Sociologen Rachel Dwyer, idag verksam vid Ohio State University, har sedan 2004 publicerat en rad intressanta artiklar om vad för typ av jobb som skapats i den US-amerikanska ekonomin under olika perioder.
Det började med en artikel samförfattad med Erik Olin Wright och publicerad i Socio-Economic Review 2003, som jämför jobbexpansionen i USA på 1990-talet med den på 1960-talet. I introduktionen konstaterar de att 1990-talet hade en historiskt lång expansion, med 120 månader i rad av netto-jobbtillväxt. Detta brädade den tidigare längsta perioden, 106 månader på 1960-talet. Det skapades alltså en herrans massa jobb i USA på 90-talet, det är alla ense om, men vad man inte är ense om är: är det bra jobb som skapats? En bild karakteriserar jobbtillväxten som "McJobs", lågbetalda jobb utan karriärmöjligheter. Den motsatta bilden är förstås att 90-talet tvärtom skapade många bra jobb, högbetalda jobb för managers och professionals. Olin Wright och Dwyers budskap är att 90-talets jobbexpansion kan beskrivas som "asymmetrical polarization: very strong growth in the top tier of the employment structure, moderately strong at the bottom and extremely weak growth in the middle." Detta är ett nytt mönster: 60-talets expansion innebar en "non-polarized upgrading of the employment structure" medan 1970- och 80-talen inte hade något särskilt mönster utan rätt jämn fördelning av nettojobbskapandet.
De lånar metoden från en studie som Joseph Stiglitz gjorde när han var ordförande för president Clintons Council of Economic Advisors. Stiglitz analyserade jobbtillväxten för en kort period, 1994 till 1996, och rangordnade "bra" och "dåliga" jobb på följande sätt. Han skapade en matris med celler för yrke-per-sektor utifrån en klassificering med 45 yrken och 22 sektorer. Matrisen har totalt 990 sorters jobb, celler i matrisen, av vilka många är tomma. Efter att han eliminerat de tomma eller nästan tomma cellerna så var det ungefär 250 jobb (yrke-sektor-kombinationer) kvar, som representerade 95 procent av alla jobb i ekonomin. Han beräknade median-veckolönen för varje cell och i den enklaste modellen definierades "bra jobb" som alla celler med medianlön över mediancellens medianlön, och "dåliga jobb" som alla med medianlön under. (s. 292) Förändringen i antal personer i varje cell beräknades sedan för 1993-95 och Stiglitz fick fram att 70 procent av jobbtillväxten var i kategorin "bra jobb".
Olin Wright och Dwyer utvecklade Stiglitz analys på fyra sätt. (1) mer finfördelade kategorier: deras matris har 104 yrken och 23 sektorer, totalt 2392 celler, t ex "janirots and business services" eller "secretaries, typists and stenographers in nondurable manufacturing". En stor del av cellerna faller bort pga brist på faktiska jobb, så en del faller bort, och 479 yrke-sektors-kombinationer står för 90 procent av jobben. För 1960- och 70-talen har de inte lika sofistikerade data och då använder de 30 yrken över 23 sektorer. (2) inte bara frågan om andelen "bra jobb" utan en mer nyanserad analys av tillväxten över hela fördelningen. Här har de också en intressant diskussion om varför de delar upp jobbtillväxten på typen av jobb istället för att bara säga t ex "20 % av jobbtillväxten bestod av jobb som betalar mindre än $25 i veckan". (s. 294-295) (3) de går tillbaka till 1960-talet och kan så visa vad som var speciellt (eller inte) med 90-talet. (4) de utforskar demografiska aspekter av utvecklingen, framför allt jobbfördelningen efter etnicitet och kön.
För 1990-talet presenterar de en facinerande deskriptiv tabell om vilka som är de tre vanligaste jobben i varje kvintil, alltså varje femtedel av inkomstfördelningen. I den lägsta kvintilen var de vanligaste jobben kockar i "retail trade", vårdbiträden, och kassörskor i handeln. Mittenkvintilens tre vanligaste jobb var buss- och lastbilschaufförer, snickare i byggsektorn, och "top tier clerks" i finans- och försäkringssektorn. I den fjärde kvintilen var de vanligaste jobben grundskollärare (1,8 miljoner personer år 1992, medellön 16.9 $ i timmen), gymnasielärare (1.0 miljoner, medellön $17.9) och poliser och brandmän (833 tusen personer, $ 16.7). I den högsta kvintilen var de tre vanligaste sjuksköterskor (916 tusen personer, $20.1), chefer (managers) i industrin (657 tusen personer, $23.5) och det oklara arbetet "public administration" (551 tusen personer, $20.1).
Jobbtillväxten 1992 till 2000 var 3 miljoner i kvintil ett, nästan 3 miljoner i kvintil två, färre än 1 miljon i kvintil tre, 3 miljoner i kvintil fyra, och 5.5 miljoner i den högsta kvintilen. Så en uppgradering, men med en relativ urholkning i mitten. (s. 302) Den historiska jämförelsen är fascinerande. 1963-70 hade en ren och skär uppgradering: varje högre kvintil hade större jobbtillväxt än den föregående. 1973-74 tappade framför allt jobb i den lägsta kvintilen. 1975-80 hade uppgradering, men inte lika renodlad som 1963-70- 1980-82 tappade jobb i alla utom den högsta kvintilen. 1983-90 hade en rätt jämn fördelning av jobbtillväxten.
När de delar upp utvecklingen efter kön är det tydligt att 1960-talets jobbtillväxt var väldigt starkt könad. Vita män hade en superb uppgradering av jobb medan för både vita och svarta kvinnor var det framför allt kvintil två som växte. Svarta män hade ett tapp i de lägst betalda jobben och relativt liten tillväxt i kvintil två och fem, men stark tillväxt i kvintilerna tre och fyra. (s. 305) 1990-talet är, föga förvånande, i denna aspekt väldigt annorlunda. Vita män hade då jobbuppgradering, eller åtminstone minskning i Q1 och stark tillväxt i Q5, men för vita kvinnor skedde nu den största tillväxten också i Q5, medan de tappade i Q3. För svarta män fanns inget mönster alls, med en rätt jämn tillväxt över kvintilerna, medan svarta kvinnor hae stark tillväxt i alla utom mitt-kvintilen, och allra starkast i den lägsta. Hispanic män och kvinnor fick mest dåliga jobb på 90-talet, ett klart mönster av nedgradering. Olin Wright och Dwyer sammanfattar mönstret på 90-talet som ett "highly racialized, but not strongly gendered, pattern". (s. 307)
De skisserar på förklaringar till skillnaderna mellan 1960-talet och 1990-talet. De menar att tre skillnader måste förklaras. Ett, den svaga utvecklingen i mittenkvintilen på 90-talet. Två, att bottenkvintilen bidrar mycket mer på 90-talet. Tre, att den högsta kvintilen växte så starkt på 90-talet, jämfört med den fjärde.
För det första faktumet menar de att den centrala förklaringen är industrin, närmare bestämt tillverkningen av varaktiga varor (durable manufacturing). 1963 var 19 procent av alla heltidsjobb i USA i industrin, och 48 procent av jobben i mittenkvintilen var där. Under 60-talets expansion växte industrin med 4.7 miljoner jobb, 27 procent av hela periodens jobbexpansion. Kontrasten med 90-talet är total: 1992 stod industrin för 13 procent av jobben, och bara för 14 procent av jobben i mittenkvintilen. Under 90-talsboomen stod industrin bara för 4 procent av jobbtillväxten, och industrijobb i mittenkvintilen minskade faktiskt. Dock så hade industrin redan minskat mycket till 1980-talet, men då växte ändå jobb i mittenkvintilen, tack vare utvecklingen i tjänstesektorn.
För att förklara bottenkvintilens olika utveckling på 60- och 90-talen måste man se på handeln och olika sektorer med personliga tjänster. Dessa sektorer stod för 6.5 procent av jobbtillväxten på 1960-talet, men 23 procent på 1990-talet. Olin Wright och Dwyer menar att den stora invandringen på 1990-talet bidrog genom att bidra med en villig arbetskraft för lågbetalda jobb, och att en annan möjliggörande faktor var den urholkade minimilönen. I 1999 års priser var minimilönen år 1962 $6.3, medan den år 1992 bara var $5.0. Givet den stora lönetillväxten i övrigt var det förstås en extra markant urholkning. (s. 316-317)
För att förklara tillväxten i den högsta kvintilen på 1990-talet måste man se på affärstjänsterna och på high tech-sektorerna.
Slutsatsen är att 1990-talet i USA inte var en "job expansion dominated by McJobs in low-paid services". (s. 321) Men det var inte heller någon enkel uppgradering som den aggregerade utvecklingen på 1960-talet, och utvecklingen var också starkt präglad av skillnader för olika grupper. Olin Wright och Dwyer menade att om utvecklingen fortsatte så kunde working poor bli en större andel av de fattiga i USA. (s. 322) Att många jobb försvann i mitten kunde också vara ett tecken på att det blev svårare för folk i lågbetalda jobb att klättra i karriären. (Vilket inte är själklart tänker jag -- är det så att jobb i Q3 är jobb som folk har, som tidigare haft jobb i Q1 eller Q2?) Den tredje implikationen var för de politiska koalitioner: med en polariserad jobbtillväxt kan det bli svårare att upprätthålla och skapa en "progressive-egalitarian political coalition", menar de. (s. 323) En fjärde implikation var att om polariseringen fortsatte, så skulle man få ett samhälle där många av de lågavlönade direkt jobbar för de högavlönade. "While it would be a gross exaggeration to describe this as a transformation of the working class into a servant class, nevertheless aspects of the master-servant relahionship may become an increasing part of the cultural context of inequality." (s. 323) Den femte och sista implikationen handlade om den etniska segregationen i jobbtillväxt, särskilt i botten.
Tio år senare publicerade Dwyer en artikel i American Sociological Review på ett liknande tema. Då hade mycket forskning om jobbpolarisering publicerats (t ex Autor, Katz och Kearney 2006 eller Goos och Manning 2007), och Dwyers utgångspunkt denna gång var inte att dokumentera polarisering, utan att förklara den. Den mesta forskningen om jobbpolariseringen har gjorts av nationalekonomer, kommenterar Dwyer, och den mest inflytelserika förklaringen är datorisering, som ökat efterfrågan på höglönejobb och nedgraderat jobb i mitten av fördelningen. Institutionalister pekar på att variationen mellan länder är för stor för att en gemensam trend av datorisering ska kunna vara förklaringen -- t ex så har länder med löntagarvänlig ekonomisk politik och starka fack sett mindre polarisering --, men Dwyer menar att båda approacherna misslyckats med att förklara viktiga drag av polariseringen, särskilt låglönejobbens starka tillväxt och utvecklingens rasifierade och könade aspekter. Argumentet i Dwyers artikel är att en del av mysteriet kan förklaras av tillväxten av omsorgsarbeten:
"a different dimension of economic change than studies of economic restructuring typically emphasize. Care work is labor that contributes to the well-being or development of other people that is often face-to-face and requires skills in interaction and communication (England 1992). Care work jobs grew significantly over the period of job polarization, but research on care work has not considered its role in the changes to the job structure, while research on job polarization rarely focuses on the role of care work in the transformation of the U.S. economy." (s. 391)
I sin kritik av SBTC-förklaringen menar Dwyer att den inte förklarar var den ökade efterfrågan på de lågavlönade jobben kommer ifrån. Hon menar också, rätt nischat att tillväxten på högutbildade jobb på 1990-talet skedde mer i jobb för disputerade, snarare än för de med "bara" universitetsexamen, som SBTC skulle förutsäga. Till slut så menar hon också att SBTC-litteraturen (Card och DiNardo 2002; Autor et al 2006; med flera) missar dimensionerna kön och etnicitet. Inte heller institutionalisterna ger någon förklaring till låglönejobbens tillväxt, säger hon och pekar på Saskia Sassens The Global City (2001) som ett undantag. Så lanserar hon omsorgsarbeten som förklaring, och förklarar deras särart så här:
"Care is different from other services in that it involves labor that was once provided mainly within families and kin networks rather than in market exchange. Care often requires more relational and interactive skills than do other service jobs, skills that are highly associated with women’s work. These features of care work set it apart from other jobs, including other services. Perhaps most important, the historical development of care work jobs has been bound up with changes in gender relations." (s. 394)
Med teorier om omsorgsarbeten prediceras jobbpolarisering inte bara utifrån teknologisk förändring och politiska institutioner, utan också utifrån kultur och politik i bredare bemärkelse. Omsorgsarbeten är speciella i att de har en stark karaktär av public goods:
"As Folbre (2002, 2006) argues, caring labor produces wide benefits even for those who do not provide it and do not bear its costs—the whole society benefits from wellraised children or a healthy population, for example. Because some individuals who benefit from care work can avoid paying for it, markets tend to undercompensate (and underproduce) care work; indeed, low-skill care work jobs collect some of the lowest wages in the U.S. economy, and even high-skill care work jobs often receive lower pay than similarly skilled jobs outside of care work (England, Budig, and Folbre 2002). Government investment can raise compensation for care work by spreading out the costs of care to a
wider set of beneficiaries, but care work in the United States is only partially state-subsidized and the rise of neoliberal policies has pushed some types of care into the market and contributed to pressures to keep wages down even in the public sector (Duffy 2011) (s. 394)
Enligt forskningen om omsorgsarbeten så är dessa lönediskriminerade genom att de mest utförs av kvinnor (England 1992; Steinberg 1990; Duffy 2011). När vi tar in denna typ av jobb i analysen så breddas bilden av arbetsmarknadens förändringar, eftersom omsorgsarbeten i så hög grad historiskt sett fluktuerat mellan att utföras på eller utanför arbetsmarknaden, eller kanske snarare så har de gått från att utföras utanför -- i familjen och liknande -- till att utföras på och genom marknaden. (s. 395) Kvinnors ökade arbetskraftsdeltagande sedan 1970-talet har så sett skapat utbud på arbetare för den här typen av jobb, i den lägsta kvintilen av löner, men också en del jobb som är relativt välbetalda, som lärare och liknande.
Hennes data är Current Population Survey, standard-datasetet för polariseringsstudier i USA, t ex Autor et al 2003 och Mouw och Kalleberg 2010. Datat täcker 1983 till 2007 och hon använder bara information för anställda mellan 18 och 65 år. Liksom i artikeln från 2003 klasificeras jobb som kombinationen sektor-jobb; hon menar att samma "occupation" kan ha olika villkor i olika sektorer. Ojämlikheten inom yrken har minskat sedan 1980, och det kan bero på sektorsförskjutningar. Hennes matris bygger på 100 yrkeskategorier och 23 branscher. (s. 398) Omsorgsjobb definieras så här: "all nurturant and reproductive labor occupations in any industry." (s. 398) Liksom i artikeln från 2003 klassificeras jobben på medianlönen inom jobb-sektor-cellen och hon börjar med att gruppera jobben i kvintiler, från lägst (median)lön till högst. "Job polarization can be expressed in a regression
equation as a nonlinear quadratic effect of wages on employment growth." (s. 399) Hon kör, liksom Goos och Manning, sådana regressioner. Tabell 1 visar de tre vanligaste jobben i varje kvintil för perioden 1983 till 2007:
Det första diagrammet visar nettoförändringen i jobb per kvintil. Denna visar vad den tidigare forskningen redan visat: en polarisering med stark tillväxt i kvintil 1 och 5 men svag i kvintil 2 och 3. Figur 2, som jag klistrat in ovan, visar utvecklingen efter kön. Jobbstrukturen polariserades för båda könen men med nyansskillnader, framför allt att kvinnornas tillväxt i kvintil 4 och 5 var starkare, vilket stämmer överens med att (a) kvinnor överlag hämtat in en del av männens löne-övertag, och (b) att löneskillnader mellan kvinnor ökat.
Från dessa förväntade resultat går hon vidare till omsorgsjobbens tillväxt. Dessa visar en väldigt stark polarisering med en nettotillväxt om 5 miljoner i kvintil ett, stillastående i kvintil två och tre, tillväxt om 4 miljoner i kvintil fyra, och nästan 3 miljoner i kvintil fem. Kvintil ett handlar framför allt om vård och omsorg, medan kvintil fyra och fem om lärarjobb av olika slag. Kontorsjobb (clerikal work) stod för 10 procent av ökningen i bottenkvintilen, men dessa jobb är mycket känsliga för datorisering, och de försvann i hög grad i kvintil tre, förenligt med Mouw och Kallebergs (2010) resultat att " a decline in secretarial work contributed to rising between-occupation wage inequality." (s. 403) Ett resultat som jag tycker är väldigt intressant eftersom det är det omvända mot vad Jakob Molinder och jag hittar i vår studie av Stockholm 1870 till 1970: vi finner att kontorsjobben expanderar efter 1900 och att det bidrar till utjämningen av inkomster. Däremot menar Dwyer att omsorgsjobben och "interactive service work" vuxit mer än kontorsjobben. Omsorgsjobben är också viktiga i de högre delarna av inkomstfördelningen: de stod för 40 procent av jobbtillväxten i kvintil fyra, genom jobb som "allied health professions, elementary teachers, and secondary teachers.". Omsorgsjobben stod också för 20 procent av tillväxten i toppkvintilen, genom läkare, sjuksköterskor m fl. Eftersom omsorgsjobben stått för en stor del av jobbtillväxten längst ner -- 56 procent av bottenkvintilen på 80-talet, 63 procent på 90-talet och 74 procent på 00-talet -- och högst upp i fördelningen, bidrar den till en stor del av jobbpolariseringen. (s. 404) Givet fördelningen på kön och etnicitet förklarar omsorgsjobben också en stor del av förändringarna i de dimensionerna.
referenser
Rachel E. Dwyer (2013) "The Care Economy? Gender, Economic Restructuring, and Job Polarization in the U.S. Labor Market", American Sociological Review 78 (3).
Erik Olin Wright och Rachel E Dwyer (2003) "The patterns of job expansions in the USA: a comparison of the 1960s and 1990s", Socio-Economic Review 1: 289-325.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar