Det pågår en mini-boom i forskning om historisk social rörlighet just nu. Som jag diskuterat lite i inlägget om det franska TRA-samplet så har digitaliseringar av folkräkningar från 1800-talet och ökad datakraft möjliggjort skapandet av stora samples.
Jag tror att det började, eller tog ny fart, med Long och Ferrie (2013). Long och Ferrie jämförde USA och Storbritannien, vilket förstås är ett bra par av länder att studera om man vill ha uppmärksamhet i vår anglo-orienterade forskarvärld. USA är av särskilt intresse pga myten om "amerikansk exceptionalism" från Tocqueville och andra: idén om ett särskilt öppet samhälle, utan traditioner av feodalism, och med stor social rörlighet, där man kunde gå "från rags to riches". Long och Ferrie kritiserar tidigare studier av social rörlighet på 1800-talet i dessa länder -- användandet av anglikanska äktenskapsregister i GB för minskad representativitet när samhället blev mer pluralistiskt religiöst i slutet av 1800-talet, studier av Boston och andra platser i USA för att bara handla om en (icke representativ) plats i taget. Long och Ferrie använder i stället ett nationellt representativt sample av män från folkräkningarna 1850/51 och länkar dem till män i folkräkningarna 1880/81. Totalt får de ihop 23,000 far-son-par, men av orsaker som har med datakvalitet att göra använder de huvudsakligen "bara" 5,000 par. Dessa länkar de till 1900-talet med data från existerande studier. Klass-schemat som de använder för att studera social rörlighet är: tjänstemän (white collar), bönder, kvalificerade arbetare (skilled), och okvalificerade arbetare. Det var mindre vanligt i 1800-talets USA att sonen tillhörde samma yrkeskategori som sin far, och tar man hänsyn till skillnader i yrkesstruktur, så var USA:s "fördel" (om vi antar att social rörlighet är något positivt) ännu större. I USA blev 81.4 procent av sönerna till okvalificerade arbetare något "högre" än sina fäder, men i Storbritannien gällde det bara 54.3 procent. Färre upplevde också social rörlighet neråt i USA. Intressant nog så är USA -- enligt Long och Ferries data från 1940-talet och 1970-talet -- i mitten av 1900-talet inte längre mer rörligt. En viktig anledning till skillnaden USA--Storbritannien på 1800-talet och mellan USA på 1800-talet och USA på 1900-talet är att 1800-talets USA hade en stor bondebefolkning, som i hög grad höll på att lämna bondelivet och röra sig till andra sektorer och yrken. Det är dock inte hela förklaringen; en annan delförklaring är att US-amerikanerna flyttade mer (rent geografiskt alltså) än britterna. Long och Ferrie spekulerar, bl.a. baserat på en artikel av Piketty från 1995 om "dynastic learning", om att större (faktisk) social rörlighet i USA på 1800-talet gav upphov till iden om amerikansk exceptionalism, som levde kvar också efter att den stora sociala rörligheten försvunnit, och legitimerade att man avstod från en jämlikhetsfrämjande välfärdspolitik à la Europa.
Jörgen Modalsli (2017) fortsätter i Long och Ferries spår men studerar Norge, och lyckas med norska data länka inte färre än 836 tusen far-son-par från 1865 till 2011! Han använder mobilitetsmatriser, alltså rörelse (eller ej) från en yrkeskategori till en annan, men också inkomstdata. De huvudsakliga källorna är dock de norska folkräkningarna från 1865, 1900, 1910, 1960, 1970, 1980 och 2011. Folkräkningarna från 1865 och 1900 hade redan släppts, och använts i Abramitzky et als (2012, 2013) uppmärksammade studier av emigrationen från Norge till USA. Den från 1910 släpptes 2010 men kodades bara med moderna yrkeskoder 2014. De moderna folkräkningarna har redan använts i forskning om social rörlighet, men Modalsli är den förste att länka de historiska (1865-1910) och de moderna (1960-2011) folkräkningarna, så att han kan ge en bild av social rörlighet på lång sikt. Länkandet mellan folkräkningarna sker på grundval av namn, födelsedatum, och födelseplats. Med tanke på att mycket av måtten på historisk social rörlighet handlar om rörelse mellan grova yrkeskategorier (bonde, tjänsteman, kvalificerade och okvalificerade arbetare), så gillar jag att hans första diagram är ett med andelen i den yrkesverksamma befolkningen som tillhör varje grupp -- se ovan. Inte helt ovantat så faller andelen bönder mycket kraftigt över perioden, från ungefär 50 procent till ett par procent. Andelen män som byter yrkesgrupp jämfört med sin far är 46 procent 1865-1900, 50 procent 1910-1960, 52 procent 1960-1980, och 50 procent 1980-2011. År 1900 var 60 procent av länkade söner till bönder fortfarnde bönder; andelen faller till 18 procent år 2011, då bara 1 procent av befolkningen var bönder. Fram till 1980 var den vanligaste övergången för bondsöner kvalificerade arbetare, och 1980-2011 var det att bli tjänsteman. Alla gruppers rörlighet ut ur den egna gruppen ökade över tid, förutom tjänstemän (vilket förstås reflekterar att en mycket större andel av befolkningen var tjänstemän 2011 än 1865).
