En av de mest beständiga hypoteserna i litteraturen om demokratins och de auktoritära regimernas ursprung, är den att en hög grad av ojämlikhet i jordbruket missgynnar chanserna för demokratin. Michael Albertus, statsvetare vid University of Chicago, sammanfattar i en artikel i World Politics från 2017 argumenten kring detta så här:
"There is considerable consensus that among the major social actors, large landowners are often the least likely group to support democracy. The reasons offered in the literature for why wealthy landowners should be systematically antidemocratic are legion. By holding fixed assets that cannot easily be shielded from taxation, landowners are apprehensive that majority rule in unequal societies will result in expropriation of those assets.[1] Landowners fear that the secret ballot and freedom of the press will undermine their ability to pressure or otherwise influence their workers to support candidates favorable to landlords.[2] At the same time, the repressive instruments that supply nonwage or servile labor to landlords by coercive means are far less readily available under democracy, and that threatens the profits, social status, and way of life of the most labor-repressive landowners.[3]"
Det finns alltså tre element här. För det första, att jordägarnas egendom -- själva jorden -- ligger fast och alltså inte kan flytta till ett grannland eller till ett skatteparadis ifall en ny demokratisk regim inför omfördelande skatter. Här refererar Albertus till Wood (2000), Boix (2003) (som diskuteras på bloggen här), Acemoglu och Robinson (2006), Ziblatt (2008) och Ansell och Samuels (2014). För det andra, att jordägare förväntas förlita sig på press mot underlydande för att hålla sig fast vid den politiska makten, och att möjligheterna att göra detta minskar med demokratisering. Referenserna här är Mahoney (2001), Baland och Robinson (2008), Ziblatt (2009) och Mares (2015). För det tredje, att godsägarna vill ha billig arbetskraft och att de använder repression för att hålla nere lönerna. Möjligheterna till detta kan minska med demokratin. Referenserna här är Gerschenkron (1943), Moore (1966) och Rueschemeyer, Stephens och Stephens (1992).
Det finns gott om empiriska belägg som stödjer dessa argument, säger Albertus och börjar diskussionen med Ziblatts (2008) studie av Preussen i det sena 1800-talet. Han går vidare så här:
"Labor-repressive landowners effectively sidelined democracy in interwar Austria, whereas their relative weakness in Northern Europe enabled democracy to take root. Labor-dependent landowners were key players in the creation of fascism in interwar Europe. Powerful landowners in El Salvador and South Africa long sought to suppress peasant and other popular movements that favored democracy. The same was true in Guatemala. The absence of powerful landed elite, in contrast, helped pave the way for early democracy in Costa Rica." (s. 233-234)
Det här är ju superintressant och som svensk är det inte minst referensen till norra Europa, här på en jämlik Sonderweg, som fascinerar mig. Referensen för Albertus här är Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens klassiska Capitalist Development and Democracy från 1992. En fantastisk bok, men jag håller inte med om deras kodning av jordojämlikheten i Sverige (som de inte har några hårda data för). I min artikel med Felix Kersting i Comparative Political Studies från tidigare i år så polemiserar vi med denna kodning. [1] Men teoretiskt sett är diskussionen väldigt intressant och den kan ju hålla i kontraster som Guatemala (hög landojämlikhet) kontra Costa Rica (låg dito) även om den inte håller i norra Europa. [2]
Albertus kommer i alla fall till att det finns nyare studier som ifrågasätter dessa teorier. Kanske gör den ökade kapitalrörligheten de senaste decennierna att jordägarna blir mindre speciella (jämfört med andra kapitalägare) vad gäller hur känsliga de är för beskattningen. En rad jordreformer under autokratiska regimer (Albertus 2015) visar också att jordägarna inte alltid har politikerna i sin ficka heller i de odemokratiska regimerna. Tre, det ökade inslaget av paramilitära konflikter på 1960-70-talen gjorde repressionen allt kostsammare och minskade den relativa kostnaden för demokratiseringen.
Detta öppnar, säger han, för ett nytt test av teorin att stora jordägare hindrar demokratin. De flesta tidigare studierna är antingen fallstudier, kvantitativa subnationella analyser som Ziblatts (2008, 2009) studier av Preussen, eller medium-N-studier som Rueschemeyer, Stephens och Stephens (1992). Så här ramar han in sin studies bidrag:
"The most comprehensive cross-national statistical analyses are perhaps those of Carles Boix, and Ben Ansell and David Samuels, who do not directly measure the presence of landed elites or labor-dependent agriculture; rather, they measure the concentration of land or more precisely, the share of farms held in family-size plots.
This article offers the broadest cross-national empirical test to date of the relationship between landowners and democracy. i focus on what is argued to be the most robust finding in the literature: that a powerful labor-dependent landowning class is inimical to democracy. To examine this hypothesis i construct an original, continuous measure of labor-dependent agriculture dating back to 1930 by calculating the percentage of the population that works in agriculture and relies upon employers or landlords for access to rural land for farming." (s. 235)
Här är det alltså Boix bok Democracy and Redistribution (Cambridge, 2003) och Ansell och Samuels bok Inequality and Democratization (Cambridge, 2014) som refereras. Och måttet på agrar ojämlikhet är Vanhanens: andelen av jorden som brukas av familjejordbruk, alltså jordbruk som bygger på den ägande eller arrenderande familjens arbetskraft, inte anställd arbetskraft. Det är ett yxigt mått, men i alla fall ett mått på den sociala strukturen i jordbruket, och ett mått som tack vare den finske statsvetaren Vanhanen finns tillgängligt för en stor mängd länder. Ur ett svenskt perspektiv är det lustiga här att dessa data inte alls visar att Sverige skulle vara något särskilt jämlikt jordbruksland. Här står en större procent för en större jämlikhet (fler familjejordbruk, omvänt färre gods) och en lägre procent för en lägre ojämlikhet, och i diagrammet nedan visar jag och mina medförfattare Jakob Molinder och Svante Prado att Sverige under perioden 1870-1930, demokratiseringsperioden, befinner sig ungefär i mitten av fördelningen. Större andel familjejordbruk än i Frankrike, Belgien, Nederländerna, Italien och Storbritannien, men lägre andel än i Österrike, Tyskland, USA, Kanada och Norge. (Sverige och Danmark har i princip identiska nivåer och trender.)
Att Sveriges medelmåttiga position här talar emot idén om att Sverige hade ett exceptionellt jämlikt jordbruk, verkar ingen ha plockat upp. I vilket fall så talar denna detalj väl bara för Albertus ambition, när han lanserar sitt nya mått på labor-dependent agriculture sedan 1930.
referenser
Michael Albertus (2017) "Landowners and democracy: The social origins of democracy reconsidered", World Politics 69 (2).
fotnoter
[1] Vi skriver: "we have established that Sweden and Germany during the decades around 1900 were essentially similar regarding land inequality. This finding makes the comparison relevant. If we would accept the assumptions of Rueschemeyer et al. (1992, pp. 91–102), Ansell and Samuels (2014), Albertus (2017), or Domènech and Sanchez-Cuenca (2022) that Sweden had an egalitarian agrarian structure, then the comparison would not make sense." (s. 985)
[2] I fotnoter diskuterar han dock att skillnadenra också här kanske handlar mer om statsstruktur än om landojämlikhet. Om Costa Rica: "Yashar 1997, however, argues that this was not so straightforward: the state’s role in organizing production and the development of civil society were key to ultimate Costa Rican democracy.
