Aidt, Dutta och Loukoianova 2006
I detta paper, skrivet tillsammans med Jayasri Dutta från University of Birmingham och Elena Loukoianova från IMF och publicerat i European Economic Review, studeras 12 länder: Österrike, Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Norge, Sverige, Schweiz och Storbritannien. Processen går i detta papers tidsspann från att Belgien år 1831 har sitt första val där 4,5 procent av de vuxna männen hade rösträtt till år 1971 (!) då Schweiz ïnförde kvinnlig rösträtt. Data på välfärdsstatsutgifter kommer från Flora et al. (1983), Mitchell (1998), and Maddison (1991), och data på rösträtt och politiska institutioner kommer från Flora et al. (1983), Cook and Paxton (1998), Carstairs (1980), and Marshall and Jaggers (2000).
Aidt, Dutta och Loukoianova menar att vägen till universell rösträtt bestod av två parallella processer, undanröjandet av två sorters hinder: ägande- och inkomstkrav, och kön.
"In these countries, the extension of the franchise happened in two stages. The first extension—the economic franchise—gradually lifted over 90 years property and income qualifications for male voters, and was completed in most countries by 1920. The second extension—the female franchise—allowed women to vote. This roughly doubled the number of citizens eligible to vote in one go, and took place in two waves; the first after World War I and the second after World War II."I enlighet med detta använder de i sina regressioner två olika mått. Det första är total franchise som är andelen vuxna med rösträtt, och alltså fångar både ekonomi och kön. Det andra är economic franchise som är andelen med rösträtt som andel av sin referensgrupp (män, eller kvinnor och män). I tabelll 2 nedan syns medelvärden för dessa olika mått.
Aidt et al menar dock att det inte bara var rösträtt i sig som stärkte befolkningen gentemot överheten. T ex i Tyskland fram till 1918 var regeringen inte redovisningsskyldig inför parlamentet, och folkmakten var därför inte ett faktum (253). Dessutom kontrollerades röstningen på landsbygden i hög grad av de stora jordägarna, vilket också var fallet i Danmark under 1800-talets tre sista decennier. För att kontrollera för sådana här saker inkluderar ADL en variabel om politisk öppenhet och konkurrens från Marshall och Jaggers (2000)*.
Den beroende variabeln är statliga (central government) utlägg och totala offentliga (general government) utlägg som procent av BNP . För de totala offentliga utgifterna har AFL bara data för 6 av 12 länder (256). De offentliga utgifterna delas in i fyra kategorier. Den första är säkerhet, som inkluderar försvaret och rättssystemet. Den andra är infrastruktur som vägar, transport och kommunikationer. Den tredje är "collective goods" som inkluderar sjukvård, utbildning och bostadspolitik. Den fjärde är transfereringar, med pensioner, a-kassa och liknande.
Kategorierna 3 och 4 är de som mest omfördelar från rika till fattiga (260). ADL har därför som hypotes att utvidgad ekonomisk rösträtt ökar utgifter på de kategorierna, men också på kategorin säkerhet eftersom eliterna vill stabilisera samhället. Vad gäller effekterna av kvinnlig rösträtt har de däremot hypotesen utifrån Lott och Kenny (1999) att denna ökar utgifterna bara på kategori 3 och 4**.
Rösträttsvariablerna är endogena till den samhälleliga utveckling som ger större stat, och eftersom ADL inte hittat några bra instrumentvariabler så nämner de att deras regressioner handlar om korrelationer snarare än kausalitet (262). Som kontrollvariabler har de den ovan nämnda variabeln om politisk öppenhet, urbaniseringsgrad, andel av befolkningen som är över 65 år, befolkningsstorlek och BNP per capita (263). De har också dummies för om landet är i krig: en i krig som inte är första världskriget, och en om kriget är första världskriget -- vad som hände under WW1 är nämligen så speciellt att dessa datapunkter är kraftiga outliers. De kör två modeller för varje beroende variabel (variation på offentliga utgifter). Den första är "equilibrium model", som är en statisk modell med land-dummies och års-dummies. Den andra är en "partial adjustment model", som inkluderar en laggad version av den beroende variabeln (pdf) på höger sida***; β är dess koefficient . De förklarar denna modell så här:
"This formulation assumes a partial adjustment mechanism whereby the impact of the franchise (and the other variables) is spread out over time as captured by the estimated persistence parameter (β). This formulation makes it possible to separate the short-run from the long-run impact of the political reforms and allows for the possibility that the reforms affect spending patterns only with a lag. This may be so for many reasons, most importantly because it takes time to build the institutional infrastructure that can deliver large-scale expansions in government spending." (264)De kör regressionerna på två olika samples ur sitt dataset. Ett sample inkluderar bara de länder där de har data från 1872 och framåt: Italien, Danmark, Norge, Sverige och Storbritannien. Ett större sample inkluderar alla länder, inklusive bara de där de har data från första världskriget och framåt. De använder i enlighet med Beck och Katz-standarden, med referens till B&K:s paper från 1995, panelkorrigerade standardfel****. Det är intressant att nationalekonomen Aidt följer statsvetarna Beck och Katz metodologiskt: annars brukar de metodologiska influenserna mellan disciplinerna gå åt det andra hållet. För modellerna från de balanserade panelen (dvs den där de har lika många observationer för alla länder) kör de Im-Pesaran-Shin-testet för ickestationaritet på residualerna och får fram att residualerna är stationära, vilket tyder på att det finns en kointegrationsrelation mellan variablerna (264f).
Resultaten är inte helt tydliga, utan resultat från olika modeller motsäger varandra. Överlag så verkar dock ekonomisk utvidgning av rösträtten öka de totala offentliga utgifterna, genom effekter på säkerhet och infrastruktur snarare än välfärdstjänster och transfereringar (265). Koefficienterna för kvinnlig rösträtt blir mest negativa om än statistiskt insignifikanta. Effekterna på välfärdsutgifter och transfereringar verkar dock vara positiva. De menar i sin sammanfattning av artikeln att de får fram fyra huvudresultat. 1) ökande av rösträtten ökade statsutgifterna, framför allt på infrastruktur och säkerhet. 2) kvinnlig rösträtt ökade public spending ffa genom sjukvård, utbildning, bostäder, omfördelning och socialförsäkringar, men effekterna är statistiskt svaga. 3) PR-valsystem hade lägre offentliga utgifter. 4) komplementaritet mellan ekonomisk utveckling och rösträtt.
Dock är effekterna svaga och som sagt är resultaten inte entydiga. Detta är utifrån teorin lite förvånande. Detta är en intressant slutsats:
"we find that the spread of democracy provides some explanation for the growth of government but it cannot explain the explosive growth of government, measured by government expenditures or tax revenues as percentage of GDP, that we observe after World War II—the long-run effects reported in Table 11 are (except for spending on security) far too small. It is possible, of course, that political effects are slow, and that the true effects of democratization are only perceptively 25 or 50 years later. Investigating the sources of gradualism, persistence, and status quo biases in fiscal policy is likely to be an interesting avenue of further research." (274)Alltså: full demokrati infördes i de flesta länderna i samplet runt 1920, men ändå byggdes välfärdsstaten inte ut på allvar förrän på 1950- och 60-talen. Detta är ett pussel som måste lösas av mer forskning. Som en hypotes lägger ADL fram tanken att staterna på 20- och 30-talen kanske byggde upp sin förmåga att beskatta, och att när denna kapacitet var på plats sedan välfärdsstaten kunde byggas (275).
Aidt och Dallal 2008
Pappret "Female voting power: the contribution of women’s suffrage to the growth of social spending in Western Europe (1869–1960)" skrev Aidt tillsammans med Bianca Dallal, också hon vid universitetet i Cambridge, och det publicerades i Public Choice år 2008. De studerar här sex västeuropeiska länder 1869-1960: Danmark, Norge, Sverige, Frankrike, Belgien och Storbritannien**** (393). I att studera den kvinnliga rösträttens effekter på statens storlek följer de Lott och Kenny (1999) som utnyttjade det faktum att olika delstater i USA införde kvinnlig rösträtt vid olika tidpunkter för att studera frågan där för åren 1869-1920. Deras huvudresultat var att kvinnlig rösträtt ökade delstatens utgifter per capita där med 14 procent, och på lång sikt med 28 procent. Aidt et al (2006) som diskuterats ovan fann att kvinnlig rösträtt ökade utgifterna på vissa delar av statens verksamhet men minskade de totala utgifterna; åt båda hållen var effekterna små. Lindert (1994, 2004) har hävdat att den kvinnliga rösträtten ledde till -- eller stärkte utvecklingen till -- nya sociala program.
De har fem hypoteser: (1) kvinnlig rösträtt ökar de offentliga sociala utgifterna, (2) om kvinnorna i befolkningen är äldre ökar utgifterna ännu mer, (3) högre skilsmässograd ökar utgifterna, (4) fler singelkvinnor minskar utgifterna eftersom de inte behöver välfärdsstaten som backup, och (5) kvinnligt förvärvsdeltagande har en effekt på utgifterna som beror på hurdant röstdeltagandet är bland kvinnor (393f). De två viktiga oberoende variablerna är kvinnlig rösträtt och kvinnligt valdeltagande.
Huvudslutsatsen är: "that social spending out of GDP increased by 0.6–1.2% in the short-run as a consequence of women’s suffrage, while the long-run effect is three to eight times larger" (391). Och att kvinnlig rösträtt försköt utgifterna från "kanoner" till "smör" (413).
Aidt och Jensen 2009
Detta paper har Aidt samförfattat med Peter Jensen, aktiv i Ålborg, och det handlar om tio länder 1860-1938. Det är en utvidgning av Aidt, Dutta och Loukoianova-pappret från 2006, och går i riktningen skattebaser och skatteindrivning. De förklarar papprets huvudidé fint i inledningen:
"Granting voting rights to a wider segment of society, including citizens who are relatively poor, enlarges the constituency of government. Political parties respond by offering policy platforms that redistribute from rich to poor. The predicted consequence is an increase in the size of government and an adjustment of the tax structure. The adjustment of the tax structure favored by the newly enfranchised voters to accommodate more spending and more redistribution depends critically on the relative tax collection costs. Without the capacity to levy income taxes, the burden of raising the extra revenue is likely to fall primarily on “old” indirect taxes, such as excise duties and customs. As relative tax collection costs fall, however, income taxes become an attractive alternative, both in terms of potential revenues and in terms of capacity to redistribute income.Den första hypotesen har testats i en rad studier innan, konstaterar de, men det har inte hypotes 2. De kollar på tio länder: Belgien, Sverige, Norge, Danmark, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien och Schweiz (365).
More specifically, we test the following hypotheses: (1) the extension of the franchise increases total spending and taxation relative to GDP, and (2) the extension of the franchise increases the share of direct taxes where and when the cost of levying personal income taxes is low and has the opposite effect elsewhere." (393)
De delar in skatter i tre kategorier. Den första är direkta skatter, som är skatter på inkomster när de förtjänas. De andra två kategorierna är sub-kategorier till indirekta skatter, som är skatter på när inkomster spenderas. Kategori två är tullar och kategori tre är inhemska indirekta skatter, t ex punktskatter på olika typer av konsumtion. Under 1800-talet var de viktigaste skatterna i Europa tullar, jordskatter, punktskatter, arvsskatter och liknande, men gradvis blev sedan inkomstskatter, på personer och företag, viktigare. I Sverige infördes bolagsskatten och inkomstskatten 1902***** (365f).
De kör för offentliga utgifter och skatter som procent av BNP modeller med land- och femårs-dummies och en tidstrend (373f). För skattesammansättningen som beroende variabel har de också tids- och land-dummies och tidstrend, och rösträtt och kostnad för skatteuttag som oberoende variabler. Proxyn för skatteuttagskostnad är svår; i litteraturen har bl a förslagits BNP per capita och urbanisering (375), men de väljer läskunnighet, som tidigare bl a använts av Riezman och Slemrod (1987) och Kenny och Winer (2006). Kostnaden för att samla in skatter förväntas vara negativt korrelerad till läskunnigheten i befolkningen. Kontrollvariablerna är urbanisering, andel av befolkningen över 65 år, BNP per capita, andelen av barn i åldrarna 5 till 14 år som går i skolan, och dummies för krigsår (376). De politiska variablerna är rösträtten, Marshall och Jaggers politikindex (jfr Aidt et al 2006 ovan), andelen vänsterpartiplatser i parlamentet, och en dummyvariabel för proportionellt valsystem (377). De har också en modell där graden av rösträtt är beroende variabel och hotet om revolution -- med proxy om en revolution eller revolt skett i Europa under året -- den centrala oberoende revolutionen. Revolutionshotet kan därmed också användas som instrumentvariabel i utgifts- och skattemodellerna; instrumentspecifikationen används som en alternativ specifikation (378).
Det blir många resultat och många robustness checks och jag ska inte gå in på detaljerna här. Figuren nedan sammanfattar huvudresultatet: att utvidgad rösträtt förvisso ökar de direkta skatternas andel av de totala skatterna, men endast när en hög andel av barnen i samhället går i skolan, dvs när -- enligt Aidt och Jensens proxyantagande -- skatteindrivandet är relativt billigt.
I sina slutsatser (389) förklarar de denna tankegång som att "newly enfranchised groups found it easier to articulate political support for redistributive taxation where educational attainment was high".
Fotnoter
*Denna variabel är en 20-gradig skala som inte kan tolkas som en "cardinal scale", och därför gör de till regressionerna om den till en dummy med värdet 0 om politiken är stängd (värde 0 till -10 på ursprungsskalan) eller värdet 1 om politiken är relativt öppen (värde 0 till 10 på ursprungsskalan) (263).
**De har också hypoteser (261f) om att skifte från majoritetsvalsystem till ett proportionellt ökar utgifterna, och att ökande BNP/capita i enlighet med Wagners lag ökar utgifterna, men framför allt i stater med utvidgad rösträtt (utifrån Boix 2010). Dessa hypoteser intresserar jag mig dock inte för här.
***För ett exempel här på bloggen på en snygg användning av en laggad beroende variabel, se "Topprocentens politiska ekonomi i USA", om Volscho och Kelly 2011.
****Tyskland, Österrike och Italien är inte med eftersom demokratin avskaffades där under mellankrigstiden. Nederländerna och Finland är inte med eftersom de inte har data för 10 år före kvinnlig rösträtt infördes. Schweiz är inte med pga dess federala system (396n).
*****Faktum är att den första inkomstskatten innehöll ett slags jobbskatteavdrag. DE första 1000 kronorna i inkomst var skattefria, och medelinkomsten var 992 kronor.
"in Sweden, the turbulence at the end of the war [WW1], particularly after the Russian revolution, played a role in quickly pushing through the necessary parliamentary reforms." (A och D 2008, s 395)
Referenser
Aidt, Toke S. och Bianca Dallal. 2008. "Female voting power: the contribution of women’s suffrage to the growth of social spending in Western Europe (1869–1960)", Public Choice.
T.S. Aidt, Jayasri Dutta och Elena Loukoianova. 2006. "Democracy comes to Europe: Franchise extension and fiscal outcomes 1830–1938", European Economic Review.
Aidt, Toke S. och Peter Jensen. 2009. "Tax structure, size of government, and the extension of the voting franchise in Western Europe, 1860–1938". International Journal of Tax and Finance.
Lott, J.R., Kenny, L.W., 1999. Did Women’s suffrage change the size and scope of government? Journal of Political Economy 107, 1163–1198.
Tidigare på bloggen:
"Ett bra Iversen-citat om kapitalism och demokrati, apropå Streecks NLR-essä" (utifrån Iversen 2006); "Sociala utgifter 1880-1930" (om Lindert 1994); "Klass och demokratisering" (om Stephens 1989); "Revolutionära hot och demokratisering" (om Aidt och Jensen 2012); "Demokrati och omfördelning" (om Ansell och Samuels 2010); "Rösträttens direkta och indirekta effekter på outbildade arbetares löner och inkomstojämlikheten" (om Tan 2010).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar