Är det okej att använda sociala utgifter som proxy för välfärdsstatens generositet?

Hur ska man mäta välfärdsstatens generositet och välfärdspolitikens ambitioner? Det enklaste sättet, utifrån vad det finns för statistik tillgänglig, är att kolla på offentliga sociala utgifter som procent av BNP. Genom forskning av Peter Lindert och andra så finns sådana uppgifter tillbaka till slutet av 1800-talet för en rad rika länder, varför detta också är variabeln som används i t ex Aidt med fleras studier av effekterna på välfärdsstaten av rösträttsutvidgningar. För senare år finns variabeln t ex från OECD, genom deras Social Expenditures Dataset (SOCX) som har siffror från och med 1980 för en stor mängd länder. Den statistiken har jag här använt t ex i inlägget "har välfärdsstaten krympt?".

Men detta enkla mått har mött mycket kritik för att inte verkligen representera det som man vill mäta, välfärdsstatens generositet och välfärdspolitikens ambitioner eller hur man nu ska formulera det -- den engelskspråkiga litteraturen brukar formulera det som "welfare effort"*. Esping-Andersen och andra -- inte minst Korpi och Palme (1998) och Scruggs och Allan (2006, 2008) -- har påpekat att offentliga sociala utgifter som andel av BNP fluktuerar automatiskt med BNP (vilket inte har något med "welfare effort" att göra), att det går att göra välfärdsstaten mindre generös alt. omfördelande utan att minska den som procent av BNP (jfr MacRae 2004), t ex så  både kontinentala och skandinaviska välfärdsstater stora, men skiljer sig i sin grad av omfördelning (330), och att lagstiftning kan ha mycket långsamma effekter på de sociala utgifterna. Och, som Esping-Andersen berömt uttryckte det:  ‘‘it is difficult to imagine that anyone struggled for spending per se’’.

Mot denna bakgrund har Carsten Jensen, statsvetare i Århus, skrivit en artikel där han argumenterar för att sociala utgifter som procent av BNP ändå är en underskattad variabel. Han menar att ett ensidigt fokus -- efter Esping-Andersen (1990) -- på de tre systemen a-kassa, sjukförsäkring och pensioner har förvridigt bilden i den jämförande välfärdsstatsforskningen. Detta eftersom:

"these three welfare programs are characterized by much greater cross-national variation when it comes to entitlement criteria and benefit type than most other welfare programs. Major welfare programs like health care and education are characterized by free access and equal treatment for all citizens in almost all Western countries. This entails that the primary determinant of cross-national variation in welfare effort for these types of programs becomes the size of the budget, i.e., social spending." (328)

Det är en bra poäng: det går inte att förneka att sjukvården och utbildningssystemet är centrala delar av välfärdsstaten, och när variationerna i de två systemen mellan länder är mycket mindre än variationen för a-kassa, sjukförsäkring och pensioner så blir bilden från forskningen som följer Esping-Andersen inte fullständig. Clasen och Clegg (2007) har också visat att studier på ersättningsnivåer visar mer förändring över tid än vad studier på sociala utgifter gör (328): eftersom de två typerna av system förändrats annorlunda, så blir våra slutsatser om "välfärdsstaten" annorlunda beroende på vilka system vi tittar på.

Fotnot
*Begreppet "welfare effort" lanserades först av Wilensky och Lebeaux (1958) och Wilensky (1975), som "budget decisions of political elites".

Referenser
Clasen, J. and Clegg, D., 2007, Levels and levers of conditionality: measuring changing within welfare states, in: J. Clasen and N. A. Siegel (Eds) Investigating Welfare State Change. The ‘‘Dependent Variable Problem’’ in Comparative Analysis (Cheltenham and Northampton, MA: Edward Elgar), pp. 166–197.
Carsten Jensen. 2011. "Less Bad than its Reputation: Social Spending as a Proxy for Welfare Effort in Cross-national Studies". Journal of Comparative Policy Analysis.