söndag 9 september 2012

En gemensam nyliberal riktning för de rika länderna?

En mycket vanlig diskussionsfråga i den jämförande politiska ekonomin är: konvergens eller divergens? Alltså: blir jämförbara enheter -- man tenderar att prata om länders socioekonomiska system och arbetsmarknadsregimer -- mer lika varandra, eller mer olika varandra? [1] Den vanligaste substantiella variationen på detta tema är: håller Tyskland, Sverige m fl länder på att bli nyliberala som USA och Storbritannien? Forskarna tenderar att svara nej och betona att olikheterna och nationella särdrag består, och att Storbritannien -- med Thatcherrevolutionen -- faktiskt är det enda land som i grund och botten bytt socioekonomiskt system (från koordinerad marknadsekonomi till liberal marknadsekonomi) och välfärdsstat (från socialdemokratisk till liberal). Statsvetarna Lucio Baccaro och Chris Howell gör dock i ett matigt nytt paper, "A Common Neoliberal Trajectory", argumentet att det faktiskt sker en konvergens neråt -- det vill säga åt nyliberalt håll.

De hävdar att det rådande forskningsläget kollar för mycket på institutioners ytliga form och konstaterar att typiskt icke-nyliberala institutioner som företagsråd i Tyskland eller fackföreningar i Sverige inte har avskaffats och då drar slutsatsen att inte mycket har förändrats. Men, säger Baccaro och Howell, nyliberal institutionell omvandling handlar inte bara om institutional deregulation -- avskaffande av reglerande institutioner -- utan också om institutional conversion -- att existerande institutioners funktionssätt ändras i grunden så att de inte längre är till för samma syfte. Ett mycket bra exempel på sådan "institutionell omvändelse" som de tar upp är centrala kollektivavtalsförhandlingar, vars innebörd har ändrats de senaste trettio åren:

"An example would be centralized bargaining, once the lynchpin of an alternative system to liberal capitalism based upon a large and interventionist public sector and the political correction of market inequalities. However, with institutional conversion centralized bargaining can become an institutional device to produce outcomes, like real wage growth systematically trailing productivity increases, which the market itself would be unable to produce. Another example of institutional conversion might be a change in the functioning of works councils so that under new conditions they come to encourage cooperation with an employer and identification with the firm rather than serving as workplace agents of industrial unions. In both cases, the formal institution remains unchanged but under different conditions its very plasticity permits a conversion in function and behaviour and is likely to generate different outcomes." (s 9)
Alltså: centraliserade löneförhandlingar kan tjäna helt olika mål: i situation A solidarisk lönepolitik och utjämning av inkomster mellan olika socioekonomiska grupper; i situation B en "competitive corporatism" där löneökningarna systematiskt ska vara under produktivitetsökningarna för att tubba kapitalet att stanna.

Baccaro och Howell använder både kvantitativ och kvalitativ metod. Det kvantitativa är en översiktlig koll på 15 länders rörelser från perioden 1974-1989 till perioden 1990-2005 i två dimensioner: arbetsmarknadskonfliktfrekvens, och makrokorporatism. Det kvalitativa, som är den viktigare delen av pappret, består av sex fallstudier.

Den kvantitativa kollen bygger på exploratory factor analysis (EFA). Flera variabler laddas in i två "faktorer": makrokorporatism och industriell konflikt. Makrokorporatism är ett sammanfattande mått för variablerna löneförhandlingscentralisering och -koordinering, facklig anslutningsgrad och tripartism. Industriell konflikt bygger bara på strejk- och lockoutfrekvens. Diagrammen nedan visar de 15 ländernas rörelser på dessa två faktorer mellan de två perioderna.

Konfliktfrekvensen har minskat i alla länder. På faktorn makrokorporatism konvergerar inte länderna, men det finns gemensamma trender: sjunkande facklig anslutningsgrad och decentralisering av lönesättningen (s 14).

De sex fallstudierna är Frankrike, Storbritannien, Italien, Tyskland, Sverige och Irland. Här ska jag bara diskutera Baccaro och Howells analyser av Tyskland och Sverige, två länder som är av särskilt intresse för min del. Tyskland är särskilt intressant eftersom landet
 "has long been a critical case in debates concerning the degree and nature of institutional change. As the most widely cited example of a coordinated market economy within the Varieties of Capitalism literature, it has been exhibit A in the claim that an alternative model of capitalism to the Anglo-American liberal market economy can thrive in a globalized world, resistant to neoliberal temptation and drift. The expectation that Germany’s political economic institutions would be subject to at best incremental change was based on the strong degree of complementarity between its financial and industrial relations institutions, which in turn provide German employers with a comparative institutional advantage in what Streeck once termed 'diversified quality production.' The result was an expectation that employers will defend those institutions rather than seek to dismantle them." (s 21)
Baccaro och Howell hävdar bryskt: "In fact, in the context of a widespread perception that Germany now occupies a 'high equilibrium trap,' this institutional model is unraveling". Denna förändring har inte skett genom generalattacker på existensen av företagsråd och fackföreningar, utan på institutionell omvandling. Omvandlingen började med en arbetsgivaroffensiv på 1990-talet; detta trots att arbetsgivarna i en CME enligt Varieties of Capitalism-forskarna har intresse av att bevara instittutionerna. Baccaro och Howell citerar statsvetaren Daniel Kinderman som säger att "the disjuncture between the stated interests of corporate actors in Germany and the deductive-functionalist interests ascribed to them by the ‘Varieties of Capitalism’ literature is striking". Den fackliga anslutningsgraden och kollektivavtalens täckningsgrad har båda sjunkit, andelen arbetsgivare som är organiserade ohne Tarifbindung (utan att bindas av kollektivavtal) har ökat, och inte minst har förekomsten av öppningsklausuler i kollektivavtalen som gör att företag och företagsråd lokalt kan komma överens om villkor sämre än de centrala avtalen, ökat. Wolfgang Streeck varnade redan på 1980-talet för att företagsråd i tider av hög arbetslöshet skulle "come to engage in 'wildcat cooperation' with their employers to protect the jobs of insiders", och detta är vad som har hänt, menar Baccaro och Howell (s 23). "The overall result in institutional terms has been decollectivization, particularly on the labor side, and decentralization accompanied by 'internal softening' as agreements reached at the sectoral level are less binding and more variable at the firm level" (s 24).

Sverige liksom Tyskland är ett paradigmatiskt fall i jämförande politisk ekonomi, och Sverige har enligt Baccaro och Howell liksom Tyskland genomgått en fundamental modellförändring. De skriver:
"For much of the postwar period, Sweden was the archetypal case of corporatism, marked by
centralized and coordinated bargaining between the peak organizations of labor and capital. Much of the institutional architecture of that regime remains in place; indeed the recent past has seen a revival of coordinated multi-sectoral bargaining. An examination of institutional forms only might lead an observer to use the Swedish case as powerful evidence of path dependence and incremental institutional change. In fact, Swedish industrial relations have been transformed in the last fifteen years, in part through the creation of new institutions, but more through changes in the interests and behavior of class actors and the state, and changes in the practice and functioning of existing industrial relations institutions. Those institutions have come to permit, indeed to encourage, decentralized wage setting, and a high degree of individualization." (s 27)
De menar att den centraliserade perioden 1953-1983 byggde på löneåterhållsamhet och solidarisk lönepolitik, kombinerat i praktiken med löneglidning som gav flexibilitet. I början av 1980-talet rasade denna modell:
"This model all but collapsed in the decade between 1983 and 1993: external shocks; new forms of international competitive pressure resulting from European integration and the globalization of financial markets; and an accumulation of tensions and contradictions internal to the industrial relations regime changed the interests of employers and workers, particularly the former. Existing institutions no longer served to contain inflation, produce social peace, or protect managerial prerogative." (s 28)
Arbetsgivarna drog slutsatsen att de föredrog decentraliserade förhandlingar, men omvärderade under 90-talets första hälft något denna slutsats eftersom ett sådant system skulle kunna öka konfliktfrekvensen alltför mycket. Den nya regimen skapades 1997 med Industriavtalet och 2000 med Medlingsinstitutet. Och Baccaro och Howell konstaterar helt korrekt att om man bara kollade på den nya regimens former så skulle man kunna se stor kontinuitet med perioden 1953-83: koordinerad lönesättning med en löneledande exportsektor helt i enlighet med den skandinaviska modellen, och få strejker eller lockouter. Men i själva verket har det skett ett kvalitativt skifte i koordineringens funktion: lönesättningen har kraftigt decentraliserats med spridningen av sifferlösa avtal etc, och koordineringen handlar inte minst om att hålla nere löneökningarna så att de är konkurrenskraftiga -- "wage restraint (defined not simply as nominal wage moderation as in the heydays of corporatism, but as real wages growing systematically more slowly than productivity)" (s 37). Samtidigt har den fackliga anslutningsgraden sjunkit, från 85 procent i mitten av 80-talet till 73 procent år 2007, och fackets roll blir allt mer "övervakande" snarare än "förhandlande" och agendasättande, hävdar Baccaro och Howell. Deras slutsats i det svenska fallet blir att "recent developments in both institutional functioning and organizational capacity constitute a neo-liberal turn for Swedish industrial relations" (s 30).

Och i sina slutsatser gör de en mycket bra kort sammanfattning av vad den nyliberala tendensen i grund och botten handlar om: den "common direction in the form and functioning of industrial relations institutions is toward greater employer discretion" (s 37f).


Noter
[1] Ett exempel på sådan diskussion på svenska är en artikel som Örjan Nyström och jag skrev ihop: "Konvergens eller divergens? Kapitalismens blandningar och reformismens handlingsutrymme", i Fronesis nr 32-33, tema Socialdemokrati.

Referenser
Lucio Baccaro och Chris Howell, "A Common Neoliberal Trajectory: The Transformation of Industrial Relations in Advanced Capitalism", paper, 2011.
Daniel Kinderman, "Pressure from without, Subversion from Within: The Two-Pronged German Employer
Offensive," Comparative European Politics 3, no. 4 (2005).
Wolfgang Streeck, "Neo-Corporatist Industrial Relations and the Economic Crisis in West Germany " in Order and Conflict in Contemporary Capitalism, ed. John Goldthorpe (Oxford: Clarendon Press, 1984).

Inga kommentarer: