Den gängse förståelsen av den finansiella sektorns utveckling historiskt bygger på en enkel dikotomi: förmodern -- modern. I den förmoderna ekonomin, så går narrativet, byggde lån och utlåning på personliga relationer: man lånade av folk man kände, för det var de enda man litade på, och det fanns inga mer avancerade finansiella institutioner som kunde fördela sparande och kapital på ett mer storskaligt och opersonligt sätt. Sedan i den moderna ekonomin, från 1800-talets affärsbanker och framåt, uppstår aktörer (banker etc.) som tvärtemot kan samla in pengar från en stor mängd aktörer, som de inte nödvändigtvis känner personligen, och därefter låna ut pengar till en också stor mängd aktörer, utan nödvändiga personliga band. Det gynnar ekonomin och kapitalackumulationen, och sätter fart på tillväxten.
I en fascinerande artikel från 1999 ifrågasätter ekonomihistorikerna Hoffman, Postel-Vinay och Rosenthal denna berättelse. De studerar kreditmarknaden i Paris från 1660 till 1870, närmare bestämt de långsiktiga krediter som förmedlades av notarier, och menar att kreditmarknaden i själva verket var mycket levande och aktiv även i l'ancien regime. I diagrammet nedan visar de att den reala belåningen (dock bara långsiktiga lån räknade) var större på 1780-talet i Paris än på 1800-talets första halva, t ex.
Notarierna förmådde alltså förmedla en mycket stor mängd kapital. Hoffman et al menar bestämt att det inte handlade om förmedling av krediter mellan människor som redan känner varann. Bara ungefär en tredjedel av utlånen på 1700-talet gick mellan personer med samma efternamn, boende i samma församling, eller i samma yrke. De menar alltså att notarierna verkligen bidrog med något oberoende, något eget. De löste, menar Hoffman et al, informationsproblemen -- hur vet jag att personen som vill låna mina pengar verkligen vill låna tillbaka? -- genom att i sin professionella kapacitet äga mycket god kunskap om olika prospektiva lånare.
De vill dra två större slutsatser från undersökningen. Den första är rätt trivial, och är nog betingad av att de -- som tidigare publicerat artiklar i Journal of Economic History, Annales, osv -- publicerat denna artikel i en historisk tidskrift: historiker behöver använda ekonomisk teori, här exemplifierat av teori om informationens betydelse i ekonomin. Den andra är jag mer intresserad av: vi behöver överge tankar om en "övergång" (transition). De speciierar inte särskilt tydligt, men jag antar att de menar t ex "övergången från feodalism till kapitalism". Också i ancien regime fanns "moderna" kreditmarknader, även om de användes t ex till att köpa en fin post i den statliga byråkratin.
Utifrån detta undrar jag något som de inte riktigt besvarar i texten. Frankrike hade ingen särskilt stark ekonomisk utveckling på 1700-talet, konstaterar de -- långsam ekonomisk tillväxt, ingen vidare urbanisering eller industrialisering. "Trots" den avancerade kreditmarknaden? Här uppstår ju också en paradox: det är lätt att tänka -- se t ex North och Weingast -- att bättre kreditmarknad ska ge mer ekonomisk tillväxt. Hoffman et als undersökning talar emot detta. Men denna implikation diskuterar de inte.
Referens
Philip T. Hoffman, Gilles Postel-Vinay and Jean-Laurent Rosenthal (1999) "Information and Economic History: How the Credit Market in Old Regime Paris Forces Us to Rethink the Transition to Capitalism", The American Historical Review, Vol. 104, No. 1 (Feb., 1999), pp. 69-94.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar