illustrationer av bröderna Limbourg från 1410-talet
1976-1977 lanserade Robert Brenner en ny tolkning av övergången från feodalism till kapitalism i Europa, genom en artikel i Past and Present och en artikel i New Left Review. Där gjorde han räfst och rättarting med vad han såg som de existerande teorierna -- smithianska idéer om marknadstillväxt, såväl som demografiska teorier (Postan, Le Roy Ladurie). Istället föreslog han genom en jämförelse mellan Storbritannien och Frankrike en marxistisk teori baserad på klasskonflikt och "property relations". Guy Bois, som deltog i den stora "Brennerdebatt" som resulterade, kallade Brenners marxism "political Marxism" för att betona "the summary and purely ideological manner" genom vilket Brenner enligt Bois stoppade in klasskamp i sin analys.
Där var "political Marxism" alltså snarast ett skällsord, men det har fastnat som beteckning för en skola som följer Brenner i analysen av kapitalismens utveckling, med deltagare som Ellen Meiksins Wood, George C. Comninel, Charles Post, Hannes Lascher och Benno Teschke. Här ska jag skriva om två kritiska artiklar om "political Marxism", en utifrån och en inifrån skolbildningen.
Sébastien Riouxs artikel "The Fiction of Economic Coercion" från 2013 kommer utifrån och är en hård attack på hela skolan, i klassisk marxistisk stil. Rioux börjar med att konstatera att det finns 27 miljoner slavarbetare i världen idag, och att detta inte stämmer överens med tendensen inom marxismen att se historisk utveckling i "stadier":
"Although there is a rich and extensive literature in Marxist historiography documenting and theorising the constituent role of direct coercion in capitalist history and development, there has been a general stagist tendency on the part of many streams of Marxism that relies on the notion that as capitalism spreads, so-called extra-economic relations should disappear. The theory of social-property relations, or political Marxism, centred on the works of Robert Brenner and Ellen Meiksins Wood, perhaps best exemplifies this general trend. In contradistinction with pre-capitalist forms of exploitation, it has argued that capitalism is characterised by the separation of the economic and the political, which makes surplus appropriation under this system uniquely driven by economic coercion. According to political Marxism, then, so-called ‘unfree’ labour or ‘extra-economic’ coercion are antithetical to capital’s logic of accumulation and therefore non-capitalist by definition." (s. 94)
Han fortsätter introduktionen med att skissa upp en riktig utskåpning:
"I shall argue, in the first section of this paper, that political Marxism is characterised by the separation between theory and history, which is the outcome of its formal-abstractionist approach to the concept of mode of production. The approach reifies its formal-abstract starting point as the real and concrete point of arrival of social and historical analysis. It thereby substitutes historical analysis with a formalist conception of capitalism that is devoid of any specifically historical content. I situate the origin of this methodology of forced abstractions in Brenner’s early works on the emergence of capitalism. I then show, in the second section, how the ‘application’ of this method to the history and development of capitalism has tended to yield a structural-determinist and sanitised conception of it, thus reproducing many of the problems that the theory has itself criticised in the past." (s. 95)
I sektion I fortsätter han förklara varför teorin enligt honom är statisk
"As Brenner put it: ‘different class structures, specifically property relations or surplus-extraction relations, once established, tend to impose rather strict limits and possibilities, indeed, rather specific long-term patterns, on a society’s economic development.’ The categories ‘relations of production’ and ‘forms of exploitation’ are thus conflated and reduced to one and the same thing, as exemplified by George C. Comninel and Hannes Lacher’s call for the substitution of a ‘mode of exploitation’ framework for the concept of mode of production.
One main characteristic of Brenner’s approach, as pointed out by historian Dale W. Tomich, is that it ‘treats each form of production relations as a closed entity, possessing a stable and self-contained internal structure subject to autonomous laws and having a fixed and singular external boundary demarcating it from other such units.’ In this conception, modes of production are rigid structures with their own specific logic, determined – in the first or last instance – by specific forms of exploitation." (s. 97)
Denna kritik låter insiktsfull i mina öron. När jag undervisar på grundkursen i ekonomisk historia så säger jag till studenterna att varje samhälle består av en blandning av olika typer av försörjnings- och produktionsprinciper -- hushållets delande ekonomi såväl som kapitalistisk produktion för marknaden, osv. Som Braudel, Polanyi m fl har hävdat, och som Lars Magnusson skriver i läroboken Sveriges ekonomiska historia (1997): det är "snarare kombinationen av olikartade försörjningssätt som kännetecknar varje samhälle". Varje socioekonomiskt system som koncentriska cirklar "vilka lagras på varandra i varje givet samhälle". Utifrån detta har jag väldigt svårt för stadie-teorin där feodalism vid ett givet ögonblick ersätts av kapitalism, "each form of production relations as a closed entity, possessing a stable and self-contained internal structure". Denna odynamiska syn på produktionssätt ger också problem med att förklara förändring:
"this means that for Brenner the major historical conundrum is to explain the passage from one self-contained mode of production to another without presupposing the latter’s presence in any way, shape or form in the former. Given that the feudal mode of production by its very definition has no dynamic qualities beyond the zero-sum game of accumulation of land and serfs, it could not develop itself into a new form. " (s. 100)
Rioux ser hos Brenner en positivism, en släktskap med "analytisk marxism", och en brist på dialektik och förståelse av historisk förändring. Slaveriet i USA eller i de brittiska kolonierna måste räknas som icke-kapitalistiska eftersom de involverar icke-ekonomiskt tvång mot arbetarna (s. 103-106, 114-115); själv tänker jag på mer enkla grejer som legostadgan/ som fanns kvar till 1920-talet i Sverige, lösdriveristadgor och liknande, och hur forskare som Robert J. Steinfeld visat hur mycket vi överskattar arbetarnas frihet på 1800-talet, en kritik som verkligen träffar Brenner och Meiksins Wood.
