.jpg)
På 1990-talet fick moderniseringsteorin, idag på 2020-talet ganska ute igen, ett uppsving. Teorin hade sitt ursprung i 1900-talets mitt då statsvetare som Seymour Martin Lipset menade att ekonomisk och politisk utveckling var intimt sammankopplade. Lipset menade i Political Man (1963) att: "All the various aspects of economic de velopment--industrialization, urbanization, wealth, and education--are so closely interrelated as to form one major factor which has the political correlate of democracy." (s. 433-343) På 1900-talet, efter murens fall, fick teorin ett uppsving när man tänkte sig att med ekonomisk konvergens skulle också följa politisk konvergens, t ex i Ryssland och Kina. Statsvetaren Sheri Berman, verksam vid Barnard College vid Columbia-universitetet, citerar i inledningen till en artikel från 2001 två mäktiga män som uttalar tidstypisk optimism om hur ekonomisk tillväxt också kommer omvandla politiska system och göra dem mer demokratiska:
"President Bill Clinton had declared that 'as China's people become more mobile, prosperous, and aware of alternative ways of life, they will seek greater say in the decisions that affect their lives.' President George W. Bush agreed: 'It is important for us to trade with China to encourage the growth of an entrepreneurial class,' because if we do 'you'll be amazed at how soon democracy will come.'" (Berman, s. 432)
Bermans artikel behandlar kejsarriket Tyskland (1871-1918) som ett historiskt fall för att diskutera moderniseringsteorin. När teorin utvecklades under efterkrigstiden var Tyskland så klart ett stort teoretiskt problem: om ekonomisk modernisering förväntas medbringa demokrati, hur kunde då ett så rikt och avancerat land som Tyskland skapa det fullständiga barbari som var den nazistiska regimen? En rad historiker och samhällsvetare enades om att Tyskland var en moderniseringsteoretisk anomali, ett undantag -- ett land där ekonomin men inte det politiska systemet moderniserats. (Hon hänvisar till Geoff Eleys översikt From Unification to Nazism från 1992). Att gå tillbaka till den tyska utvecklingen visar, menar hon, att den ekonomiska utvecklingen visserligen inte gav någon full demokratisering före första världskriget, men att den ändå påverkade politikent "in relatively clear and predictable ways" (s. 433). Fallet Tyskland visar, menar Berman att: "a weak version of modernization theory holds true, namely, that it is simply not possible over the long term for a simple authoritarian regime to maintain control over an increasingly economically developed society." (s. 433)
Den tidigare moderniseringsteoretiskt influerade forskningen om Tyskland såg Tyskland som ett särfall med en egen väg till moderniteten, en Sonderweg. Bland de prominenta företrädarna som Berman citerar finns historikern Heinrich August Winkler, som 1968 menade att: "There can be no . . . doubt that Germany's deviation from the secular and normative process of democratization, is at the bottom of the catastrophes of the 20th century." Och sociologen Ralf Dahrendorf, som i Society and Democracy in Germany (1969) menade att Tysklands "partial or unsuccessful modernization" försatte landet på en "fascist track" till moderniteten. (Citerat från Berman, s. 436.) På 1980-talet attackerades Sonderweg-tesen av en rad historiker, först och främst David Blackbourn och Geoff Eley i The Peculiarities of German History (1984). Dessa argumenterade att den historiska bilden av Tyskland snedvridits genom jämförelser med idealiserade versioner av engelsk och fransk historia, och att den tyska utvecklingen var mer påverkad av borgerligheten än vad tyska historiker hävdat. Efter Blackbourn och Eleys intervention har intresset för kejsarriket ökat och nyare historisk forskning visat att Tyskland var mindre olikt Frankrike och England än man trott.
Berman går tillbaka till början för det tyska kejsarriket, tillutropandet 1871 och skapandet av ett nytt politiskt system under kanslern Otto von Bismarck. Konstitutionen som skapades 1871 skapade en unikt utbredd rösträtt med i princip valhemlighet vilket var unikt för tiden, och parlamentet hade en viss makt, men också med stor kejserlig makt -- t ex över militären och krigsföringen, och genom att han var kung över Preussen. Historiker har alltså varit oeniga om ifall konstitutionen ska ses som relativt demokratisk, eller relativt auktoritär. Berman pekar också på det starka federala draget, att den centrala staten hade låga skatteintäkter, mest tariffer, konsumtionsskatter och olika avgifter.
Bismarck trodde 1871 att han skulle kunna regera stabilt med stöd i en koalition av överklass och medelklass, och att folket skulle vara tysta av lojalitet med kejsaren, men förhoppningarna kom på skam och för att mobilisera stöd lanserade Bismarck en Kulturkampf mot socialister, katoliker, judar och polacker. (s. 441) Det socialdemokratiska partiet SPD och det katolska partiet Zentrum fortsatte dock få stöd av många, och Berman menar att de paradoxalt nog blev allt folkligare just genom sin status som förtryckta. Bismarcks andra stora strategi var järn och råg, att genom tariffer för tung industri och jordbruk försöka bygga en allians mellan industrialister och stora jordägare. Denna strategi, menar Berman, misslyckades "since the inexorable realities of economic development gradually undermined its logic", helt i moderniseringsteoretisk anda. (s. 442)
Berman går in på valen i Kejsarriket, som hon påpekar både hade en starkt utsträckt rösträtt för sin tid, och högt valdeltagande. 1871 röstade 52 procent av de med rösträtt -- att jämföra med runt en femtedel- en fjärdedel i Sverige på 1860- och 70-talen (Esaiasson, Svenska valkampanjer, s. 68) -- och i Kejsarrikets två sista val, 1907 och 1912, var andelen runt 85 procent. (s. 443-444) Också på andra sätt var Kejsarriket politiskt "modernt": många var medlemmar i politiska partier, och i civilsamhälleorganisationer. Dahrendorf, Wehler och andra har menat att det höga valdeltagandet inte var så viktigt, eftersom kanslern ändå inte var beroende av den parlamentariska majoriteten (detsamma gällde förstås i Sverige) men Berman menar att folk måste ha ansett det meningsfullt att rösta, med tanke på att så många gjorde det. (s. 444) Hon ser det också som ett tecken på politisk modernisering att politiken allt mer strukturerades utifrån en socioekonomisk konflikt, med SPD som centralt parti till vänster på vänster-höger-skalan. SPD och Zentrum blev båda masspartier med många medlemmar, hög aktivitet och professionella politiker. Däremot, menar hon, tappade de liberala och konservativa partierna på 1890- och 1900-talet när de vägrade moderniseras och bli professionellt organiserade masspartier. (s. 446-447) Därmed urlakades den bismarckianska koalitionen, och på 1890-talet fick Zentrum komma in i koalition med Nationalliberalerna, i stark kontrast mot Bismarcks kulturkamp mot katoliker två decennier tidigare. Samtidigt blev Wilhelm II:s styre allt mer opålitligt och svagt, och en budgetkris 1908-1909 gör att man börjar spekulera om en väg till parlamentarismen. (s. 451) Inför valet 1912 arrangerar SPD stora demonstrationer för rösträtt och politisk demokrati och valet blir ett stort nederlag för högern och framgång för vänstern, särskilt SPD. Inför 1914, även utan kriget, var den tyska politiska regimen dömd, menar Berman:
"By 1914, therefore, Germany had clearly reached a critical juncture, quite apart from the start of the war. A soft authoritarian political system designed to safeguard the power of traditional elites simply could no longer be reconciled with the increasing middle- and working-class political participation and the demands generated by economic development. The government was becoming paralyzed and desperate, tensions between agrarian and industrial interests and between conservatives and liberals were exacerbated, popular frustration and extraparliamentary mobilization was on the rise, and the SPD--the party most opposed to the existing system--sailed from triumph to triumph. (s. 454)I sina slutsatser menar Berman att det tyska politiska systemet vid 1900-talets början helt enkelt inte var så efterblivit eller märkligt som Sonderweg-tesen säger: "in a comparative perspective the notion that Imperial Germany was unusually repressive and autocratic is problematic." (s. 455) Valen var ganska fria, menar hon, rösträtten utbredd, civilsamhället utvecklat och det politiska våldet relativt ovanligt. Hon menar också att många tyska drag som historiker identifierat som patologier -- en affärselit beroende av staten, en politiskt konservativ och mäktig militär, osv -- är typiska för utvecklingsekonomier. Och, betonar hon, den ekonomiska utvecklingen "gradually eroded the power of landowning elites (the main bulwark of the conservative status quo), increased the number and importance of business groups and middle- and working-class groups, and created tensions between the former and the latter--with important consequences for the stability of the political system. Economic development also helped create an increasingly assertive and well-informed population. " (s. 456) Den politiska aktiviteten var också anmärkningsvärt hög, som Margaret Anderson (Practicing Democracy, 2000) påpekat.
Gentemot Sonderweg-tolkningen som inte minst historiker lagt fram, menar hon att statsvetares jämförande utvecklingsforskning är värdefull för att sätta in Tyskland i ett perspektiv. Hon menar också att den tyska moderniseringen, som passar in på moderniseringsteorin, förstärker hypotesen idag (2001) att även i Serbien, Iran, Zimbabwe och Peru kommer ekonomisk utveckling förstärka demokratiska rörelser. (s. 457-458)
referens
Sheri E. Berman (2001) "Modernization in Historical Perspective: The Case of Imperial Germany", World Politics, Vol. 53, No. 3 (Apr., 2001), pp. 431-462
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar