"Märket gäller"

Alltid intressant med diskussion om Industriavtalet-ordningen.

"I slutet av förra veckan gjorde först hamnarbetarna och sedan lärarna upp om löneökningar utöver märket på 2,6 procent. Det blev möjligt i och att de gjorde upp utan medling.

Men det betyder inte andra grupper kan räkna med att få mer.

– Märket gäller, säger Medlingsinstitutets generaldirektör Claes Stråth.

Hamnarbetarna och motparten Sveriges hamnar hade medling, men till slut gjorde de upp på egen hand i fredags. Transport fick igenom sitt ursprungskrav på 774 kronor mer i månaden i ett ettårigt avtal. Då var hamnkonflikten inne på sin andra dag.

Claes Stråth är inte ens säker på att hamnarbetarna fick mer än 2,6 procent. Enligt parterna var genomsnittslönen 25 500 kronor före det nya avtalet. Då blir löneökningen 3 procent, men Claes Stråth är inte övertygad om att den siffran stämmer.

– Den verkar som om den faktiska genomsnittslönen är 29 500 kronor, men det håller vi på och försöker reda ut. Om 29 500 kronor i månaden stämmer motsvarar löneökningen 2,6 procent, säger Claes Stråth."

Mats Pejer, "2,6 procent mer gäller ännu", Arbetet 1 oktober

Själv refererades jag för ett tag sedan, efter en dragning på Transports kongress, i Transportarbetaren så här:

"Industriavtalet som kommit att dominera lönebildningen på svensk arbetsmarknad leder till att löneandelen sjunker. Det vill säga arbetstagarna får mindre och mindre av produktionsresultatet.

Det menar forskaren Erik Bengtsson, som med stöd från Transport jobbar med ett projekt som kallas Kampen om produktiviteten."

Jan Lindkvist, "I vinter kommer nya rön om löner och företags vinster", Transportarbetaren 27 augusti

---
Uppdatering 11 februari 2013

"Ledande företrädare för industrifacken pekar på reallönestatistiken, som visar att svenska industriarbetare haft en bättre utveckling än de flesta andra i Europa. Kritikerna i leden muttrar om den höga produktivitetstillväxten och att hela löneutrymmet inte tas ut. /.../

– Båda lägren överskattar betydelsen av industriavtalet. Löneutvecklingen bestäms främst av realekonomiska faktorer, säger Lennart Erixon, nationalekonom vid Stockholms universitet.
Han hävdar att den viktigaste förklaringen till stigande reallöner är den höga produktivitetstillväxten. Arbetarlönerna har dock inte stigit i takt med produktiviteten eftersom priserna har pressats kraftigt neråt, framförallt på teleprodukter. Löneutrymmet krymper när företagen får sämre betalt.

Chefekonomen på LO, Dan Andersson, beskriver det som att en del av effektiviseringen inte kan tas ut av svenska arbetare – utan går till folk i andra länder genom sänkta priser på blågula varor.

Nationalekonomen Lars Calmfors anser att utvecklingen är lätt att förklara, eftersom Sverige har haft en oväntat snabb produktivitetstillväxt.
– Parterna har slutit avtal med lägre ställda förväntningar än vad som förverkligats. Det har hållit tillbaka enhetsarbetskraftskostnaderna (arbetsgivarens utgifter för de löner och sociala avgifter som krävs för att producera en enhet) och gjort företagen mer konkurrenskraftiga. Samtidigt har produktivitetsökningarna hållit nere prisökningarna och därmed gett löntagarna högre reallöneökningar än förutsett, säger han.
Enligt Lars Calmfors har arbetsgivare och löntagare delat på vinsterna av de oväntat höga produktivitetsökningarna. Båda universitetsekonomerna tonar klart ned industriavtalets betydelse för produktivitetsutvecklingen. /.../

I framtiden vill Stefan Carlén på Handels skrota ett av industriavtalets axiom. Den så kallade Europanormen, som säger att löneökningarna i Sverige ska gå i takt med genomsnittet i Europa. – Den leder fel. Om vi har större löneutrymme och inte tar ut det kommer det leda till vinstinflation. Om vi har ett mindre utrymme kan löneökningar i takt med Europa riskera slå ut produktion. Det är produktiviteten och prisutvecklingen som måste spela huvudrollen när fackförbund formulerar sina krav, säger han."

Anders Eld, "Industriavtalet betyder mindre än facket tror", LO-Tidningen 10 november 2008