1970-talet var en ekonomisk-politiskt turbulent period i Västvärlden och så även i Italien. Italien liksom övriga väst tampades med turbulent BNP-utveckling, inflation, arbetslöshet, och nedmonteringen av Bretton Woods-systemet och Italien hade tre sammankedjade chocker: en skarp ökning i löner, energiprisernas peak, och en stor ökning av de offentliga utgifterna. Så inleder historikern Roberto Ventresca en ny artikel, publicerad i Journal of Contemporary History, som ska utforska hur Italien tampades med dessa utmaningar och hur och till vilken utsträckning man gick över till inflationsbekämpning som övergripande mål. Ventresca har en intressant diskussion om vilka de relevanta aktörerna är, vilka han syftar på när han säger "Italien":
"when I will refer to ‘Italy’ or ‘Rome’, I will be considering those public authorities which were mostly involved in the management of the country’s monetary policy, namely, the Bank of Italy.5 Further mentions to other economic and political actors (i.e. prime ministers, political parties, and trade unions) will be made in order to show the conflicting interests and alternative policy options that contributed to the making of the country’s economic policy programmes as a whole." (s. 178)
Fokus är alltså på centralbanken, och artikeln syftar att göra ett bidrag till litteraturerna om det samtida Italiens ekonomi och politik, men också forskningen om EU:s monetära och ekonomiska integration, och den historiska forskningen om centralbanker.
Ventresca ger en tät översikt över utvecklingen fram till 1975, med efterkrigstidens exportbaserade boom med låga löner, 1963-64 års nerskärningar och arbetslöshet, och landets "långa 1968" från 1968 till 1977. I denna radikaliserade situation förhandlade Kristdemokraterna och kommunisterna om en "historisk kompromiss" samtidigt som man 1973-74 genomförde en omfattande skatteform som bland annat introducerade moms. Samtdigt så köpte den italienska medelklassen in sig, säger Ventrusco, i den finansiella kapitalismen genom att köpa statsobligationer (BOTs). (s. 183-184)
En viktig händelse är att fackförbunden och arbetsgivarna i januari 1975 förhandlade fram att löneutvecklingen skulle indexeras till inflationen, alltså att lönerna skulle stiga automatiskt med priserna. I en höginflationssituation -- KPI steg med 19,2 procent 1974 -- var detta förstås potentiellt en väldigt dyr lösning för arbetsgivarna, och Ventrusco menar att de skrev på av två skäl: för att minska radikaliseringen och strejkerna på arbetsplatserna, och eftersom de tänkte att regeringen och centralbanken i vilket fall skulle sänka arbetskostnaderna genom devalvering om det skulle behövas.
Samtidigt så hade regeringen 1974 skrivit på löneöverenskommelse med Internationella valutafonden, där Italien skulle få stora lån som kom med krav på penningpolitiska och ekonomisk-politiska åtstramningar.
referens
Roberto Ventresca (2023) "Anti-Inflationary Commitment in the Post-Bretton Woods Era: Italy’s Road to Stability-Oriented Monetary Policies, 1975–81", Journal of Contemporary History 58 (1).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar