torsdag 12 augusti 2010

Fakta och argumentation

Malin Ullgren skrev häromdagen på DN kultur, "Den nya faktafebern" 11 augusti, om att "just nu tycks vi besatta av kalla fakta. Varför? Till slut har vi tröttnat på löst tyckande i medier och bloggar". Hon tog en artikel av Fredrik Persson i Sydsvenskan, Jämlikhetsanden-debatten och WikiLeaks som exempel, och verkar väl se både för- och nackdelar med denna eventuella trend.

Jag kan tycka att det är ironiskt att Ullgrens artikel publiceras i DN några veckor efter en stort uppslagen debattartikel (i två delar!) av Svante Nycander om påstådd "antiliberalism" i svenskt kulturliv, som snarare är ett klockrent exempel på icke-faktabaserad argumentation.

Nycanders dubbel-artikel använder sig helt och hållet av vad som brukar kallas "anecdotal evidence", dvs "anekdotiska bevis", som egentligen inte är några bevis alls. Det här tycker jag visserligen är ett hyfsat belägg för att vara en DN-debatt-artikel:

"För fem år sedan antecknade jag under en månad varje gång ordet liberal användes på DN:s kultursidor. Genomgående stod det för något negativt, något man tog avstånd ifrån."

Men dock inte så giltigt med tanke på att DN:s nuvarande kulturchef har en politisk profil som jag inte kan komma på ett bättre ord för än pissliberal, och att även under den närmast föregående kulturchefen det mesta av vänsterprägeln försvann (även om rester fanns och finns kvar, t ex i behandlingen av Johan Norberg någon gång).

Men sedan hävdar Nycander också att
"Antiliberalismen är stark i kulturlivet men har sin tyngdpunkt vid universiteten. Den svenska 68-marxismen var i huvudsak en studentrörelse, och den långa marschen genom de akademiska institutionerna har satt tydliga spår."

Hans belägg för detta är:
  • på Stockholms universitetsbibliotek finns fler böcker sorterade som att de handlar om socialistm, än som att de handlar om liberalism. Mot vilket man kan invända att t ex Greg Mankiws lärobok i nationalekonomi är fullständigt genomsyrad av liberalism, men knappast för det är sorterad under "liberalism" på UB. Alltså: viktigt för pluralismen på universitetsbiblioteket är nog inte bara de idéhistoriska böckerna om ismer, utan också vilka perspektiv som förmedlas i alla andra samhällsvetenskapliga böcker. Där är, vågar jag gissa, balansen mer rimlig.
  • att Sven-Eric Liedmans lärobok i politisk idéhistoria är anti-liberal. Mot vilket man kan invända: jaha? Att Liedman är nåt slags marxist är väl ingen nyhet? Han är dock bara en person, och den där läroboken bara en bok. Ska alla socialister nu få skriva en artikel på DN Debatt om att Klas Eklund är liberal och att det och hans lärobok Vår ekonomi förstör hela den svenska universitetsvärlden?
  • postmodernismen. Jag är själv inget fan av dessa ismer (poststrukturalism etc) så jag ska inte gå i försvar för dem, men att de skulle ha någon slags dominans i den svenska akademin tror jag inte ett dyft på. De är säkert starka i genusvetenskapen, men det är ju dock bara ett enda ämne. Återigen: inom svensk nationalekonomi, också ett enda ämne, är postmodernismen obefintlig. Balansen är uppnådd. (Men det vägrar Nycander förstås se.)
Vad som fick mig att reflektera över Nycanders artikel ur ett "fakta och argumentation"-perspektiv, och hur kass den är, är att nationalekonomerna Niclas Berggren, Henrik Jordahl och Lotta Stern mycket nyligen skrivit flera artiklar och blogginlägg utifrån en survey bland svenska samhällsvetare om vilket politiskt parti de stödjer. Se:
I det blogginlägget hittar man bland annat följande bild som visar resultaten ur Berggren et als opinionsmätning, uppdelat per ämne och stöd för den borgerliga alliansen eller för de rödgröna.


Som synes behöver Nycander knappast oroa sig för att svenska universitet skulle vara någon slags enhetliga vänsterbastioner. I själva verket stödjer fler av de samhällsvetare som besvarat Berggren et als enkät den borgerliga alliansen, än de rödgröna.

Och jag tycker att det är så in i helvete uselt att skriva en artikel som Nycanders utan att ens nämna denna mätning, som med alla sina problem (låg svarsfrekvens?) ändå torde vara det mest aktuella och relevanta måttet på den fråga som Nycander diskuterar i sin andra artikel: politiska tendenser på universiteten. Man kan förstås notera att humaniora inte är med, t ex Liedmans idé- och lärdomshistoria som säkert har fler rödgröna än allianssympatisörer, men inte desto mindre blir Nycanders uppmålade bild väldigt missvisande när man bortser från fakta på det sätt som han gör.

Så jag håller inte riktigt med Malin Ullgren om att vi just nu är besatta av kalla fakta. Åsikter utan fakta verkar, tycker jag, tuffa på helt som vanligt.

--
För övrigt är förstås också Nycanders artikel ett bra exempel på det "jag tycker synd om mig själv för att min åsikt är underrepresenterad och förtryckt, och därför måste jag få uttrycka mig utförligt i stora tidningar"-nonsens som Stjernfelt och Thomsen skrev om i KRITIK AF DEN NEGATIVE OPBYGGELIGHED. Det blir aldrig bra.

3 kommentarer:

Åsa sa...

Dedär liberalerna. A bunch of bitchy little girls.
Själva anser de sig inte ens behöva visa på enkla korrelationer som stödjer deras påståenden - de bevisades alla automatiskt av Berlinmurens fall. Men passar verkliga studier inte deras världsbild, då är inget samband kausalt nog

Arvid A Larsson sa...

Bra sagt!!! Och vad mer: din nya header-bild är SUBLIM!

Erik Bengtsson sa...

Arvid: där ska vi sippa IPA och beundra himlen och havet i vår!