Det är inte bara ofritt arbete som politisk marxism har svårt att greppa; skolan har också kritiserats för överlag bristande integration av kön, rasism osv i sina analyser. "Capitalism, Meiksins Wood argues, ‘is uniquely indifferent to the social identities of the people it exploits. . . . On the other hand, capitalism is very flexible in its ability to make use of, as well as to discard, particular social oppressions." (s. 109) Och här hajar jag till över huvud taget mot formuleringen att kapitalismen inte bryr sig om identiteter hos den som den exploaterar; om vi ska tala om vem som exploatera vem så tycker jag snarare att man borde tala om kapitalisten, alltså en aktör: skillnaden mellan hur jag och Meiksins Wood skulle formulera det är väl också indikativt för den refiering av begrepp som Rioux menar att PM håller på med. (jfr. s. 113)
Riouxs artikel är skriven som en del av ett symposium om SOAS-professorn Jairus Banajis bok Theory as History (2010), och Rioux hyllar verkligen Banaji och lyfter fram dennes approach som en mycket bättre marxism, mer dialektisk, inte så ensidigt fokuserad på arbetskontrollfrågan, utan med ett begrepp om kapitalismens utveckling som inte bara handlar om den engelska landsbygden utan att
"Marx entertained no doubt that the ‘so-called primitive accumulation’ of capital was not reducible to the English countryside, and that the latter was only one of many ‘different moments’ linking colonial and imperial European countries to the Americas, Africa and the Far East. Banaji’s argument for a Marxist theory of commercial capitalism that puts in dialectical tension both production and circulation is, I believe, much closer to Marx’s own method and writings and insistence on the fact that extra-economic coercion could be, and indeed was and continues to be, productive of surplus-value under capitalism." (s. 118)
Med detta perspektiv finns det utrymme för ofritt arbete i begreppet om kapitalism, och olika maktrelationer, som när Marx i Kapitalet kallar arbetaren som säljer sin frus och sina barns arbetskraft för en "slave-dealer" (cit 119). Det juridiska systemet kan då också ses i relation till det ekonomiska.
Tidigare i år publicerade Samuel Knafo och Benno Teschke, IR-forskare från universitetet i Sussex, änu en uppgörelse med PM, fast inifrån traditionen; Knafo och Teschke arrangerar i Sussex "the Sussex PM Research Group". Utifrån detta blir jag lite paff över hur kritisk deras artikel är mot PM. De börjar artikeln med att säga att marxismen har två olika linjer. Den ena "rests on a strong exposition and critique of the logic of capitalism, grounded in a systematic analysis of the laws of motion of capitalism as a system." Det är alltså en slags strukturalism. Den andra linjen är "a strong historicist perspective grounded in a conception of social relations that emphasises the centrality of power and social conflict to the analysis of history." I sin artikel analyserar de motsättningen mellan dessa två tendenser i Brenners PM. De gör en mycket intressant sammantagen analys av den "första Brennerdebatten", den utifrån 1976-1977 års artiklar om övergången från feodalism till kapitalism, och "den andra Brennerdebatten", den om de industrialiserade ekonomiernas kris och stagnation (?) sedan 1970-talet med startpunkt i Brenners bok The Economics of Global Turbulence från 1998. Genom detta blir deras artikel en mycket fin idéhistoria om Brenners idéutveckling. Det här är ett bra ställe att börja, när de diskuterar hur Brenner 1976-77 i deras mening i sin vilja att förklara den engelska utvecklingen drivs till att stilisera allt för mycket och generalisera alltför starkt, vilket driver teoribildningen in på en ödesdiger väg:
"In the process of fleshing out this argument to establish conceptually what was distinctive about capitalism from what had existed previously, Brenner came to stylise his account in conceptual terms. The demand for theorisation led him gradually to reify capitalism in his attempt to specify propositions that were valid beyond this specific context of the transition. As a result, some Political Marxists reverted back to a problematic structuralism. We argue specifically that Robert Brenner’s concept of ‘rules of reproduction’, which was deployed originally in the First Brenner Debate to dispel the prevailing idea that feudalism contained an innate tendency towards capitalism, suffered from an in-built structural framing that became more pronounced and visible in the Second Brenner Debate. This relapse into structuralism meant that capitalism itself became increasingly reified, especially in the later works of Political Marxism’s early proponents and in some of their contemporary followers, [fotnot till Post och Chibber] leading to a fetishised conception of capitalism that left little room for earlier concerns with historicism and method. " (s. 2-3)Det ironiska, menar K och T, är att Brenners kritik från 1976-77 ursprungligen riktades bland annat mot en, som Brenner tyckte, alltför strukturalistisk marxism, som Guy Bois när han fördömde Brenners approach som "politisk". (s. 4-6) Brenner jämförde Västeuropa och Östeuropa och visade att samma bakomliggande press mot marknadisering faktiskt ledde till två helt olika utfall: kapitalism och fria lönearbetare i England, men förstärkt träldom i Östeuropa. Alltså ett slags öppen historisk analys med utrymme för agens. Men, ironiskt nog: " The result was a gradual reification of capitalism as Brenner inflated key insights of his account of the transition to capitalism in England (a historically specific process) into an abstract and generic model of capitalism. What started as a concern with history thus became an obstacle to further historicisation." (s. 7). Och detta framstår för mig som en väldigt viktig poäng: PM verkar helt enkelt fokusera orimligt mycket på England, och inte tillräckligt mycket på att förstå resten av världen, dvs dess majoritet. (Jfr citatet från Riouxs s. 118 ovan.) Brenner blir i sin teoretiska argumentation deduktiv och hamnar i analytisk marxism, menar Knafo och Teschke. Ad hoc-element införs för att förklara varför andra länder inte följer den "normala vägen", alltså Englands. (s. 9)
Den andra Brennerdebatten visar än mer hur strukturalistisk Brenners teori om kapitalismen blivit. Medan han 1976-77 jämförde hur samma bakomliggande faktorer i olika regioner -- England, Frankrike, Östeuropa -- kunde leda till olika utfall beroende på medierande variabler, så arbetar han 1998 istället med att visa att till synes olika ekonomier -- USA, Tyskland, Japan -- alla lider av samma sjuka, överackumulationen, och att man inte kan göra något åt det. (s. 10-11) Agensen försvinner. Analysen blir ekonomistisk genom att inte kunna ta in kontextuella faktorer, vilket gör att politiken försvinner (s. 14).
Vi är inte de första som kritiserar Brenner, konstaterar K och T:
"We are not, of course, the first to criticise Brenner for his rationalism, his overly structural perspective, [ref Rioux 2013] but much of the literature has emphasised that the problem stems from too much of a specific perspective on the making of capitalism which illustrates the Eurocentric and reified conception of Brenner. [ref Banaji, Heller, Anievas och Bisancioglu] Some have criticised his narrow focus on free labour [ref Rioux] and on transformations in Britain, [ref Blaut 1994] pointing out that we should not confine our concepts to specific features that travel poorly through history. By contrast we argue that Political Marxism needs to radicalise its reliance on historical specificity and agency as a systematic practice of theorisation. " (s. 16)Begreppet radikal historism, som de förespråkar, framstår för mig som bra luddigt, men de utvecklar:
"Why radical historicism? We speak of historicism because our main concern is to use history itself as a framing device. The aim is to turn historicisation into a practice that generates theoretical insights about capitalism, rather than a simple recourse for illustrating them. We qualify this as a radical form of historicism because we place the focus on rigour, or more specifically a form of self-discipline that comes from methodological commitments, which force us out of our comfort zone. This can only work if we adopt a methodology that systematically prioritises history over abstract and deductive studies of
capitalism. As we will argue, our agency-centred notion constitutes more than the banal Giddensian idea that people are shaped and draw upon their structural context, that they are conditioned by structures and yet also contribute to transforming them." (s. 16-17)
De trampar i ett välbekant landskap: ur Marx berömda dictum att "people make their own history, even if not under the conditions of their own making", vill de betona det första ledet. Vilket låter bra, men lite som att de tagit en väldigt lång omväg -- förvisso med en intressant kritik av Brenner -- för att komma fram till något ganska basic?
Referenser
Sébastien Rioux, "The Fiction of Economic Coercion: Political Marxism and the Separation of Theory
and History", Historical Materialism nr 4 2013.
Samuel Knafo och Benno Teschke, "Political Marxism and the Rules of Reproduction of Capitalism: A Historicist Critique", Historical Materialism, s. 1-30.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar