I vissa av Marx och Engels skrifter från 1850- och 60-talen så menar "skäggen" att kapitalismens teknologiska framsteg har en inneboende tendens att spara på arbetskraften vilket försvagar arbetarnas förhandlingspositioner och sänker deras andel av nationalinkomsten (s 418f). Ekonomisk-historikern Robert Allen hävdar i sitt paper "Engels' Pause" från 2009 att denna slutsats berodde på en särskilt historisk fas som kom att sluta snart efter att Marx slutade att samla in statistik. I pappret kollar Allen på de olika produktionsfaktorernas -- arbete, kapital, jord -- andelar av nationalinkomsten i Storbritannien från 1770 till 1913, och hans huvudargument är att fördelningen genomgick två väsensskilda subperioder under perioden. Den första perioden var 1770 till 1840, då produktiviteten och produktionen per arbetare ökade men reallönerna stod stilla. Denna period kallar Allen "Engels' Pause". Enligt Allen ledde den ökade ojämlikheten till kapitalackumulation som ledde till investeringar som införde en ny subperiod av snabbare produktivitetstillväxt som också fördelades jämnare mellan klasserna: 1840 till 1913 så ökade lönerna enligt Allen ungefär i takt med produktionen. De två subperioderna illustreras i diagrammet nedan.
Enligt Crafts och Harleys statistik över BNP-utvecklingen i Storbritannien så ökade BNP per arbetare med 46 procent mellan 1780 och 1840, medan reallönerna enligt Feinsteins statistik bara ökade med 12 procent (s 419). Allen säger att "This was the period, and the circumstances, described by Engels in The Condition of the Working Class". Enligt samma källor så såg perioden 1840-1900 mycket annorlunda ut: BNP per arbetare ökade med 90 procent och den genomsnittliga reallönen med 123 procent. Det ska sägas att dessa tidsserier visserligen är de vanligast använda, men inte helt utan diskussion: den debattvänlige professorn vid UC Davis Gregory Clark -- som senast utmärkt sig med sina smått bisarra studier av social rörlighet med hjälp av efternamnsstudier -- står för en "optimistisk" tolkning av den industriella revolutionens fördelningsmönster i kontrast till Feinstein och Allens "pessimism"; Clark menar att reallönerna ökade snabbare än vad Feinsteins serier visar. Allen avfärdar i ett appendix Clarks tolkning och data.
Vad förklarar då enligt Allen skiftet mellan de två subperioderna som hans paper skildrar? Han menar att det finns två möjliga förklaringsmodeller. Den första betonar effekter av "en serie händelser": dåliga skördar och Napoleonkrigen höjde matpriserna i Storbritannien och sänkte reallönernas ökningstakt fram till början av 1800-talet. Sedan höll Corn Laws matpriserna höga till 1846 och hejdade reallönerna från att öka. Detta omvändes efter 1870 med öppnandet för import av vete från USA som sänkte matpriserna och höjde reallönerna. Den andra förklaringsmodellen, som Allen förordar, bygger på en makroekonomisk tillväxtmodell som ser skiftet mellan de två perioderna som inbyggt i kapitalackumulationens och tillväxtens logik (s 422). Allen menar att sparkvoten för kapitalinkomster är högre än sparkvoten för arbetsinkomster -- ett rimligt antagande -- och att den stigande kapitalandelen 1780-1840 därför frigjorde kapital för investeringar. Men elasticiteten för substitution mellan kapital och arbete var under denna period låg, eftersom produktionsteknologin var så outvecklad. Detta gjorde att mer kapital i sig inte skapade hög tillväxt, eftersom det inte kunde kombineras med arbetsproduktivitetstillväxt. Under 1800-talets andra hälft gjordes och spreds teknologiska framsteg som ökade substitutionselasticiteten och gjorde att produktivitets- och BNP-tillväxt kunde ökas genom köp av maskiner. Allen förklarar denna utveckling från det sena 1700-talet till det sena 1800-talet med ett exempel från den då för utvecklingen centrala textilindustrin:
Här ser man att löneandelen ökade i alla fall från 1850 till 1890. Därfter faller den igen -- ett faktum som Allen inte förklarar i sitt paper. En annan anmärkning som kan göras är att Allen tycks ta för givet att en ökad kapitalandel kommer att omsättas i högre investeringskvot; detta är dock som utvecklingen de senaste trettio åren visar inte givet, utan antagligen bara fallet under vissa förhållanden.
Referenser
Robert C. Allen, ”Engels’ pause: Technical change, capital accumulation, and inequality in the british industrial revolution”, Explorations in Economic History 2009
---
Uppdatering 8 mars 2013
Se också Tyler Cowen, "Are we living in the early 19th century?", 4 mars.
Enligt Crafts och Harleys statistik över BNP-utvecklingen i Storbritannien så ökade BNP per arbetare med 46 procent mellan 1780 och 1840, medan reallönerna enligt Feinsteins statistik bara ökade med 12 procent (s 419). Allen säger att "This was the period, and the circumstances, described by Engels in The Condition of the Working Class". Enligt samma källor så såg perioden 1840-1900 mycket annorlunda ut: BNP per arbetare ökade med 90 procent och den genomsnittliga reallönen med 123 procent. Det ska sägas att dessa tidsserier visserligen är de vanligast använda, men inte helt utan diskussion: den debattvänlige professorn vid UC Davis Gregory Clark -- som senast utmärkt sig med sina smått bisarra studier av social rörlighet med hjälp av efternamnsstudier -- står för en "optimistisk" tolkning av den industriella revolutionens fördelningsmönster i kontrast till Feinstein och Allens "pessimism"; Clark menar att reallönerna ökade snabbare än vad Feinsteins serier visar. Allen avfärdar i ett appendix Clarks tolkning och data.
Vad förklarar då enligt Allen skiftet mellan de två subperioderna som hans paper skildrar? Han menar att det finns två möjliga förklaringsmodeller. Den första betonar effekter av "en serie händelser": dåliga skördar och Napoleonkrigen höjde matpriserna i Storbritannien och sänkte reallönernas ökningstakt fram till början av 1800-talet. Sedan höll Corn Laws matpriserna höga till 1846 och hejdade reallönerna från att öka. Detta omvändes efter 1870 med öppnandet för import av vete från USA som sänkte matpriserna och höjde reallönerna. Den andra förklaringsmodellen, som Allen förordar, bygger på en makroekonomisk tillväxtmodell som ser skiftet mellan de två perioderna som inbyggt i kapitalackumulationens och tillväxtens logik (s 422). Allen menar att sparkvoten för kapitalinkomster är högre än sparkvoten för arbetsinkomster -- ett rimligt antagande -- och att den stigande kapitalandelen 1780-1840 därför frigjorde kapital för investeringar. Men elasticiteten för substitution mellan kapital och arbete var under denna period låg, eftersom produktionsteknologin var så outvecklad. Detta gjorde att mer kapital i sig inte skapade hög tillväxt, eftersom det inte kunde kombineras med arbetsproduktivitetstillväxt. Under 1800-talets andra hälft gjordes och spreds teknologiska framsteg som ökade substitutionselasticiteten och gjorde att produktivitets- och BNP-tillväxt kunde ökas genom köp av maskiner. Allen förklarar denna utveckling från det sena 1700-talet till det sena 1800-talet med ett exempel från den då för utvecklingen centrala textilindustrin:
"In the 1760s, cloth was woven on similar looms in England where wages were high and in India where they were low (Broadberry and Gupta, 2006a,b). The creation of mechanized technology during the industrial revolution meant that the scope for factor substitution broadened. By the late 19th century, weaving was done by power looms in Britain and America and by handlooms in the third world, while everyone had used hand looms a century before."Kombinationen av riklig tillgång till kapital, och tillgång till teknologi som kunde öka arbetets produktivitet, ökade produktiviteten och sysselsättningen och satte fart på en ny period där reallönerna ökade i takt med produktiviteten. Denna utveckling syns i diagrammet nedan i den funktionella inkomstfördelningen, som här på grund av den tidiga perioden delats upp i tre delar istället för de vanliga två: arbetets andel (gul linje), kapitalandelen (blå linje) och jordräntornas andel (rosa).
Här ser man att löneandelen ökade i alla fall från 1850 till 1890. Därfter faller den igen -- ett faktum som Allen inte förklarar i sitt paper. En annan anmärkning som kan göras är att Allen tycks ta för givet att en ökad kapitalandel kommer att omsättas i högre investeringskvot; detta är dock som utvecklingen de senaste trettio åren visar inte givet, utan antagligen bara fallet under vissa förhållanden.
Referenser
Robert C. Allen, ”Engels’ pause: Technical change, capital accumulation, and inequality in the british industrial revolution”, Explorations in Economic History 2009
---
Uppdatering 8 mars 2013
Se också Tyler Cowen, "Are we living in the early 19th century?", 4 mars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar