Bronsålderns ekonomi i Skandinavien och norra Europa

Antropologen Timothy Earle, verksam vid Northwestern, arkeologen Johan Ling, verksam vid Göteborgs universitet, och medförfattare har de senaste åren publicerat ett par fascinerande artiklar om bronsålderns ekonomi i Skandinavien och Europa. 

I en artikel publicerad i European Journal of Archaeology 2015 lägger Earle, Ling och medförfattarna Claes Uhnér (Oslo), Zofia Stos-Gale (Göteborg) och Lene Melheim (Oslo) fram en politisk-ekonomisk tolkning av bronsålderns uppgång. Så här definierar de politisk ekonomi: "A political economy perspective on social stratification and centralized power looks at the articulation between a society’s economy and institutional structure." De menar att dagens bronsåldersforskning har två konkurrerande paradigm i frågan. Det ena betonar vikten av elitkontrollerade nätverk för långdistanshandel (t ex Kristiansen och Larsson 2005; Kristiansen och Earle 2014). Det andra betonar lokala processer och interaktioner på mindre skala, i stammar och segment av samhällen (t ex Harding 2000, 2013; Kienlin 2012). De lutar åt det första perspektivet, tolkar jag det som, men menar att man kan förena båda i samma analys. Det första perspektivet har stöd i att bronsåldern per definition behövde handelsintegrationmellan olika regioner, eftersom bronset krävde både koppar och tenn för att produceras, och dessutom teknisk kunskap som inte från början fanns överallt. Som icke-arkeolog kan jag iofs undra varför bronset var så viktigt för dessa människor ungefär 2000 f Kr och framåt; arkeologerna säger i alla fall att: " Tin-bronze was used for weapons and tools and for prestige goods and jewellery, and their flows selectively transformed local social institutions." (s. 634) Den sociala stratifieringen förändrades och skärptes genom kontrollen över bronshandeln. I gravar  vid en utgrävning i Karpaterna hittas metallföremål i 5 procent av gravarna, "probably indicative of emergent stratification." (s. 635)

Skandinaviens utveckling visar ett europeiskt "new pattern of farm and barrows", bondgårdar och gravhögar. Husen och boplatserna blir mer permanenta. Gravhögarna byggs ofta på åsar och på samma ställen över tid; Earle och medförfattare menar att de mer beständiga bo- och begravningsplatserna är teckne på  starkare familjeband och ett större inslag av arv av egendom.

"Ownership was, however, not simply over subsistence lands, but included control over lands that produced local exports (Earle, 2002). Distinguishing the individual, burials contained personal metal weapons and finery obtained through trade; wealth was also deposited in hoards, probably indicating distinction. Across Scandinavia, the amount of wealth in burials and between regions was strikingly differentiated (Earle & Kristiansen, 2010)." (s. 635)

De menar att en europeisk handel och regional specialisering -- i enlighed med David Ricardos handelsteori -- växte fram under bronsåldern. Olika regioner specialiserade sig på koppar, tenn, guld, silver, bärnsten, ull, textilier, pälsar, salt, elfenben med mera. Kartan som jag klistrat in nedan visar dessa specialiseringar; här anges expertisen för det område som idag är Sverige som päls, och det område som idag är Danmark, som bärnsten. Emellertid så menar Earle et al att det var handeln med koppar och tenn, nödvändiga för kopparn, som satte igång handelsnätverken som möjliggjorde handel också med de andra varorna. (s. 636)

Karta två, inklistrad nedan, visar de större tillgångarna på koppar (Cu), tenn (Sn), guld (Au), silver (Ag), bly (Pb), och zink (Zn) i Europa. Vi ser att södra Skandinavien har koppar och inget annat, och att de närmsta tenngruvorna var i Cornwall och i vad som idag är Tjeckien. De stora uttagen av koppar under bronsåldern skedde på Cypern och i Alperna, Iberiska halvön, Brittiska öarna och Sardinien. Beräkningarna av hur storskalig produktionen var skiftar kraftigt. Vissa säger att bara Pongau-Mitterberg-regionen i Österrike producerade 10 ton årligen, medan andra menar att de brittiska öarna och Irland under hela bronsåldern producerade 50 ton. Earle et al menar att med tanke på hur mycket brons -- och därmed koppar -- som måste ha konsumerats, så måste produktionen ha varit i enlighet med de mer omfattande uppskattningarna. För norra Europa och södra Skandinavien tror de på en årlig metallkonsumtion om ca 2,5 till 4 ton under bronsåldern. (s. 638) För östra Medelhavet tror de på ycket mer omfattande produktion, bland annat med tanke på att skeppet Uluburun sjönk ca 1300 f Kr utanför vad som idag är sydvästra Turkiet med 10 ton koppar från Cypern och 2 ton tenn ombord. Från Mykene och Mellanöstern finns det också skriftliga källor, typ lertavlor, som vittnar om omfattande metallägor. De stora mängderna brons i gravar runt Egeiska havet visar också att man inte behövde återvinna bronset, att man hade gott om bronset.

Trattbägarfynd längs med hela den europeiska Atlantkusten från Spanien till Danmark, i västra Medelhavsregionen och längs med floderna till centrala Europa, berättar om interaktion över regionala gränser. De menar att norra och södra Europa knöts ihop på två sätt för metallernas vägar. Den ena är flordvägar genom centraleuropa, och den andra är över haven: från Medelhavet och över Atlanten till Skandinavien. [1] Dessa vägar illustreras i kartan nedan. På platser som var flaskhalsar för handelsvägarna, såsom vid Donaus tvära bågar (bluffs), skapades förutsättningar för ökad lokal stratifiering. (s. 642) På sådana platser, vid Donau eller vid floder som börjar i Alperna, hittas stora mängder fynd från den tidiga bronsåldern. Earle et al tolkar förekomsten av befästa högar (fortified tells) vid Donau som rester från små kungadömen som vuxit upp kring bronshanteringen och -handeln.

De maritima vägarna som knöt ihop Europa innebar bland annat att koppar från Spanien och Sardinien förenades med tenn från Brittiska öarna och Irland till brons. Detta skedde genom rutter antagligen etablerade av "Maritime Bell Beaker groups" på 2000-talet f Kr. (s. 642) Skandinaviska kungadömen började från ca 1600 f Kr använda dessa rutter; tenn som hittats i Skandinavien har kunnat identifierats som att komma från Cornwall. Earle et al menar till och med att västskandinaviska folk redan på stenåldern hade identifierat strömmar som hjälpte dem att resa till de brittiska öarna. Dessa illustreras i karta 5 nedan:

Havsvägarna är annorlunda än flodvägarna på så sätt att de senare är mycket enklare att kontrollera. Handeln över havet går inte en enda väg och kan inte stoppas och kontrolleras på samma sätt. Pirater kan försöka kontrollera en handelsväg över havet men handlarna kan istället söka nya vägar. En faktisk flaskhals under järnåldern var säkra hamnar mot Atlanten och då lade staterna stora pengar på att renovera hamnanordningar. (s. 643) 

En faktisk flaskhals under bronsåldern var transportteknologin; Earle et al menar att själva ägandet av skeppen blev det mest effektiva sättet att få politisk-ekonomisk makt längs Atlantkusten och Medelhavet under bronsåldern. Vi har inte hittat några skepp från havs-trattbägarkulturen men de måste ha haft skepp som kunnat fara över öppet hav redan 2000 f Kr, med tanke på beläggen vi har för handelsintegration i norra Europa och över den brittiska kanalen. Hällristningarna från bronsåldern i Skandinavien visar skepp som liknar Hjortspringbåten som daterats till 350 f Kr; detta visar på en lång kontinuitet i hur man byggde skepp. När man testat en modell av Hjortspringbåten med 22 roddare kunde de resa upp till 100 kilometer om dagen med en last om över 700 kilo. Om man följde Nordsjökusten och inkluderade stopp för vila och mat så kunde en sådan båt resa från Sveriges västkust till ön Thanet på den engelska östkusten på mindre än två veckor.

Earle et al menar att skandinaverna intensifierade sin handelsintegration med Europa och på så sätt kunde intensifiera sin metallproduktion och att både nivån av förmögenheter och förmögenhetsojämlikhet växte under bronsåldern i Skandinavien. (Ref Larsson 1986.) Däremot så lägger de inte fram direkta kvantitativa beräkningar av ojämlikheten, så som t ex Kohler et al (2017) gjort baserat på arkeologiska utgrävningar i framför allt Amerika och Mellanöstern.

"In contrast to the usual association of barrows with agro-pastoral land, on the rocky hill shores in Sweden and Norway, stone burial cairns stand overlooking the sea and marking sea routes. It is easy to imagine that these were the resting places for travelling warriors, the owners of the ships. Furthermore, during the Nordic LBA (1100–500 cal BC), while metal wealth became generally more evenly spread through Scandinavia, a few locations on the Danish Islands (e.g. Lusehøj and Voldtofte on Fünen) become centres of wealth and probably social power (Kristiansen, 1998). Cost advantages of the maritime trade route created the comparative advantage for Scandinavian maritime chiefdoms based on specialized boat building and knowledge, strategic locations with respect to trade, and warriors to protect shipping. Maritime chiefdoms could have existed in other areas as well, such as the Aegean or the British Isles, but more evidence is needed." (s. 645)

Våldskapital var en central resurs under bronsåldern och krigarnas centralitet ses i gravskicket och annanstans. En annan specialiserad yrkesgrupp som varje bronsåldershärskare med ambitioner var tvungen att ha, var metallspecialisterna. Samtidigt så växte en ny regional specialisering fram i Skandinavien, i produktion av exportvaror: flinta från 2000-talet f Kr och i Thy på Jylland i kött och bärnsten. [1] Andra regioner specialiserade sig på saltgruvor, bärnsten, djurhållning och liknande.

Baserat på det här materialet lägger Earle et al fram en modell över bronsålderns politiska ekonomi, en modell vars syfte är att generera testbara hypoteser för kommande forskning och kunna utgöra en utgångspunkt för en forskningsagenda för jämförande forskning om bronsålderns Europa. (s. 648) Jag citerar ur detta stycke:

"The comparative advantage of the north, for example, was based first on key local goods, but its social take off was linked to new boat technology and maritime skills (Earle & Kristiansen, 2010). The Danish isles were well positioned to organize long-distance maritime sea, river, and land ventures based on metal flows through the riverine routes of the Oder and Vistula and overland routes from Central Europe to the Baltic and North Sea. The northern coasts of Sweden and Norway provided wood for sea-going vessels and specialized maritime crews. The Scandinavian world held a strong warrior ethos, and these warriors could protect and take part in long-distance trade. And the increasing metal availability served both to arm warriors and to provide woodworking tools for the plank-built boats, thus contributing to a technological ‘triangulation’.
Regionally special products and services helped create market-like trade with local export producers, ‘international’ traders, and others. To attract the traders required particular gathering places. Several distinct, but closely related, processes created the dynamic political and economic forces of competition and collaboration across Europe, in which some locales rapidly emerged and often fell from dominances as trading conditions changed. To understand contrasting BA institutions and degrees of stratification and power relationships requires an understanding of how different locales were articulated with the ever-changing political economy." (s. 648-649)

De identifierar tre nyckelprocesser att studera. Den första är hur olika aktörer kontrollerade handelsrutter för att ta del av vinsterna och finansiera lokala statsbildningar. Till exempel så förutsäger modellen att längs med handelsrutter så kommer en rad mindre hövdingadömen att uppstå med sådan finansiering. Den andra processen handlar om skeppsteknologins utveckling. När handel över haven blev allt mer lönsam, blev också skepp som var farbara över öppet hav det. Så kunde vad de kallar "trading chiefdoms" uppstå i Skandinavien och kanske annanstans också. Den tredje processen handlar om arbetsdelning och specialisering till sysselsättningar som krigare, hantverkare och präster. Dessa expertgrupper var uppbundna med de lokala härskarna och så här beskriver Earle et al de här grupperna: 

"Warriors existed back into the Neolithic certainly, but specialist warriors took on increasingly important roles to defend land rights over productive resources and over choke points in trade routes, to defend accumulated wealth, and to raid externally for wealth. Warriors effectively tightened constriction at each bottleneck, at the same time that their use of metal for weapons and personal display increased the value of metal wealth that they helped monopolize. Similarly, with special knowledge and access to metal, craftsmen could produce distinctive and effective weapons and finery for their chiefs and warriors. To the degree that the specialists were few in number and possessing critical esoteric knowledge, production was also an effective bottleneck. And then there was the importance of religious specialists involved especially at moments of risk and mystery. Voyaging and metal-related rituals infused the BA world. Leaders relied on attached specialists such as warriors, craftsmen, and priests involved in extending and augmenting the power of the chiefs." (s. 649)

Olika typer av samhällen utvecklades under bronsåldern, menar de: vissa i princip egalitära, andra starkt stratifierade. Earle et al levererar inte några tydliga prediktioner om var vi skulle förvänta oss vad för typ av samhälle -- om t ex befolkningstäthet skulle spela roll, eller närhet till vatten, eller något annat -- utan säger mera induktivt att det behövs mer forskning om olika mikroregioner i Europa "to evaluate variation in the structure of bottlenecks in commodity trade and production and how they
partly determined variability in the structure of political and wealth inequalities." (s. 650)

Tre år senare publicerade Ling och Earle tillsammans med Kristian Kristiansen, professor emeritus i arkeologi vid Göteborgs universitet en artikel i Current Anthropology som fortsätter diskutera de teman som diskuterades i artikeln från 2015.Artikeln börjar slående och effektivt:

"Using the Bronze Age and Viking Age of Scandinavia, we seek to model decentralized complexity in low-density, chiefdom-like societies that emerged by processes of both historical continuity and independent change. Over the years, scholars (Nerman 1954; Tallgren 1916) have proposed analogies between Scandinavian Viking Age and Bronze Age societies, although others have argued that such comparisons are simplistic (Ling 2014:20; Ojala 2017). Reappraisals now suggest structural continuities across regional, decentralized networks of chiefly power (Kristiansen 2016; Melheim, Glørstad, and Tsigaridas Glørstad 2016; Rowlands and Ling 2016). To understand these cases, we
consider them as particular histories illustrative of general political processes identified with chieftainship." (s. 488)

Det handlar alltså om hövdingasamhällen och deras kontinuiteter över tid, i det här fallet från bronsåldern till vikingatiden i Skandinavien. I enlighet med artikeln från 2015 menar de att under bronsåldern tillät en över-regional handelsintegration och utveckling av båtbyggande och vapenteknologi att stratifierade samhllen växte fram med specialiserade krigare och handelsmän. Återigen refererar de till Ricardos teori om komparativa fördelar och pekar på hur t ex svenska och norska kusterna hade gott om tillgång till trä, medan bland annat Jylland hade börjat slita ut sin skog medan man istället hade en specialisering inom köttproduktion på stora betesmarker. (Här refereras en studie av Kristiansen från 1978.) "Our thesis is that development of seaworthy boats and the means to finance them allowed Scandinavian chieftains to channel flows of wealth to create class-based warrior societies." (s. 488) För att illustrera utvecklingen för denna typ av samhällen i Skandinavien så använder de tre exempel: Thy på nordvästra Jylland, Tanum i västra Sverige/Bohuslän, och Rogaland i sydvästra Norge. De använder en dikotomi mellan havsbaserade och landbaserade produktionssätt -- se diagram 1, som jag klistrat in högst upp i detta blogginlägg -- och ser Thy som exempel på det senare, och Tanum på det första.

Så här säger de intressant nog om hövdingadömen som politiskt system:

"Chiefdoms (aka intermediate-scale political societies) were the first truly political societies, meaning simply that they maintained institutions of effective power extending outside intimate kin-based communities (Earle 2017a). Chiefs assembled chieftaincy networks that organized regional polities in the low thousands. They often formed confederacies consisting of “genealogically related and unrelated chiefdoms which were unified through coercion or common agreement” (Gibson 2011:217). Celtic Iron Age Ireland; archaic Greece, Korea, and Iran; and ethnographic cases from the Pacific provide examples." (s. 489)

Kampen om makten i hövdingadömen avgjordes av tre resurser: ekonomiska, krigarmakt, och religiös ideologi. Ekonomi, politik och ideologi hänger alltså ihop, och de använder Marx begrepp produktionssätt för att analysera detta:

"To study different regional pathways to power, we use Marxist notions of “modes of production” (economic formations) to model how resource flows were channeled to finance political centrality and inequality (Marx 1953). Particular ways in which power strategies combined are seen as creating distinctive modes. Here integrated concepts of production/appropriation, distribution/exchange, and consumption provide analytical tools to define economic formations. Modes of production are thus defined by hegemonic formations that are reproduced often in articulation with world systems (Ling, Cornell, and Kristiansen 2017)" (s. 490)

Marx och Engels tänkte sig (Ling et al bygger här ffa på Marx Grundrisse) att det fanns ett förhistoriskt germanskt produktionssätt med en decentraliserad politisk ekonomi baserad på fria bönder organiserade av hövdingar för försvar utåt och för konfliktlösning inom samhället. Hushållen är egna produktionsenheter och samhället byggs upp av koalitioner av hushåll till stam-möten (tribal assemblies), och Ling et al menar att den skandinaviska långhustraditionen antagligen representerar ett sådant produktionssätt och ett sådant samhälle arkeologiskt sett. Ling, Earle och Kristiansen skippar dock uttrycket germanskt produktionssätt och talar istället om "decentralized complexity that existed with prestige goods economies (Kristiansen 2015) and had elements recently discussed as anarchistic (Angelbeck and Grier 2012)." (s. 491)

Som de ser det byggdes ekonomin vid kusterna i bronsålderns Skandinavien på jordbruket men med "new maritime, warrior, and trading dynamics that appear to have generated an expansive political economy." (s. 491) Kontrollen (och äganderätten) över båtar och produktiv jord var centralt för att ha makt i detta samhälle och den besuttna eliten använde en krigararistokrati för att skydda sig och ett prästerskap för att legitimera sig. "We argue here for long-term continuity in the Scandinavian
sequence from the middle Neolithic to the Viking Age." (s. 492) Så här sammanfattar de lite elegant de skandinaviska samhällenas utveckling ca 2800 f Kr till ca 1000 e Kr:

"The Single Grave culture (2800–2400 BC), a middle Neolithic society related to Corded Ware culture elsewhere, dominated much of southern Scandinavia. It was apparently a pastoral society, as documented by its rapid clearance of forests—probably for pasture—and by its ephemeral settlement finds. As is common for pastoralist societies (Irons 2003; Salzman 2004; Sweet 1965a), males were probably warriors responsible to protect and raid for movable wealth in animals; their burials distinctively included battle-axes. Female burials included local amber jewelry. During the subsequent late Neolithic Dagger Period (2400–1700 BC), Bell Beaker people colonized along the waterways of Europe to form broad trading networks (Fitzpatrick 2011; Vandkilde 2014), and they settled in Jutland and crossed by boat into southwest Norway (Østmo 2012; Prescott 2009). Their settlements were more permanent, with houses scattered across the landscape, suggestive of small independent agropastoral farmers. Additionally, they were traders, moving flint and amber (Østmo 2012). A specific dagger form of Jutland flint is found widely distributed, and amber became an export (Apel 2001). Like the antecedent Single Grave culture, the Bell Beaker people were characterized by warrior equipment including now flint daggers and arrow-heads found in individual male burials. The Bronze Age (1700–
500 BC) was a direct development from the Dagger Period, but with additions of elaborate metal weapons, jewelry, and tools of everyday life. All bronze and other metals were imported from the south. At this time, some social stratification emerged.
During the Iron Age (500 BC to 700 AD), locally available iron replaced bronze for many weapons and tools; Scandinavia’s connections to a world economy were severed; and, for a time, social stratification collapsed and populations clustered into defensive villages. Raiding continued, but it was rather local in nature. Later during the Roman and “migration” phases, external raiding and colonization rebuilt international connections and social stratification, as described vividly in the Anglo-Saxon classic Beowulf (Heaney 2000). It was followed by the Viking Age (700–1000 AD), a reestablishment of many of the Bronze Age social patterns and eventually the formation of the Danish
State. Thus, Bronze Age and Iron Age/Viking Age trajectories exhibit a recurring rise and decline of social complexity (Kristiansen 2016). Periods of international trade and raiding witness the reformation of warrior elites and increasing social complexity, while periods without international trade seem more localized and egalitarian. A deep history approach based on structural correspondence between the Bronze and Viking Ages shows how their social trajectories unfolded similarly (Kristiansen 2016; Rowlands and Ling 2016)..." (s. 492-493)

Från mitt perspektiv är det centralt att de menar att den sociala stratifieringen uppstår under bronsåldern, efter 1700 f Kr; de ser alltså den yngre stenåldern som en mer socialt homogen period, mer av ett "bondesamhälle".  Det är också väldigt intressant att de betonar parallellerna mellan bronsåldern och vikingatiden. [3] I en tabell sammanfattar de parallellerna: under båda perioderna byggdes stora gravhögar; man hade också gravar i skeppssättningsform; bondgårdarna var av liknande storlek och motsvarande stratifiering; man hade ett "strong warrier ethos" och samlade på värdefulla metaller och använde symboliska dekorationer. Gården och båten var centrala byggstenar för samhället i bägge perioderna.

Deras approach i artikeln är väldigt intressant i det att de börjar med vikingatiden, för vilken det finns mycket källor som beforskats, beskriver samhällsstrukturen där, och sedan går vidare till bronsåldern och paralellerna med vikingatiden, förankrat i studier av Thy och Tanum.

Bönderna ägde under vikingatiden sin egen jord, och gårdarna var beständiga över tid, vilket tyder på att man hade en arvsordning. (Ref Androuschuk 2009 och Fallgren 2008.) Bolender (2007) kallar det för "hussamhälle", att hushållet hade ganska stor autonomi och äganderätt och att så länge man hade  ett hus och en gård i familjen så kunde man hålla sig på samma plats. Detta betyder inte att bönderna var jämlika: husen som grävts ut varierar från 5 till 50 meter i längd och från 2 till 10 meter i bredd. Hövdingarna ägde stora hus, hallar, där de använde slavar för att producera ett överskott. Med överskottet kunde hövdingarna betala krigare och andra underlydande.

Båtarna organiserades som enheter av en samling bönder:

"Like farmsteads, boats were structural segments, forming according to common interest. Boat groups held bilateral and fictive-kin relationships: “the relations between male members were regulated as if they were family; members identified each other in terms of fathers, brothers and sons” (Varenius 1998:141). A masculine, martial ethos was expressed on runic stones, referring to naval “brothers” who had died in combat and to naval officers and their warriors as family (Jakobsson 1992:81). The boat was a metaphor for Viking Age power, as expressed in runic stones and ship-shaped graves." (s. 494)

Yngre söner i bondfamiljer kunde inte ärva gården, utan blev en överskottsarbetskraft som kunde "go Viking", gå med i en båtgrupp (lid) för att ge sig ut och plundra. Runstenar vittnar om att elitens män ledde skeppen och att fria bönder var de vanliga besättningsmännen. För att finansiera plundringsräder behövdes från början ett överskott från jordbruket och det var antagligen hövdingarna som finansierade byggandet av den konkreta båten -- att bygga en 30 meter lång båt tog något i stil med 40 000 arbetstimmar, eller 100 personers överskottsarbete under ett år -- och tog en del av eventuella överskott från plundringsräderna. Berättande källor från araber, franker och engelsmän vittnar om att vikingarna mest av allt ville ha ädla metaller, och i Skandinavien har arkeologer hittat 800 000 silvermynt, varav fler mynt från vikingatidens Tyskland och England än vad man hittat på plats i Tyskland och England. (s. 494) Mynten hade en social och kulturell betydelse, som bärare av prestige, men kunde också användas som betalningsmedel.

När bönderna plundrade fick slavar fylla behovet av arbetskraft i jordbruket. (De hänvisar här till Stefan Brinks forskning.) På de vanliga gårdarna fanns alltid minst en, men inte så många slavar, men på hövdingarnas gårdar gjorde det det. Slavarna var också en viktig handelsvara; vikingarna fångade slavar på sina räder och sålde dem mot guld, silver, brons och andra värdefulla varor, vilket också beskrivs i fornnordiska källor från handelsstäderna Birka och Hedeby.

Så över till bronsåldern. Ling et al menar att bronsåldern förde med sig en ekonomisk revolution motsvarande den neolitiska revolutionen, och att befolkningen i Europa steg med 50 procent från 2000 f Kr till 1500 f Kr. Också i Skandinavien innebar perioden ett ekonomiskt uppsving: bondgårdarna gav ett överskott och en del av överskottet investerades i havsgående båtar. I Thy på Jylland skedde en expansion kring bärnstenshandeln runt 2000 f Kr och från 1500 till 1100 f Kr en ny expansion när en hel del skog avverkades. Ling et al menar att Thy tjänade på att vara en flaskhals på rutten från kontinenten till Skandinavien och att isotopanalyser av metall därifrån visar att metallerna kommer från kontinenten. De menar också att hällristningarna från Rogaland och Bohuslän visar vapen som inte hittats där, men som hittats i begravningar på Jylland. (s. 497) Bohuslän kan också ha varit en av regionerna som försedde Thy och Jylland med trä till båtbyggandet, eller med båtarna i sig. Efter 1300 f Kr var all skog borta från Thy; det stora utnyttjandet sammanföll med ökat byggande av gravhögar (barrows) och byggnadstäthet. (s. 497) De menar att en politisk hierarki utvecklades i Thy ca 1500-1100 f Kr, och det var även en ekonomiskt ojämlik tid, med en del större hallar om 30 meters längd i kontrast mot de vanliga bondgårdarna om 18 meter. Längs med låga åsar vid gårdarna förlades gravhögar för hövdingar, krigare och fria bönder. Också för dessa varierade storleken på ett hierarkiskt sätt. Stora mängder metallföremål och -vapen har återfunnits och Ling et al menar att Thy var en av Skandinaviens och Europas rikaste regioner under perioden. (s. 498) Grundvalen till den stora rikedomen är, menar de, att jyllänningarna kontrollerade metallandeln till sydvästra Skandinavien.

Tanum i Bohuslän har en unikt stor koncentration av hällristningar från bronsåldern. Samhället bygger på en fiskar-bonde-kombination och man byggde även båtar; också i Bohuslän pågick en avskogning under bronsåldern. De menar att den välbevarade Hjortspringbåten från 375 f Kr är "remarkably similar" båtarna från bronsålderns hällristningar och att det tar ungefär 6500 arbetstimmar att bygga en sådan mindre båt.

Deras modell av ett den skandinaviska bronsålderns "maritima produktionssätt" har fyra komponenter: (1) besättningsstorlekar, (2) överskottsproduktion, (3) metallresurser, och (4) exporter av bärnsten och slavar. (1) Hällristningarna i Tanum antyder att skeppen typiskt hade en besättning om 6 till 13 personer och från andra källor menar de att ett hushåll typiskt stod för en besättningsman. Tanumregionen kan då ha stått för kanske 30 till 50 sjökrigare, fyra vanliga båtar, men de största skeppen i hällristningarna hade mycket större besättningar, om 60 till 100 män. Dessa skepp ledde handeln och Ling et al menar att några av båtarna i Tanum antagligen finansierades från andra regioner, t ex Thy. (2) Byggandet av båtar -- och finansiering av besättningen -- måste ha skett genom ett överskott från jordbruket. T ex i Thy kan man ha producerat ett sådant överskott av spannmål och animalier. Hövdingarna kontrollerade överskottet och kanaliserade delar av det till sådana investeringar, också genom fester för att inhämta stöd från underhuggarna. (3) "The importance of metal wealth for the Scandinavian Early Bronze Age political economy cannot be overemphasized. It provided weapons for an emerging warrior class, elaborate personal equipment of male and female chiefs and warriors (Kristiansen and Larsson 2005), and many tools for woodworking and other tasks. The magnitude of Bronze Age metal trade was quite extraordinary as seen in rates of metal consumption." (s. 501-502) [2] Också textilier importerades. [4] För att kunna betala för de stora importerna var man tvungna att ha något att exportera. Bärnsten är en klassisk förklaring och på Jylland finns och fanns stora fynd bärnsten. I gravar över hela Europa har man hittat bärnsten från Jylland och från Simriskusten i sydöstra Sverige; bärnsten var väldigt värdefullt under perioden, nästan som en fin metall.

Ling, Earle och Kristiansen menar att den skandinaviska ekonomin under bronsåldernspecialsierade sig på bärnsten och slavar. Man hade en komparativ fördel i krigsföring och därmed också i att ta slavar: "We propose that slaves, along with amber, were Scandinavia’s primary exports in the emerging world system to meet labor shortages created by new regional specializations throughout Europe." (s. 502) Vi har förstås rikligt med bevis för vikingarnas slavhandel, men vad vet vi egentligen om slavhandeln under Skandinaviens bronsålder?

"Possible evidence for slaves in the Bronze Age includes the following examples. Nonformalized burials of those sacrificed or killed for other reasons occur in Early Bronze Age and Middle Bronze Age central European settlements (Knipper et al. 2014; Kristiansen and Larsson 2005). From the Unetice culture in Poland, a possible male slave from Scandinavia suffered a particularly bad diet before being killed (Pokutta 2013:chap. 6.3). From the island of Thanet off the southeastern point of England, where a Late Bronze Age settlement is interpreted as a trading place, with findings of metal ingots and Baltic amber, strontium and oxygen isotope signatures in human bone document that, together with local people, some individuals have Scandinavian signatures and others have west Mediterranean signatures (McKinley, Schuster, and Millard 2013). Dating to Late Bronze Age, a female with a clear Scandinavian signature was buried together with others in a pit inside a large ring ditch enclosure (McKinley, Schuster, and Millard 2013:159). Some scholars argue that various burial findings in southern Scandinavia suggest Bronze Age era slaves. Barrows were only for the top segment of free farmers, around 20% of the population, whereas commoners and possibly slaves were sometimes buried in simple flat and gallery graves (Bergerbrant et al. 2017). Possible evidence of a Bronze Age slave raid in Sund, Norway, dated to 1400 BC, includes the finds of a brutal massacre of 22 individuals, most belonging to children, all buried in a mass grave (Fyllingen 2003). Parallels to the above mentioned finds in Thanet could be drawn. Additionally, some Bronze Age farmsteads may have been structured to house slaves (Mikkelsen 2013:62). Tracing back to the late Neolithic, these structures contained segregated sections perhaps for “a family of slaves or non-free workers” (Mikkelsen 2013:62)." (s. 502-503)

Bevisföringen är alltså blandad och pragmatisk, så som den måste vara när källäget är skralt, och de menar att det behövs mer forskning om slaveriet under bronsåldern.

De tar också ett jämförande perspektiv på "the maritime mode of production". Hövdingasamhällen brukar man säga uppstår i regioner med relativt hög befolkningstäthet, vilket Skandinavien under bronsåldern förstås inte hade. De menar dock att det ändå var möjligt att upprätta sådana politiska system där man hade flaskhalsar i handeln och hövdingar kunde appropriera en del av överskottet från handeln. (s. 505) De ser här likheter mellan bronsålderns Skandinavien och sjöfarande hövdingasamhällen i vad som idag är Filippinerna under sena förhistoriska och tidiga historiska perioden. Också där betalade hövdingar krigare för att med våld kontrollera slavar och handelns flaskhalsar, och också där betalade hövdingarna för båtbyggen som sedan användes av underlydande fria bönder. Också i Söderhavet och på Nordamerikas nordvästra kust har liknande samhällen funnits.

Intressant nog så publicerades Ling, Earle och Kristiansens artikel med nio kommentarer från andra forskare. Den första kommentatorn, Richard Breadley (Reading) menar att vissa element av modellen är välbelagda arkeologiskt medan andra är mindre så; framför allt så menar han att deras analys av slavhandelns betydelse under bronsåldern i Skandinavien framför allt bygger på analogin med vikingatiden, inte på hårda belägg. Han är t ex inte övertygad att det föreslagna slavtåget i hällristningen som jag klistrat in ovan verkligen var ett slavtåg. Bradley har också invändningar mot analysen om sammanhanget mellan agrarsamhället Thy och båtbyggarna i Bohuslän; han menar att arkeologiska belägg från Thy från 1100 f Kr och framåt tyder på ett fattigare samhälle, utan motsvarande negativa utveckling i Bohuslän. Överlag är dock Bradley positiv och menar att Ling, Earle och Kristiansen skulle kunna skriva en fascinerande bok utifrån den hypotes som de lägger fram i artikeln. Kommentator nr två, Brian Hayden (Simon Fraser University) har färre invändningar men ger några intressanta uppslag, först att skandinaverna nog också exporterade pälsar, djur, rökt kött och korv, ost, ull, hundar, fisk, och oljor från havsdjur. Det andra intressanta förslaget från Hayden är att "maritime mode of production" kanske inte utvecklades under bronsåldern, utan under stenåldern. Det finns neolitiska belägg från bilder och husgrunder för kontakter mellan folk på Orkney, på Irland vid floden Boyne, och Bretagne i Frankrike vilket tyder på regional integration redan då. Anders Kaliff från Uppsala universitet menar att nyare forskning visat att metallerna i Skandinavien under bronsåldern var importerade, och att det ställt frågan: men vad hade skandinaverna att sälja i utbyte? Kaliff varnar för att vikingatidens slavhandel är ett trendigt ämne vilket kan förskjuta perspektiven, men verkar ändå övertygad av Ling, Earle och Kristiansens paraleller mellan vikingatiden och bronsåldern på denna punkt. Han håller med dem om att bärnsten spelade en roll, men menar att den inte kan varit avgörande. Pälsar och skinn underskattas däremot i artikeln; skandinavisk päls- och skinnexport under medeltiden är välbelagd, och Kaliff har i tidigare publikationer menat att detta var en utlöpare av en längre historia, tillbaka till bronsåldern. (s. 509) Det pågick en militarisering på kontinenten 1500-1100 f Kr och arméerna kan ha gett upphov till stor efterfrågan på päls och skinn. Nikolay N Kradin drar en fascinerande paralell mellan Ling, Earle och Kristiansens "maritime mode of production" och Catherine Coquery-Vidrovitch (1966) begrepp om ett "African mode of production: "This mode of production was based on the monopoly of chiefs exchanging elephant ivory, jewels, and other major assets for bijouterie, guns, and gunpowder supplied to the Dark Continent by white tradesmen. The trade monopoly of chiefs was the base of their power." (s. 511) Han menar också att man kan säga att vikingarna i vad som idag är Ryssland på 1000-talet etablerade ett "maritimt produktionssätt"; han accepterar alltså Ling et als begrepp. Lene Melheim, medförfattare till artikeln som jag refererat ovan, tar en mer ifrågasättande approach i rubriken på sin kommentar: "Do We Need Another Mode of Production?" Melheim menar att etnografiska studier från Stillhavsområdet sedan länge influerat tolkningar av bronsålderns Skandinavien men att Ling, Earle och Kristiansen inarbetar teman som utforskats väl de senaste 10-15 åren: jämförelsen med vikingarnas samhällen, "decentralized complexity", och Ricardos begrepp om komparativa fördelar. Så här diskuterar hon intressant analysen av slaveriet och analysens empiriska grundvalar:

"While a comparison of Bronze and Viking Age societies is nothing new, the theory of slavery presented in this text is an original and bold contribution. While Bronze Age slavery seems logical both from an archaeological and a socioevolutionary perspective, the authors run the risk of swapping one monocausal explanation (amber exportation) with another (slave exportation). I am not convinced why slaves, or amber, would be the only goods from Scandinavia that entered Eurasian trading systems.
An asymmetrical relationship between different parts of Scandinavia is inherently assumed and governs the authors’ approach. Behind lurks a traditional concept of centers and peripheries (cf. Nordenborg Myhre 2004). Agency seems to be first and foremost in the hands of Thy farmers. /.../" (s. 512)

Hon menar att Thy ("one small area in northern Jutland") väger för tungt i artikeln och är inte övertygad om att Bohusläns båtbyggnad finansierades av folk från agrara regioner som Thy. Trots sina kritiska invändningar besvarar hon till slut sin rubriks fråga med ett ja: ja, vi behöver ett produktionssätt till; "The maritime mode of production represents a far better and more complex model of Bronze Age chiefdoms in Scandinavia than any previous model." (s. 512) Hon avslutar dock med att peka på att vad som händer mellan bronsåldern och vikingatiden är oklart [4], och att det behövs mer forskning som integrerar fler regioner -- t ex Rogaland som behandlas styvmoderligt i artikeln. Av andra kommentatorer är Benjamin Raffield (Uppsala) skeptisk till det marxistiska begreppet produktionssätt som han menar riskerar göra analysen ekonomistisk och mekanistisk, medan Matthew Spriggs (Australian National University) menar att begreppet är positivt i att möjliggöra generaliseringar och paralelller, medan han menar att "mobile predatory mode of production" skulle kunna vara en bättre etikett än "maritimt" produktionssätt. (s. 515)

referenser

Timothy Earle, Johan Ling, Claes Uhnér, Zofia Stos-Gale och Lene Melheim (2015) "The Political Economy and Metal Trade in Bronze Age Europe: Understanding Regional Variability in Terms of Comparative Advantages and Articulations", European Journal of Archaeology, 18:4, 633-657

Johan Ling, Timothy Earle, and Kristian Kristiansen (2018) "Maritime Mode of Production: Raiding and Trading in Seafaring Chiefdoms", Current Anthropology 59:5.

fotnoter

[1] Så här beskriver de det ökade välståndet och den ökade ojämlikheten: "Chiefly elites apparently asserted ownership of pasturelands by the construction of individual burial mounds positioned high
on the best grasslands. Social stratification was expressed in the size of burial mounds, the richness of deposited wealth, and the size of houses (Holst et al., 2013)."

[2] Så här diskuterar de frågan om hur mycket brons som importerades till Skandinavien: "How large were stocks of bronze in Denmark during the Bronze Age, and how fast was the rate of replacement? Recent analysis of Big Data (White 2009) from the Bronze Age (Holst et al. 2013) allows us to determine large bronze stocks in daily use during 1500–1100 BC. If, as a conservative estimate, half of Denmark (22,000 km2) were settled at 1 farm per km2, and each farm had at least two working axes of 500 g (the most important tool for daily purposes), the farms required a stock of 22 metric tons of bronze. Because axes would have been worn by daily use and resharpening, as documented by use-wear analysis, they were, conservatively, reduced annually by 5% (25 g per farm) suggesting a replacement rate for Denmark of 1 ton per year. Add to this the considerable consumption of bronze sickles, weapons, and ornaments for use, replacements, burials, and hoards. Between 10,000 and 20,000 swords alone were deposited during Periods II–III (Bunnefeld and Schwenzer 2011; Kristiansen and Suchowska-Ducke 2015). From these rough extrapolations, we estimate that annual imports of metal must have been very high, at least from 1500 BC, and would have demanded regular, well-organized annual procurement." (s. 502)

[3] Kommentatorn John T Koch kallar (s. 509-510) metoden för "vertical ethnographic analogy" (VEA): att dra slutsatser om ett samhälle utifrån analogier med liknande samhällen där källäget är bättre. Ling ett al utövar VEA i slutet av sin artikel när de jämför med sydöstra Asien, nordvästra Nordamerika m m, men också diakront när de jämför Skandinavisk bronsålder med vikingatiden i samma region 2000 år senare. 

[4] Earle, Ling och Kristiansen ger i sitt svar på kommentarerna ett mycket rakt svar på denna fråga: de menar att Romarriket omöjliggjorde storskalig piratverksamhet mot de brittiska öarna och att det först var efter Västroms undergång som skandinaviska pirater -- vikingar -- kunde ta sådan plats igen. (s. 520)