Perry Andersons Europabok

Perry Anderson, The New Old World (Verso, 2010)

"Det utmärkande för den materialistiska historieuppfattningen är nu, att
den förklarar historien med hänvisning till den i sista hand
utslagsgivande ekonomiska utvecklingen. Det visar sig också på flera
ställen i Marx' skrift. Redan i inledningen presenterar Marx de
sociala krafter som verkade i revolutionen genom att tala om vilka
klasser som fanns i 1840-talets Frankrike, hur dessa klasser förhöll
sig till varandra, vilka målsättningar de hade och framför allt vilken
ekonomisk grundval de hade. Han påvisar också revolutionens
objektiva, d.v.s. materiella eller ekonomiska, förutsättningar, när han
utpekar den agrara krisen 1845/46 och handels- och industrikrisen
1847 som nödvändiga om än inte tillräckliga orsaker till revolutionen. "
Bo Gustafsson, förord till Marx Klasstriderna i Frankrike 1848-1850

"teorin blir till materiell kraft så snart den griper massorna"
Karl Marx, Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin

Perry Anderson är en av vår tids stora marxistiska intellektuella. Han är engelsk historiker som sedan länge är verksam vid University of California - Los Angeles (UCLA). I sin märkvärdiga bok The New Old World samlar han tio essäer - varav de flesta tidigare publicerade - om EU, om Turkiet och Cypern ur EU-perspektiv, och, vilket är vad jag intresserar mig för här, tre essäer som utvärderar den politiska och intellektuella utvecklingen i vad han kallar Europas tre "kärnländer" Frankrike, Italien och Tyskland under de senaste trettio åren eller så. Här skall jag endast ägna mig åt de tre essäerna.

Det är något som fascinerar mig så mycket med dem. För det första är de förstås virtuost skrivna: Anderson är en briljant essäist (som skrivit den bästa essä jag nånsin läst), med sin extrema beläsenhet, stilla sarkasm, och något arkaiserande formuleringskonst. Men för det andra så väcker de också många samhällsteoretiska frågor, om hur man kan begripa ett samhälles politiska-ekonomiska-sociala-kulturella utveckling. Med nationalekonomi? Med litteratur? Med etnologi? Andersons arbetssätt är förstås den syntetiserande essän. Och med detta kommer både styrkor - eklekticismen, förmåga att med svepande analys begripa svepande förändringar, konjunkturer och strukturer i ett land - och svagheter - att metoden och tillvägagångssättet blir ad hoc, där användningen av bevismedel - opinionsstatistik, ett recenserande omdöme om en politikers eller tidskrifts kvalitéer, referens till en sociolog - sällan motiveras.

Och vilken är Andersons teori, egentligen? Han är förstås känd som marxist, som författare till Lineages of the Absolutist State med flera historiska verk såväl som redaktör för New Left Review. Men vad är det som är marxistiskt eller historiematerialistiskt här? Anderson fäster i själva verket oerhört stor vikt vid det intellektuella fältet och idéernas betydelse för samhällets utveckling i stort, och man kan kanske inom-marxistiskt motivera detta med en referens till Gramsci, men är man verkligen fortfarande då marxist mer än till ordet?

Om Andersons tillvägagångssätt.
Andy Beckett skriver i en grund och botten bra, om än lite slängig och tramsande, recension i Guardian:

"at times his yardsticks for measuring a country – the health of its journals of ideas, the quality of its art-house cinema, the seriousness or otherwise of its major newspapers – can seem a little elitist and old-fashioned"

Och historikern Mark Mazower skriver i en gedigen - Andersonsk kvalitet, rentav!? - recension i The Nation:

"Anderson's idealist bent pushes him /.../ back to the specificities of Old Europe's national Kultur bearers. In each case, the rise of neoliberalism is linked to the left's loss of ideological and philosophical vigor. Something of the former Gramscian is manifested here: the implication is that because the left lost the war of ideas in Italy, France and Germany, catastrophic political consequences followed. /.../ The tone is regretful; the analysis, acerbic. But the overarching political conception is surprisingly old-fashioned--what counts is Big Three politics, each mediated by the international balance of forces but unfolding largely within its national borders."

Man kan, visar sig en genomgång av recensionerna av The New Old World, betona väldigt olika sidor av och föreställda syften med de tre land-studierna. Är de, som hos Beckett, kulturanalyser? Eller, som hos Mazower, egentligen studier av vänsterns nedgång? Jag tänker mig det andra. Om än på ett unikt och otippat sätt - visst är de tre essäerna explicit snarare holistiska försök att begripa tre kulturnationers intellektuella liv och politiska utveckling, men implicit kommer hela tiden frågan om Vänstern och dess nedgång (Anderson skriver på engelska "the Left") tillbaka. För det intellektuella livet - historikers och samhällsvetares förklaringsmodeller och roller som public intellectuals, kvalitetstidningar, tidskrifter - är hos Anderson en arena för politisk kamp.

Ett exempel på hur stor vikt han fäster vid idéers betydelse är två mycket liknande formuleringar om två valsegrar för socialdemokratiska partier. Om Frankrike 1981: "the Left gained the epaulettes of office only after it had lost the battle of ideas" (s 151ff). Om Tyskland 1997: "Social Democracy had come to power without much depth of direct support in intellectual opinion" (s 234) Det franska fallet är det som Andersons tillvägagångssätt tydligast appliceras på, kanske eftersom han har en särskild passion för det landet. Ett exempel från Frankrike-essän. I det tidiga sjuttiotalet växer kommunistpartiet PCF:s medlemsantal rejält och socialistpartiet PS återförenas. År 1972 ingår de två partierna ett gemensamt program. Giscard d'Estaing vann presidentvalet 1974, men inför parlamentsvalet 1978 visade opinionsundersökningar att en socialistisk-kommunistisk koalitionsregering var trolig efter valet, med en plattform som förkastade kapitalismen och förespråkade förstatligande av banker och industrier. Detta leder till en motmobilisering från högern: Solzjenitsyn-översättning, "nouveaux philosophes" osv. Högeroffensiven fokuserade på frågan om sovjetkommunismens brott - sovjetologin var enligt Anderson underutvecklad i Frankrike vid denna tid - och att hävda att en socialistisk-kommunistisk regering i Frankrike skulle ge stalinistiska konsekvenser. PCF hoppade i kommunistskräcken av samarbetet med PS och när Mitterand år 1981 vann presidentvalet var koalitionen ett minne blott och PS och PCF så mycket svagare för det - "the Left gained the epaulettes of office only after it had lost the battle of ideas". Till och med faktorer som översättningar av vissa skönlitterära författare - i detta fall Solzjenitsyn - spelar alltså in som bestämmare av den politiska utvecklingen (och kanske någonstans, om än mestadels utanför scenen i skildringen, av klasskampen och de ekonomiska relationerna), i Andersons tolkning. Fortsättningen lyder:

"the uncertainties of the late seventies had galvanized into being an 'anti-totalitarian' front that would dominate intellectual life for the next two decades. The Russian sage and the Nouveaux Philosophes were only the advance criers of much stronger, more durable forces set in train in those years. In 1977, Raymond Aron - who had just joined L'Express, to be able to intervene more directly in politics - was preparing a new journal, Commentaire, to defend the Fifth Republic against what appeared to be the deadly threat of a Socialist-Communist regime, coming to power on a well-nigh revolutionary programme. By the time the first number of the journal appeared, on the eve of the elections of March 1978, there had occurred the 'divine surprise' of the rupture between the PCF and the PS. Nevertheless, as he explained in a formidable opening essay, 'Incertitudes françaises', there was good reason for continuing apprehension and vigilance. the factors that had made France so unstable and prone to violent upheavals in the nineteenth century - the lack of any generally accepted principle of legitimacy; peasant acceptance of any regime that left the gains of 1789 on the land intact; the powder-keg role of Paris - all these might have passed away in the prosperous, industrialized democracy of Pompidou and Giscard. But the depth and predictable length of the economic crisis since the early seventies, when world recession had set in, was underestimated by the French, while - even with the recent fortunate division of the Left - French socialism had not yet cast off all maximalist temptations. If the PS were still to pursue PCF voters and bring Communists into government, 'France will live through years of perhaps revolutionary, perhaps despotic, turmoil'.
Commentaire went on to become the anchor journal of the liberal Right, distinguished not only by its intellectual avoirdupois, but its international horizons - a function in part of its close connexions, under the direction of Raymond Barre's chef de cabinet, with functionaries, politicians and businessmen, as well as the academy. Two years later it was joined, and soon outpaced, by a partner in the liberal Centre. Le Débat, launched in a sleek format by Pierre Nora under the auspices of Gallimard, had a more ambitious agenda. /.../" (s 152f)

Ett annat exempel ur Frankrike-essän på intellektuella interventioner med politiska syften och resultat rör tvåhundraårsjubiléet av den franska revolutionen. Enligt Anderson så publicerade år 1989 François Furet, historiker och viktig liberal intellektuell, och Mona Ozouf en stor bok om revolutionen för att hindra marxistiska tolkningar och firanden på jubiléet och istället integrera en historieskrivning om revolutionen, givetvis en central nationell symbol, i det liberala politisk-intellektuella komplexet. Den liberal-borgerliga intellektuella allians som blev dominant i fransk politisk intellektualism från andra halvan av sjuttiotalet kallades "antitotalitära koalitionen", och enligt Anderson kristalliserades inte förrän 1996, i samband med en stor strejkvåg i landet, konstaterar han, för första gången ett nytt intellektuellt vänsteralternativ - lett av Bourdieu - till denna koalition. Och detta skedde alltså i samband med en strejkvåg, en förändring i den samhällsekonomiska sfären. Men vad är relationen mellan strejker/samhällsekonomi och det intellektuella livet? Den frågan lämnar Anderson frustrerande och frestande nog därhän, den gången och många andra gånger i dessa tre essäer.

källa: Comparative Political Dataset

Ytterligare två nedslag ur Frankrike-essän. När Anderson analyserar Sarkozys valvinst år 2007 så konstaterar han att Sarkozy halverade Front Nationals röstandel i småbourgeoisin (affärsägare o dyl), och vann i andra rundan två tredjedelar av pensionärernas röster. Dessa väljare, hävdar Anderson, vann Sarkozy på rädsla, genom att hänvisa till deras rädslor. Men Sarkozy vann också en stor majoritet bland 25-34-åringar; och dessa väljare vann han enligt Anderson med liberalism. (s 193) Här är tillvägagångssättet alltså ateoretisk valforskning á la statsvetenskap i Göteborg. Och vidare: Anderson konstaterar att PS likt systerpartierna i Portugal, Spanien och Italien är ett parti helt utan proletär bas: 1998 var bara 5 procent av partimedlemmarna arbetare (s 210-3). Partiernas kader är istället teknokrater/byråkrater. Detta är ett tillvägagångssätt återigen överensstämmande med valforskning, men med en liten dörr som öppnas mot ett mer marxistiskt förhållningssätt.

Men framför allt handlar det här om hur det intellektuella livet påverkar politiken och ekonomin, och omvänt. Framför allt den första varianten. Liksom i Tyskland, hävdar Anderson, började högersvängen i Italien med historia, med nya tolkningar av fascismen:

"As in Germany, the shift to the right came first in the field of history, with a revaluation of the country's dictatorship between the wars. The first volume of Renzo De Felice's biography of Mussolini, covering his years up to the end of the First World War, was published in 1965. But it was not until the fourth, covering the period from the Great Depression to the invasion of Ethiopia, appeared in 1974 - followed a year later by a book-length interview with the American neo-conservative michael Ledeen, subsequently prominent in the Iran-Contra affair - that this huge enterprise had a major impact in the public sphere, for the first time attracting a barrage of criticism on the left as a rehabilitation of Fascism. By the time his fifth volume came out, in the early eighties, De Felice had become an accepted authority, enjoying ready access to the media - he would increasingly appear on television - and meeting decreasing domestic challenge. Soon he was calling for an end of anti-fascism as an official ideology in Italy, and by the mid-nineties was explaining that the role of the Resistance in what was actually a civil war in the north, in which loyalties to the Republic of Salò had been undersestimated, needed to be demystified." (s 340)

Det är en excentrisk tolkning av nyliberalismen - det politiska skiftet högerut började alltså i såväl Tyskland och Italien med historieskrivning? Inte med besegrade strejkvågor, profit squeezes, och stagflation på 1970-talet? Andersons idealism/vilande gramscianism går här lite för långt. Men å andra sidan är det oerhört uppfriskande med en analys av den stora högersvängen som arbetar på detta sätt, snarare än att än en gång gå igenom Reagan och Thatcher, flygledarna och gruvarbetarna: Andersons analys rör sig i ett annat register. Och jag är övertygad om att också denna analys behövs: en historiker, en sociolog, en kulturskribent, kan verkligen spela roll för samhällets utveckling.

Men jag hade velat se Anderson tydligare formulera sin teori om hur detta sker. Historikern Bo Stråth har i en jämförande studie av arbetsmarknadsregimer i Tyskland, Sverige, Storbritannien och Sverige (Organisation of Labour Markets, 1996) fokuserat på organiserande begrepp och mobiliserande begrepp: begrepp som kommer att spela en politisk och social betydelse genom att alla känner till dem samt att de har en positiv eller negativ laddning, vilket gör att de kan användas, om man själv kan appropriera dem - "folkhemmet", "arbetslinjen" - för att övertyga folk om sina egna lösningars förträfflighet, och vinna val. (Jfr, kanske, Laclau och Mouffe 1985.) Kunde en sådan approach spela roll i Andersons analys? I ett svenskt sammanhang har jag också spekulerat kring utredningars och kommissioners roll, och tagit upp trådar från Anders Frenanders och Martin Wiklunds avhandlingar.

Några andra punkter, bortom det intellektuella fältet per se, återkommer också i de tre essäerna. Klasser för sig: Tyskland har ingen uråldrig elit som Storbritannien eller Frankrike för den förstördes av WW2. Och har en klassmedveten, men inte kulturellt så sammanhängande som Storbritanniens, arbetarklass (s 258f). Och nationella politiska kulturer: "a distinctively German style of politics, an unmistakable code of high-minded, sententious conformism" (s 260). Ett viktigt karaktäriserande ord i italiensk politik är spregiudicato. Betyder både 'unprejudiced' och 'unscrupulous' (s 291). Och fransk politisk kultur: "characteristically sudden switches from conformity to insurgency and back again" (s 213). Och basala makroekonomiska fakta - hög eller låg BNP-tillväxt, hög eller låg arbetslöshet. Dessa tre tror jag kan sägas vara vad som sätter ramarna för de ideologiska klasskamper som de tre essäerna skildrar.

Så något om framgång och motgång för Vänstern och Högern. En formulering mycket typisk för de tre essäerna är: "by the eighties talent had passed to the right". Det handlar om Tyskland och att hög-konservativa Frankfurter Allgemeine Zeitung enligt Anderson på 80-talet var den mest attraktiva destinationen för unga riktigt lovande intellektuella. Vidare, om det italienska kommunistpartiet PCI:s styrkor på 1950- och 60-talen:

"From the beginning, the PCI was organizationally and ideologically the stronger of the two [PSI och PCI], with a wider mass base - over two million members by the mid-fifties, extending from peasants in the south through artisans and teachers in the centre to industrial workers in the north. It also had a richer intellectual heritage, in Gramsci's newly published Prison Notebooks, whose significance was immediately recognized well beyond the party. At its height, the PCI could draw on an extraordinary range of social and moral energies, combining both deeper popular roots and broader intellectual influence than any other force in the country" (s 327)

Vad Anderson lyfter fram som PCI:s styrkor här, dess "extraordinary range of social and moral energies", är alltså såväl kvaliteten på dess topp-intellektuella, exemplifierade av Gramsci, och bredden i partiets sociala bas. Det är en intressant totaliserande tolkning, men förstås helt utan försök till precisering av de relativa vikterna av de två mycket olika faktorerna, eller hur de relaterar till varandra.

De tre land-essäerna i The New Old World är alltså både frustrerande och fascinerande, och i kombination mest av allt inspirerande: hur kan man utveckla den analys som Anderson essäistiskt lägger fram här?


---
Recensioner av The New Old World:
Andy Beckett i The Guardian. Mark Mazower i The Nation. John Lloyd recenserar i FT.
Fler recensioner: New Statesman, The Spectator.