Vänstern och ekonomin, igen

I förra numret av den socialdemokratiska tidskriften Tiden publicerades en översatt artikel av historikern Tony Judt med titeln "Vad lever - vad är dött inom socialdemokratin?". Den ger ett slags essäistisk analys av 1900-talets stora vågor mellan vad Polanyi skulle kalla inbäddning och utbäddning, och går därmed också in på nyliberalismen. Och det är där som jag har en fundering att komma med. Judt skriver nämligen så här:

"Om vi frågar oss vem som har haft det största inflytandet över dagens engelskspråkiga ekonomiska tänkande kommer man först att tänka på fem tänkare som föddes i ett annat språkområde, nämligen Ludwig von Mises, Friedrich Hayek, Joseph Schumpeter, Karl Popper och Peter Drucker. De två förstnämnda var de förnämsta ”anfäderna” till Chicagoskolan som förespråkade en makroekonomi med fria marknader. Schumpeter är mest känd för sin entusiastiska beskrivning av ”den skapande förstörelsens krafter” i kapitalismen, Popper för sitt försvar för det ”öppna samhället” och sin teori om totalitarianismen. Och Drucker utövade genom sina skrifter om företagsledning ett enormt inflytande över affärsvärldens teori och praktik i de välmående decennierna under efterkrigstidens boom."

Om en sak här har antingen Judt väldigt fel, eller jag väldigt fel. Som jag tänker mig är det nämligen helt uppåt väggarna att hävda att Mises och Hayek var "anfäder" till Chicagoskolan.

Mises och Hayek var ny-österrikiska ekonomer, influerade av liberala föregångare som Böhm Bawerk ("borgerlighetens Marx") och Carl Menger. Menger räknas ofta som en av neoklassicismens tre portalfigurer, som tillsammans med engelsmannen Jevons och fransmannen Walras de tre som parallellt och någorlunda oberoende* av varandra upptäckte eller uppfann marginalismen som organiserande princip för nationalekonomisk forskning. På sistone - säg de senaste 20 åren - har man dock allt mer betonat skillnaderna mellan de tre och de ekonomer som influerades av dem. Om Schumpeter 1954 skrev att Jevons, Walras och Menger ”taught essentially the same doctrine”**, så ser man idag stora skillnader mellan ”neoklassikerna”***. Jevons ses väl idag främst som en utilitarismens, matematikens och scientismens fanbärare****, Walras som den allmänna jämviktsteorins man, och Menger däremot som en mycket mindre matematisk, mycket mindre scientistisk och mycket mindre jämviktsorienterad ekonom.

Menger var den österrikiska skolans stora tidiga företrädare, och bl a Hayek har tydligt förklarat hur viktig Menger var för honom i både hans politiska och ekonomiska utveckling. Hayek och Mises följde också Menger genom att nedtona matematikens roll i nationalekonomin - helt emot den rådande trenden i mainstream-NEK på 1930- och 40-talen givetvis! Denna essentiella skillnad mellan österrikarna och mainstream-NEK såsom ny-keynesianism och monetarism betonas också t ex i Johan Hakelius Timbro-utgivna introduktion till den österriska skolan, vad man från Timbro-håll så fint kallar "humanistisk nationalekonomi"! Vad Timbro menar med det är att mainstream-nationalekonomin är matematisk och scientistisk och att individerna försvinner i mainstream-NEK:s totala fokus på statistisk analys.

En kritik som kanske inte är helt obekant för vänstern, som ju också brukar klaga på NEK:s scientism!?

Som jag ser det är Chicagoskolan i allra högsta grad mainstream-NEK, vilket definieras som att man använder matematik, statistik och ekonometrisk metod, och därför helt olik den österrikiska skolan.

Att Chicago och Hayek är olika saker kan också illustreras av följande anekdot*****. I slutet av 40-talet ville Hayek, bland annat på grund av en uppslitande skilsmässa, flytta till USA. En stenrik US-amerikansk högerman som sponsrade en höger-inriktad tankesmedja erbjöd sig att betala Hayeks lön, om denne kunde få en position på ett universitet i USA. Det skulle alltså vara gratis för universitetet; och Hayek skulle i gengäld till mecenaten fortsätta med sin högerpolitiska agitation och dito författarskap. De vände sig bland annat till Harvard och Yale, som båda tackade nej med hänvisning till det vetenskapligt suspekta i att ge en ideolog avlönad av en tankesmedja den vetenskapliga cred som det innebär att ha en forskarposition på ett universitet. De vände sig därefter till den nationalekonomiska institutionen vid University of Chicago. Också de sa nej till Hayek, med samma motivering som Harvard och Yale. Därefter vände Hayek och mecenaten sig istället till Chicagos tvärvetenskapliga Committee on Social Thought. Där hade man inte samma skrupler som nationalekonomerna vid Harvard, Yale och Chicago, och välkomnade Hayek. Hayek en "anfader" till Chicagoskolan, men kunde inte få en anställning där??

Och så ett anekdotiskt påpekande till: i NEK-doktrinhistorikern Mark Blaugs standardverk The Methodology of Economics finns ett av de hårdaste lustmord till recensioner som jag någonsin läst, och det handlar om Ludwig Mises "praxeologi". Blaug är mainstream; Mises är det inte.

Och så ett Timbro-inslag till: Johan Norberg skriver i förordet (pdf) till en introduktion till sex liberala tankeskolor så här.

"De första fyra kapitlen introducerar en rad Nobelprisbelönade ekonomiska doktriner. Mattias Lundbäck presenterar Chicagoskolan, som beskriver ekonomin och samhället utifrån grundläggande antaganden om att människan är rationell och vinstmaximerande, och att marknaden är i jämvikt. Public choice-skolan och den nya institutionella skolan kan ses som vidareutvecklingar av Chicagoskolans idéer. Public choice, som Niclas Berggren skriver om, utsträcker dessa grundläggande antaganden och modeller genom att tillämpa dem inom den politiska sektorn. De av Fredrik Bergström beskrivna institutionella ekonomerna gör dessa modeller mer realistiska genom att komplettera dem med insikter om värdet av institutioner som hanterar problem med t ex bristande stabilitet och information i ett samhälle. Samtidigt avvisar den österrikiska skolan, introducerad av Niclas Ericson, hela denna utgångspunkt och arbetet med förenklade modeller och jämviktsantaganden. I dess ställe sätter den synen på marknaden som en okontrollerbar och dynamisk process, styrd av miljontals decentraliserade beslut." (mina fetningar)

Som sagt, den österrikiska skolan - inklusive Hayek och allra mest Mises - "avvisar helt" hela Chicagoskolans approach, "arbetet med förenklade modeller och jämviktsantaganden".

Ergo: jag fattar inte hur Judt kan få ihop det till att Mises och Hayek skulle ha varit "anfäder" till Chicagoskolan. Frank Knight ses väl som anfadern i Chicago, och om man ska se än tidigare så borde väl Jevons, Marshall och Smith ("I bring greetings from Chicago, where Adam Smith is alive and well", sa George Stigler på Wealth of Nations 200-årsfödelsedagsfirande i Glasgow 1976) ha influerat Chicagoskolans utveckling väldigt mycket mer än vad Mises (med sin fullständigt annorlunda metodologi och filosofi) och Hayek gjort.

Det här är väl extremt perifert. Men det känns bara så typiskt att när en ekonom nämns i Tiden så blir det genast fel. Om vänstern envisas med att tro att österrikisk ekonomi och Chicagoskolan är samma sak så kommer man aldrig kunna slå högern i den teoretiskt förankrade ekonomisk-politiska debatten.


REFERENSER
*Jfr Niehans, "Multiple Discoveries in Economic Theory", European Journal of the History of Economic Thought Spring 1995, s 20 om Gossens andra lag upptäckt av Gossen 1854, Jevons 1871 och Walras 1874-77.
**Joseph Schumpeter, History of Economic Analysis (Harvard UP, 1954)
***Jfr Robert Ekelund Jr & Robert F Hébert, "The Origins of Neoclassical Microeconomics", Journal of Economic Perspectives Summer 2002
****Margaret Schabas, A world ruled by number : William Stanley Jevons and the rise of mathematical economics (Princeton UP, 1991)
*****Den berättas i Kenneth R Hoover, Economics as Ideology: Keynes, Laski, Hayek, and the Creation of Contemporary Politics (Lanham, MD: Rowman & Littlefield, 2003)