När Modalsli jämför Norge med USA och Storbritannien finner han att den sociala rörligheten på 1800-talet är mycket lägre i Norge än USA, och lite lägre än i Storbritannien. På 1900-talet ökar rörligheten, blir ungefär samma som i USA och större än GB i mitten av århundradet. För att lista ut vilka faktorer som spelar roll så provar Modalsli bl.a. att göra analyserna utan bönder (en speciell grupp), och istället studera rörligheten mellan arbetar- och medelklass (dvs tjänstemän). På 1800-talet var det mycket ovanligare att gå från arbetare till tjänsteman i Norge än vad det var i USA eller Storbritannien (s. 54) -- ett slående resultat om vi tänker oss en skandinavisk egalitarianism? I slutet av 1900-talet försvinner skillnaden. En jämförelse mellan bönder och icke-bönder ger mycket olika resultat för Norge och USA -- i Norge består den starka kopplingen att bönders söner blir bönder, medan den i USA i princip försvinner. Däremot är den sociala rörligheten för icke-bönder stabil i USA, men ökar i Norge (s. 56). Regionala skillnader spelar ingen särskilt stor roll i Norge. För att förklara den stadigt ökande sociala rörligheten så menar Modalsli att vi måste se på en mängd faktorer -- just eftersom ökningen varit så långvarig och stadig, kan den inte bero på någon särskild händelse eller reform. Han föreslår teknologisk utveckling, utbildningsexpansion och utbyggnad av socialförsäkringssystemen som förklaringar. Intressant nog så vänder han sig i slutsatserna mot Clarks (2014) tes, baserad på elitdata (t ex den svenska adeln) om att den sociala rörligheten över tid är låg och konstant -- det går visst att öka den, menar Modalsli.
För Frankrike har Jérôme Bourdieu med olika medförfattare gjort studier av social rörlighet sedan 1800-talet både före och efter Long och Ferrie (2013)*. Redan 2009 publicerade Bourdieu, Ferrie och Kesztenbaum en jämförelse mellan social rörlighet mellan Frankrike och USA. Också de börjar med Pikettys artikel från 1995 om sambandet mellan social rörlighet och omfördelningspolitik, och en kontrast mellan USA och Europa i Tocquevilles efterföljd. I sin empiriska undersökning använder de för Frankrike två typer av data (1) äktenskapsregister med yrkesinformation från 1800-talet, och (2) Formation Qualification Professionelle-surveyn med 4,700 far-son-par från sena 1900-talet. För USA använder de (1) folkräkningsdata med 75,000 far-son-par från 1850-1910 och (2) 1973 års Occupational Changes in a Generation (OGC)-survey med 10,000 far-son-par. För båda länderna kan de analysera både rörlighet för en individ över livscykeln (från ca 20 års ålder till 50 år) och rörlighet från far till son. Från 1850-1880 till 1950-1977 ökar andelen av franska män som hamnar i annan yrkeskategori än sina fäder från 48 till 53 procent; i USA är siffrorna 50 och 56 procent. Med mer komplexa mått ökar rörligheten från 1800-talet till mitten av 1900-talet, och minskar sen. Rörligheten är alltid större i USA än i Frankrike, och är lägst för bönder och tjänstemän (s. 543). De ger Tocqueville rätt i att USA var exceptionellt (s. 548).
I en ny artikel studerar Bourdieu och hans medförfattare -- Kesztenbaum, Gilles Postel-Vinay och Akiko Suwa-Eisenmann istället persistensen i förmögenhet mellan generationerna i Frankrike sedan 1800-talet. De använder TRA-enkäten, som kan ses som ett slumpmässigt urval av den franska befolkningen, motsvarande 1/1200 av de som dog före 1940 och 1/2000 av de som dött sedan dess. De kan här länka ihop 7782 far-barn-par, inkluderande 4372 olika fäder (varav en del har flera barn). Förmögenhetsvariabeln är brutto-värdet (inflationsjusterat) av ens tillgångar när man dör -- fastigheter, kläder, möbler, jordbruksredskap, aktier m m. Uppgifterna om värde kommer från Fiscal Department (l'Enregistrement), som samlat in dem för betalandet av en arvsskatt. De skiljer på tre grupper -- de som har ingen eller i princip ingen förmögenhet värd något, medelklassen som har en del, och så de rika som har stora tillgångar. Rörelserna mellan de tre kategorierna är slående stabila över tid -- de i mellangrupperna rör sig en del (30-40 procent flyttar sig), men de i de nedre och övre grupperna tenderar att stanna på sina respektive platser. Rörligheten uppåt i strukturen ökar något, från 15 procent 1848-69 till ca 22 procent 1940-60, och rörligheten nedåt är rätt stabil, runt 20 procent (s. 34) Regressionskoefficienten för att låta faderns förmögenhet bestämma barnets (loggade) förmögenhet är 0.320 i hela samplet, men 0.349 1848-69, 0.290 1870-1894, 0.374 1895-1913, 0.312 1914-39 och 0.210 1940-60. Persistensen går upp och ner lite, men är svagast under efterkrigstiden, vilket vi skulle förvänta oss (s. 37). I slutsatserna säger de:
Jag tror att det började, eller tog ny fart, med Long och Ferrie (2013). Long och Ferrie jämförde USA och Storbritannien, vilket förstås är ett bra par av länder att studera om man vill ha uppmärksamhet i vår anglo-orienterade forskarvärld. USA är av särskilt intresse pga myten om "amerikansk exceptionalism" från Tocqueville och andra: idén om ett särskilt öppet samhälle, utan traditioner av feodalism, och med stor social rörlighet, där man kunde gå "från rags to riches". Long och Ferrie kritiserar tidigare studier av social rörlighet på 1800-talet i dessa länder -- användandet av anglikanska äktenskapsregister i GB för minskad representativitet när samhället blev mer pluralistiskt religiöst i slutet av 1800-talet, studier av Boston och andra platser i USA för att bara handla om en (icke representativ) plats i taget. Long och Ferrie använder i stället ett nationellt representativt sample av män från folkräkningarna 1850/51 och länkar dem till män i folkräkningarna 1880/81. Totalt får de ihop 23,000 far-son-par, men av orsaker som har med datakvalitet att göra använder de huvudsakligen "bara" 5,000 par. Dessa länkar de till 1900-talet med data från existerande studier. Klass-schemat som de använder för att studera social rörlighet är: tjänstemän (white collar), bönder, kvalificerade arbetare (skilled), och okvalificerade arbetare. Det var mindre vanligt i 1800-talets USA att sonen tillhörde samma yrkeskategori som sin far, och tar man hänsyn till skillnader i yrkesstruktur, så var USA:s "fördel" (om vi antar att social rörlighet är något positivt) ännu större. I USA blev 81.4 procent av sönerna till okvalificerade arbetare något "högre" än sina fäder, men i Storbritannien gällde det bara 54.3 procent. Färre upplevde också social rörlighet neråt i USA. Intressant nog så är USA -- enligt Long och Ferries data från 1940-talet och 1970-talet -- i mitten av 1900-talet inte längre mer rörligt. En viktig anledning till skillnaden USA--Storbritannien på 1800-talet och mellan USA på 1800-talet och USA på 1900-talet är att 1800-talets USA hade en stor bondebefolkning, som i hög grad höll på att lämna bondelivet och röra sig till andra sektorer och yrken. Det är dock inte hela förklaringen; en annan delförklaring är att US-amerikanerna flyttade mer (rent geografiskt alltså) än britterna. Long och Ferrie spekulerar, bl.a. baserat på en artikel av Piketty från 1995 om "dynastic learning", om att större (faktisk) social rörlighet i USA på 1800-talet gav upphov till iden om amerikansk exceptionalism, som levde kvar också efter att den stora sociala rörligheten försvunnit, och legitimerade att man avstod från en jämlikhetsfrämjande välfärdspolitik à la Europa.
Jörgen Modalsli (2017) fortsätter i Long och Ferries spår men studerar Norge, och lyckas med norska data länka inte färre än 836 tusen far-son-par från 1865 till 2011! Han använder mobilitetsmatriser, alltså rörelse (eller ej) från en yrkeskategori till en annan, men också inkomstdata. De huvudsakliga källorna är dock de norska folkräkningarna från 1865, 1900, 1910, 1960, 1970, 1980 och 2011. Folkräkningarna från 1865 och 1900 hade redan släppts, och använts i Abramitzky et als (2012, 2013) uppmärksammade studier av emigrationen från Norge till USA. Den från 1910 släpptes 2010 men kodades bara med moderna yrkeskoder 2014. De moderna folkräkningarna har redan använts i forskning om social rörlighet, men Modalsli är den förste att länka de historiska (1865-1910) och de moderna (1960-2011) folkräkningarna, så att han kan ge en bild av social rörlighet på lång sikt. Länkandet mellan folkräkningarna sker på grundval av namn, födelsedatum, och födelseplats. Med tanke på att mycket av måtten på historisk social rörlighet handlar om rörelse mellan grova yrkeskategorier (bonde, tjänsteman, kvalificerade och okvalificerade arbetare), så gillar jag att hans första diagram är ett med andelen i den yrkesverksamma befolkningen som tillhör varje grupp -- se ovan. Inte helt ovantat så faller andelen bönder mycket kraftigt över perioden, från ungefär 50 procent till ett par procent. Andelen män som byter yrkesgrupp jämfört med sin far är 46 procent 1865-1900, 50 procent 1910-1960, 52 procent 1960-1980, och 50 procent 1980-2011. År 1900 var 60 procent av länkade söner till bönder fortfarnde bönder; andelen faller till 18 procent år 2011, då bara 1 procent av befolkningen var bönder. Fram till 1980 var den vanligaste övergången för bondsöner kvalificerade arbetare, och 1980-2011 var det att bli tjänsteman. Alla gruppers rörlighet ut ur den egna gruppen ökade över tid, förutom tjänstemän (vilket förstås reflekterar att en mycket större andel av befolkningen var tjänstemän 2011 än 1865).
När Modalsli jämför Norge med USA och Storbritannien finner han att den sociala rörligheten på 1800-talet är mycket lägre i Norge än USA, och lite lägre än i Storbritannien. På 1900-talet ökar rörligheten, blir ungefär samma som i USA och större än GB i mitten av århundradet. För att lista ut vilka faktorer som spelar roll så provar Modalsli bl.a. att göra analyserna utan bönder (en speciell grupp), och istället studera rörligheten mellan arbetar- och medelklass (dvs tjänstemän). På 1800-talet var det mycket ovanligare att gå från arbetare till tjänsteman i Norge än vad det var i USA eller Storbritannien (s. 54) -- ett slående resultat om vi tänker oss en skandinavisk egalitarianism? I slutet av 1900-talet försvinner skillnaden. En jämförelse mellan bönder och icke-bönder ger mycket olika resultat för Norge och USA -- i Norge består den starka kopplingen att bönders söner blir bönder, medan den i USA i princip försvinner. Däremot är den sociala rörligheten för icke-bönder stabil i USA, men ökar i Norge (s. 56). Regionala skillnader spelar ingen särskilt stor roll i Norge. För att förklara den stadigt ökande sociala rörligheten så menar Modalsli att vi måste se på en mängd faktorer -- just eftersom ökningen varit så långvarig och stadig, kan den inte bero på någon särskild händelse eller reform. Han föreslår teknologisk utveckling, utbildningsexpansion och utbyggnad av socialförsäkringssystemen som förklaringar. Intressant nog så vänder han sig i slutsatserna mot Clarks (2014) tes, baserad på elitdata (t ex den svenska adeln) om att den sociala rörligheten över tid är låg och konstant -- det går visst att öka den, menar Modalsli.
För Frankrike har Jérôme Bourdieu med olika medförfattare gjort studier av social rörlighet sedan 1800-talet både före och efter Long och Ferrie (2013)*. Redan 2009 publicerade Bourdieu, Ferrie och Kesztenbaum en jämförelse mellan social rörlighet mellan Frankrike och USA. Också de börjar med Pikettys artikel från 1995 om sambandet mellan social rörlighet och omfördelningspolitik, och en kontrast mellan USA och Europa i Tocquevilles efterföljd. I sin empiriska undersökning använder de för Frankrike två typer av data (1) äktenskapsregister med yrkesinformation från 1800-talet, och (2) Formation Qualification Professionelle-surveyn med 4,700 far-son-par från sena 1900-talet. För USA använder de (1) folkräkningsdata med 75,000 far-son-par från 1850-1910 och (2) 1973 års Occupational Changes in a Generation (OGC)-survey med 10,000 far-son-par. För båda länderna kan de analysera både rörlighet för en individ över livscykeln (från ca 20 års ålder till 50 år) och rörlighet från far till son. Från 1850-1880 till 1950-1977 ökar andelen av franska män som hamnar i annan yrkeskategori än sina fäder från 48 till 53 procent; i USA är siffrorna 50 och 56 procent. Med mer komplexa mått ökar rörligheten från 1800-talet till mitten av 1900-talet, och minskar sen. Rörligheten är alltid större i USA än i Frankrike, och är lägst för bönder och tjänstemän (s. 543). De ger Tocqueville rätt i att USA var exceptionellt (s. 548).
I en ny artikel studerar Bourdieu och hans medförfattare -- Kesztenbaum, Gilles Postel-Vinay och Akiko Suwa-Eisenmann istället persistensen i förmögenhet mellan generationerna i Frankrike sedan 1800-talet. De använder TRA-enkäten, som kan ses som ett slumpmässigt urval av den franska befolkningen, motsvarande 1/1200 av de som dog före 1940 och 1/2000 av de som dött sedan dess. De kan här länka ihop 7782 far-barn-par, inkluderande 4372 olika fäder (varav en del har flera barn). Förmögenhetsvariabeln är brutto-värdet (inflationsjusterat) av ens tillgångar när man dör -- fastigheter, kläder, möbler, jordbruksredskap, aktier m m. Uppgifterna om värde kommer från Fiscal Department (l'Enregistrement), som samlat in dem för betalandet av en arvsskatt. De skiljer på tre grupper -- de som har ingen eller i princip ingen förmögenhet värd något, medelklassen som har en del, och så de rika som har stora tillgångar. Rörelserna mellan de tre kategorierna är slående stabila över tid -- de i mellangrupperna rör sig en del (30-40 procent flyttar sig), men de i de nedre och övre grupperna tenderar att stanna på sina respektive platser. Rörligheten uppåt i strukturen ökar något, från 15 procent 1848-69 till ca 22 procent 1940-60, och rörligheten nedåt är rätt stabil, runt 20 procent (s. 34) Regressionskoefficienten för att låta faderns förmögenhet bestämma barnets (loggade) förmögenhet är 0.320 i hela samplet, men 0.349 1848-69, 0.290 1870-1894, 0.374 1895-1913, 0.312 1914-39 och 0.210 1940-60. Persistensen går upp och ner lite, men är svagast under efterkrigstiden, vilket vi skulle förvänta oss (s. 37). I slutsatserna säger de:
"Mobility is driven by sizable movements in the bottom and the middle class, while inequality is determined by the two extremes, the bottom and the top. During the nineteenth century, intergenerational mobility was stable and oriented mostly downward, as the size of the bottom group increase continuously. Mobility increased after World War I, mainly driven by the upward mobility from the bottom to the middle class. Mobility is related to changes in the occupational structure as well as the extension of pension benefits that modified the motive of holding an asset. The composition of wealth is also likely to change during that process, and switch from professional assets to financial assets.We leave this question for further work." (s. 45)
referenser
Jérôme Bourdieu, Joseph P. Ferrie, and Lionel Kesztenbaum (2009) "Vive la différence? Intergenerational Mobility in
France and the United States during the Nineteenth and Twentieth Centuries", Journal of Interdisciplinary History.
Jérôme Bourdieu, Lionel Kesztenbaum, Gilles Postel-Vinay och Akiko Suwa-Eisenmann (2019) "Intergenerational wealth mobility in France, 19th and 20th century", Review of Income and Wealth.
Jason Long och Joseph Ferrie (2013) "Intergenerational Occupational Mobility in Great Britain and the United States Since 1850", American Economic Review.
Jørgen Modalsli (2017) "Intergenerational Mobility in Norway,1865–2011", Scandinavian Journal of Economics.
*Förvisso hade Long och Ferrie redan 2007 publicerat en artikel i Economic Journal om yrkesrörlighet i GB och USA på lång sikt. Den har jag inte läst.
Jérôme Bourdieu, Lionel Kesztenbaum, Gilles Postel-Vinay och Akiko Suwa-Eisenmann (2019) "Intergenerational wealth mobility in France, 19th and 20th century", Review of Income and Wealth.
Jason Long och Joseph Ferrie (2013) "Intergenerational Occupational Mobility in Great Britain and the United States Since 1850", American Economic Review.
Jørgen Modalsli (2017) "Intergenerational Mobility in Norway,1865–2011", Scandinavian Journal of Economics.
*Förvisso hade Long och Ferrie redan 2007 publicerat en artikel i Economic Journal om yrkesrörlighet i GB och USA på lång sikt. Den har jag inte läst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar