I 1800-talets slut var en av den europeiska politikens stora frågor: vilka befogenheter tillhör den valda församlingen, parlamentet, och vilka tillhör monarken? I Sverige som annanstans sprang regeringen historiskt ur funktionen kungens råd, och tillsattes även efter representationsreformen av kungen som hans rådgivare, utan nödvändigt sammanhang med maktförhållandena i riksdagen. Införandet av parlamentarismens princip, att regeringen skulle tillsättas/avsättas av riksdagen, var en liberal hjärtefråga, och skedde under mer eller mindre konfliktfyllda former vid olika tillfällen i de europeiska länderna: i Norge berömt år 1884.
Statsvetaren Marcus Kreuzer diskuterar i en artikel från 2003 vad han kallar "parlamentisering", överföringen av makt till parlamentet, i fallet med Preussen och Tyskland från 1860-talet till kejsarrikets fall i samband med världskriget 1918. Parlamentarisering är en stor diskussion i all europeisk modern historia, men kanske särskilt viktig i Tyskland med tanke på Sonderweg-tesen, att den fascistiska katastrofen hade sina rötter i en avvikande politisk utveckling i kejsarriket där det politiska systemet inte "moderniserades" i takt med ekonomin.
Kreuzer delar in forskningsdebatten om det tyska parlamentets position i kejsarriket i tre grupper. Optimisterna -- Thomas Nipperdey, Christian Schönberger, Manfred Rauh och andra -- kallas av sina kritiker för "konservativa" och hävdar att Reichstag var central i politiken, särskilt efter 1890. "They observe close parallels between Germany's electoral democratization and the parliamentarization of her governing institutions that place it in sync with the political development of the rest of Europe." (s. 329)
Motsatsen till optimisterna är förstås pessimisterna. Dit räknar Kreuzer de prominenta historikerna Hans-Ulrich Wehler, Heinrich-August Winkler och Volker Berghahn. Så här beskriver han deras synsätt: pessimisterna
"view political institutions, especially the Bundesrat and Bundestag, as so unchanging and inconsequential that political outcomes are principally determined by extraconstitutional factors, such as the repressive capacity of the state, the manipulation of popular opinion, or the advent of mass politics." (s. 329)
Mellan de två lägren finns en grupp som Kreuzer kallar "skeptikerna": Hans-Jürgen Puhle, Gerhard Ritter och David Blackbourn, som ser en ökad betydelse för Reichstagen men i detta inte ser någon fundamental reform av den politiska ordningen. På 1880-talet uppträder masspolitik och politiska partier som är mer uppdelade och inte längre tillåter en enad parlamentarisk front vis-a-vis regeringen. Ena halvan av Tabell 1A (som i artikeln är uppdelad på två sidor) visar hur Kreuzer sammanfattar skolornas olika synsätt.
Hans egen undersökning är en jämförande studie som bygger på sekundärlitteraturen. Såväl optimister som pessimister har i hög grad byggt sina studier på mer eller mindre explicita jämförelser mellan Tyskland och England; en bredare jämförelse behövs. "The political institutions and experience of Britain simply are too singular to provide a clear conceptual basis or developmental benchmark for convincingly demonstrating the uniqueness of Germany's parliamentarization." (s. 334)
När den jämförande studien börjar, menar Kreuzer att fokuset på jämförelser med England lett till alltför stor betoning på tillsättandet av regeringen som enda kriterium för parlamentarisering. Han citerar Nipperdey: "Since the Reichstag had no influence over the make-up of the government . . . its standing among historians has been low. But the matter of its power and impotence is more complicated than that." (cit. 336) Även inom frågan om makten över regeringen vill Kreuzer komplicera bilden. Han bryter ner den frågan i tre element: rätten att nominera ministrar, rätten att godkänna dem, och rätten att avsätta dem. Reichstagen efter 1871 hade mycket kraft att avsätta ministrar, men inte att tillsätta. Informellt fanns också ett förhållande mellan regering och Reichstag: "once we look at informal practices, the picture changes. Bockenforde points out that the ministers were always expected to explain their policies before the Reichstag, thus implicitly acknowledging a tacit parliamentary accountability." (s. 338) Författningen gav inte Reichstagen rätten att avsätta ministrar, men Kreuzer menar att efter 1890 så blev den informella normen att ministrar avgick ifall de led ett nederlag i parlamentet med ett för dem viktigt lagförslag. 1912 formaliserades detta genom att motioner om misstroendeförklaring underlättades.
Tema två är parlamentets kontroll över den politiska agendan. Där klassificerar Kreuzer Reichtagen i det tyska kejsarriket som starkt inflytelserik på alla fyra dimensioner, som syns i tabell 3 nedan där kejsarrikets Tyskland jämförs med Europa och USA efter 1945:
Reichstagen 1871-1918 hade alltså mycket makt över den politiska agendan.
referens
Marcus Kreuzer (2003) "Parliamentarization and the Question of German Exceptionalism: 1867-1918", Central European History.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar