en recension av: Colin Crouch, The Strange Non-Death of Neoliberalism. Polity Press, 2011. 199 sidor.
Ursprungligen publicerad på tidskriften Libertas hemsida, 2011. Eftersom den sidan försvunnit lägger jag nu upp recensionen här.
Utgångspunkten är mycket bra. I den nuvarande ekonomiska krisen har en och annan ytlig betraktare av skeendet, från vänster såväl som från media som The Economist, talat om ”kapitalismens kris”, ”ett uppsving för Marx”, etc, och satt bisarra rubriker som ”Efter kapitalismen” (Fokus okt 2008) som om en recession i sig skulle innebära en försvagning av den ekonomiska och politiska borgerligheten eller en förändring av samhällets maktförhållanden. Den engelske statsvetaren Colin Crouch, professor vid University of Warwick och associerad med socialdemokratin, utgår i sin nya bok The Strange Non-Death of Neoliberalism från att faktum är det motsatta: den nuvarande krisen försvagar alls inte nyliberalismen, utan tvärtom ser vi idag hur ojämlikheten i makt och ekonomiska resurser ytterligare ökar i de rika länderna.
”tre vågor av marknadisering”: Michael Burawoy [1] illustrerar en Polanyisk analys av samhällsekonomin i de rika länderna sedan 1795
På vilka samhällsteoretiska antaganden och historiska paralleller bygger idén att den nuvarande ekonomiska krisen bör leda till ett politisk-ekonomiskt epokskifte? Mest uppenbart är den historiska parallellen: 1930-talets ekonomiska kris ledde till den nya ”inbäddning” av marknadsekonomin som Karl Polanyi analyserade i sin bok Den stora omdaningen 1944, med Roosevelts ”New Deal” i USA osv, och 1970-talets ekonomiska kris (stagflation) mynnade ut i den nyliberala offensiven. Med lämplig historisk timing – cykler om 40 år á la Kondriatev – kom nu den nya stora krisen kring 10-talets inträde, och sätter vi 30-talets och 70-talets omvandlingar som norm så finns det grund för idén om ett epokskifte till idag: en ny inbäddningsvåg á la Polanyi, en motreaktion mot nyliberalismens marknadsfundamentalism och hegemoni för finanskapitalet [2]. Via en enkel historisk parallell kan vi således komma fram till en idé om ”samhällets återkomst” eller ”nyliberalismens kris”.
Den historiska parallellen kan också utvecklas teoretiskt. Den mest relevanta modell som jag känner till för detta är statsvetaren Mark Blyths, från hans inflytelserika bok Great Transformations från 2002 [3]. Blyth tillhör den konstruktivistiska skolan i den jämförande politiska ekonomin, som betonar idéernas betydelse i politisk-ekonomisk utveckling, i dialog med den mer dominerande materialistiska tendensen som kan ta olika former såsom marxistisk (t ex Andreas Bieler) eller mainstream (t ex Torben Iversen). I Great Transformations gör Blyth en stor poäng av Chicago-ekonomen Frank Knights gamla distinktion mellan risk och osäkerhet. Vi lever med en osäker och oförutsägbar framtid, men den kan vara oförutsägbar i olika hög grad. Risk är en kalkylerbar situation, där en bedömning kan göras av de olika möjliga utfallens sannolikhet, och en rationell aktör kan därför förbereda sig. Osäkerhet i Knights bemärkelse råder däremot när man inte kan fördela sannolikheter till de olika möjliga utfallen. Blyth använder den knightianska osäkerheten som ett skohorn för att få in idéernas betydelse i den politiska ekonomin: han hävdar kraftfullt att aktörer – det må vara en makroaktör som en samhällsklass eller en meso- eller mikroaktör som ett politiskt parti eller ett företag – faktiskt inte alltid vet sitt eget materiella intresse, eftersom framtiden är okänd och oförutsägbar. På detta sätt spelar idéer roll: ”ideas matter because they can actually alter people’s conception of their own self-interest.”[4] I tider av ekonomisk kris som 1930- och 70-talen, hävdar Blyth, är osäkerheten över samhällsekonomins utveckling extra stor och spelrummet för idéer att påverka olika aktörers agerande är därför extra stort. Det kan ske såväl genom skapandet av nya idéer – vilket Blyth hävdar skedde på 30-talet – som genom nyupptagandet av gamla idéer som på 1970-talet [5]. Utifrån ett blythskt perspektiv kan man alltså hävda: dagens ekonomiska kris innebär en knightiansk osäkerhet om samhällsekonomins framtid (indeed!) och därför finns ett särskilt utrymme för ett nytänkande kring hur vi vill arrangera våra samhällsekonomier. Den George Soros-bekostade och mycket högkvalitativa tankesmedjan Institute for New Economic Thinking är ett exempel på en idéproducent som försöker att arbeta utifrån detta; på ett mer politiskt och aktivistiskt plan finns givetvis Occupy-rörelsen; att toppercentilen i inkomstfördelningen sprungit ifrån resten av USA:s befolkning har varit välkänt i åtminstone tio år [6], men först nu i krisen har en politisk rörelse uppstått kring detta faktum.
Så långt förutsättningarna för en stor omdaning idag enligt ideell analys – i detta fall á la Blyth. Vad är förutsättningarna utifrån ett mer materialistiskt perspektiv? Mycket dåliga. Även om också de flesta förhärdade materialister torde medge att idéer spelade roll på 1930-talet, så finns det dock flera materialistiska argument som relativiserar Keynes et als betydelse. Ett, också där vissa centrala idéers betydelse inte har kunnat påvisas så har liknande utfall skett. Ett bra exempel på detta är Norges krispolitik under 1930-talet, där (åtminstone enligt Gösta Esping-Andersen [7]) i debatten för den expansiva krispolitiken Stalins argumentation om underkonsumtion var lika viktig som den internationella proto-keynesianska diskussionen. Arbetarpartierna ville föra en expansiv politik eftersom det var bra för deras sociala bas, och de kunde legitimera det med Stalin lika gärna som Keynes -- den idémässiga ramen gjorde ingen skillnad, utan det var den sociala basen och klassförhållandena som bestämdes vilken politik som fördes. Två, en seriös analys av 30-talets eller 70-talets stora omdaningar är omöjlig utan analys av de sociala krafter som låg bakom. För att ta en av 30-talets emblematiska omvandlingar: Franklin Delano Roosevelts ”New Deal” som exempel. Visst var FDR och Eleanor personligen och intellektuellt ett briljant par och visst kunde de söka intellektuellt stöd t ex hos Keynes. Men New Deal bars också fram av sociala faktorer [8]. 1933-37 pågick ett uppsving i arbetarrörelsens aktivism i USA och 1934 var ett toppår för strejker med 1800 registrerade strejker att jämföra med 608 år 1928 och 900 år 1929. 30-talet var också en period av omorganisering för facket, då Congress of Industrial Organization (CIO) bildades 1935 för att organisera enligt den mer egalitära industriförbundsprincipen istället för AFL:s hantverksapproach, och CIO lyckades 1937-38 med att för första gången i USA:s historia organisera två (då) stora och viktiga branscher: bilindustrin och stålindustrin. Det fanns alltså en tydlig social bas för New Deal-politiken, med en arbetarrörelse på frammarsch. Arbetarrörelsen är däremot idag i t ex Sverige och USA inte på frammarsch, och därmed kan man också utifrån denna faktor ifrågasätta bilden av en nödvändig försvagning av nyliberalismen bara på grund av en ekonomisk kris.
OBS: tabellen är gjord i februari 2011.
Uppfattningen att en djup ekonomisk kris ”måste” leda till en stärkt vänster, mer marxistisk ekonomisk politik, eller mer keynesiansk ekonomisk politik, är alltså tveksam. Den bygger på ett antagande om kausalitet i den här stilen:
ekonomisk kris --> omvändning av den rådande ekonomisk-politiska trenden
eller
ekonomisk kris -->; folk uppfattar krisen som en ”kapitalismens kris” och blir automatiskt mer antikapitalistiska
Båda antagandena är felaktiga. Det första har jag argumenterat emot ovan i två led. Det andra kan vara värt att ta upp det med. Jag tänker mig att det bygger på ett tänk av vänstermänniskor om att alla andra människor också är vänstermänniskor och därmed tolkar ekonomiska kriser utifrån ett vänsterperspektiv. Detta är fel eftersom inte alla människor är vänstermänniskor; om man till exempel tar Sören Holmbergs siffror på hur stor del av svenska befolkningen placerar sig till vänster respektive höger politiskt sett 1986-2001 så varierade under perioden andelen svenskar som såg sig som vänster mellan 23 och 38 procent, och andelen som såg sig som höger mellan 29 och 37 procent [9]. Varför skulle de 29-37 procent som ser sig som höger, och gillar marknaden och kapitalismen, tolka en recession som en kris för kapitalismen och inte som helt enkelt en ovanligt djup konjunkturnedgång? Som Johann Hari helt riktigt påpekade i The Nation tidigare i år [10] så tolkar inte kriser sig själva; det finns ingenting som säger att en finanskapitalistisk kris kommer leda till en vänstersväng utan man kan lika gärna få en högerpopulistisk rörelse som USA:s Tea Party. Och här kommer förstås det idealistiska spöket, tillfälligt bortschasat i det materialistiska resonemanget ovan, in i maskinen igen: idéer och idéproducenter spelar roll, det är sant, men alltid i dialektik med sociala krafter.
Så, Crouchs utgångspunkt är bra: krisen behöver alls inte stärka vänstern och försvaga nyliberalismen. Ur förordet: ”neoliberalism is emerging from the financial collapse more politically powerful than ever” (s viii). Och det hänger ihop med detta att Crouch har en materialistisk syn på vad nyliberalismen som ideologi egentligen är och står för: “as opposed to ideologically pure, neoliberalism is nothing like as devoted to free markets as claimed. It is, rather, devoted to the dominance of public life by the giant corporation” (ibid.). Två saker bör noteras utifrån detta i boken tidiga ställningstagande. Ett, i Crouchs diskussion är det inte en teoretisk nyliberalism á la Ayn Rands starka individer som spelar roll, utan nyliberalism som social organisering och policy. Två, Crouch fäster en väldigt stor vikt vid ”det stora företaget”; faktum är att ”Political Economy of the Giant Corporation” eller något i den stilen vore en mer rättvisande titel för boken än The Strange Non-Death of Neoliberalism.
För efter dessa tidiga definitioner går Crouch vidare till att framför allt diskutera stora företags makt, marknadskoncentration, och marknadens teori. Kapitel 1 är förvisso ett mycket traditionellt ”nyliberalismens historia”-kapitel med de bekanta anhalterna som 70-talets stagflation och Milton Friedmans roll som en public intellectual. Men kapitel 2 till 4 (ungefär en tredjedel av boken, 70 sidor) är tunga, teoretiska kapitel om marknader och företag, med långa diskussioner om Chicagos law and economics-skola, förutsättningarna för ”perfekt konkurrens”, privatiseringar och new public management. Kapitel 5 är tämligen lösryckt ur sitt sammanhang, tidigare publicerat i en forskningstidskrift, om vad Crouch kallar ”privatiserad keynesianism” och som är en viktig del av de senaste tre decenniernas politiska ekonomi: hur framför allt i de anglosaxiska länderna ökad inkomstojämlikhet förenats med kraftigt ökad belåning vilket ökat instabiliteten i systemet och yttrat sig i fastighetsbubblor och bland annat 2007 års subprimekris. Det är ett analytiskt briljant kapitel, men som sagt bara svagt kopplat till resten av boken. Kapitel 6 diskuterar, logiskt nog utifrån kapitel 2-4:s betoning på företags makt, så kallad corporate social responsibility. Kapitel 7 avrundar med Crouchs politiska slutsatser utifrån analysen av storföretagens överhöghet, med en förvånansvärt idealistisk tilltro till ”värderingar och civilsamhället” som de samhälleliga faktorer som kan agera motvikter mot storföretagens makt.
Som jag antytt är The Strange Non-Death of Neoliberalism en tämligen splittrad och stundtals tungrodd läsning; inte den politiskt hårtslående pamflett man kanske förväntat sig utan i mångt och mycket en kritik av en aspekt av nyliberalismen som är relativt obskyr om än viktig, nämligen den (av)regleringsideologi som US-amerikanska jurister, ofta baserade vid University of Chicago, som Richard Posner och Robert Bork stått för. Crouch utgår förvånansvärt mycket från det US-amerikanska fallet, och där finns en stark tradition av anti-trust-politik för att tämja den makt som till exempel Rockefellers Standard Oil besuttit, och i detta fall blir efterkrigstidens law and economics-utveckling framför allt i Chicago viktig för att flytta fram storföretagens maktpositioner i samhället, vilket förstås i Crouchs definition är det centrala i nyliberalismen. Diskussionen om relationen mellan företag och marknad är hjärtat i boken och dess centrala påstående kan sägas vara: ”we have a Chicago economy, not a neoclassical one” (s 122). Med detta menar Crouch att de flesta marknader inte utmärks av de antaganden som neoklassisk ekonomi gör om kostnadslöst inträde, perfekt information etcetera, utan snarare av den koncentration och marknadsmakt som Chicagoideologer som Posner och Bork såg och försvarade. Crouch visar hur Posner och Bork paradoxalt omdefinierade sitt avregleringsbudskap från att det var konsumentens val i sig – med vilket så många företag som möjligt på en marknad är önskvärt – som var målet till att målet var konsumentens välfärd, vilken lika gärna kunde maximeras med ett fåtal mer produktiva företag (s 54).
Utifrån Crouchs materialistiska tolkning av vad nyliberalismen är, är hans policyrekommendationer otippat frikopplade från vad mer traditionella materialister brukar betona, såsom organisering fackligt och i politiska partier [11]. Crouch hävdar att staten är så svag i förhållande till multinationella jätteföretag att ”mer stat” och ”mer reglering” inte nödvändigtvis löser problemen med dagens maktasymmetri; han hävdar (s 131) att företagen direkt är med och fattar politiska beslut och att de därför kan förvrida tendenser till starkare stat till sin egen fördel. Jag håller helt och fullständigt med Crouchs påstående att ”political power and economic wealth are mutually convertible currencies” (s 47), men tycker ändå att hans implicita avfärdande av möjligheterna att jämna ut maktbalansen på ”traditionell” väg – facklig och partipolitisk – är märklig och illa underbyggd. Illa underbyggd är den definitivt på så sätt att Crouch inte alls går i dialog med de många statsvetenskapliga och sociologiska analytiker av partipolitikens och fackets fortsatta betydelse för makroekonomiska outcomes som finns idag [12], utan bara postulerar att företagen dominerar och har staterna i sin ficka. Detta fuskar förstås bort faktumet att makroekonomiska outcomes som inkomstfördelning varierar systematiskt mellan stater utifrån just faktorer som facklig och partipolitisk organisering [13], och visar på begränsningen i Crouchs tillvägagångssätt i denna bok att endast utgå från det US-amerikanska fallet och utan problematiseringar generalisera utifrån detta till alla möjliga samhällsekonomier. Vilka reella åtgärder ”civilsamhället” och medborgare med fina värderingar ska kunna åstadkomma vis-à-vis storföretagen för att begränsa dessas makt, förblir också mycket oklart utifrån Crouchs bok.
Jag kan därför inte, trots den mycket lovande titeln och premissen, oreserverat rekommendera The Strange Non-Death of Neoliberalism för en vidare läsekrets. En bok som lever upp till premissen behövs, men Crouchs är inte den boken. Detta är istället en bok som jag vill rekommendera för dem som vill ha en rätt sträng teoretisk diskussion om relationen mellan marknader och företag, och specifikt en ökad förståelse av den viktiga roll som jurister – inte bara nationalekonomer, de vanliga bad guys i såna här sammanhang – spelat i den nyliberala intellektuella revolutionen.
Noter
[1] Michael Burawoy, “From Polanyi to Pollyanna: The False Optimism of Global Labor Studies”, Global Labour Journal nr 2 2010.
[2] jfr Gérard Duménil & Dominique Lévy, The Crisis of Neoliberalism (Harvard University Press, 2011).
[3] Blyth, Great Transformations (Cambridge University Press, 2002).
[4] Blyth, s vii.
[5] Blyth, s 126.
[6] Jfr Thomas Piketty och Emmanuel Saez, “Income Inequality in the United States, 1913-1998” (pdf), Quarterly Journal of Economics februari 2003.
[7] Esping-Andersen, Politics Against Markets (Princeton University Press, 1985), s 8.
[8] Jeff Manza, “Political Sociological Models of the U.S. New Deal”, Annual Review of Sociology, 2000.
[9] Holmberg, “Kampen om mitten” (pdf), i Holmberg (red) Det våras för politiken (SOM-Institutet, 2002), figur 3.
[10] Hari, “The UK's Left Wing Tea Party”, The Nation 21 februari 2011.
[11] Jfr Esping-Andersen; Walter Korpi, Den demokratiska klasskampen (Tiden, 1982).
[12] Se t ex Geoffrey Garrett, Partisan Politics in the Global Economy (Cambridge University Press, 1998); Nita Rudra, Globalization and the Race to the Bottom in Developing Countries: Who Really Gets Hurt? (Cambridge University Press, 2008).
[13] Jfr Rudra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar