Lönepolitik i Österrike och Nederländerna i EMU

På 1990-talet och runt millennieskiftet  var en stor forskningsfråga i den politiska ekonomin: vad skulle EMU innebära för medlemsländernas samhällsekonomier? Skulle löneökningstakten sjunka, och/eller löneåterhållsamheten öka? Skulle avregleringarna av produkt- och arbetsmarknader få fart?
 
Statsvetaren Alison Johnston menar i sitt paper "Wage Policy in Austria and the Netherlands under EMU" från 2009 att det fanns tre olika stora prediktioner från forskarna om vad EMU skulle innebära för löneutvecklingen. Den första skolan hävdade utifrån forskningen om sambandet mellan lönebildning och penningpolitik (Hall och Franzese osv) att i det stora valutaområdet skulle den konservativa centralbankens responsivitet till enskilda nationella offensiva fackföreningar och fackföreningsrörelser minska kraftigt, eftersom penningpolitiken måste sättas i förhållande till hela EMU, och fackförbundens lönepolitik skulle därför bli offensivare och mindre ansvarig (s 9). Den andra litteraturen kollade på Maastrichtkriterierna och predicerade konservativ lönepolitik under anslutningsåren, för att länderna ville nå upp till kriterierna och skulle använda sociala pakter för att hålla koll på löneökningarna. En tredje, nationalekonomisk litteratur predicerade i motsats till den första litteraturen att EMU skulle leda till ökad löneåterhållsamhet eftersom den ökade genomskinligheten för priser skulle leda till ökad konkurrens som skulle ge incitament till löneåterhållsamhet i konkurrensutsatta sektorer (s 10).

Vad gäller Nederländerna och Österrike, två små konkurrensutsatta ekonomier, så fick alla tre litteraturerna fel med sina förutsägelser -- oansvarig löneoffensiv från de två första, ökad löneåterhållsamhet från den tredje -- säger Johnston (s 11). Hon definierar löneåterhållsamhet så här:

"Wage restraint is defined as the difference between between nominal wage growth and productivity growth -- high values indicate wage excess whereas low values indicate wage restraint." (5 - jfr 6n om Blanchards reala mått; jfr Molinders diskussion)

Och med detta mått så ser utvecklingen i de två undersökta länderna samt "normen" Tyskland ut så här:

I Nederländerna inträffade verkligen 1999-2004 en löneoffensiv, medan Österrike såg en löneutveckling ännu konservativare än självaste Tyskland. Johnstons förklaring till denna "skilda världar"-utveckling i dessa två likartade länder -- små, exportorienterade, korporatistiska, sedan 1970-talet del av "the core Deutschmark bloc" (s 13) -- är mycket intressant också från ett vidare perspektiv, och därför citerar jag långt:

"This paper will argue that both countries’ wage coordination systems, and how they were indirectly enforced onto unions by employers, shaped national wage restraint’s progression over the course of the business cycle. In Austria, pattern bargaining coordination tied wage growth in all sectors to those in the (exposed) manufacturing sector, the sector which had the most to lose employment-wise from high wage growth. As a result, wage restraint was maintained throughout the entire course of the business cycle because a competitiveness check existed at the first stage of each wage bargaining round. Strong employers indirectly enforced this coordination mechanism on shadowing unions. While these unions were allowed to follow manufacturing’s trend, employers limited wage growth to sectoral productivity developments. Manufacturing wage growth served as a target, which shadowing unions followed, but due to strong employers, never reached: hence, in Austria, wage trends for more sheltered sectors were consistently below wage trends in the manufacturing sector under EMU. In the Netherlands, no such exposed-sector union check on sheltered sector unions existed. Wage growth in the sheltered sectors increased substantially when favourable economic conditions arose, namely a drop in unemployment and increases in labour demand, because  employers could not tie wage demands in these sectors to more competitive sectors. The Netherlands’ state-sponsored coordination system failed to keep wage growth in check in good economic times. Only in 2003, during an economic slump were employers able to use a reactive social pact to enforce wage moderation on all sectors. Consequently, wage restraint was a cyclical phenomenon rather than a consistent one like in Austria." (7)

Alltså: pattern bargaining-systemet i Österrike -- jfr Sveriges Industriavtalet-ordning -- höll nere löneökningarna där, medan bristen på en sådan samordning i Nederländerna ledde till excessiva löneökningar där. Johnston benämner den österrikiska ordningen "preventative coporatism" (sic) och den nederländska -- som förstås också den är mycket korporatistisk -- "reactive corporatism".

Referens
Alison Johnston, "Wage policy in Austria and the Netherlands under EMU: A change in performance or the continuation of the status quo?", ETUI Working Paper 2009:07