of foreign workers, just as in the 1950s they had supported trade liberalization. Maier's reference to the 'politics of productivity' is a better description of the 1960s than the 1950s." (469)


Fran och med 1968 vägrade regeringen att göra nagon efterfraganstimulans. Aggregerad efterfragan var ända hög, pa grund av snabb tillväxt i länder som BRD exporterade till, som Italien och Spanien. (s 470) Men i slutet av 60-talet hade ekonomin tva andra problem. Ett, slut pa den positiva utbudschock som inflödet fran DDR hade inneburit. Och tva, efter recessionen 1966-67, den första gangen sedan valutareformen 1948 som BNP föll, sa var det slut pa fackets aterhallsamhetsstrategi (471). I tidigare recessioner efter 1945 hade sysselsättningen fallit mindre än BNP eftersom labour hoarding praktiserades (precis som i 2008-recessionen), men 1966-67 omvändes detta. Council of Economic Experts kallade recessionen en Reinigungskrise och den inledde en period av sträng effektivisering pa arbetsplatserna. SPD var i regeringsställning och hade ingatt en social pakt med facket som bytte löneaterhallsamhet mot växande välfärdsstat och strängare anställningsskydd inför kommande recessioner. Löneaterhallsamheten kombinerad med den ökade produktiviteten ledde till snabbt ökande vinster och 1969 var vinstandelen högre än 1965. (s 472) Detta ledde till en investeringsboom 1969-70, "the intensity of which has not been repeated", och dessutom en vag av vilda strejker 1969, när arbetarna var missnöjda av kombinetionen ökad arbetsintensitet och ökade vinster. Hand i hand med den minskade aterhallsamheten gick den ökade förhandlingsstyrka när den fackliga anslutningsgraden hade ökat. Aren efter 1969 ökade nominallönerna snabbt samtidigt som DM apprecierade; de tyska exportföretagen ökade inte priserna i samma takt vilket innebar att de behöll sina världsmarknadsandelar men ocksa till en skarp profit squeeze 1969-73.

1973 var saklart aret för OPEC1, den stora ökningen av oljepriserna som utlöste en recession i västvärlden och markerar slutet pa "de gyllene aren" för OECD-ländernas kapitalism. Carlin: "It is striking that German economic policy debates in the 1970s and 1970s were couched in terms of the problem of profitability. This theme is found repeatedly in the reports of the influential Council of Economic Experts and in the annual reports of the Bundesbank (Carlin, 1987; Giersch et al., 1992). The belief by the authorities that profitability had to be restored to its level of the late 1960s for sustainable growth to ensue underpinned monetary policy from early 1973 with the floating of the exchange rate." (s 474). Enligt Bhaskar och Glyns (1992) ekonometri förklarar fallet i vinstandelen hälften av minskningen av investeringsandelen. Bundesbank ville tämja lönerörelserna, vilket man bl a formulerade i sin arliga rapport 1973. Redan 1974 utmanades de när den offentliga sektorn var löneledande och sökte höga löneökningar. Bade arbetsgivarna i offentlig och privat sektor gav in, med förväntningar om en slapp penningpolitik. Bundesbank vägrade, vilket enligt Carlin visar Bundesbanks bestämdhet; höga löneökningar fick hellre orsaka stigande DM-kurs och minskad output än högre inflation. IG Metall tolkade detta som att de var tvungna att leda lönerundorna och kontrollera löneökningarna sa att inte Bundesbank utmanades (474f). "This episode can be seen as partially but not entirely reversing the upward shift in union bargaining intensity which occurred in the early 1970s."

Carlin använder van Ark och Pilats (1993) jämförande statistik över produktivitet för att diskutera BRD:s utveckling pa detta omrade; här är det förstas intressant att halla i minnet Jorgensons harda kritik av denna statistik. Med dessa och även andra källor sa rörlorade BRD i konkurrenskraft under 1980-talet, kanske framför allt genom Japans sensationella utveckling (som förstas kraschade i början av 90-talet). Carlin har en intressant diskussion -- öht är kapitlet väldigt välskrivet -- om att perspektiven pa BRD:s konkurrenkrafts utveckling är väldigt olika i forskningslitteraturen. Giersch et al (1992) pekar pa svagheter i investeringar och produktivitet och menar att orsaken är rigida institutioner. Katzenstein (1989) menar däremot utifran kvalitativa metoder -- fallstudier -- att tyska företag är mycket framgangsrika vad gäller att anpassa sig till marknadens förändringar (s 477). De tva olika perspektiven ser ocksa mycket olika pa den ekonomiska politiken. Det pessimistiska perspektivet menar att den expansiva ekonomiska politiken pa 70-talet, framför allt 1978-79, skadadeekonomin och att  det först var när den aktivistiska ekonomiska politiken övergavs som ekonomin kom igang pa riktigt igen. De (t ex Giersch et al 1992) förklarar de stora current account-överskotten pa 80-tlaet med brist pa bra inhemska investeringsmöjligheter. Med det andra perspektivet ses däremot den strama ekonomiska politiken pa 80-talet som onödig; enligt Soskice (1990) hade den inte behövts för att fixa löneaterhallsamheten utan man kunde producerat närmre full kapacitet med bihallen konkurrenskraft. Giersch har däremot länge varit en företrädare för skleros-analysen. Giersch et al (1992) menar att det efter 60-talets sociala fred skedde en "deep-seated sociological and economic transformation" och pekar pa tre episoder som illustration: fackets val att lämna Konzertierte Aktion 1977 över fragan om medbestämmande, konflikten i tryckeriindustrin 1978 om införandet av ny teknologi, och fackens kampanj för 35 timmars arbetsvecka. De menar ocksa att det infördes för mycket regleringar och näringspolitik pa 70-talet, vilket sänkte effektiviteten. Streeck (1989) med flera star tvärtom för en "successful adaptation view".

Carlin gar vidare med att diskutera huruvuda det finns en tysk modell, och tar upp tre omraden: arbetsmarknadsrelationer (ffa lönebildning), yrkesutbildning, och finanssektorn. Hon konstaterar -- VoC avant la lettre, sa jobbade hon ju ocksa med Soskice -- att BRD pa dessa omraden skiljer sig fran USA och Storbritannien, men drar egentligen inga slutsatser om det.

LÄS: Carlin (1987) "The development of the factor distribution of income and profitability in West Germany, 1945-1972" D phil thesis, Oxford U
Carlin (1992) "Wages policy in West Germany 1948-1973", konferenspaper


Booth, Melling och Dartmann 1997
Alan Booth, Joseph Melling and Christoph Dartmann börjar sin artikel från 1997 med att konstatera att "institutioner" på sistone spelat en stor roll i ekonomisk-historisk forskning: de referar särskilt Mancur Olson, men nämner i fotnoter också Douglass North, Crafts och Eichengreen. Olson bidrog till rational choice-teori i stort, men hans viktigaste idé i vårt sammanhang är idén om att omfattande ("encompassing") organisationer tar ansvar för hela samhället, så att t ex centralisering av lönebildningen leder till lägre löneökningar vilket ger högre kapitalackumulation och högre sysselsättning. Booth et al menar att Olsons idealtypiska teori är alltför abstrakt, inte beaktar nyansskillnader mellan "omfattande" och "exkluderande" institutioner, och att hans antagande att givet vissa strukturer så kommer alla aktörer att agera likadant, inte håller. De refererar (s 419) också till Eichengreens idéer om att koordinerade aktörer kan komma runt tidsinkonsistensproblemet och tillsammans öka investeringarna och sysselsättningen. [1]

För att testa den Olsonsk-Eichengreenska modelen studerar de Västtyskland, Sverige och Storbritannien 1945-55. Storbritannien hade relativt decentraliserad lönebildning; Sverige hade stark centralisering (lönebildningen centraliserades först 1952-56, kan man invända); och BRD är ett svårklassificerat fall. Bruno och Sachs rankar BRD som näst mest korporatistiskt av 18 länder, men Calmfors och Driffill menar att landet bara är mellan-centraliserat.

En bra poäng som Booth et al gör mot Olsons teori är att aktörerna och deras strategier är gravt underteoretiserade hos Olson, som bara utgår från att alla ska bete sig likadant, givet institutionellt ramverk. En annan tung kritik mot Olsons teori är tanken att krig och liknande innebär uppbrott från institutioner och att man börjar om från noll. Detta är helt uppenbart falskt t ex i fallet Västtysklands institutionella utveckling efter 1945; det finns än idag kvar mycket i utbildningssystem, arbetsmarknadsinstitutioner etc som fanns före nazismen (s 421). [2]



Booth et al utgår från att det skapades en "successful productivity coalition" i BRD efter 1945, men visar inte riktigt hur. Jag antar att deras antagande grundas på att landet de facto hade bra produktivitets- och BNP-tillväxt under 1950-talet, men då vill jag invända att god tillväxt inte behöver betyda att det fanns en "successful productivity coalition" -- tillväxten kan ju bero på ren catch-up, stark efterfråganväxt i ens exportländer, etc. I vilket fall så säger de i slutet av sin redogörelse för BRD 1945-55, där de visar att contra Eichengreen facket inte alls var kompromissinriktade och att contra Olson institutionerna och organisationerna inte alls såg ett "clean break" efter 1945, att "Having shown that neither the Olson nor the Crafts-Eichengreem nodels can account for the bargaining outcomes in West Germany, we might expect their arguments to have much greater purchase in the cases of Sweden and the United Kingdom" (423). Sverige menar de har en lång tradition av centraliserade parter (hur lång? vilka parter?). Men lönebildningen centralsiserades inte förrän på 50-talet i samband med Koreaboomen och de stora löneökningarna 1950-51; "labor markets tightened, leading Swedishe mployersw ere persuadedto supportc entralizedw age bargaining, placing on the union congresst he responsibilityf or devising new policies andp olicing agreements." (424) Och jag gillar verkligen hur detta resonemang fortsätter: "We can see in the processes of centralization and the evolution of encompassing labor-market institutions the advance of the Swedish model towards a p roductivity coalition, but it would be wrong to interpret this development as a necessary outcome or a logical progression of institutional policies." För jag tycker att många som har skrivit om den svenska efterkrigstiden har gjort det alldeles för enkelt för sig i att utgå från att bara för att det fanns centraliserade förhandlingar (från 1956), så fanns det löneåterhållsamhet. Jag menar att t ex Eichengreen och Iversen (1996) och Alexopoulos och Cohen (2003) går i denna fälla.

Den brittiska litteraturen kan jag inte alls lika bra. Storbritannien hade relativt dålig ekonomisk utveckling 1950-1973, och Booth et al redovisar mainstreamförklaringen till detta: decentraliserade arbetsmarknadsinstitutioner och -organisationer.
"T he narrows cope and low sophisticationo f these organizationhs as been widely seen as the source of such symptomso f the Britishd isease as adversariarl elationsa nd union oppositiont o new technologieso r rationalizationa s workersf ortifiedt heir position andp romoteda n inflexible division of labor.
[fotnot] 34Broadberaryn d Crafts", Explaininga"n d "Britain'sP roductivityG ap."C rafts( "Assessment"a nd "Reversing?a"n d "EconomicG rowth")h as extendedt he analysis,a rguingt hatd ecentralizedin stitutionalc ollusionw as a primaryc auseo f slow growthi n Britaind uringt he long boom of 1950 to 1973. The more particularisticr iticismsc an be found in Barnett,A uditc hap. 10; Phelps Brown," Whati s the BritishP redicament?p"p . 19-22; andK ilpatricka ndL awson," Ont he Nature."T he hypothesiso f unionr esistanceto technicalc hangeh asb eena ppliede nthusiasticalltyo cottonb y Lazonick," Industrial Relations"a nd "IndustriaOl rganizationa"n d" ProductionR elations,"a nd to the motorc ar industryb y Lewchuk, "Motor Vehicle Industry"a nd American Technology.A n equally vigorous critique of Lazonickc an be foundi n Kirby," InstitutionaRl igidities."L ewchuk'sa pproachis criticallys crutinized in Church, Rise, pp. 20-26, 60-75." (s 425)
De går vidare med att jämföra utvecklingarna i Sverige och Storbritannien på 20-30-talen. I Sverige var arbetsgivarna i industrin på offensiven under 20-talet efter Metalls stora framgång med åtta timmars arbetsdag-reformen 1918, och sänkte ackorden under det att Metall kämpade för att hålla uppe timlönerna (s 427). De menar med referens till Johansson och Melling och Ekdahl och Johansson att det byggdes upp lokala produktivitetskoalitioner mellan fack och arbetsgivare kring rationalisering av produktionen och solidarisk löneplitik. I GB däremot behölls i högre grad äldre produktionssätt, kombinerat med större löneskillnader mellan utbildade och outbildade arbetare. Booth et als förklaring är dock självmotsägande: de säger å ena sidan att arbetsgivarna behöll kontrollen över arbetsplatsorganisationen i högre grad i GB, men då undrar man ju varför arbetsgivarna inte skiftade till mer produktiva fordistiska metoder? Det kan förstås finnas faktorer (sedvänja, brist på kapital eller något) som förklarar föreningen av arbetsgivarmakt och ineffektiv arbetsorganisation, men författarna borde förklara det. Booth et al jämför utvecklingen i de två länderna 1947-48 och hävdar att fackledarna i Sverige hade större framgångar med att tämja vänsterradikaler inom facket, samtidigt som man också kunde presentera en vision i och med Rehn-Meidnermodellen (429). För Västtysklands del menar de att facket 1950-52 kämpade emot arbetsgivarnas rationaliseringsprogram, men att lagen om medbestämmande 1952 (med en tredjedels snarare än 50-50-representation i styrelserna) ändå var början på en samarbetande era, en "produktivitetskoalition" (s 433).

Slutargumentet i deras artikel är anti-olsonianskt: det var inte instituionellt förutbestämt att BRD skulle lyckas med och Storbritannien misslyckas med att utveckla en nationell produktivitetskoalition. 1947-48 var skillnaderna i klassmålsättningar större i BRD än i Storbritannien men ändå lyckades man vända på detta, menar de (s 435f). För Sveriges del menar de att "a pervasive sense of market security" hade stimulerat ett produktivt klassamarbete redan på 1930-talet; i katzensteinsk anda ser de den mindre statens mer osäkra position på världsmarknaden som gynnsam för klassamarbete (s 437) "British and West German employers in general had greater short- and longer-term market confidence." (437)


Hicks och Kenworthy 1998
Hicks och Kenworthy framar sin artikel som att forskning i politisk ekonomi tenderar att fokusera pa en av tva stora fragor: (1) tillväxt och effektivitet, eller (2) fördelning. Med hänvisning till Okuns (1975) idé om en trade-off mellan effektivitet och fördelning menar de att forskare inte brukar kolla pa bada sakerna samtidigt (s 1632). Detta tycker jag känns som ett rätt klent säljargument för den egna artikeln, för som de tvingas konstatera i en fotnot sa är ju korporatismlitteraturen ett undantag. Med tanke pa att korporatismlitteraturen är helt enorm och pa 80-90-talen var central i all jämförande politisk ekonomi, sa tycker jag att detta helt underminerar deras argument att fa har kollat pa bade effektivitet och fördelning... I vilket fall sa bygger artikeln pa pooled time series-analys av 18 rika demokratier under aren 1960-1989 och sa alltsa kolla pa bade effektivitet och fördelning, utifran korporatism eller vad de kallar "cooperative institutions". De pekar bade pa tripartistiska samarbeten som Schmitter, Crouch, Katzenstein m fl har skrivit om, och mikro-samarbeten inom och mellan företag, som Dore, Aoki, Soskice m fl skrivit om (s 1634). Utifran sin tidigare forskning (Kenworthy 1995) identifierar de tio typer av "kooperativa institutioner":


Koordinering av facket och arbetsgivarna "tends to encourage wage restraint", säger de med referenser till Flanagan et al 1983, Crouch 1985, Soskice 1990, Golden 1993 och Kenworthy 1996 (s 1636). Hicks och Kenworthy har skapat ett index med varje av de tio variablerna för 18 länder varje ar 1960-1989, med ett betyg fran 0 ("weakly cooperative"), till 0.5 ("moderately cooperative") och 1 ("highly cooperative"). Indexet beskrivs mer utförligt i Kenworthy (1997). För tripartistisk neokorporatism finns det tva olika indikatorer: en bygger pa Lijphart och Crepaz (1991) "societally tilted index of neocorporatism" och den andra bygger pa den mer politiskt/socialdemokratiskt orienterade definitionen i Hicks och Swank (1992).

I analysen klumpar de ihop data i fyra perioder, som motsvarar konjunkturcykler: 1960-67, 1968-73, 1974-79 och 1980-89. De använder principal-axis factor analysis som tar fram tva faktorer per period. Den ena bygger mest pa makrovariabler/neokorporatism. Den andra bygger pa purchaser-supplier relationships, samarbete bland arbetare, samarbete i produktionskedjan och allianser mellan konkurrerande företag. I regressionerna använder de därför tva faktorer: (1) neokorporatism som bygger pa BusConf, WageCoor, GovtInts, TNC-LC, TNC-HS, InvFirms och LabMgmt, och (2) firm-level cooperation som bygger pa PurchSup, CompFirms, WrkrTeams och MdivTeams (s 1646). De förväntar sig att neokorporatismen minskar ekonomisk ojämlikhetmen har "spottier, more complex positive effects on collective economic gain", medan företagsnivasamarbete har föga effekt pa fördelningen men ökar effektiviteten. De har fyra matt pa fördelning: government spending on transfer programs, ett dekommodifieringsindex, offentliga utgifter pa aktiv arbetsmarknadspolitik (inte ett matt pa fördelning, kan jag tycka), och arbetslösheten (!). Det är bisarrt att de inte har med nagot matt pa faktisk fördelning -- som ginikoefficienten för inkomster, eller 90/50. För effektivitet och välstand har de fyra matt: tillväxt i BNP per capita, investeringar, handelsbalans, och inflation. Som kontrollvariabler har de ar med socialdemokratisk regering, ar med kristdemokratisk regering, andel av befolkningen över 65 ar, arbetslöshet, catch-up i form av BNP per capita i början av perioden, ar av oavbruten demokrati, facklig anslutningsgrad 1960, 68, 74 och 80, och centralbanksoberoende (fran Franzese 1995). Vad gäller socialdemokratisk regering sa testar de Alvarez et al (1991) hypotes att korporatism bara ökar effektiviteten i kombination med en socialdemokratisk regering; denna hypotes far inte stöd. (1651) Ar av oavbruten demokrati och facklig anslutningsgrad är med som test av Olsons (1982) teori, men Hicks och Kenworthy säger själva i en fotnot att dessa är daliga matt (!). De hävdar dock att det inte finns nagra bättre, och de säger ocksa i fotnoten att Cameron (1988) och Paque (1996) visat pa bristerna i Olsons teori. De verkar negativa till den, sa kanske har de helt enkelt tvingats lägga till de variablerna pa en reviewers begäran. De använder perioddummies för att ta bort periodspecifika effekter, undvika autoregression och fa en modell som passar för skillnader mellan länder (s 1652). Eftersom Olsonvariablerna handlar om utveckling över tid har de i tillväxtregressionerna inga perioddummies utan bara en dummy för 1960-73 och en för 1974-89. Eftersom Japan alltid är en outlier i dessa sammanhang kör de ocksa regressionerna utan Japan.

Resultaten är föga förvanande: neokorporatism ökar omfördelningen (eller är i alla fall korrelerad med den!) men har ingen effekt pa tillväxten, företagsnivasamarbete ökar tillväxten men har ingen effekt pa omfördelningen. Kanske är nolleffekten pa tillväxten en anledning till att korporatismen är pa väg ner, spekulerar de med referens till Ahlén 1989, Streeck 1984, Windolf 1989 och Hernes 1991, även om Lange, Wallerstein och Golden 1995 menar att korporatismens nedgang har överdrivits (s 1661). Resultaten är klena tycker jag, pa det sättet som mycket time-series-cross-section-makrogrejer fran 80-90-00-talen är och som Bernhard Kittel (2006) sa väl pekade pa i sin artikel "A Crazy Methodology?" där han satte fingret pa att all makro-TSCS i politisk ekonomi egentligen inte pa en enda större punkt har förändrat sättet pa vilket vi ser pa samhället eller vara teorier. I vilket fall sa menar Hicks och Kenworthy att deras artikel pekar pa 4 vägar framat. 1, studie av de kooperativa institutionernas ursprung (t ex Zysman 1983, Crouch 1993, Hicks 1999). 2, studie av hur de olika k-institutionerna paverkar ekonomiskt. 3, formaliserad teori om detta à la Knight 1992. Och 4, studie av den nyare perioden, 1990-talet.


Broadberry 1998
Broadberry argumenterar i denna artikel -- som bygger pa hans tidigare studier 1993, 1994, 1997 -- för att processen där Västtyskland och USA gick förbi Storbritannien i produktivitet är missförstadd i litteraturen. Litteraturen utgar fran att det var genom högre produktivitet i industrin som detta skedde, men Broadberry menar att förhallandena mellan länderna i industriproduktivitet varit rätt konstanta, och att det var genom (a) att skifta resurser fran jordbruket till industrin och (b) öka produktiviteten i tjänstesektorn, som USA och Tyskland gick förbi.


van Zanden 2000
Litteraturen om "the golden age of European growth" har fokuserat pa tva olika teorier, säger van Zanden. Ett, catch-up: att Västeuropa genom kapitalförstörelse i kriget och annat lag langt bakom USA i produktivitet och kunde göra snabb tillväxt genom att efterapa ledaren (Abramovitz 1986, Maddison 1991). Den andra teorin är framlagd av Eichengreen (1995, 1996) och fokuserar pa institutionella faktorer. Det centrala (spelteoretiska) problemet är här hur kapitalisterna skulle förmas att investera sa mycket att den goda tillväxten skulle uppsta. Enligt Eichengreen (se blogginlägg här, här, här) skedde detta genom sociala kontrakt mellan fack och arbetsgivare där fack avstod fran löneutrymme i utbyte mot höga investeringar. I detta paper hävdar van Zanden genom en fallstudie av Nederländerna att den snabba tillväxten var en "disequilibrium growth path" som orsakades av en kombination av de tva sakerna -- catch-up och institutionella förändringar to profit from it. Han gör inga formella tester av teorier utan lägger fram ett "analytiskt narrativ". (Ett begrepp som Robert Bates med kollegor uppfann i slutet av 90-talet, se pdf här.)

För den jämviktstillväxtmodell som det ska avvikas ifran gar de till Kaldors "stylized facts" om tillväxt: att pa lang sikt tillväxttakten, arbetskraftens tillväxttakt, investeringsandelen och löneandelen är konstanta. (s 541) Crafts och Mills (1996) m fl har visat att USA:s tillväxtakt de senaste 200 aren i princip är konstant. van Zanden visar detta med följande figur, som visar att Nederländerna är lite annorlunda:


Pa 1800-talet hade Nederländerna en jämviktstillväxttakt, dock lägre än USA, vilket gjorde att USA enligt Maddisons statistik gick förbi i BNP/capita runt 1870. Smits, de Jong och van Ark har testat Nederländernas tillväxttakt för strukturella brytpunkter (jfr bloggen här, här) och finner en brytpunkt 1916 da tillväxten accelererar och en 1975 da den decelererar. Den första catchupväxten bröts dock av 30-talsdepressionen. Om man kollar pa investeringskvoten sa var den i Nederländerna runt 8 procent före 1870, 10-12 procent före WW1, 17 procent pa 1920-talet och peakade pa 1960-talet med 25 procent (s 544). Nästa variabel att kolla pa är löneandelen. För USA länkar han Kings serie för 1850-1900, Johnsons serie för 1900-1930 och Scotts serie för 1930-1985, fran Johnson (1954) och Scott (1989, A New View of Economic Growth, Oxford). (Johnsons löneandelsforskning skymtar förbi i nagra av papprena som diskuteras här.)


För USA är löneandelen i princip konstant över tid, med undantag för en konjunktureffekt under den stora depressionen. I Nederländerna däremot ökar löneandelen kraftigt under de tva perioderna med stark tillväxt, 1920-talet och 1960-70-talet (s 545). Efter 1980 minskar den. Med referens till Burda och Wyplocz (1996, Macroeconomics, OUP) säger van Zanden att "The explanation for the stability of the income distribution of the US seems to be that (a) real wages increased at the same pace as labour productivity, (b) technical change was labour-augmenting (or Harrod neutral) and (c) capital productivity (the ratio between the capital stock and output) was more or less constant with an equally constant long term real rate of interest." För Nederländerna har inte samma stabilitet ratt, och detta skall han förklara i denna artikel. (Han pekar ocksa pa att Amendola och Gaffard 1998, Out of Equilibrium, Oxford UP, ocksa funnit stora variationer i löneandelar i europeiska länder 1970-1995, utan samma variation i USA.)

van Zanden menar att efter WW2 fanns en mycket stor möjlighet till teknologisk aterhämtning till USA:s framsteg och stor uppbyggd efterfragan pa konsumtionsvaror. Dock var den existerande kapitalstocken gammal och ineffektiv, och medan produktion med ny effektiv teknologi fran USA skulle vara jätteprofitabel sa var inte produktionen med den existerande stocken det, vilket skapade ett överbryggningsproblem: hur ackumulera kapital till att förnya kapitalstocken? van Zanden menar att detta skedde genom ett tripartistiskt samarbete, bl a organiserat i Stichting van de Arbeid, som frös reallönerna fran 1945 till 1953 (referensen är Windmuller och Galan 1970, II, 13ff). van Zanden menar (s 547) att bada parterna var eniga om att löneandelen var tvungen att falla. Under 50-talet ökade sa BNP och sysselsättningen mycket snabbt samtidigt som löneandelen föll nagot. Men omfördelningen till kapitalet byttes snabbt till det omvända. Produktiviteten pa newest vintage-teknologin var sa hög att dessa arbetsgivare var villiga att betala mycket höga löner för att fa tag pa arbetskraft, och i en situation med mycket lag arbetslöshet (fr om ca 1960 full sysselsättning) ledde detta till löneglidning, enligt van Zanden var redan i mitten av 50-talet de faktiska lönerna ofta 15-20 procent över de centrala avtalen. (ref van Hulst 1984). Stora obalanser uppstod regionalt och mellan sektorer. Fr om 1959 ökade lönerna snabbare än produktiviteten, och löneandelen ökade. Nominella aktiepriser pa Amsterdambörsen peakade 1961 men visade ingen trend resten av 60-talet, samtidigt som inflationen höjde prisnivan med 50 procent mellan 1961 och 1970 (s 549). Ända sjönk inte investeringskvoten; den ökade fram till 1968 och började inte falla förrän 1970. (Kuipers och Kuper 1996, i De Economist, studerar investeringskvoten fran 1950-tal till 90-tal ur ojämvikt-perspektiv.) Varför fortsatte den höga investeringstakten? van Zanden pekar pa ett par faktorer. Ett, under 50-talet hade stigande reallöner förenats med goda vinster i och med att förnyelse av teknologin hela tiden höjde produktiviteten ytterligare; det fanns ingen anledning att tro att detta inte kunde fortsätta. Tva, kapitalisterna förväntade sig fortsatt hög BNP-tillväxt pa 4-6 procent arligen och var därför "tvungna" att investera för att inte förlora tänkta marknadsandelar. Tre, EEC ökade exportefterfragan och chefer tänkte att det var bäst att inte höja priserna i takt med lönerna där hemma sa att marknadsandelar skulle förloras. "In sum, in the investment equation the strong effects from demand growth and the possibility to substitute capital for labor, dominated the ~weak! effects of declining profits." (s 550) Men inflationen var hög. Och företags aktieemissioner minskade. Vikten av banker för langsiktig finansiering ökade pa 50- och 60-talen (s 551). Det fanns problem i ojämviktstillväxtregimen och när exogena chocker -- Bretton Woods fall och OPEC1 -- orsakade en recessionen var svagheterna uppenbara. "The sudden trend break in 1973 fits well into the disequilibrium story.
In an alternative scenario, in which the rapid growth was caused by the convergence
process of catching up, one would expect a gradual deceleration of growth
because the catching-up potential disappeared." Good och Ma (1999) använder strukturella brytpunktstester och finner att en modell med trend och ett brott 1973 är bättre för att förklara den ekonomiska tillväxten efter 1945 än vad en gradvis modell är. När räntorna steg kraftigt efter 1979 uppenbarades ocksa bristerna med den bankfinansieringsmodell som Nederländerna utvecklat pa 1950- och 60-talen.

van Zanden sammanfattar sitt ärende bra: "By going into the historical causes of this too rapid growth of wages, I have tried to show that the disequilibrium of the 1970s and early 1980s (high unemployment) is related to the disequilibrium of the 1960s (too rapid growth; overshooting) which in its turn is connected with the disequilibrium of the post war period of reconstruction." (552) Efter 1980/82 började en ny fas av löneaterhallsamhet och medveten ökning av vinstandelen; han refererar om detta till Visser och Hemerijck (1997, A Dutch Miracle, Amsterdam UP) och van Zanden (1998, Economic History of the Netherlands, s 163ff)

I slutsatserna säger han en intressant sak som jag egentligen inte tycker har diskuterat i pappret -- det handlar om centralisering av lönebildningen -- men som är intressant ocksa i ljuset av danska och svenska erfarenheter: "in the 1940s a set of institutions was established to lower the share of wages in income and increase the surplus that was available for investment; however, the centralization of wage bargaining that was necessary for this guided wage policy became a major problem after 1959 when attempts were made to decentralize wage formation". (s 553) Detta tycks stämma rätt bra överens med Due, Madsen, Jensen och Petersens (1994, s 201) beskrivning av centraliseringen i Danmark: “what had originally been an advantage for the employers gradually became a strait-jacket”.


Vonyó 2008
LSE-ekonomisk-historikern Tamás Vonyós artikel, som bygger pa hans doktorsavhandling, är pa ett klassiskt tema: att förklara den goda ekonomiska tillväxten i Västeuropa 1950-1973. Lamfalussy (1963) betonade exporttillväxten som ökade investeringskvoten och även Eichengreen (1996) gick pa denna linje för att förklara övergangen till "the high investment/high productivity/low wage equilibrium characteristic of western economies during the 1950s and early 1960s" (221). Baumol (1986) och Abramovitz (1986) betonade catch-up. Denison (1967) betonade att de stora produktivitetsökningarna pa makronivan orsakades av ett strukturellt ekonomiskt skifte fran jordbruk till industri; ocksa Temin (2002) plockar upp detta argument och pekar pa att 1950 var 23.2 procent av arbetskraften i BRD sysselsatt i jordbruket medan motsvarande siffra i Storbritannien var 5 procent. Temin (2002) ser sin förklaring som en utvidgning av Kindlebergers (1967) arbetsutbudsorienterade modell. Parallellt till dessa utvecklingar i Väst arbetade den ungerske ekonomen Ferenc Jánossy pa sin förklaring, som Vonyó introducerar sa här:
"The central assumption of the reconstruction thesis, as it is referred to in western historiography, is that in long periods of crisis-free economic development, productive potential is determined by the size and qualification structure of the labour force. In the short run, however, actual output is limited by the workplace structure of the economy, i.e. the capital stock and its technological composition. Hence, in the immediate aftermath of a war, a large gap between actual and potential output opens up due to a severe distortion in factor proportions. This phenomenon is termed ‘structural incongruence’ and is assumed to result from the depletion of physical capital, especially machinery, as a consequence ofwartime destruction and depressed investment activity (Jánossy 1969, pp. 233–4)" (s 223)
Jag maste ju säga att jag inte kan se vad som är skillnaden mellan Jánossys förklaring och mainstreamförklaringen som bygger pa catch-up, men Vonyó säger i alla fall att hans artikel gar ut pa att testa ekonometriskt Jánossymodellen jämfört med "more mainstream theories of economic growth". Hans resultat stämmer överens med ett opublicerat working paper av Eichengreen och Ritschl, "although the two studies differ significantly in focus and the econometric techniques applied." (224)

Rekonstruktionstesen har applicerat till det västtyska tillväxtmiraklet av Manz (1968), Abelshauser (1975, 1983), Borchardt (1991) och Eichengreen och Ritschl (1998). Dumke (1990, "Reassessing the Wirtschaftswunder: reconstruction and postwar growth in West Germany in an international context",  Oxford Bulletin of Economics and Statistics) var den första att testa tesen mot alternativa tillväxtmodeller i ett cross-country framework. Han fann att graden av förstörelse under kriget var viktigast för att förklara variationer i ekonomisk tillväxt pa 50-talet och konvergens viktigast för 1960-80. Jordbrukets andel av arbetskraften var inte sa viktigt. Temin (2002, "The Golden Age of European growth reconsidered", European Review of Economic History) använde en liknande modell och fick fram att graden av krigstidsförstörelse bara hade mycket kortsiktiga effekter, och att försenad strukturell utveckling (dvs jordbrukets andel) var den viktigaste kraften under de Gyllene aren. Vonyó menar att "both suffer from a series of econometric problems and are, in particular, inappropriate to test the reconstruction thesis as originally formulated." (224) Bada författarnas tillvägagangssätt var "essentially" en regression där genomsnittlig arlig tillväxt bestäms av BNP per capita i början av perioden (för att mäta konvergens), jordbrukets andel av arbetskraften i början (för att mäta betydelsen av struktoromvandling), och skillnaden i BNP per capita mellan 1938 och 1948 för att mäta krigstidens förstörelse. Vonyó menar att jordbrukets andel av arbetskraften-variabeln bygger pa ett antagande om att alla länder har samma jämviktsandel av jordbrukare och att en stor andel arbetskraft i jordbruket tyder pa sysselsättning. Han är skeptisk till dessa bada antaganden. Bland annat sa rörde sig jordbrukets andel av arbetskraften i länder som BRD och Frankrike kraftigt upp och ner i slutet av 40-talet pga krigstidens oroligheter. Detta gör att denna variabel enligt Vonyó i Temins regressioner far en för stark effekt, absorberar effekt som egentligen kommer annanstans ifran. Han är ocksa kritisk till skillnaden i BNP p/c 1938 och 1948 som matt pa krigstidens förstörelse; han menar att detta inte tar hänsyn till den förlorade tillväxten som hade varit under de tio aren om det inte vore för kriget. Eichengreen och Ritschl i sitt nya WP tar fram ett som jämför 1941 och 1946 men detta löser inte problemet, menar V. Mattet pa krigstidsförstörelse maste beakta tillväxttakten som landet hade före kriget. Till slut sa menar Vonyó ocksa att Dumke och Temins regressioner har ekonometriska problem: sma samples och stark kolliniaritet mellan de förklarande variablerna vilket gör koefficienter och standardfel väldigt känsliga för sampleval och modellspecifikation. Vonyó tänker istället använda en panelapproach och "a more refined model".

Det är en decennievis panelregression där den beroende variabeln är "trend rate of growth" i real BNP per capital. Som matt pa konvergens använder han BNP per capita (i 1990 Geary-Khamis dollars) det första aret i decenniet. Statistiken kommer fran Angus Maddison (1995, 2006). Som matt pa strukturell omvandling använder han jordbrukets andel av de ekonomiskt aktiva första aret i decenniet. Statistiken kommer fran FAOSTAT. Han har med genomsnittlig arlig växt i den ekonomiskt aktiva befolkningen. Som matt pa krigstidsförstörelse använder han skillnaden mellan faktisk BNP per capita 1948 och den "potentiella", definierat som en extrapolering fran 1938 ars niva med den arliga tillväxttakten fran 1920 till 1938. Undantaget där är att Spaniens och Portugals baseline-tillväxtttakt är uträknad fran 1920-1934, för att fa bort effekten av spanska inbördeskriget. (Vissa tyska forskare -- Abelshauser 1983, Borchard 1991, Ritschl och Spoerer 1997 -- har använt tillväxttakten före 1914 som baseline! Langsökt! se s 237f) En möjlig kritik som Vonyó tar upp mot sin gap-variabel är att produktionen 1938 var rätt lag pga recession och att gapet därför underskattas med detta matt. Mot det säger han att i sa fall sa underskattar hans modell betydelsen av just den variabel som han själv vill betona. Inkluderandet av en arbetskraftsvariabel kan kritiseras för endogenitet, att arbetskraftens tillväxt själv orsakas av BNP-tillväxt, men V menar att detta inte gäller för mellankrigstiden utan att det mesta av arbetskraftsväxten da orsakades av nettoimmigration. Vonyó skulle ocksa vilja ha en variabel för arbetskraftens tillväxt men menar att detta är omöjligt att mäta. Han använder därför en land-fixed effect som proxy för nationellt specifik tillväxttakt... Hans modell bestar av tva ekvationer:
tillväxt_i_t =  α + β1 inkomst + ß2 jordbrukets andel_it + ß3 arbetskraftstillväxt_it - γ gap * tid + u_i + e_it
och

u = a + ß4 gap + e
Koefficienten pa gap räknas fram genom att ta interaktionskoefficienten (γ) plus ß4 * 1 för 50-talet, * 2 för 60-talet, *3 för 70-talet och * 4 för 80-talet. "The inclusion of interaction variables with
time dummies may be the conventional method to follow, but the above approach is a more direct test of the hypothesis that wartime dislocation had a significant effect on economic growth that diminished over time. Furthermore, having less explanatory variables in the model yields more degrees of freedom and, therefore, more significant results." (s 228) En version med interaktioner med tidsdummies istället ger liknande resultat fast sämre t-värden (...). Vonyó räknar fram den tidsspecifika landspecifika tillväxtpotentialen som konstant-koefficienten fran den första regressionen plus vad som är kvar fran fixed effect efter att ha räknat ut gap-effekten. Regressionen körs pa 21 länder: 16 europeiska, Japan, och "the Western Offshoots". Det är samma sample som Dumke (1990) och Temin (2002) använde fast plus Nya Zeeland och Grekland. Grundresultaten syns i tabell 1:


(De miniatyrmässiga koefficientstorlekarna kan fa en att undra varför han inte logaritmerat variablerna eller sa.) Ett centralt resultatet här är icke-effekten (statistiskt signifikant) av jordbrukets andel 1950 -- koefficienten har dessutom fel tecken, eftersom utifran t ex Temin (2002) vi skulle förvänta oss att länder med större jordbruksandel skulle fa högre tillväxt sen. I nästa regression plockar Vonyó bort denna variabel, r^2 rör sig inte. Det andra centrala resultatet är att effekten av outputgapet 1948 avtar över tid, just som "rekonstruktionstesen" skulle säga.

Resultaten är pa vissa sätt känsliga för sampleval. Om han tar bort länderna Grekland, Irland, Japan, Portugal och Spanien sa blir effekten av en växande arbetskraft mycket starkare. Han gar vidare med att räkna effekter för individuella länder, genom att köra en ändrad version av modellen ovan minus de fem perifera länderna nämnda. Han ändrar här specifikationen av inkomstvariabeln för att fa en positiv koefficient pa den och minska koefficienten pa konstanten. Istället för att använda BNP p/c i början av varje decennium sa tar han USA:s BNP p/c 1970 minus landets BNP p/c vid det aktuella decenniets början. (s 232) Efter att ha kört regressionen relaterar han koefficienterna till varje lands utveckling per decennium och far fram följande fina tabell som redovisar vad de olika ländernas BNP-tillväxt de olika decennierna orsakades av.


Vonyó menar att hans modell särskilt väl förklarar Västtysklands efterkrigstillväxt. Däremot passar den inte sa bra för Belgiens och Australiens svaga 1950-tal, det överlag svaga 1980-talet, och Nya Zeelands katastrofala utveckling pa 70-talet (som i mangt och mycket berodde pa förlorad jordbruksexport i samband med att Storbritannien gick med i EG). (s 236)


Eichengreen och Ritschl 2009
Mellan 1950 och 1959 ökade BNP i Västtyskland med 8 procent arligen, konstaterar Eichengreen och Ritschl. De menar att det finns tre typer av förklaringar. Den första ser den snabba växten som ett resultat av "productivity catching up and convergence": Abramovitz 1986, Baumol 1986. Efter shocker fran WW1, 20-talets inflation och 30-talets depression var kapital-arbete-ration och produktiviteten lag i Tyskland efterkriget. Temin (2002) och Temple (2001) betonar betydelsen av överföring av arbetskraft och kapital fran lagproduktivt jordbruk till högproduktiv industri. Den andra skolan är institutionell teori utifran Olson (1982), med appliceringar i Giersch et al (1992) och Olson (1996). Kritiska synpunkter finns i Paqué (1994, 1996) och Carlin (1996). Den tredje skolan fokuserar pa den negativa outputchocken i slutet av WW2 och omedelbart efter. Jánossy (1969), Abelshauser (1981) och Dumke (1990) har gjort detta argument för Europa generellt, och Manz (1968), Abelshauser (1975) och Borchardt (1976) för Tyskland specifikt. (s 194) Det är intressant, t o m pikant, att Eichengreen och Ritschl inte med ett ord nämner Eichengreens egna tidigare modell där klassamarbete och löneaterhallsamhet star i centrum! (Eichengreen och Iversen 1999, Eichengreen och Vazquez 2000.) Argumentet i detta paper är att förklaring tre, outputgapet, har nerbetonats för mycket pa sistone.

Om det var det stora outputgapet 1950 som förklarar den goda tillväxten 1950-59, varför hade tyskarna da inte lika bra tillväxt efter WW1 som ocksa det orsakade ett outputgap? E och R konstaterar att en möjlig förklaring vore Olsons: institutionerna byttes ut efter 1945. Problemet med denna tes är att den inte är sann, den stämmer inte överens med vad som hände, konstaterar de (s 194). Den institutionella kontinuiteten var mycket större än vad Olson ville ha det till. Den västtyska ekonomin pa 1950-talet var starkt reglerad.

Varför kommer E och R fram till "nya" (rättare, nygamla) resultat? De pekar pa fyra orsaker. 1, baserat pa Maddisons (1991, 1995) beräkningar av tysk BNP under WW2 räknar de fram nya siffror om tillväxten da. "We consider performance during the war rather than simply comparing the last
prewar and first postwar years and treating the war economy as a black box. This enables us to more precisely identify the magnitude of the postwar shock." 2, de jämför dessa data med  prediktioner utifran neoklassisk tillväxtteori, och pekar pa "observable implications of alternative hypotheses". 3, de kollar pa lang sikt, inte bara tillbaka till 1938. 4, "we make detailed use of the Anglo-German comparison. This allows us to explore the roles of institutions and policies, using the experience of Europe’s historical productivity leader (and post-World War II growth laggard) as a benchmark".

En anledning till att tidigare forskare underskattat betydelsen av den negativa chocken vid WW2 är att de använt en jämförelse av BNP p/c 1938 och 1948 som matt pa chocken; men BNP p/c var lägre än trend 1938, sa denna jämförelse underskattar hur stor chocken var (s 196). De har en ytterst utförlig diskussion ("conventional growth accounting") om deskriptiv statistik om kapitalintensitet, produktivitet etc i Storbritannien och Tyskland -- detta var nog en enkel artikel att skriva, givet att de redan skrivit om den här statistiken i andra papers...


T ex Crafts och Mills (1996) har argumenterat för en brytpunkt i den brittiska tillväxttakten 1921, med snabbare tillväxt efter än före. (Jfr van Zandens diskussion av Smits, de Jong och van Arks brytpunkt 1916 för nederländsk tillväxt.) Eichengreen och Ritschl menar dock att ett annat val av baseline för brittisk tillväxt i figur 1 ovan inte hade paverkat bilden att tillväxtbanan där inte paverkades sa mycket av WW2, medan Tyskland sag en radikal förändring.

För att kolla pa Temins m fleras förklaring om överflyttning fran jordbruket ställer de upp denna ekvation:
dY/Y = (1-a)(dB/B) + (1-a)(dL/L) + a (dK/K)
där d star för förändring, Y är output, L är arbete som insatsfaktor, K är kapital som insatsfaktor, B är andelen av arbetskraften som är i industrin, och a är löneandelen. Alltsa: tillväxten i output bestäms av vinstandelen * förändring i industrins andel (som förväntas vara positiv),  vinstandelen * ändring i insats av arbete + löneandelen * ändringen i insats av kapital. Produktionsfunktionen antas vara Cobb-Douglas och löneandelen är elasticiteten mellan arbete och kapital. Om löneandelen är 0.7, vilket är typiskt, sa blir tillväxten 0.3 * ändring i industrins andel + 0.3 ändring i insats av arbete + 0.7 ändring i insats av kapital.

De replicerar Temins (2002) regression med 15 länder. De far samma resultat med ett undantag: outputgapet orsakat av kriget har en positiv och statistiskt signifikant effekt, medan Temin rapporterar en nolleffekt av denna variabel för 50-talet. Men Temins matt för wartime disruption är skillnaden i BNP p c 1948 och 1938, vilket E och R inte är nöjda med. De föreslar 1944 som baseline istället men a andra sidan sa var BNP onaturligt hög da bl a pga användning av slavarbetare. Därför tar de 1941 som baseline istället, som kompromiss mellan 1938 och 1944 (! ad hoc...). (s 204) Med 1941/46 istället för 1938/48 blir regression fit bättre och koefficienten pa outputgapet blir större. Tyskland blir ocksa nu mindre av en outlier. Vidare sa byter de Temins mätt pa tillväxt log BNP till geometrisk tillväxttakt. De drar slutsatser:
"This comparative evidence suggests that both Janossy (1969) and Temin (2002) were right on the causes of Europe’s postwar growth. Wartime disruptions caused output to be displaced from potential, creating scope for fast recovery as the economies of Europe moved back toward trend; this is the reconstruction hypothesis specified by Janossy (1969) and tested by Dumke (1990). At the same time, the scope for growth was greater where agriculture predominated, the delayed modernization of agriculture having depressed output and productivity in many countries of continental Europe. The result of sectoral shift from low-productivity farming to high-productivity industries was now faster aggregate growth of output and productivity; this is the agricultural labor share hypothesis spelled out by Temin (2002). But the wartime and postwar shock emphasized by Janossy and Dumke is quantitatively more important, and certainly so in postwar Germany." (s 206)
Nästa sektion tar upp en institutionella teorin, Olsons. De konstaterar att de västtyska politikerna pa 1950-talet hade allt intresse av att framställa det som att det hade skett ett radikalt institutionallt brott med tidigare tyska strukturer och institutioner. Men sa var det inte. (s 207-211) [3] Fran att kritisera den olsonska tolkningen gar de faktiskt över till att kritisera den teori -- löneaterhallsamhet -- som Eichengreen själv tidigare statt för, fast utan att nämna hans tidigare skrifter!
"Given that German mining and heavy industry enjoyed the most elaborate system of industrial relations, it was there that the success of trading wages for high investment should have been most evident. But in fact, investment rates in this sector were so low that an energy crisis developed in 1950. The Investment Aid Act of 1951 imposed a levy on wide segments of German industry in order to pour into coal, steel, electricity generation and transport funds that owners, capital markets, and banks could not or would not supply.36 In 1950 when this crisis was mounting, the miners’ union managed to obtain pay increases of 9 and 10% (Abelshauser 1984), hardly consistent with the picture of restraint. If anything, successful wage restraint began having its effects only in the mid-1950s, at a time when economic recovery at fast rates had consolidated." (s 212)
Västtyskland hade i början av 50-talet över 10 procents arbetslöshet, vilket sjönk ner till 1.5 procent 1959.
"The persistence of high unemployment during the first years was itself a consequence of a very high influx of refugees after World War II. Therefore, it is not an indication of failing labor market institutions. However, the initially high level of unemployment and its subsequent decline may have contributed to an initially low but increasing bargaining power of trade unions. All this leads us to  conclude that the contrasting structure of labor relations in the two countries may have mattered less for the course of the first postwar decade than is commonly supposed" (s 213)
Och till detta lägger de en fotnot som aterigen överser att nämna Eichengreens egna bidrag till den löneaterhallsamhetscentrerade litteraturen:
"In a Nash bargain over the wage rate, unemployment may affect the bargaining position of the trade union. Broadberry (1994) and Broadberry and Crafts (1996) find evidence of this effect in postwar Britain. According to Lindlar and Holtfrerich (1997), unit labor costs started to rise at the end of the decade, and continued doing so until the labor market was opened to immigration from Southern Europe in the 1960s. Hence, to the extent that high initial unemployment reinforced the implicit contract trading in wage increases for higher investment, this effect became weaker over time." (s 213n)
I slutsatserna aterkommer de till att Olson hade fel:
"the evidence suggests that the Germany economy in fact remained tightly regulated, both absolutely and relative to more slowly-growing economies like Britain. The postwar model of Rhenish capitalism drew heavily on a regulatory model established in the early and mid-1930s, complemented by an improved version of the corporatist model of collective wage bargaining that had prevailed in the Weimar Republic before 1933. While questions have been raised about the sustainability of this model in recent years, it provided accountability and predictability in the 1950s and enabled the German economy to grow back to its historical trend after heavy disruptions in the aftermath of World War II." (s 215)

Läs: Lindlar L, Holtfrerich C-L (1997) Geography, exchange rates, and trade structures: Germany’s export performance since the 1950s. Eur Rev Econ Hist 1:217–246

Fotnot
[1] Som de konstaterar: "In essence, Eichengreen is applying the game theoretical approaches of Grout, "Investment"va n der Ploeg, "Trade Unions"; and Lancaster", Dynamic Inefficiency."
[2] en Peter Murrell har imponerande nog i ett bokkapitel i en antologi redigerad av public choice-teoretikern gjort det bisarra påståendet att Västtysklands institutioner efter 1945 var "all new". Jag tolkar detta som en indikation på (a) att samhällsvetare kan publicera de mest bisarra analyser, och (b) att public choice-teoretiker sällan har så bra koll på historia.
Eichengreen och Ritschl (2009: 194) konstaterar ocksa att den olsonska hypotesen har helt fel om Västtyskland efter 1945: "Contrary to the Olson story, it was this very stability of institutional arrangements that facilitated the rapid postwar recovery and growth of the German economy."
[3] De ger ocksa i en fotnot en mini-översikt över litteraturen: Abelshauer (1985) betonade kontinuiteten och att 50-talspolitikerna överdrev vad som var nytt. Hentschel (1996) har skrivit en kritisk biografi över Erhard som utpekar hans policies som mestadels misslyckade. Laitenberger (1986) och Mierzejewski (2004) har mer balanserade Erhardbiografier.

Referens
van Ark, Bart och Dirk Pilat (1993) "Productivity levels in Germany, Japan and the United States: differences and causes" (pdf), Brookings Papers on Economic Activity.
Booth, Alan, Joseph Melling and Christoph Dartmann (1997) "Institutions and Economic Growth: The Politics of Productivity in West Germany, Sweden, and the United Kingdom, 1945-1955", Journal of Economic History.
Broadberry, Stephen (1994) "Why was unemployment in postwar Britain so low?", Bulletin of Economic Research. 
Broadberry, Stephen (1998) "How Did the United States and Germany Overtake Britain? A Sectoral Analysis of Comparative Productivity Levels, 1870-1990", Journal of Economic History.
Broadberry, Stephen och Nicholas Crafts (1996) "British economic policy and industrial performance in the early post-war period", Business History.
Carlin, Wendy (1996) "West German Growth and Institutions, 1945-90", i Crafts och Toniolo (red)
Crafts, Nicholas (1992) "Productivity growth reconsidered", Economic Policy.
Eichengreen, Barry och Albert Ritschl, "Understanding West German productivity growth in the 1950s", Cliometrica.
Hicks, Alexander och Lane Kenworthy (1998) "Cooperation and political economic performance in affluent democratic capitalism", American Journal of Sociology.
Maier, Charles, "The two postwar eras and the conditions for stability in 20th century Europe", American Historical Review 1981.
Pekkarinen, Jukka, Matti Pohjola, and Bob Rowthorn (1992) "Social Corporatism and Economic Performance: Introduction and Conclusions", i P, R och R (red) Social Corporatism: A Superior Economic System? (Oxford: Clarendon Press).
Vonyó, Tamás (2008) "Post-war reconstruction and the golden age of European growth", European Review of Economic History.
van Zanden, Jan Luiten (2000) "POST- WAR EUROPEAN ECONOMIC DEVELOPMENT AS AN OUT OF EQUILIBRIUM GROWTH PATH. THE CASE OF THE NETHERLANDS", De Economist.

Inga kommentarer: