I förra veckan blev jag uppringd av Affärsvärlden som ville diskutera den nuvarande ekonomiska krisen. Vilken kris? tänkte jag. Jag är ekonomisk-historiker, inte expert på dagens ekonomi per se, och har inte alltid hundra-koll på konjunkturindikatorerna (även om jag ibland skriver om samtida fenomen, som olika skandinaviska inflationsutfall sedan Covid). Därför var jag också tvungen att färska upp min bild av dagens ekonomi, i respons på vår diskussion.
Affärsvärlden-journalisten frågade mig om hur dagens kris -- covidkrisen, inflationskrisen som är relaterad till Rysslands krig i Ukraina, osäkerheten som har att göra med Trumps lynniga ekonomiska politik -- ser ut i ljuset av Sveriges moderna ekonomiska historia. Min huvudsakliga reflektion var nog att vi idag inte lever i en ekonomisk kris av den typ som vi hade i början av 1920-talet, början av 1930-talet eller 1990-talet, när hela ekonomin kraschar på en gång och bönder går i konkurs, banker går i konkurs, och BNP faller med 5, 10, 15 procent på ett år. Snarare så liknar dagens ekonomiska läge det som vi hade i det sena 1970-talet när det inte var så att BNP föll drastiskt varje år, men att ekonomin snarare stagnerade, och att förväntningarna om en återhämtning "nästa år" hela tiden fick skjutas upp, också detta under ett mörkt moln av geopolitisk instabilitet som orsakade stigande energipriser och inflation överlag.
I juni publicerade Konjunkturinstitutet sin senaste Konjunkturläget-rapport och bilden jag får där är väl också en av seghet och osäkerhet mer än en kris pang bom. Enligt KI steg BNP med 1,0 procent förra året och kommer stiga med 0,9 procent i år: det är ingen stark utveckling men ingen krasch heller -- utan något som liknar stagnation. Diagrammet som jämför BNP-utvecklingen före och efter 2020 års Covid-krasch visar att Sverige är ungefär på nivå med Euro-området i återhämtning, men klart sämre än USA.
En sammanfattande kommentar från KI är: "Svensk ekonomi befinner sig i en tydlig och utdragen lågkonjunktur utlöst av hög inflation och åtföljande höga räntor." (s. 17)
Som ekonomisk-historiker fick jag ju gå till de historiska nationalräkenskaperna för att se om min instinkt stämde, att vi idag har en seg återhämtning men en relativt flack "krasch". Och det stämde, som vi kan se i diagrammet nedan. När man jämför 1920-talets svåra (och historiskt underskattade*) kris och 30-talets Depression med 1970-talskrisen, 1990-talskrisen, 2008 års finanskris och dagens situation, så delar kriserna lite granna själva in sig i grupper.
Det är tydligt att 1920-tals och 30-talskriserna hade kraftiga BNP-fall, och än mer markerat kraftiga återhämtningar: fyra år efter krisens BNP-botten (1921 respektive 1932) så var BNP mer än 20 procent högre än bottennoteringen. Men dagens återhämtning är inte bara långsammare än dessa två, utan långsammast över huvud taget, tillsammans med 70-talskrisen. Detta har också att göra med den speciella profilen före krisen: i dagens "kris" var BNP så sent som 2018 ändå lägre än vad den var 2020. Det är en stor skillnad jämfört med det sena 1980-talets överhettning eller de goda åren 2005, 2006 och 2007. På det hela taget är faktiskt BNP-kurvan 2016-2024 väldigt lik kurvan för 1973-1981, vilket i alla fall på detta ytliga plan stärker min tes om likheten mellan 70-talskrisen och idag.
Vad utmärker då dagens situation enligt Konjunkturinstitutet? Den korta sammanfattningen är i princip att exporten hålls tillbaka av den internationella ekonomiska osäkerheten (relaterad till USA-politiken), och att hushållens konsumtion utvecklas långsamt eftersom hushållen är försiktiga efter år av inflation och höga räntor. Under 2024 ökade hushållens konsumtion bara med 0,6 procent, den offentliga konsumtionen med 1,3 procent, inte minst genom försvaret, och bruttoinvesteringarna med 0,2 procent. (Konjunkturläget juni, tabell 2.) Exporten växte med 2,0 procent. (Och importen ännu snabbare: 2,2 procent.) KI räknar med att försvarets expansion kommer fortsätta bidra till tillväxten de närmsta åren, medan kommunernas utgifter snarare kommer stagnera. Som jag tolkar det är då de två faktorer som skulle kunna få fart på tillväxten (a) exporterna, om världsläget förbättras, och (b) hushållens konsumtion, som också skulle tillåta byggsektorn att komma igång igen.
Den faktor som verkligen talar för att vi befinner oss i en kris, historiskt talat, är den öppna arbetslösheten som under 2024 låg på 8,4 procent och som under 2025 kommer nå 8,8 procent, enligt KI. Men detta är ju inte resultatet av någon plötslig chock, utan tvärtom en konstant hög nivå -- om något, en perma-kris. I diagrammet nedan har jag plottat arbetslöshetens utveckling i de olika kriserna som i BNP-diagrammet ovan, förutom för 20-talskrisen som hade en så häftig utveckling (arbetslösheten steg 20+ procentenheter) att den gör de andra serierna väldigt svårläsliga när man tar med den. Måttet på y-axeln är hur hög arbetslösheten är jämfört med år t. Här är det alltså bra att ha ett negativt värde: då är arbetslösheten lägre än under krisens djup. 1930-talskrisen har den förväntade, arketypiska kris-utvecklingen: arbetslösheten stiger med 12 procentenheter från de goda åren 1928 och 1929 (före svarta oktober!) till år 1932, sedan stiger arbetslösheten lite granna till under 1933, och sedan sätter en snabb återhämtning in och arbetslösheten är 1936 11 procentenheter lägre än vad den var 1932. De andra kriserna har annorlunda mönster.
Vi ser i diagrammet att 1990-talskrisen har ett väntat format före krisen: under de goda åren 1989-90 är arbetslösheten ungefär 8 procentenheter lägre än vad den är 1993, och krisen innebär alltså en stark ökning av arbetslösheten. Men olikt 30-talet sker det inte någon snabb förbättring därefter, utan tvärtom så biter sig arbetslösheten fast och är lika hög 1997 som den var 1993. 1970-talskrisen (centrerad kring 1977), finanskrisen (centrerad 2009) och Covidkrisen står i sin tur för ännu ett nytt mönster: en väldigt flack utveckling utan vare sig stora ökningar av arbetslösheten i krisen (förutom Covidkrisen) eller rejäla återhämningar därefter. Här kan man återigen förfina analysen genom att separera ut 1970-talet när den öppna arbetslösheten ändå varierade extremt lite med vår tids mätt: arbetslösheten var 2,5 procent 1973, 2,0 procent 1977, och 2,8 procent år 1981, inte mycket att tala om! Även om Covidkrisens linje alltså ligger ganska nära 1970-talskrisens, så måste man alltså betona skillnaderna: 2016 till 2024 varierade arbetslösheten mellan 6,5 procent (år 2018) och 8,9 procent (år 2021), och nivåskillnaden är alltså slående jämfört med 1970-talet.
Jämförelserna med de historiska kriserna faller för min del ut så här. Dagens ekonomiska situation liknar inte alls de tre drastiska ekonomiska kriser som Sverige hade under 1900-talet: 20-talskrisen, Depressionen, och 90-talskrisen. Däremot så liknar vår "utdragna lågkonjunktur" (KI) situationen i det sena 1970-talet och 1980-talet på så sätt att ekonomin går långsamt och präglas av stor osäkerhet både inhemskt och, framför allt, på den internationella arenan: geopolitik, råvarupriser, ekonomisk politik. Jag tror därför att det i själva segheten och utlandsberoendet finns en likhet med 70-talskrisen, medan man också måste ta in att den höga arbetslösheten snarare är ett fenomen från 90-talskrisen, som i grunden förändrade svensk ekonomi genom den dualisering och polarisering -- klassmässigt, geografiskt -- som vi sett sedan dess.
noter
* Adam Tooze i The Deluge (2014) om 20-talskrisen: "a truly spectacular economic shock -- the worldwide depression of 1920, perhaps the most underrated event in the history of the twentieth century".
1 kommentar:
Du glömde en 3e sektor. Staten kan gå med underskott (och väldigt stora sådana). Detta skulle direkt öka köpkraften i ekonomin. En politik för full-sysselsättning skulle dra oss ur lågkonjunkturen.
Skicka en kommentar