Hicks och Kenworthy 2003
Hicks och Kenworthy 2003 pekar på att EA:s klassificering av de tre regimerna var och sig bygger på en dimension. Den socialdemokratiska "världen" är enligt EA (1990) de fem länder "whose social insurance programmes are most universalistic in coverage and homogeneous in benefit level". Den liberala världen är de fem länder "most marked by means testing and by private (as opposed to public) health and retirement insurance". Den konservativa världen är de fem länder "with the highest scores on a dimension tapping the degree to which social insurance programmes are differentiated by occupational and public-private status group distinctions" (29). Många (inklusive jag!) utgår felaktigt från att graden av avkommodifiering är en faktor som typologin är byggd på, men så är det inte, säger Hicks och Kenworthy.
Hicks och Kenworthy föreslår två nya välfärdsstatsdimensioner, och beaktar inte bara socialförsäkringar som EA gjorde utan även familjepolitik och arbetsmarknad, som Esping-Andersen gjorde i en senare bok (1999). Den viktigaste dimensionen, som förklarar det mesta av variationen mellan välfärdsstater, är en progressiv-liberal dimension. Den andra dimensionen är traditionell konservatism; denna är förstås lik EA:s dimension konservatism (31). Hicks och Kenworthy menar att två EA:s tre dimensioner -- den socialdemokratiska och den liberala -- nästan tautologiskt är relaterade, eftersom den socialdemokratiska bygger på universalism och den liberala på behovsprövning: ett system som bygger på den ena principen kan inte bygga på den andra (32). Därför behövs det inte två dimensioner för att mäta detta fenomen, utan det räcker med en progressiv-liberal-skala. (De visar att korrelationen mellan EA:s socialdemokratiska och liberala dimensioner är -0,44.) De använder principal components analysis (PCA).
De utvidgar analysen med följande indikatorer. Från arbetsmarknadspolitiken, a) "arbetsmarknadsrigiditet" som definieras som en viktning av a-kassans ersättningsgrad och minimilönen som procent av genomsnittslönen, b) kollektivavtalstäckning minus facklig anslutningsgrad för att få fram statlig inblandning i att utvidga kollektivavtal, c) utgifter för aktiv arbetsmarknadspolitik, d) offentlig sysselsättning, e) arbetsgivaravgifter plus löneskatter som procent av BNP, och f) hur länge man kan få a-kassa (35f). Med PCA får de fram att det finns två dimensioner här: den första är "long version of state labourism" och har arbetsmarknadsrigiditet, kollektivavtalsutvidgning, och arbetsgivaravgifter och löneskatter. Den andra är "short version of state labourism" och har bara kollektivavtalsutvidgning och arbetsgivaravgifter+löneskatter.
För familjepolitiken tar de in fyra indikatorer. a) pengar till barnfamiljer, från Wennemo (1992). b) barnbidrag, från EA (1999). c) "family service spending as share of GDP", från EA (1999). Och d) ett familje-arbetskraftsdeltagandemått från Wilensky, som väger ihop generositet i familje- och mammaledighetspolitik, generositet i offentliga subsidier till barnomsorg, och flexibilitet i pensioneringspolitiken (36). Med PCA minskar Hicks och Kenworthy detta till två mått, ett som sammanfattar a) och b), och ett som sammanfattar c) och d).
I sin PCA av välfärdsstatsdimensioner har de nio mått: EA:s tre skalor och deras eget dekom-effort-index, tre för arbetsmarknadspolitik (ALMP, offentlig sysselsättning och "long labourism index"), och två för familjepolitik (de två indexen). De får som sagt fram två skalor: progressiv-socialistisk och traditionellt konservativ. Kan man då säga att det finns en sant progressiv-socialistisk tendens? EA förankrade ju sin typologi inte bara i statistik från 1980 utan också i politisk historia, med t ex socialdemokratiska partiers mycket starka ställning i de nordiska länderna. Hicks och Kenworthy har en diskussion om bonde-arbetar-allianser, som t ex bar fram Franklin Delano Roosevelt i USA: ingen socialist utan en progressiv liberal, men också en politiker som det är rimligt att sortera in på samma skala som Per Albin Hansson. Motsvarande menar de också att t ex Storbritanniens National Health Service, som brukar ses som ur-socialdemokratisk politik, också förespråkades av progressiva liberaler (40f).
Hicks och Kenworthy går vidare med att använda sina två index i regressionsanalys med data för 18 länder under ett antal år, alltså paneldata eller time series cross section-data. De är intresserade av utfall inom tre områden: inkomstfördelning, sysselsättning, och jämställdhet. För inkomstfördelning använder de två mått, båda utifrån LIS-data. Det första är "inequality reduction" som är den procentuella minskningen från pre-tax-pre-transfer gini till post-detsamma (se här för problemen med detta mått på omfördelning). Det andra är "poverty reduction", motsvarande för andelen av befolkningen som bor i hushåll med inkomster under 50 % av medianen. För sysselsättning använder de två mått: sysselsättning, och förändring i sysselsättning från år till år. För jämställdhet kollar de på två mått: kvinnors andel av de totala lönerna, och kvinnors andel av arbetskraften (43). De kör OLS-regressioner med HC3-korrigerade standardfel (44). (Kommandot "hc3" i Stata 7. I en fotnot säger de att de också prövat med White-korrigerade fel, "robust cluster" i Stata.) De har med kontrollvariabler men begränsat många eftersom antalet observationer är ganska lågt. Två regeringsvariabler, andelen vänstersäten och andelen kristdemokratiska säten, är med i alla regressioner (45). I regressionerna med omfördelning som beroende variabel har de med pre-nivåerna på gini och fattigdom, utrikeshandel och avindustrialisering. BNP per capita är med i regressionerna med omfördelning och jämställdhetsregressionerna. I sysselsättningsregressionerna är realränta, BNP-tillväxt och lönebildningens grad av koordinering (jfr bloggen här, här, här) med.
De kör dels regressioner med sina två index -- progressiv liberalism och traditionell konservatism -- och jämför hur bra resultat han får med dessa som oberoende variabler, jämfört med att ha Esping-Andersens tre typer som oberoende variabler. Vad gäller minskning av ojämlikhet lyckas Hicks och Kenworthys dummies betydligt bättre: andelen av variationen som förklaras (R2) är högre, 0,68 istället för 0,51. Överlag så lyckas "regime dimensions" bättre än "regime types" som förklarande variabler, menar Hicks och Kenworthy; i slutsatserna så säger de att deras analys "shifts attention from worlds of welfare capitalism to welfare state dimensions" (52). Det handlar alltså inte bara om att minska antalet "världar av välfärdskapitalism" till två, eller något i den stilen -- annars så har en stor del av debatten efter Esping-Andersen handlat just om huruvida E-A missklassificerat vissa länder (Japan, Schweiz, Nederländerna, Australien) och om huruvida det behövs en fjärde typ (Arts och Gelissen 2002). Hicks och Kenworthys artikel är djupare än så.
Esping-Andersen 2003
Esping-Andersen själv har en replik på Hicks och Kenworthys artikel i samma nummer av Socio-Economic Review. Lite förvånande menar E-A att deras huvudargument är inte att att vrida uppmärksamheten från välfärdsstatstyper till välfärdsstatsdimensioner, utan att rensa bort den socialistiska dimensionen (63) -- den har ju hos Hicks och Kenworthy slagits ihop med liberalismen.
Han diskuterar HK:s ekonometriska övningar sparsamt, men lyfter på hatten för deras resultat: "since the stated aim of the study is to demonstrate the superior explanatory power and economy of their dimensions approach, it is important who comes ahead in the R2 contest" (64). Han har dock många och tunga invändningar mot deras ekonometri. Han kommenterar sarkastiskt, och även självironiskt eftersom han själv fått en mycket liknande kritik förr:
"H&K run pooled time-series, cross-section models on data for the 1980s--1990s (just like everybody else) to test the explanatory power of their dimensions against my three worlds. The numbers are small and the data very asymmetrical with mainly cross-sectional observations. I no doubt have made exaggerated claims on even leaner data in the past, and I fear that the Hicks-Kenworthy addition of some time data hardly helps matters at all." (64f)E-A kritiserar också HK:s beroende variabler. Att jämföra pre-fisc med post-fisc är problematiskt (jfr Brady och Sosnaud 2010). Deras jobbtillväxtvariabel är för de socialdemokratiska staterna trunkerad eftersom de redan hade så hög sysselsättning i början av 80-talet, och HK:s nollresultat om kopplingen mellan socialdemokratisk politik och jobbtillväxt är därför värdelöst. Hans stora kritik är dock att hans tre typer är historiskt förankrade, vilket HK:s två dimensioner inte är.
Han går därför vidare med en historisk diskussion. I Kontinentaleuropa var de traditionella autokratiska krafterna -- kyrkan och jordägarna -- starka. I Skandinavien och de anglosaxiska länderna däremot var dessa mycket svaga och den politiska konflikten stod mellan liberaler och socialister, "bourgeoisie and petty bourgeoisie" mot arbetarrörelsen. I Kontinentaleuropa kunde konstigare allianser uppstå: "Within this political matrix, workers' movements and conservatives could agree in terms of their shared antipathy to the naked cash nexus; and the liberals and socialists in terms of their shared preference for individual rights". (66)
Han diskuterar endogenitet -- ett metodologiskt problem -- som ett resultat av historiens dialektik: blir liberaler i Sverige socialdemokratiskt färgade och vänstern i USA liberalt färgad, på grund av motståndarnas styrka i det egna landet, så blir jämförande studier svårare: är det då samma sak att vara liberal i det ena och andra landet? Det riktigt svåra endogenitetsproblemet kommer dock när man beaktar att starka socialdemokratiska partier och starka socialdemokratiska välfärdsstater kan komma ur samma historiska källa, en tredje variabel, snarare än att den första orsakade den andra. Det är trots allt Danmark och Sverige som är de paradigmatiska exemplen på socialdemokratiska välfärdsstater och dessa länder är speciella också på andras sätt: redan Heclo och Madsen (1987) framförde hypotesen att det kanske var något i skandinavisk kultur, "pre-industrial solidarity" som formade både socialdemokratin och välfärdsstaterna här, snarare än att socialdemokratin i sig byggde välfärdsstaten (68).
Problemet med endogenitet/dialektik leder Esping-Andersen till att ge stöd till Hicks och Kenworthys hopklumpning "progressive liberalism": socialdemokraterna har nått framgång när de -- som i Skandinavien på 1930-talet -- anpassat sig (då genom att avskaffa förslagen om stora nationaliseringar), och har på så sätt blivit ett slags röd förlängning av liberalismen.
"The great value of Hicks and Kenworthy's article does not lie in its superior R2s but in its radical suggestion that socialism simply does not exist as a distinct social reality. They have articulated a great hypothesis worthy of much serious research." (69)
Referenser
Wil Arts och John Gelissen. 2002. "Three worlds of welfare capitalism or more? A state-of-the-art report". Journal of European Social Policy.
Esping-Andersen. 2003. "Why No Socialism Anywhere?". Socio-Economic Review.
Hugh Heclo och H Madsen. 1987. Policy and Politics in Sweden: Principled Pragmatism. Temple UP.
Hicks och Kenworthy. 2003. "Varieties of Welfare Capitalism". Socio-Economic Review.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar