På vänsterkanten, åtminstone i Sverige, är det en vanlig tanke att välfärdsstaten krympt drastiskt under "nyliberalismens epok", kanske till och med till den grad att välfärdsstaten inte längre finns. (Denna tanke gar hand i hand med iden att "det var battre forr" - en grundinstallning som vanstersossar etc tycks ha tagit over fran marxisterna.)
Detta är en uppfattning som inte är grundad i fakta, varken på svensk nivå eller OECD-nivå. Om man kollar på statistik på omfattningen av "sociala utgifter", t ex som andel av BNP, så har de överlag i OECD inte minskat utan tvärtom ökat sedan 1980. Från 1980 till 2007 ökade offentliga sociala utgifters (pensioner, sjukvård, familjepolitik, aktiv arbetsmarknadspolitik, arbetsloshetsunderstod, bostadspolitik) andel av BNP i 27 OECD-länder från 16 procent till 19 procent. En anledning till att den svenska vänstern missar detta är att man i sitt perspektiv på "nyliberalismens epok" tenderar att ha ett snävt fokus på Sverige och i någon mån Thatchers Storbritannien och Reagans USA. Då missar man t ex Spanien och Portugal som gått i motsatt riktning under perioden. En annan anledning är att man blandar ihop i vilken grad önskvärda mål och utfall (jämlika möjligheter osv) uppnås å ena sidan, och om något alls görs å andra sidan. Slutsatser om nationalstatens påstått minskade roll har kunnat nås genom att man förvirrat syften med vad staten gör, med huruvida staten alls gör något.
Tre US-amerikanska ekonomer skriver nu på voxeu utifrån ett nytt NBER-paper att välfärdsstaten inte ens minskat i omfattning i det marknadsliberala credots förlovade land USA. Vad som däremot har hänt är att vilka grupper som gynnas av välfärdsstaten har förändrats. Välfärdsstaten i USA, liksom i Sverige och andra länder, har blivit mer regressiv. Redan 1995 visade statsvetaren Paul Pierson med sin epokgorande bok Dismantling the Welfare State? Reagan, Thatcher and the Politics of Retrenchment att Reagan och Thatcher, trots yvig nyliberal retorik och klasspolitik inte lyckats avskaffa valfardsstaterna i USA och Storbritannien. Anledningen var att valfardsstaten helt enkelt har stort stod bade hos anvandarna och de som jobbar som producenter i den (sjukskoterskor, larare osv). Pierson havdade att om inte ens Reagan och Thatcher, de uppenbart mest hogerorienterade ledarna i OECD-landerna pa 1980-talet, lyckades avskaffa valfardsstaten, sa var det inte heller troligt att andra ledare skulle lyckas med det.
Den teoretiska/analytiska slutsats som jag hävdar bör dras av detta är: nationalstaten är lika viktig nu som förr, som reglerare av samhället inklusive ekonomin, och som tummelplats för organiserade intressen. Välfärdsstater må ha blivit mer regressiva de senaste decennierna, men loppet är inte kört.
Yonatan Ben-Shalom, Robert Moffitt & John Karl Scholz, "Is the welfare state growing or declining?", voxeu 28 juni
OECD Social Expenditures Database (SOCX)
Om välfärdsstaternas kvantitativa utveckling, se Francis G. Castles, The Disappearing Welfare State? Retrenchment Realities in a Time of Globalisation (Edward Elgar, 2007)
Detta är en uppfattning som inte är grundad i fakta, varken på svensk nivå eller OECD-nivå. Om man kollar på statistik på omfattningen av "sociala utgifter", t ex som andel av BNP, så har de överlag i OECD inte minskat utan tvärtom ökat sedan 1980. Från 1980 till 2007 ökade offentliga sociala utgifters (pensioner, sjukvård, familjepolitik, aktiv arbetsmarknadspolitik, arbetsloshetsunderstod, bostadspolitik) andel av BNP i 27 OECD-länder från 16 procent till 19 procent. En anledning till att den svenska vänstern missar detta är att man i sitt perspektiv på "nyliberalismens epok" tenderar att ha ett snävt fokus på Sverige och i någon mån Thatchers Storbritannien och Reagans USA. Då missar man t ex Spanien och Portugal som gått i motsatt riktning under perioden. En annan anledning är att man blandar ihop i vilken grad önskvärda mål och utfall (jämlika möjligheter osv) uppnås å ena sidan, och om något alls görs å andra sidan. Slutsatser om nationalstatens påstått minskade roll har kunnat nås genom att man förvirrat syften med vad staten gör, med huruvida staten alls gör något.
Tre US-amerikanska ekonomer skriver nu på voxeu utifrån ett nytt NBER-paper att välfärdsstaten inte ens minskat i omfattning i det marknadsliberala credots förlovade land USA. Vad som däremot har hänt är att vilka grupper som gynnas av välfärdsstaten har förändrats. Välfärdsstaten i USA, liksom i Sverige och andra länder, har blivit mer regressiv. Redan 1995 visade statsvetaren Paul Pierson med sin epokgorande bok Dismantling the Welfare State? Reagan, Thatcher and the Politics of Retrenchment att Reagan och Thatcher, trots yvig nyliberal retorik och klasspolitik inte lyckats avskaffa valfardsstaterna i USA och Storbritannien. Anledningen var att valfardsstaten helt enkelt har stort stod bade hos anvandarna och de som jobbar som producenter i den (sjukskoterskor, larare osv). Pierson havdade att om inte ens Reagan och Thatcher, de uppenbart mest hogerorienterade ledarna i OECD-landerna pa 1980-talet, lyckades avskaffa valfardsstaten, sa var det inte heller troligt att andra ledare skulle lyckas med det.
Den teoretiska/analytiska slutsats som jag hävdar bör dras av detta är: nationalstaten är lika viktig nu som förr, som reglerare av samhället inklusive ekonomin, och som tummelplats för organiserade intressen. Välfärdsstater må ha blivit mer regressiva de senaste decennierna, men loppet är inte kört.
Yonatan Ben-Shalom, Robert Moffitt & John Karl Scholz, "Is the welfare state growing or declining?", voxeu 28 juni
OECD Social Expenditures Database (SOCX)
Om välfärdsstaternas kvantitativa utveckling, se Francis G. Castles, The Disappearing Welfare State? Retrenchment Realities in a Time of Globalisation (Edward Elgar, 2007)
---
Hur ser utvecklingen i Sverige ut? OECD SOCX delar upp sociala utgifter pa tio omraden (inklusive "other"), och 1980-2005 ser utvecklingen ut sa har for offentliga sociala utgifter:
1995-2005 minskade totalt sett offentliga sociala utgifter som andel av BNP i Sverige, men befann sig fortfarande 2005-07 pa ungefar samma niva (26 procent) som ar 1980.---
Uppdatering 30 mars 2012
Se dock också Ludger Schuknecht och Vito Tanzi, "Reforming Public Expenditure in Industrialized Countries: Are There Trade-Offs" (pdf), ECB Working Paper Series No 435, februari 2005
Ur sammanfattningen av deras paper:
"Average public spending that had peaked at almost 52% of GDP over the past 20 years, in a sample of 22 industrialized countries, fell by almost 7% of GDP and is now slightly below the 1982 ratio. However, this average masks large differences across countries: 5 countries reduced primary spending (i.e. total spending excluding interest) by 8 or more percent of GDP. Three countries did not experience expenditure reducing reforms and reported their peaks in primary spending for 2002, at the end of the sample period.
Reforms took place in two main waves in mostly difficult economic times: the early to mid-1980s and the early to mid-1990s. There is no evidence that expenditure reductions strongly hurt spending on public education and investment, the supposedly most productive categories. Most reductions concerned transfers and subsidies and interest spending."
0 kommentarer:
Skicka en kommentar